…naken vid en brant

Jag slungas lite drygt sju år bakåt i tiden. Till en morgon då jag var vårknoppslikt sprängfylld av liv i form av endorfiner, oxytocin, dopamin och allt annat som kroppens egen knarkfabrik producerat under gårdagskvällen och natten, under det som skulle bli den första av många, många dejter i Livet efter äktenskapet.

Mannen som jag mötte den där enda gången (”vi har inte samma kemi” förklarade han vid frukostbordet. Jag fattade ingenting då – va, det var ju fantastiskt! Några dagar senare hade jag kommit till sans/tänt av från kåthets- och åtrådrogen och insett att nej, det hade vi verkligen inte. Tack och hej då.) hade delat sin kärlek till Bo Kaspers orkester med mig. Jag hade lyssnat lite här och där på dem tidigare. Nu, uppslukad av den anknytning till honom som jag snabbt utvecklat – en förmåga som är lika mycket gåva som förbannelse – letade jag upp det senaste albumet i hörlurarna på promenaden till jobbet med fötterna märkligt svävandes en liten bit ovanför trottoaren. Bara titeln på albumet gjorde att mitt hjärta knöt ett vackert hjärteblodsrött band till sångerna: ”Redo att gå sönder”.

När jag tryckte igång musiken stannade världen. Varje ord och stavelse var som om det var mina känslor och min upplevelse där och då som Bo sjöng om:

Ung, att vara ung

Ett hopp om mer, en stund att fånga

En annan smak, det andas tungt

Natten är ljus, luften vibrerar

Ung, att vara ung

När hjärtat slår, och blodet dunkar

Fulländad och briljant, naken vid en brant

Att vilja allt och plötsligt våga

Låten följde mig genom den svindlande tillvaro med dejtingapparna (och de herrar som kom min väg via dem) som fokus för min uppmärksamhet under några år, med några kortare eller längre pauser. Den får mig fortfarande att vibrera av den där känslan av att vara nästan smärtsamt sprängfylld av liv, ut i minsta cell.

Idag dök den upp i renoverad version i min Spotify Release Radar. Och jag sugs in i inledningen på den nya versionen, där tiden stannar upp på samma sätt och närvaron är lika intensiv som när jag hörde ursprungsversionen första gången.

Och tacksamhet väller upp. Jag är tacksam för den där första dejtingeuforin, för alla tårar och gånger som hjärtat brast under resan. Tacksam för att jag har haft modet att inte bara stå där naken vid en brant, som i texten, utan även att kasta mig ut och våga de många mötena med den andre. Tacksam för allt jag lärt mig om vad det är att vara man och kvinna, att vara längande människa i möte med en annan längtande människa. Tacksam för att resan ledde mig fram till en famn, händer och ögon som jag nu, sedan snart fyra år, återkommande får krypa in i, hållas av och hålla i och inte minst blicka in i och bli sedd av. Till en person som jag får stå där vid branten tillsammans med, och stundtals också kasta mig ut och flyga tillsammans med.

Varje version har sin plats. Båda får göra mig sällskap på vägen framåt. Men jag konstaterar att det bara är den första versionen som får mina ögon att tåras. Den är liksom lite mer… naken. Lite mer ömsint. Lite mer nära. Så där som livet är när det är som bäst.

Recept på fantastiskt sex

Innehållsdeklaration: det här inlägget handlar om sex, som framgår av rubriken. Det handlar om mitt personliga förhållningssätt till sex och sensualitet idag och om hur jag påverkats av den upptäcktsfärd jag gjort de senaste åren. Om du känner att det blir liiiite för personligt om mig för dig – då slutar du läsa här. Du kan istället exempelvis klicka här för elva minuter med gulliga kattungar. Det kommer nya inlägg på andra teman, det lovar jag.

Att uppleva fantastiskt sex handlar tusen gånger mer om att möta trauma, tillämpa sårbarhet och bygga motståndskraft mot skam än om att följa en hemlig 1,2,3-sets teknik för hand och mun.
Luna Dietrich

Den fångade in mig omedelbart, bilden på Instagram i flödet hos everydaytantra. För i mitt hjärta och min hjärna väcktes en omedelbar, djup genklang som sjöng ett kraftfullt ”JA!” till budskapet.

I det utforskande av min kropp, sensualitet och sexualitet som jag gett utrymme för de senaste tre åren har jag rest genom såväl trauma, sårbarhet som skam. Med god effekt på min självbild och självkänsla också i resten av mitt liv.

Möta trauma

Upplevelsen av att vara för stor, för tjock, otymplig, oattraktiv har jag burit med mig sen barnsben. Jag blev osedvanligt tidigt fysiskt mogen – och stack därmed ut. Min upplevelse av att vara fysiskt avvikande följde mig genom hela barndomen och har varit grundtonen i relationen till min kropp även i vuxen ålder.

Det var därför kanske inte så konstigt att det var det läskigt i början av mitt utforskande att föreställa mig att en ny människa skulle förhålla sig till min nakna kropp. Men när jag gång på gång upplevde hur jag blev åtrådd och hur min kropp blev dyrkad och beundrad släppte främlingsskapet inför förpackningen av mig. Den kropp jag fjärmat mig från visade sig ha en förmåga att såväl njuta som ge njutning i en omfattning jag inte upplevt tidigare. Omöjligt att inte gilla den kroppen! Så jag blev hel, i innebörden att min kropp äntligen blev en accepterad och uppskattad del av mig i min upplevelse av mig själv.

Tillämpa sårbarhet

I mötet med en annan människa som delar längtan efter att leka, njuta och ge njutning, att bli sedd, berörd, åtrådd, tillfredsställd och kanske till och med älskad, är man otroligt sårbar. Det man delar är ju något av det som ligger djupast i oss människor. Att känna sårbarheten i mötet med inte bara en annan kropp utan en annan längtande själ är för mig en förunderlig ynnest. Att släppa fram tårarna de gånger njutningen öppnar dörren till de ordlösa, oförklarliga, överväldigande känslorna, att släppa taget om kontrollbehovet för att följa kropparna dit de vill leda och bara ge sig hän – det är en stundtals modkrävande investering i sårbarhet. Som ger avkastning i en än djupare upplevelse, en större, djupare, vidare, högre rymd av närvaro och njutning. Som gett mig alltmer råg i ryggen att acceptera och se styrkan i den mycket nära, stundtals mig övermannande, kontakt jag har med mina känslor, även i andra sorts möten med människor.

Motståndskraft mot skam

Att skammen för min kropp kommit på skam beskrev jag ovan. Men min upptäcktsresa i sexualitetens och sensualitetens rike har också på ett hittills ojämförligt sätt lärt mig att ge utrymme och röst åt mina behov, önskningar och drömmar, tränat mig att säga nej, att känna in var mina gränser går och att stå för dem utan att fastna i betongskorna av skavande skam. Cellerna och nervbanorna i min kropp, själens tankemotorvägar och känslokopplingar närmar sig allt snabbare flockimmunitet mot skam för det som är jag.

Hittat hem

Mötet med mig själv i sensualitet och sexualitet har varit en fyrbåk på rutten till den trygga hemmahamn som jag skrivit tidigare om. Den hamn som är en mitt-i-livet-trygg stabilitet i mig själv och i tilliten till de människor jag har runt omkring mig. Inte en rigid och dogmatiskt, aldrig sviktande stabilitet, oh nej. Men en kvalitativt sett djupare, lugnare, mer obrydd och mindre ältande tillvaro än vad jag känt under tidigare år i livet.

Sist, men inte minst, har mötet med mitt kroppstrauma, sårbarheten och min skam-löshet, eller skam-frihet om man så vill, gett mig, och kommer fortsätta ge mig, riktigt bra sex. Och det är inte fy skam.

Underbarhet

Vaknar bredvid älsklingen. Varm hud möter varm hud när vi långsamt möter dagen tillsammans.

Den ton av frustration över min kropps tillkortakommanden som jag bär med mig till vardags är bortblåst. Här och nu finns bara en känsla, som när jag försöker fånga den i ord närmast är… underbarhet.

Vartenda kilo av mig är älskat och fyllt med lycka och närhet. Varje cell känner tillförsikt och samhörighet. Med älsklingen, med mig själv. Med livet.