Jämförelsens träsk

perfect-948197_1920
Foto: jaychoi2770 @ Pixabay https://pixabay.com/sv/perfekt-liv-ofullkomlighet-street-948197/

Om dödskuggan är en dal så är jämförelsen ett träsk. Ett illaluktande, dyigt träsk som drar ner självkänsla och energi i gyttjan.

När jag fastnar i det destruktiva jämförandet med andra är det som om själva mitt varande blir en prestation. Visserligen är det oftast andra, mer avgränsade ”prestationer i ordets traditionella mening” som för mig in på vägen som leder till träsket. Men ofta slutar det med att jag fastnar i tankar och känslor av att det nog inte bara är den specifika uppgiften, rollen eller prestationen som andra gör bättre än jag.

Det är liksom hela jag som är fel.

Träsket innehåller, utöver jämförelsens kvävande dy, också intolkningens förgiftande gaser. Det är inte bara jag som identifierar mina otillräckligheter i jämförelsen med ”alla andra”. Nej, när jag fastnat i jämförelsens träsk ser ju hela världen dem och fördömer mig. Att jag överhuvudtaget har några vänner, får ha kvar vårdnaden om barnen och om katten, att jag får in uppdrag och har ett jobb – det handlar ju bara om att människor inte orkar agera på min oduglighet. Allt enligt min reptilhjärnas förvrängda verklighetsuppfattning.

Nu har jag ju tack och lov vid tillräckligt många tillfällen tagit mig ur träsket för att veta att det ligger i en återvändsgränd som jag faktiskt kan ta mig ur och bort från. Jag vet att det finns en annan väg.

Till den vägen visar några av Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv som jag skrev om 2016. Inte minst då ”Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter” och ”Värna om skapandet –frigör dig från jämförelsetänket”.

Till den vägen visar också Nilofer Merchants tankar om Onlyness:

Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision.

(Onlyness är det som bara just den personen kan bidra med till en situation [typ, situationen ”livet” tänker jag]. Det innefattar varje människas resa och passioner. Onlyness handlar i grunden om att hedra varje person: först, som vi ser oss själva [sic!] och sen som vi värderas. Var och en av oss står på en plats som ingen annan upptar. Den unika ståndpunkten är sprungen ur vår samlade erfarenhet, perspektiv och vision. (min översättning))

Intellektuellt sett hittar jag på Onlyness-vägen med förbundna ögon i mörkret. Men med jämna mellanrum tar reptilhjärnan över ratten, och jag hamnar på avfarten till vägen som bär till träsket. Jag märker det ofta inte förrän jag fastnat med spinnande hjul och sjunkande fordon. Inte sällan hänger felkörningen ihop med att farten i livet går för snabbt.

Att skriva av mig frustrationen har jag upptäckt är ett bra sätt för mig att lägga i backen och få fast mark under hjulen. Och genom att skriva just det här inlägget har jag kommit upp på vägen som nu leder bort från det träsk där jag befunnit mig några dagar.

Kanske kan mina navigeringserfarenheter hjälpa dig som, liksom jag, kör fast i jämförelsens träsk med jämna mellanrum. Du är inte ensam. Jag väntar in dig på påfarten till Onlyness-vägen, så kör vi jämsides mot soluppgången!

Du vet väl om att du är värdefull.

Att du är viktig, här och nu.

Att du är [värd att vara] älskad för din egen skull

för ingen annan är som du.

(Ingemar Olsson)

Favorit i repris: Att älska sin nästa som sig själv

2016 skrev jag en serie inlägg utifrån Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv. Ett helhjärtat liv sammanfaller i hög utsträckning med det som är min intention för den pågående måncykeln – det sakraliserade, överlåtna, eller om en så vill, helgade livet. Idag väljer jag att reprisera ett av dessa inlägg (fler repriser kommer framöver). Det handlar om det livsråd som jag nog brottats och brottas mest med. Paradoxalt nog. För att brottas med att ha medkänsla och att vara varsam med sig själv – hur går det till egentligen? Är det överhuvudtaget möjligt? Eller finns det en annan väg fram till att säga de saker till mig själv som jag skulle säga till min bästa vän när ångesten sätter in? Kan jag på något annat sätt än kampens nyckla upp att kunna se på mig själv med de varma ögon som jag skulle se på min bästa vän med i hens osäkerhet och känsla av otillräcklighet?

Skrev häromdagen om den andra delen i Brené Browns livråd no 2 för ett helhjärtat liv: ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. Idag vill jag återvända till den första delen av rådet, som ju är ”Värna om medkänslan med dig själv”.

Medkänsla med sig själv, eller på engelska self-compassion, handlar i grund och botten om att bejaka sitt eget människovarande. Den ständigt perfekta, alltid rätta och starka, aldrig misslyckade varelsen har genom årtusendena alltid definierats som något annat än människa – mytologi och litteratur vimlar av övermänniskor, gudar och andra sagofenomen. I vår tid kan vi lägga till robotar och botar till skaran av potentiellt fläckfria företeelser (även om det sannolikt är några års utvecklingsarbete kvar).

De människor som det likaledels vimlar av i historia, mytologi och litteratur är allt annat än felfria. Människovarandet inrymmer såväl styrka som svaghet, såväl stor potential som otaliga brister, såväl nästan underverk som totala misslyckanden.

klodt_michail_petrovich_-_raskolnikov_and_marmeladov

Raskolnikov och Marmeladov – två minst sagt mänskliga personer i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Målning av Michail Petrovich Klodt [Public domain], via Wikimedia Commons

Brené Browns tankar om medkänsla med sig själv grundas till stor del på forskaren Kristin Neffs arbete. Neff beskriver tre beståndsdelar i denna medkänsla:

  • Att vara snäll mot sig själv – ”Self-compassion entails being warm and understanding toward ourselves when we suffer, fail, or feel inadequate, rather than ignoring our pain or flagellating ourselves with self-criticism.” Så lätt jag har att hamna i det där självpiskandet med den förödande självkritiken… Det blir lätt ett ältande och ett malande av skam och ”skulle gjort annorlunda”. Och som det äter av självkänsla och glädje, samtidigt som det föder vresighet och otålighet med människorna i min omgivning.
  • Delad mänsklig erfarenhet – ”…self-compassion involves recognizing that suffering and personal inadequacy is part of the shared human experience – something that we all go through rather than being something that happens to “me” alone.” Den där känslan av att nästan lätta från marken när otillräcklighetsryggsäcken fallit av i påminnelsen eller insikten om att min upplevelse delats av andra – den känslan av befrielse!
  • Medveten närvaro – ”… relating personal experiences to those of others who are also suffering, thus putting our own situation into a larger perspective…  (i kombination med) … the willingness to observe our negative thoughts and emotions with openness and clarity … (och) … a non-judgmental, receptive mind state in which one observes thoughts and feelings as they are, without trying to suppress or deny them.” (Som du förstår har jag kortat hennes text något.) Nyckelordet för mig sedan några år är ”non-judgmental”. Jag har oerhört lätt att sätta värderande etiketter på mina känslor, upplevelser och tankar – det var bra, det var dåligt, dumt, klantigt (inte någon slump att det är tre negativa omdömen på ett positivt…). En av grundprinciperna i den medvetna närvaron är just att bara observera – utan att bedöma och värdera. Och i och med detta andrum som hjärnan då skapar för mig själv, får jag ofta ett bredare perspektiv och mer distans till min frustration, irritation, otillräcklighet eller vad det nu kan vara – med mindre stresspåslag och drunkningsupplevelse på grund av översvämmande känslor som följd.

Neff betonar att det inte handlar om att tycka synd om sig själv, om tillåta sig total njutningslystnad eller ens om självaktning.

Min kära vän och coach Helena har skrivit om att det verkar som om vi är många idag som lever i en ”epidemic of harshness”. Hennes bot mot denna epidemi är just Be gentle with yourself – var snäll mot dig själv. Om du vill ha stöd på vägen mot djupare medkänsla med dig själv, följ gärna hennes söndagstips på just detta tema.

Vad spelar då medkänslan med mig själv för roll egentligen? Förutom att vi kan välja att utgå från att vi faktiskt är värda den bara för att vi – är – , så lägger den också grunden till bättre hälsa (genom högre motståndskraft mot stress och andra mentala påfrestningar) och till bättre relationer med våra medmänniskor. Det är på samma sätt som jag skrev om i det första inlägget om Att älska sin nästa som sig själv:

Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.

Vågar du släppa taget om skammen, skulden och kraven för ge dig själv samma medkänsla som jag tror att du unnar din omvärld?

Denna text publicerades första gången 29 mars 2016

Jesusbarn minus 13 – släpper taget

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Som jag skrivit om nyligen har jag de senaste veckorna känt av smärtan efter separationen igen. ”Vad hade hänt om jag bara…” är tankar som snurrat som kvarnstenar i mitt huvud, trots att jag med intellektet vet att jag inget kan göra åt det som är förbi. Trots att jag idag omfamnar en ny kärlek som jag inte hade velat vara utan och som jag vårdar ömt och dedicerat. Trots att jag idag kan ta avstamp i erfarenheter som jag inte vill ha ogjorda, liksom i möten med nya och gamla vänner som aldrig skulle blivit av om jag inte slungats ut i det nakna livets smärta och övergivenhet, sorg och vrede, hudhunger och längtan.

I samtal med min coach Alla – mästaren av blottläggande, utforskande lyssnande – har jag fått (möjligen förnyad) syn på ett par av de törnen som gjort mig så ont.

Först trodde vi att det var den gamla ”upplevelsen av att vara bortvald”-taggen som trängde in genom huden och smärtade. Men under luppen visade det sig att det var taggarna ”upplevelsen av att vara misslyckad” och ”upplevelsen av att vara maktlös” som stuckit mig de senaste dagarna. Och som grämt mig, inte minst för barnens skull.

Men idag har jag visat mig nåden att landa i insikten att jag faktiskt utövat min fulla makt, jag har gjort det som stått i min makt, i varje givet ögonblick under de knappt 27 åren av förhållande, givet den kunskap, erfarenhet, mognad och sammanhang som jag haft och funnits i. Men det är lätt att vara efterklok och höja ribban i retrospekt som bekant.

Barnen stöttar vi så gott vi kan för att ge dem de verktyg som de behöver för att låta utveckling gro ur krisen, verktyg som jag av egen erfarenhet vet att de kommer att ha nytta av flera gånger under livet.

Istället för källa till grämelse och skuldbeläggande av mig själv, vill jag använda erfarenheterna och insikterna som källa till växt och grundläggning för mina nya relationer – till mig själv och till min käraste E. Relationen med E är förvisso en helt annan kärleksrelation än min förra. Den kommer med största säkerhet att bjuda på en del fallgropar som vi idag inte kan förutse, även med all erfarenhet av och insikter från tidigare relationer som vi har med oss i bagaget och i vårt samtal. Så någon copy-paste av ”det jag borde gjort-tankarna” blir det inte.

Men, för att tala designspråk, det blir hypotestestande och prototypande utifrån vad vi lärt oss tidigare, liksom reflektion kring vad vi lär oss nu om vad är viktigt för mig och oss, om ”hur det funkar om…” respektive kring huruvida vi fortfarande är på väg i den riktning vi önskar.

Som snödrottningen Elsa i Frozen använder jag den kraft som jag utvecklat under året till att ta mitt nya liv i besittning. Jag släpper taget om det som varit – ”the past is in the past”. Let it go!

Sorgens följeslagare

Orden i den gamla psalmen säger att ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans”.

Men sorgen har fler följeslagare.

Under de senaste två dagarna har jag plockat ihop prylar i vår lägenhet inför stundande försäljning. Och jag har översköljts av en flodvåg av sorg.

Vis av erfarenheten från förra årets höststorm av sorg ar jag försökt att bara låta vågen svepa över mig. Försökt att inte kämpa emot, försökt att inte dras ned i djupet.

I strömvirvlarna har jag blivit varse nyanser i sorgen, och min slutsats är att sorgens olika följeslagare får den att skimra i olika toner.

Först fick jag syn på följeslagaren tacksamhet. Saker som jag stuvade undan på mina barns rum väckte tacksamhet över det ovärderliga i att ta del av – och vara del av – barnens utveckling, lärande och skaparkraft, manifesterat i teckningar, foton, skolböcker, legobyggen, ukuleler och gitarrer. Saker i varje rum väckte tacksamhet över kärlek, skratt och gemenskap med honom som jag inte längre är gift med. Porslin, glas och bestick väckte tacksamhet över måltidsgemenskaper med vänner och familj – inte minst över det senaste nyåret då jag och barnen omslöts av vänner som vi delat många nyår med som ”hel” familj.

När jag stod vid vardagsrumsfönstren och plockade ihop snöbollslyktorna, orkidéerna, ljushållaren i luffarslöjd och ”Den flygande holländaren”, skeppet som C kom hem med efter besöket på Sjöhistoriska muséet och som har besättning i flirtkulor och vinkorkar, väcktes tacksamheten över ljuden av liv från gatan, tacksamheten över att se människorna som rör sig där utanför, på väg mellan lekpark och resten av staden, Tacksamhet för sju år på detta livsbejakande läge: mitt i stan, men ändå lugnt. I en stadsdel som bit för bit ätit sig in i mitt hjärta.

Några av sakerna jag stuvade undan har väckt följeslagaren vemod. Vemod över böcker som aldrig blev lästa för barnen medan de var små, över pyssel som aldrig pysslades tillsammans med dem. Över dockskåpet, som fortfarande inväntar den där renoveringen som vi planerat och pratat om i många år.

Vemod också över år som gått. Över år, månader och dagar då mina handlingar inte direkt återspeglade den mamma, maka eller människa som jag ville vara. Depression, stress, jämförelser, skam och leva-upp-till-inlästa-förväntningar-hos-andra har gjort att jag många gånger brustit i att leva som jag lär och efter de värderingar som jag håller högt.

Bokslutet över mina första 48 år, och i synnerhet mina 27 år som partner och 14 år som mamma, pågår för fullt i hjärta och hjärna. Sorgens debit och dess följeslagares kredit går ibland jämnt upp, ibland inte.

Tänker än en gång att sorgen, smärtan, mörkret ger djup åt livet. Påminner mig om att vara uppmärksam på och ta vara på dess följeslagares ljus och höjder. Och jag tänker, igen, att jag vill hellre leva mitt liv i 3d och med relief, än i platt 2d.

Och tankelinjen mellan sorgen och tacksamheten sluts och blir till en cirkel där jag är tacksam över att jag kan känna och härbärgera sorg. Det betyder ju att jag lever.