Ännu håller han den djupa paniken ifrån sig. I den välbekanta gemenskapen runt bordet, gemenskapen med de som var hans följare, som blivit hans och varandras familj, kan han slappna av ännu en stund. Att äta och dricka tillsammans är läkande för spända muskler och oroliga tankar. En upplevelse av stark enhet med både de andra och med jorden som gett skörden som blivit brödet och vinet som skickades runt kom över honom. 

Mörkret lurar där i hörnen i rummet på andra våningen; det skär igenom rösterna och det mjuka ljuset i rummet med sylvass skärpa med jämna mellanrum. Han suckar, drar efter andan, bryter en bit bröd och ger till mannen som getts en nyckelroll i det drama han vet väntar. Mannen som är nyckeln i låset i Dörren Mellan. Mellan delarna av hans arbete, hans uppgift.

På ena sidan Dörren: de tre åren av vandring, undervisning och mötena med människorna längs vägen och med deras längtan, deras smärta, deras rädsla. Men också deras glädje – han log inom sig när han tänkte tillbaka på bröllopsfesten där i Kanaan och på brudgummens glädje när han upptäckte mängden av välsmakande vin som väntade, trots att han nyss fått beskedet att det var slut – , människornas tillit till honom och till ljuset som tänts i ögonen på dem som mött hans blick, som blivit sedda av honom med öppna hjärtan. 

Måltidsgemenskapen bryts så småningom. Han ber några av vännerna att följa med honom till trädgården där han vet att Dörren väntar på att han ska gå igenom den. Ångesten känns lättare att bära när han har sällskap. Väl framme ber han dem att vaka med, och kanske även lite över, honom när han går undan ett par meter från dem för att samla kraft inför det som väntar. 

På andra sidan Dörren: han kan ännu bara ana smärtan, den totala uppgivenheten och maktlösheten. Djupare, vidare, vassare och mer allomfattande än han någonsin kunnat föreställa sig. Där, i mörket och maktlösheten vet han att mänsklighetens, ja, skapelsens, samlade lidande väntar på honom att gå in i. Från begynnelsen till tidens slut. 

Lidande till följd av kollektivt handlande: krigets fasor, svält- och naturkatastrofer till följd av orättfärdiga maktstrukturer, förtryck och förföljelse på rädslans och girighetens grund, förklätt till kamp för rimlighet, rättfärdighet och rättrådighet – o gud, även i hans eget namn! Han viker sig dubbel av smärtan i mellangärdet som den insikten väcker i honom. 

Lidandet som föds i relationen mellan människa och människa: föräldrar som inte mäktar med, vänner som sviker, behovet av att trampa på som föds när man blivit trampad på, förminska när man blivit förminskad. ”Allt vad ni vill att andra ska göra mot er, det ska ni göra mot dem”, hade han predikat. I mörkret och uppgivenheten tänker han att mer sant kanske det är att ”det ni blivit utsatta för kommer ni också att utsätta andra för”. Om ni inte får syn på, orkar se och blir sedda i er smärta. 

Hans är uppgiften nu. Uppgiften att gå in i mörket, rädslan, hopplösheten, ondskan, smärtan. Inte för att ta över dem. Nej, människorna ska fortfarande komma att möta mörkret, lidandet, i sina liv. Det är ju skapelsens natur: mörker och ljus, liv och död, lidande och välsignelse – de förutsätter varandra i den eviga dansen. 

Men de skulle inte behöva möta det ensamma. På andra sidan mörket som närmar sig alltmer – ljudet av de upprörda rösterna och vapenskramlet där bortåt vägen de nyss kommit hit på är starkare nu – kommer han finnas där för att dela det med dem. Genom andra människor, kanske över en bägare vin och en kaka bröd, på samma sätt som han så nyss och ändå för så länge sedan åt och drack med sina vänner, sin familj. Genom andra former av skapelsen kanske, en katt eller hund, ett träd eller ett hav.

Men om ingen annan eller inget annat fanns att dela med, då kommer han ändå finnas där och vänta in. Nog anar han att människorna inte alltid kommer att ha lätt att hitta honom. Men så får det vara. Gåvan om delat lidande är just en gåva, inget tvång. 

Nu är de här. Vakterna, hårda händer som griper och sliter. Nyckeln i låset har vridits om, dörren öppnas och han går igenom den till den andra sidan. Korsets sida.