När mörkret från mångdimensionella kriser och existentiella hot lade sig som ett blött snötäcke över livet och effektivt raderade ut alla spår av vägen framåt
När frukterna på hoppets och meningsfullhetens träd hängde ruttna, frostbitna på bara grenar eller täckte jorden med en halkig sörja av söndermosad fallfrukt som frusit till is
När isande vindar blåste runt hjärtats förmåga att älska och älskas
Och rationalitetens, intellektets och logikens språk föll som vassa istappar mot marken och splittrades i sylvassa skärvor
Då tände jag fladdrande ljuslågor av andra språk.
För att orientera mig, värma mig, hålla mig levande tills våren skulle återvända.
Musikens
Poesins
Konstens
Dansens
Andningens
Beröringens
språk
Jag vände mig till språken som når bortom förnuft, bortom tanke, till språk som förmådde hålla själen vid liv i midvinternatten och som förenade mig med andra som delat och delade min vilsenhetsposition.
Ett själarnas luciatåg i den dunklaste av nätter.
Dagens luckpaket är att reflektera över din preppinglista för tider när det blåser snålt runt själen. Jag menar inte pepplista, även om min uppmaning med en cyniskt lagd tolkning möjligen skulle kunna tolkas som det. Men jag avser det som går djupare än peppen.
Jag bjuder in dig till att reflektera över vilka musikstycken, dikter, sångtexter, konstverk eller praktiker som rörelse, meditation, bön, ordlös gemenskap med en vän etc. som har burit dig, skänkt dig tröst och en aldrig så liten och flämtande låga av liv genom dina dagar och nätter av själsliga vinterstormar.
Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?
Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…
Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.
Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.
Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.
Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.
Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.
Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.
Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.
Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.
Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna.
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av.
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn.
Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.
Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.
Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.
Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.
Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.
Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…
Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.
Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.
…
Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.
Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.
I tredje timmen tar mörkret över i livet. Fotfästet förloras; fallet är handlöst, bottenlöst. Trots spikarna som oförsonligt håller fast vid bördan som burits den långa, tunga vägen. Smärtans och lidandets väg, som ledde ända hit.
Där livsglädje, gemenskap, tillhörighet, mening förut fanns, har övergivenheten nu istället parkerat för att kasta sin kvävande filt av skärande smärta, ekande tomhet, förlamande förlust, dränerande utmattning, förintande hopplöshet över människan.
Ensam i världen. Ensam i detta. Ensammast i hela universum. Ensam – förutom sällskapet från den nattsvarta ångestens fångväktare. ”Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?”
Men där – där anas några andra människor. Människor som gått bredvid under de ljusa dagarna. Som nu står bredvid. Förtvivlat kämpandes med sin egen smärta över det lidande de inte kan ta bort. De fäster ögonen på sin vän, ser bortom sin smärta för att ändå finnas där, finnas för den korsfäste, den ångestridne och av livet självt övergivne. De säger inte mycket. Inget finns att säga. Orden, samtalen, undervisningen är slut. De står där, med ordlös, skärande kärlek och samhörighet framsträckt i sina händer och hjärtan.
Insikten kommer som en blixt från de blytunga åskskyarna. Det finns inget mer att göra nu. Och ett märkligt lugn infinner sig. I själatjärnens spegelblanka vattenyta speglar sig stormen därovanför. Men rädslans och ångestens stormvågor har lagt sig.
”Det är fullbordat”. Det som är gjort är gjort och inget mer kan läggas till. Vägs ände var här: kullen av skam utanför stadsmuren, utanför den civiliserade gemenskapen. Utan anständighetens skylande plagg. Naken, med sår och blåmärken blottade för alla att se.
Jo, en sak till finns att göra. Släppa taget.
”Universums och livets ursprung, till dig överlämnar jag det av mig som världen inte kan förgöra”.
Och sen ter sig mörkrets seger fullständig. Livets väv rämnar, syresättningen upphör när hjärtat stannar.
Vännerna går nästan under av sorg och ångest, de med. Med uppbådande av all sin energi trotsar de det påstridiga mörkret som är mättat av molekyler av rädsla och ångest. Som trycker på för att tränga ut kärleken och omsorgen hos dem.
De samlas runt den sargade kroppen. Befriad är den nu, från tvångsäktenskapet med den tunga bördan som spikarna sörjde för. De tvättar rent, smörjer och lindar in.
Och de lägger till ro. Tids nog ska ljuset bryta in. Tills dess – vila i ro, vår vän. Din vandring längst in i ångesten påminner mig om att lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Om att jag inte är ensam om att gå vilse i mörker och ångest. Om vikten av att som vän stå bredvid när mörkret är som djupast, även om det känns svårt. Om att släppa taget om kampen och istället överlämna min tillit till livet. Och om att vila i denna tillit. Vila i ro, som sagt.
Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?
Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…
Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.
Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.
Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.
Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.
Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.
Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.
Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.
Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.
Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna.
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av.
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn.
Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.
Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.
Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.
Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.
Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.
Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…
Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.
Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.
…
Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.
Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.
I tredje timmen tar mörkret över i livet. Fotfästet förloras; fallet är handlöst, bottenlöst. Trots spikarna som oförsonligt håller fast vid bördan som burits den långa, tunga vägen. Smärtans och lidandets väg, som ledde ända hit.
Där livsglädje, gemenskap, tillhörighet, mening förut fanns, har övergivenheten nu istället parkerat för att kasta sin kvävande filt av skärande smärta, ekande tomhet, förlamande förlust, dränerande utmattning, förintande hopplöshet över människan.
Ensam i världen. Ensam i detta. Ensammast i hela universum. Ensam – förutom sällskapet från den nattsvarta ångestens fångväktare. ”Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?”
Men där – där anas några andra människor. Människor som gått bredvid under de ljusa dagarna. Som nu står bredvid. Förtvivlat kämpandes med sin egen smärta över det lidande de inte kan ta bort. De fäster ögonen på sin vän, ser bortom sin smärta för att ändå finnas där, finnas för den korsfäste, den ångestridne och av livet självt övergivne. De säger inte mycket. Inget finns att säga. Orden, samtalen, undervisningen är slut. De står där, med ordlös, skärande kärlek och samhörighet framsträckt i sina händer och hjärtan.
Insikten kommer som en blixt från de blytunga åskskyarna. Det finns inget mer att göra nu. Och ett märkligt lugn infinner sig. I själatjärnens spegelblanka vattenyta speglar sig stormen därovanför. Men rädslans och ångestens stormvågor har lagt sig.
”Det är fullbordat”. Det som är gjort är gjort och inget mer kan läggas till. Vägs ände var här: kullen av skam utanför stadsmuren, utanför den civiliserade gemenskapen. Utan anständighetens skylande plagg. Naken, med sår och blåmärken blottade för alla att se.
Jo, en sak till finns att göra. Släppa taget.
”Universums och livets ursprung, till dig överlämnar jag det av mig som världen inte kan förgöra”.
Och sen ter sig mörkrets seger fullständig. Livets väv rämnar, syresättningen upphör när hjärtat stannar.
Vännerna går nästan under av sorg och ångest, de med. Med uppbådande av all sin energi trotsar de det påstridiga mörkret som är mättat av molekyler av rädsla och ångest. Som trycker på för att tränga ut kärleken och omsorgen hos dem.
De samlas runt den sargade kroppen. Befriad är den nu, från tvångsäktenskapet med den tunga bördan som spikarna sörjde för. De tvättar rent, smörjer och lindar in.
Och de lägger till ro. Tids nog ska ljuset bryta in. Tills dess – vila i ro, vår vän. Din vandring längst in i ångesten påminner mig om att lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Om att jag inte är ensam om att gå vilse i mörker och ångest. Om vikten av att som vän stå bredvid när mörkret är som djupast, även om det känns svårt. Om att släppa taget om kampen och istället överlämna min tillit till livet. Och om att vila i denna tillit. Vila i ro, som sagt.
