När jag skriver dessa rader är jag på väg hem från Linköping och den senaste i raden av Usifydagar. Hela företaget möts, jobbar igenom angelägna frågor och avslutar med att umgås över mat och dryck.
Idag har vi pratat och tränat oss i konsten att ge återkoppling och i att skissa/sketchnotea. Vi har samtalat om hållbar affär och vårt varumärkes- och kommunikationsarbete. Och vi har också prövat på att koda i Scratch. En himla rolig dag, med mycket matnyttigt. mycket lekfullhet och god glögg. Bland annat.
Jag ser tillbaka på dagen, och på mina första månader som anställd på Usify, med en kombination av stolthet och ödmjukhet. Stolt över att få jobba med människor som så starkt drivs av att sätta människan och hens behov i centrum. Ödmjuk inför de stora möjligheter och utmaningar som detta medför.
Känslan har fördjupats och kompletterats med tacksamhet. Jag har helt enkelt ett grymt kul jobb på en härlig arbetsplats med fantastiska kollegor!
Det var ett tajt lopp vid kvällens glöggprovning. Stockholmsglöggen fick blott två röster mer än Linköpingsglöggen. Lååååångt bakom hamnade dock vår kontrollglögg, Blossas Vinglögg.
Idag kramade jag om alla kollegorna på kontoret innan jag gick vid lunchdags. För nu är det (strax) semester på riktigt! Jag har ägnat mig åt utskolning från jobbet i veckan, med en ledig dag och tre halvdagar. Men nu dröjer det två veckor innan autosvar går av igen.
En intensiv och rolig termin läggs till handlingarna. Den började i lätt ångest över min plats i livet och på företaget där jag är anställd. Den avrundas med glädje och förvissning att jag är på precis rätt plats, både i livet och på jobbet. Bland precis rätt människor och utmaningar för den jag är just nu.
Det kändes därför så rätt att få lyxa till det. Igår med att baka (nåja, halvfabrikatsslängaihop) en jordgubbs- och citrontårta till kollegorna. Idag med att äta ljuvlig panzanellasallad till lunch under äppelträden på Rosendals trädgårdar med syster och svåger. Och en promenad längs den solglittrande Saltsjön bort mot Biskopsudden som krona på verket.
Kameran var med på dagens djurgårdsstrosande. Mycket blomsterfoton blev det, några med inslag av bin och andra småkryp. De är, precis som jag, på rätt plats vid rätt tid, så här i ljuvligaste juni.
… ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilket samhället vilar.
Utsikt från ett tågfönster i väntan på avgång. En välbekant vy.
En vän citerade Karl Bertil Jonsson alias Tage Danielsson häromdagen på FB. Och jag kommer att tänka på citatet nu när jag sitter på tåget hem från Linköping, där jag tillbringat mina arbetsdagar i veckan.
Den inre tillfredsställelsen är tungt påtaglig. Liksom utmattningen efter två intensiva workshopdagar tisdag och onsdag samt tre högengagerande möten idag.
Jag hade glädjen att få leverera workshopen tillsammans med min workshop-parhäst Malin. Hon är en klippa och en fröjd att jobba med. Strukturerad, med omsorg om detaljer, stabil, professionell, generös. Vi kompletterar varandra så bra (även om jag önskar att hon inte skulle behöva kompensera mig så fullt ut vad gäller struktur och detaljöga).
När jag vaknade imorse fick jag i blixtbelysning syn på hur komplett upplägg vi fått till. Ett pussel av mängder av olika metoder som vi utbildat och tränat oss i att använda, som vi lånat in från andra sammanhang och tweakat till för att svara mot behoven i just detta sammanhang. Metoder som sattes ihop för att stötta deltagarna i att gå från insikter om människors behov till utkast till visioner och roadmaps för hur förutsättningarna på systemnivå ska ställas för att behoven ska kunna mötas.
Att låta händerna berätta om hur jag känner mig inför dagens övningar kan ge märkliga resultat. Jag kände mig utsmetad, med en fast kärna och ganska glad inför den workshop som den här överkörda ugglan skapades vid.
Ett upplägg som utmanade deltagarna att ta tillvara alla resurser som vi människor har för att uppleva, förstå och forma världen: tanken och analysen, känslan och intuitionen, sinnena och upplevelsen.
Ett upplägg som gjorde att trötta, men lyckliga och glada deltagare lämnade oss igår med ord av tacksamhet och entusiasm över dagarna. Med en känsla av att vara något viktigt på spåren.
Ett upplägg som gör att jag kan ta tillvara hela spännvidden i mitt driv och min kompetens kring förändringsprocesser och samhällsutveckling: från övergripande samhällstrukturer och systemperspektiv till den enskilda individen med sina behov, rädslor och drömmar.
Låter mig bada i känslorna av tacksamhet, lugn och kompetens som tillbakablicken på veckans arbetsinsats ger. Tänker att det här får bli ett inlägg att gå tillbaka till de veckor som inte riktigt bärs av samma medvind.
Alltför ofta genom åren har jag istället badat i min känsla av otillräcklighet, av ”när kommer de att upptäcka att jag är en fake”, av stressen inför att riskera göra fel. Det här är definitivt ett skönare bad.
Ger du dig tillfälle ibland att stanna upp i känslan av ditt väl utförda arbete?
Jobbet förde mig idag till konferensen Offentliga rummet. Även om jag tillbringade större delen av dagen med fokus på processen kring priset Guldlänken (som jag varit beredande / samordnare av i år), hann jag med heja på flera gamla bekanta och lyssna på ett par presentationer.
En av de personer jag hörde tala var Kit Collingwood, initiativtagare till rörelsen OneTeamGov, som nu även finns i Sverige. Kit berättade bland annat om de principer som guidar rörelsens arbete för förnyelse av offentlig verksamhet.
1. Arbeta öppet och positivt
2. Göra saker i praktiken
3. Experimentera och iterera
4. Bejaka mångfald och vara inkluderande
5. I hjärtat bry oss om människor
6. Arbeta gränsöverskridande
7. Välkomna teknikens möjligheter
När jag nu sitter på tåget hem och läser igenom dessa principer igen, slås jag av att de nog kan gälla som ledstjärnor för de flesta moderna organisationer. De ger mig ett tydligt ramverk för hur jag vill arbeta för att hjälpa organisationer – och människorna i dem – att utvecklas med stöd av designbaserade metoder. Oavsett om det gäller privat, offentlig eller idéburen verksamhet. (Jag har en magkänsla av att de dessutom att de är ganska bra principer för sådana superkomplexa team som par-, familje- och vänskapsrelationer är. Även om det kanske kräver att man tänker ett varv extra kring vad de innebär i en specifik relation.)
Om du, liksom jag, är intresserad av att bidra till att förnya offentlig verksamhet utifrån dessa principer, ska du kika närmare på OneTeamGov Sverige. Du behöver inte vara offentliganställd för att platsa – bara intresserad av att arbeta lärande och praktiskt tillsammans med andra för att se hur de medel, strukturer och den kompetens som finns i offentlig verksamhet kan användas på ett sätt som gagnar vårt gemensamma bästa i än högre utsträckning.
Jag hann också höra delar av Dave Snowdens presentation imorse. Snowden är konsult och forskare inom informations- och kunskapsledning (knowledge management), och har utvecklat en modell för hur olika typer av system behöver olika typer av utvecklings- och beslutsprinciper – Cynefin (walesiska för habitat, dvs ett områdes lämplighet som livsmiljö för en viss djur- eller växtart). När jag första gången hörde Anders Ekholm på Institutet för framtidsstudier tala om modellen, föll polletten på plats och jag förstod varför designbaserad utveckling och innovation är så relevant i dagens samhälle och organisationer. Vi lever i hög utsträckning idag i komplexa system, vilket innebär att de präglas av en inneboende, kontinuerlig förändring. Utvecklingsarbete i sådana typer av system behöver bedrivas med vad Snowden kallar för framväxande praxis (”emergent practice”) och för mig var kopplingen till designarbetets lärande i många olika omgångar, från enklaste möjliga prototyper till mer fullskaliga, klockren. Det intrycket förstärktes idag, när Snowden la stor vikt vid att fånga berättelser och fundera kring frågan om hur vi kan få fler berättelser av den sort vi önskar (oavsett vad det gäller) som centralt i de projekt han jobbar med. Berättelserna om människornas upplevelser, erfarenheter och drömmar är ju en av grundstenarna i designarbetet.
På det sättet så knöts dagen ihop från start till mål för mig. Från komplexa system och spännande, storskaliga utvecklingsprojekt till arbetet för radikal förändring genom små, enkla åtgärder. Det ska bli spännande att se hur de frön som Snowden och Collingwood sådde kommer att gro i svensk förvaltning. Och hur jag utvecklar och omsätter mina egna insikter i praktisk handling.
Jag reviderade min profiltext på Twitter idag. Ingen stor sak, kan synas. Men med ett stort symbolvärde för mig.
Tidigare har det stått
I believe in the power of people to change their lives and the world. Sustainable society through innovation.. (Jag tror på kraften hos människor att förändra sina liv och världen. Hållbart samhälle genom innovation.)
Nu står det
I believe in the power of people to change their lives and the world. Sustainable society through sustainable and resilient people.. (Jag tror på kraften hos människor att förändra sina liv och världen. Hållbart samhälle genom hållbara och resilienta människor.)
Det är inte så att jag slutat intressera mig för innovation och förändringsprocesser. Absolut inte. Men jag vill närma mig dem på ett annat sätt än vad mitt fokus varit tidigare.
Jag vill närma mig dem genom mötet. Mötet mellan människor. Och mötet med sig själv. Som jag skrivit tidigare:
Jag har siktet inställt mot att så småningom kunna jobba coachande med individer och team i förändring, inte minst sådan förändring som kommer ur kriser. Jag vill gå bredvid i utforskandet i hur vi kan leda oss själva, leda andra och låta oss ledas mot önskade lägen, även när framtiden tycks oss minst sagt oviss.
Det är inte heller så att den typ av uppdrag som jag jobbar med idag totalt har förändrats från tidigare. Inte alls. Däremot försöker jag hitta sätt att ta med mig och utveckla ett än tydligare fokus på människan, relationer och möten i de uppdrag jag gör. Tacksam därför för att få jobba på ett företag som har som syfte att ”se människor och skapa möjlighet för meningsfull förändring”.
Resan i mitt nya perspektiv är bara i sin början. Under en period – ovisst hur lång – kommer den framförallt att handla om att jag ska möta mig själv, till hållbarhet och resiliens.
Den resan har pågått ett antal år, inte minst sedan min akuta utmattningsdepression 2006. Den fick ny fart i den livskris som utlöstes av att bli lämnad 2016. Och den fick ny riktning i höstas på Island, där beslut fattades och mentala resmål kläddes i ord.
Otåligheten drabbar mig ibland. Blir rädd för att fastna i mönster som jag beslutat mig för att förändra. Får påminna mig om att det är mindre än ett år sedan poletten trillade ned.
För hållbarhet och resiliens kan inte forceras fram. Så ett steg i taget är det som gäller. Långsamt, som kroppen i högsommarvärmen.
Hur lång tid det tar innan jag kommer att se konkreta förändringar i min vardag på min nya bana i form av nya sorters uppdrag och initiativ vet jag inte. Och det är någonstans ändå som det ska. För som jag skrev i samma inlägg som citerades ovan:
I den ovissa framtiden ligger hemligheter förborgade. Om vi vågar – eller tvingas – släppa taget om våra föreställningar om hur det ska vara, kan hemligheterna visa sig för oss. Och de kan visa sig vara skatter.
Jag hann också höra delar av 