Hej, jag heter Sara och jag är bokoholist. Jag gömde nyligen undan en kasse med tre pocketböcker – framförallt för mig själv tror jag – längst in i garderoben. Och jag har gett mig köpförbud på nya böcker, eftersom min att läsa-hög är högre än K2. (Inte riktigt Mount Everestnivå än, men det närmar sig med stormsteg…)
Samtidigt är jag just nu i ett läge där min hjärna inte förmår läsa några längre stycken åt gången. Kär kallas det visst. Härligt, härligt, men mycket läst blir det inte.
I alla fall smög jag mig häromdagen in på Akademibokhandeln eftersom jag var en timma tidig till ett möte. (Jag såg mig nogsamt om, så att ingen jag kände såg mig.) Skulle ju bara titta efter nya böcker till 9-åringen att läsa den kvart om dagen han har i läsläxa. Eller…
Kom ut med en ny kasse. Tre böcker låg där. Ingen till barnen, däremot tre till mig. Det var ju trots allt halva reapriset…
Nåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.
Brené Brown har, som läsare av min blogg inte kunnat undgå att ana, hjälpt mig se rikedomen i att välja leva helhjärtat och sårbart (alla länkar i denna mening går till tidigare blogginlägg på denna blogg med dessa taggar eller sökord i sig).
Från första ordet i denna bok om att tappa fotfästet, falla, slå sig hårt och sedan resa sig igen – starkare, mer levande – inser jag att jag kommer att vilja begrunda varje mening och dricka ny näring till att leva. Till att leva fullt ut.
Då gör det inget att jag bara kan läsa korta passager åt gången. Läs, känn in, begrunda, sätt egna ord och bilder på. Lev. And repeat.
Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2017.
Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2016
2016 har varit ett omvälvande år, under vilket styrkan och balansen i den verksamhet som är jag satts på stora prov. Grunden för en genomgripande, om än smärtsam, omstrukturering är lagd. Verksamheten bedöms fortsatt ha mycket god potential att bära frukt, konsolideras och samtidigt fortsatt expandera under många år framöver.
Året inleddes med en upplevelse av att en 10-årig omställningsprocess, som inleddes 2006 med vad jag tror var en kombination av utmattnings- och förträngd post-förlossningsdepression, konsoliderats i självkänsla och självbild. Processen fram till konsolidering har stöttats av medicin, terapi och coaching under perioder samt goda, utforskande samtal med vänner. Den har även omfattat en omställning av delar av verksamheten från offentliganställd till egenföretagare, från förorts- och villabo till innerstads- och lägenhetsboende, från två- till trebarnsmor och från trygghetsälskande till förändringsagent.
Kanske hade upplevelsen av konsolidering med åldern att göra – både gråa hår och progressiva glas förvärvades under året – ; kanske var det 10 års investeringar i (periodiska) meditationsövningar, mental träning och reflekterande över människovarandet som gav resultat; kanske var det en kombination. Oavsett vilket upplevde jag starkt under våren att denna konsolidering avspeglade sig i en lugnare och mer avslappnad relation till mina barn, min make och vår familj som helhet.
En sten på marken ska man inte förkasta; den har också en himmel, bara man ger den tid. (ur Poesi på väg, SL 2006)
Nässelfjärilens röda färg matchar Falu rödfärg ganska bra!
Skriv- och bloggverksamheten har inte sällan genomförts i sällskap av min slutanvändare – eller om det är VD? – i verksamhetsgrenen Kattmatte.
Störst påverkan på den skapande, utforskande och lekande verksamheten har dock beslutet att ta upp sången igen haft – det konstnärliga skapandet och de varma, vänliga människor jag mött i Stockholm City Voices har gett oändligt med glädje och många tillfällen till lärande och expansion under året.
Foto: Ulrika Kreivi
Utvecklingen i verksamhetsgrenen företagande/yrkesverksamhet har varit gynnsam. Den i företaget tidigt grundlagda principen att välja att arbeta med frågor som vi känner stort engagemang för och med människor som vi delar värdegrund med, och som vi lär och får energi av har visat sig vara en mycket framgångsrik grund för vår affärsstrategi. Ett stort antal intressanta och lärorika uppdrag med direkt eller indirekt påverkan på samhället i hållbar riktning, en avknoppning och många nya nätverk och idéer har genomförts och växt fram under året.
Verksamhetsgrenen som förälder är i ständig utveckling. Året har visat på riklig avkastning i de tre dotter- och sonverksamheterna, inte minst vad gäller nyckeltalen kreativt skapande, personlig integritet och efterfrågan på mysiga filmkvällar med moderverksamheten.
Mina barn provsitter trädet där deras morfar – min pappa – snörade på sig skridskorna som barn.
Under senvåren och sommaren vilade jag tacksam i känslan av att vara riktigt grundlycklig. Mysig och traditionsenlig Hässelby- och GrönaLunds-midsommar med goda vänner till familjen, en avslappnad och stimulerande Almedalsvecka, lata dagar i lantlig och rofylld idyll hos syster med familj och rolig familjegemenskap i Högbo bruk när make och döttrar spelade musikteater är ljusa minnen.
Eftersom livet lärt mig att ”this too shall pass” undrade jag ibland vad det var för moln som väntade bortom horisonten, men valde att försöka fokusera på det goda här och nu. Och tillgångarna på ”det goda” var stora.
Jag inser i efterhand att jag i princip var relativt väl rustad för det besked om avveckling av en stor del av kärnverksamheten som lämnades mig i slutet av augusti. Icke desto mindre innebar beskedet om att min livspartner sedan 27 år lämnade mig en chock, som utsatte hela verksamheten för ditintills aldrig upplevda påfrestningar. Mental konkurs och likvidation låg i farans riktning, men efter att kontrollbalansräkning upprättats med stöd av terapeut, husläkare och vänner har verksamheten hjälpligt kommit på fötter igen.
”I nöden prövas vännen” säger ordspråket. Till min räddning har alltså ett antal vänner skyndat med ovärderlig påfyllning av socialt, mentalt och kärleksfullt kapital. Den nya verksamhetsgren som körsångare som inleddes i början av året har också visat sig ha stora positiva effekter på nyckeltalen meningsfullhet och tillhörighet. Min yrkesverksamhet, med en stöttande affärspartner och stimulerande klienter, har likaledes bidragit med sammanhang och riktning för dagar under vilka jag annars skulle gått vilse i mörket.
Verksamhetens omvärldsbevakning och forskningsavdelning har gått för högtryck under året. En av de insikter som befästs är betydelsen av att vi människor, både i våra privata relationer och som samhällsmedborgare, förmår hålla två eller fler motstående tankar/perspektiv i huvudet på en gång – utan att drabbas av panik eller hemfalla till förenkling och polarisering, som en FB-vän formulerat det. Till dessa destruktiva och icke ändamålsenliga beteenden kan jag lägga demonisering eller dumförklaring av meningsmotståndare, något som präglar en stor del av det gemensamma/offentliga samtalet i dag. Komplexiteten i vårt samhälle och i vårt mänskliga varande är stor, större än vad vi förstått hittills, och för utveckling i önskade riktningar behöver vi mäkta med att bära mångfacetterad förståelse och öppna frågor. Detta är en utmanande konst, och jag gissar att den tar mer än ett liv att behärska fullt ut. Icke desto mindre har jag fattat beslutet att det är en strategisk riktning för verksamhetens utveckling under kommande år.
Jag stänger böckerna för 2016 med tacksamhet för vad som varit under många år i vårt snart avslutade äktenskap, med sorg och vemod över vad som inte kommer att vara framöver i den grenen av mitt liv (och som jag sett fram mot och verkat för) och med tacksamhet till och ödmjukhet inför alla vänner och den familj som funnits med mig, som burit mig, i glädje och sorg under året. Jag stänger böckerna med tacksamhet och oändlig kärlek till mina barn – mina främsta glädje- och orosämnen, läromästare och inspiratörer. Jag stänger böckerna med visshet om att jag står pall – och växer på sikt – när det blåser stormvindar i livet.
Inför 2016 gjorde jag som min tidigare träningskompis Lisen: jag valde ett årsord. Jag hade bestämt mig för Balans, när ett Facebooktest slängde upp Sanning i ansiktet på mig. Skrev i januari om detta, och om sambanden mellan de båda begreppen.
Med facit i hand får jag konstatera att Facebooktestet var kusligt och smärtsamt nog på pricken för vad jag främst kommer att minnas 2016 för. Min soon-to-be-exhusband valde under året att bryta upp från vad som strax skulle varit vårt 25-åriga äktenskap utifrån nyfådd insikt om Sanningen i sitt liv.
Mitt självvalda ord Balans har därmed satts på rejält prov. Jag har varit utan både fotfäste och riktmärke i perioder under hösten, ja, till och med fritt fall vissa dagar (inser att jag är lyckligt lottad som bara upplevt det i kortare perioder). Och jag svajar fortfarande betänkligt, även om jag återfått blicken på riktningen framåt.
Nu funderar jag på vad jag ska välja inför 2017. Funderar på att trotsigt gå all-Kay-Pollack och ”välja glädje”. Eller kanske ”varsamhet” – något jag djupt känner att jag vill ge mig själv från och med denna punkt i livet.
Min livsdevis. Grunden för årsord, nystartsföresatser och livsriktning.
I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan.
Några av veckans Glows
Snön! Älskar det fluffiga vita täcket så mycket att jag gladeligen står ut med att halka runt på oplogade gator bara för att få njuta skönheten i vinterklädda träd och tak.
Salongerna. Dels en nystartad med nya bekantskaper att vara nyfiken på, där samtalet rörde sig kring den viktiga frågan om ”den tredje platsen” – den plats som är navet i den lokala gemenskapen. Dels den mig mycket kära gemenskap som Kristin bjuder in till fyra gånger om året, där nya bekantskaper över tid nu blivit nya vänner och där livets stora frågor dryftas i ett långt och gott samtal. Den här gången djupdök vi i frågan om vad som är meningen med alltsammans… eller kanske handlade det om meningslöshetens essens – som vanligt flöt samtalet mellan olika tankeväckande perspektiv. Återkommer med inlägg på temat!
Skratten på onsdagens körövning. Ett riktigt endorfinparty!
Massagen hos Ulrika. Välbehövlig oxytocindusch.
Messias med 13-åringens kör. Musik som jag aldrig tröttnar på, ett par fantastiska solister och så givetvis glädjen över Cs upplevelse i kören.
Veckans Grow
Jag håller fast vid min singletaskingutmaning. Fokus på en sak åt gången, och ett medvetet val av vad jag lägger fokus på. Svårt när det är många saker som pockar på och behöver göras. Men just därför nödvändigt.
Försöka somna tidigare. Min sömnanalysapp klär obarmhärtigt av min föreställning att jag får tillräckligt med sömn.
Veckans ord– ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan.
Mänsklig. Vad är det att vara människa? Triggad av en inbjudan till panelsamtal om ett par veckor där vi ska diskutera etik och moral i ljuset av en allt snabbare teknologisk utveckling vrider jag och vänder på frågan om det finns något inneboende mänskligt. Blir nog en bloggpost så småningom – under tiden får du gärna dela dina tankar med mig i kommentarerna!
Veckans låt– en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan.
Slutkören ur Messias: Worthy is the Lamb/Amen. Nej, den har inte varit en röd tråd under den gångna veckan. Den satte däremot en sådan magnifik slutpunkt på konsertupplevelsen igår att den förtjänar epitetet veckans låt. Det är något visst med pukor och trumpeter… Och med kontrasterna när de spröda violinstämmorna bryter av i kör- och orkesterns tuttibrunkande.
Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka?
Veckans bokbloggsjerka handlar om min absoluta drivkraft i livet: lärande. Veckans fråga är ”Känner du till någon bok i skolmiljö som du kan rekommendera, eller kan du ge exempel på en karaktär som innehar ditt drömyrke eller har du ”bokliga” erfarenheter av lärande på annat sätt?”.
Är fortfarande påverkad av min läsning av Malin Persson Giolitos Störst av allt. Den utspelar sig ju delvis i skolmiljö, och beskriver bland annat de relationer som kan uppstå i det slumpvis sammansatta gäng tonåringar som utgör en gymnasieklass. Bokens Maja beskriver sina lärare (och hela sin omgivning) med ett trött, cyniskt förhållningssätt – alla är schabloner på sig själva liksom.
”Bokliga” erfarenheter av lärande har jag många – eftersom jag främst läser för att lära. Lära om sakfrågor, om hur människor har upplevt och upplever världen i smått och stort, liksom om vad min plats på jorden är och kan vara.
Nåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.
Året inleddes med en upplevelse av att en 10-årig omställningsprocess, som inleddes 2006 med vad jag tror var en kombination av utmattnings- och förträngd post-förlossningsdepression, konsoliderats i självkänsla och självbild. Processen fram till konsolidering har stöttats av medicin, terapi och coaching under perioder samt goda, utforskande samtal med vänner. Den har även omfattat en omställning av delar av verksamheten från offentliganställd till egenföretagare, från förorts- och villabo till innerstads- och lägenhetsboende, från två- till trebarnsmor och från trygghetsälskande till förändringsagent.
Jag inser i efterhand att jag i princip var relativt väl rustad för det besked om avveckling av en stor del av kärnverksamheten som lämnades mig i slutet av augusti. Icke desto mindre innebar beskedet om att min livspartner sedan 27 år lämnade mig en chock, som utsatte hela verksamheten för ditintills aldrig upplevda påfrestningar. Mental konkurs och likvidation låg i farans riktning, men efter att kontrollbalansräkning upprättats med stöd av terapeut, husläkare och vänner har verksamheten hjälpligt kommit på fötter igen.
