Ett motigt steg

En månad sprang förbi utan att det blev några ord fästa på cyberpränt här i bloggen. Fokus har varit på annat skrivande och på läsning i lyssningsformat.

Men jag vill ju att bloggen ska leva. Så det blir ett sånt här motigt upp-i-sadeln-inlägg.

Ofta när jag plockar upp en tråd som jag önskar var en vana så är det med ett visst motstånd. Naturligt kanske, för jag har ju tappat en del av konditionen, oavsett om det handlar om fysisk kondition eller kondition i att bestämma ämne och låta orden forma meningar och tankar.

Jag försöker, men lyckas långt ifrån alltid, att inte banna mig för att jag inte upprätthållit den önskade vanan. Det finns ju alltid någon anledning till att jag valt bort den (för någonstans är det ju alltid ett val).

Har du några knep för att göra det där upp-i-sadeln-momentet igen mindre motigt?

Något som blivit en hållbar vana är att fånga det där trädet i Storsjöparken på vägen till pendeltåget. Här en lysande eftermiddag i slutet av januari.

Hårdträning i ”All by myself”

De senaste dagarna har jag umgåtts i trevligt sällskap. Mig själv.

Det har varit dagar då jag återtagit och återupptäckt förtjusningen i att bara vara själv. Något som jag alltid haft stort behov av, men som jag i många och långa perioder satt alldeles för mycket på undantag. Föranlett av såväl plikt som lust.

Förtjusningen och det sköna lugnet har visserligen i stunder under de här dagarna haft högljutt sällskap av rastlöshet och känslor av ensamhet, ja, till och med lite av gnällig övergivenhet. Tack och lov har jag inte varit helt isolerad; telefonsamtal med nära och kära, liksom ett mysigt balkonghäng med grannarna M och M idag vid lunch, har gjort att min mentala hälsa fortfarande är i gott skick.

Jag har strosat och powerwalkat. Jag har lyssnat på massa podd och massa musik. Jag har lagat god mat. Jag har tagit en fotosafari. Jag har läst. Jag har suttit på klipporna och tittat på båtar, fåglar och folk. Jag har röjt i ett par skåp. Jag har kollat på ett avsnitt av en serie. Jag har klappat Busan. Jag har mediterat. Jag har jobbat. Jag har till och med sjungit till eget pianoackompanjemang. Jag har tagit siesta. Allt i mitt eget tempo. Efter eget huvud och kropp. Jag har blivit påmind om hur bra jag mår av att hänga med mig själv.

Nu är mitt bootcamp slut. Imorgon kommer barnen för de kommande tre veckorna plus.

För att jag inte ska köra vilse i inloppet till hemmahamnen i mig själv som jag hittat, behöver och vill jag avsätta tid för att hänga mer med mig själv. Se ensamhets- och övergivenhetskänslorna i vitögat och säga: ”mig skrämmer ni inte”. Tar med mig ambitionen och längtan inför hösten.

När man tränat hårt ska man belöna sig. Så det har jag gjort ikväll. På egen hand har jag njutit Sommarstockholm med rosé och grekisk sallad på Loopen, med pastis som sig bör i sommarhettan på Boule bar. Som ackompanjemang till essäer om politisk filosofi. #barapåegenhand.

Favorit i repris: om riter, ritualer och rutiner

De senaste månaderna har ett blogginlägg från april 2016 ofta poppat upp bland dem som ni läser. Av ingångarna till bloggen drar jag slutsatsen att det är folk som googlar på något av nyckelorden som läser.

Det förtjänade att läsas om i ser jag. Vad betyder riter, ritualer och rutiner för mig idag? Och vilka riter, ritualer och rutiner vill jag ha i mitt liv?

Min morgonritual med meditation och stretching är en sol jag vill behålla och utveckla. Och just som ritual faktiskt.

Annat skulle jag önska ha som rutin: att välja nyttig mat framför comforting food (de sammanfaller tyvärr inte i mitt fall) till exempel.

Vilka riter, ritualer och rutiner har du – och vill du ha – i ditt liv?