Och ljuset lyser i mörket

Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?

Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…

Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.

Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.

Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.

Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.

Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.

Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.

Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.

Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.

Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna. 
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av. 
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn. 

Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.

Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.

Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.

Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.

Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.

Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…

Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.

Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.

Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.

Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.

Långfredagsevangelium enligt mig

I tredje timmen tar mörkret över i livet. Fotfästet förloras; fallet är handlöst, bottenlöst. Trots spikarna som oförsonligt håller fast vid bördan som burits den långa, tunga vägen. Smärtans och lidandets väg, som ledde ända hit.

Där livsglädje, gemenskap, tillhörighet, mening förut fanns, har övergivenheten nu istället parkerat för att kasta sin kvävande filt av skärande smärta, ekande tomhet, förlamande förlust, dränerande utmattning, förintande hopplöshet över människan.

Ensam i världen. Ensam i detta. Ensammast i hela universum. Ensam – förutom sällskapet från den nattsvarta ångestens fångväktare. ”Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?”

Men där – där anas några andra människor. Människor som gått bredvid under de ljusa dagarna. Som nu står bredvid. Förtvivlat kämpandes med sin egen smärta över det lidande de inte kan ta bort. De fäster ögonen på sin vän, ser bortom sin smärta för att ändå finnas där, finnas för den korsfäste, den ångestridne och av livet självt övergivne. De säger inte mycket. Inget finns att säga. Orden, samtalen, undervisningen är slut. De står där, med ordlös, skärande kärlek och samhörighet framsträckt i sina händer och hjärtan.

Insikten kommer som en blixt från de blytunga åskskyarna. Det finns inget mer att göra nu. Och ett märkligt lugn infinner sig. I själatjärnens spegelblanka vattenyta speglar sig stormen därovanför. Men rädslans och ångestens stormvågor har lagt sig.

”Det är fullbordat”. Det som är gjort är gjort och inget mer kan läggas till. Vägs ände var här: kullen av skam utanför stadsmuren, utanför den civiliserade gemenskapen. Utan anständighetens skylande plagg. Naken, med sår och blåmärken blottade för alla att se.

Jo, en sak till finns att göra. Släppa taget.

”Universums och livets ursprung, till dig överlämnar jag det av mig som världen inte kan förgöra”.

Och sen ter sig mörkrets seger fullständig. Livets väv rämnar, syresättningen upphör när hjärtat stannar.

Vännerna går nästan under av sorg och ångest, de med. Med uppbådande av all sin energi trotsar de det påstridiga mörkret som är mättat av molekyler av rädsla och ångest. Som trycker på för att tränga ut kärleken och omsorgen hos dem.

De samlas runt den sargade kroppen. Befriad är den nu, från tvångsäktenskapet med den tunga bördan som spikarna sörjde för. De tvättar rent, smörjer och lindar in.

Och de lägger till ro. Tids nog ska ljuset bryta in. Tills dess – vila i ro, vår vän. Din vandring längst in i ångesten påminner mig om att lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Om att jag inte är ensam om att gå vilse i mörker och ångest. Om vikten av att som vän stå bredvid när mörkret är som djupast, även om det känns svårt. Om att släppa taget om kampen och istället överlämna min tillit till livet. Och om att vila i denna tillit. Vila i ro, som sagt.

Och mörket har inte övervunnit ljuset – adventskalender 2019 #22

Midvinter. Vintersolstånd. Nu ligger mörket som tätast och som längst över jorden.

På vägen upp till Norrland stannar vi bilen för att barnen ska byta plats i det åtrådda framsätet. Det dröjer, och när jag frågar varför får jag svaret: ”Mamma, stjärnhimlen!”

Glimmande diamanter på sammetssvart himlafond syns inte i stadsljus. Inte heller i ljusa sommarnätter. Men nu syntes de, och fångade fascination och förundran hos människobarnen. Som de gjort genom årtusendena, ja, långt innan vi blev homo sapiens.

Jag har en spellista för dessa stunder. Stunderna då mörkret känns oändligt. Stunderna då de svaga, små ljuspunkterna lyser väg.

En lista att lyssna på strax innan jul. Eller när som helst när mörket känns övermäktigt. För att med hjälp av himlens eller livets stjärnor hålla hoppet vid liv. Hoppet om att mörket inte har övervunnit ljuset för evigt. Vare sig i kalender, i mitt och ditt liv eller i samhället i stort.

Lyssna på spellistan Winter Solstice – music for the 21st of December. When darkness is at its deepest. When light starts its return. Med musik av Ēriks Ešenvalds, Mia Makaroff, Eric Whitacre, Ola Gjeilo, Arvo Pärt med flera.

Perfektionist och älskad av alla – adventskalender 2019 #17

Det första har jag starka drag av, det har jag insett på nytt de senaste veckorna. Trots att jag tränat länge på och förvisso också kommit en bra bit på väg mot att känna mig tillfreds med att göra och leverera ”killräckligt”, som Åsa Beckman skrev om häromsistens.

Det andra är en önskan, en drivkraft, som är anledningen till min, ofta omedvetna, perfektionismsträvan. Ett starkt behov av att vara accepterad, uppskattad, erkänd. Existensberättigad.

Jag är inte ensam om att känna detta behov. Så här skriver Åsa Beckman i samma krönika:

Själv är jag i dag 58 år. Jag har varit yrkesverksam i över 35 år, de senaste 15 åren i olika arbetsledande positioner. Jag borde inte längre känna att jag ska topprestera alla arbetsdagar. Ändå finns det inget som jag tycker är så obehagligt som när någon antyder att jag inte gjort tillräckligt. Att jag var slarvig, missat något eller tappat någon boll. Att inte ses som ansvarsfull väcker min skräck. 

Jagfår fortfarande känslan av att jag då förlorar mitt existensberättigande.

Det är faktiskt inte klokt.

Känslan av att jag förlorar mitt existensberättigande. Precis så är det. Och precis-så-är-det-nummer två: ”Det är faktiskt inte klokt.”

Att leva är att lära och att lära är att leva. Det är en av mina livsdeviser. Så vad är då egentligen så farligt med att tappa en boll, missa ett perspektiv? Det ger ju möjlighet till lärande och växande i insikt. Och dessutom näring till ödmjukhet och empati, empati med alla andra som tappar bollar, missar perspektiv, snavar över sin egen ambition att prestera och dessutom göra det perfekt.

Uppenbarligen är det fortfarande farligt. Uppenbarligen har jag ett jobb kvar att göra här. Jag får fortsätta att träna reptilhjärnan. Jag får fortsätta att träna på att bara hålla ångesten tills den klingar av. Vilket den faktiskt gör snabbare idag än tidigare.

Och jag får fortsätta att träna på att vara varsam mot mig själv, visa självmedkänsla när reptilen blixtsnabbt hugger. Ja, det är en till dels evolutionärt programmerad, dels inövad reaktion. Men lika lite som mina misslyckanden i perfektionsjakten definierar mig, gör min reaktion på dessa misslyckanden det. Jag är. Och det räcker. Ja, det är faktiskt fullt killräckligt.

Pillertrillatillbaka

De är tillbaka i mitt liv, de antidepressiva tabletterna. I somras bestämde ju jag mig för att sluta äta den antidepressiva medicin som jag ätit sedan min utmattningsdepression 2006.

Som jag skrev då kände jag

att de gör att jag skär bort sidor av mig själv som behöver få utrymme, som jag behöver bearbeta, ta mig igenom och ur. Att jag äter dem för att de här sidorna är besvärliga för mig, men kanske framförallt för andra, att hantera. Och det är fan inte ok.

sarasgoda.com

Sedan knappt två månader är jag dock alltså tillbaka på medicin. För, det som i somras och under tidiga hösten verkligen inte var depression, utan livet, det skörstarka, underbara, fullt ut levandes livet, blev under de mörkaste vintermånaderna till ett trasigt, livsdränerade, drunknandes överlevande. Till det där tillståndet som jag så väl kände igen från 2006 – det, där världen går i gråskala och där tanken gror vid övergångsstället på att det vore bra skönt om det tog slut när jag sätter foten i gatan, skönt om någon inte hinner bromsa… Till det där tillståndet då tårarna förlamar, inte befriar. Där mitt tillstånd faktiskt blir besvärligt att hantera, inte bara för andra, utan framförallt för mig själv.

Så jag tog mig samman och gick till läkare. Och efter bara tre dagar med medicinen började dimman lätta.

Det har känts retligt den här gången. En känsla som jag försökt förstå – för jag har aldrig tidigare lagt någon värdering i att äta antidepressiv medicin.

Jag har kommit fram till att det har att göra med att mitt beslut om att sluta till stor del grundades på insikten att jag fortsatt äta medicinen för att hålla undan beteenden och drag hos mig som andra sett som besvärliga (eller iallafall som jag tolkat att de varit störda på), drag som bland annat kommer sig av att jag lutar åt det högkänsliga hållet. Och att det därför var viktigt för mig att leva utan medicin. För att ge de sidor av mig själv, som jag hållit undan av hänsyn till andra det utrymme i mitt eget liv som jag själv ville och kunde hantera.

Nu äter jag medicinen bara för min egen skull. Och jag kommer att pröva mig fram för att hitta det sätt jag behöver reglera den och mitt mående över året på. För jag vill inte äta medicinen för att helt stänga av kontakten med mitt mörker,för att fly från tyngre, lägre perioder. De är en del av mig. En viktig del av mig – de hjälper mig pröva och (om)värdera de mönster jag allt eftersom och mer eller mindre reflekterat etablerar i mitt liv. Som inte alltid gagnar mig. ”The dark helps you understand” som Michelle Willis sjunger i It’ll rain today.

Det handlar givetvis och självklart inte om att jag skulle tänka att ”nä, nu vill jag nog känna mig lite deprimerad igen”. Och jag har stor respekt för att resonemanget kan vara oerhört provocerande för en människa som befinner sig i det mörka, utan att se en väg ut. Mörkret är ju samtidigt en avgrund, som drar ner oss, håller fast oss, stänger oss inne och förlamar oss. Det är först när vi får nåden att komma ut ur mörkets järngrepp som vi kan ta till oss och sätta fötter på de insikter det gett oss (tack M för den påminnelsen). Eller, med Michelle Willis ord: ”The light keeps you going”. Jag vet ännu inte vad min önskade balans innebär eller hur den ska se ut.

Jag vet bara att jag mår väldigt bra just nu. Tack vare medicinen, tack vare våren och det återvändande ljuset, tack vare mina dagliga bad i tacksamhetens källa.

Att äta antidepressiv medicin är för mig nu ett sätt att vara snäll mot mig själv. Att ge mig en varsam, vänlig hand när jag behöver den. Och att ta emot den handen. Från mig själv, till mig själv.

Gryning. När de första solstrålarna bryter mörkret, skingrar natten och bådar en ny dag.