Några ord och toner om likgiltighet

Just som jag bestämt mig för att göra ett sånt där ”i princip”-avsteg från det dagliga bloggandet, dök en association upp i skallen som ändå förtjänar ett inlägg. Det var en vän som på FB suckade över Likgiltighet. Och det var reveljen som fick ett musikaliskt minne att vakna till liv och ställa sig i givakt i huvet mitt.

På det magiska albumet Livslevande med Tommy Körberg och Stefan Nilsson med band finns sången Likgiltigheten är en form, med musik av Stefan Nilsson och Göran Sommerdal och text av Tommy Körberg själv.Det går inte att vara likgiltig inför groovet och ihärdigheten i pianospelet. Inte heller för närvaron och kraften i sången. Här får du både ljud och bild:

Texten ger utrymme för reflektion och tolkning. Det jag hör, är en varning för att gömma oss innaför likgiltighetens förrädiska skal. Om vi gömmer oss för vår rädsla, osäkerhet, glädje, styrka, förtvivlan innanför likgiltighetens distanserande skal, bedövar vi oss så till den milda grad att vi riskerar att krossas av oförmågan att känna, att leva fullt ut den dagen då livet blir alldeles extra påtagligt… genom kärlek, död, födelse, gemenskap eller något annat som hör det livslevande, lång-ifrån-likgiltiga, livet till.

Eller med min husguru Brené Browns ord:

We cannot selectively numb emotions, when we numb the painful emotions, we also numb the positive emotions. (Vi kan inte välja vilka känslor vi ska döva, när vi bedövar de känslor som gör ont, bedövar vi också de positiva känslorna)

The opposite of recognizing that we’re feeling something is denying our emotions. The opposite of being curious is disengaging. When we deny our stories and disengage from tough emotions, they don’t go away; instead, they own us, they define us. Our job is not to deny the story, but to defy the ending—to rise strong, recognize our story, and rumble with the truth until we get to a place where we think, Yes. This is what happened. This is my truth. And I will choose how this story ends. (Motsatsen till att erkänna att vi känner något är att förneka våra känslor. Motsatsen till att vara nyfiken är att vara oengagerad. När vi förnekar våra berättelser och kopplar bort jobbiga känslor, så försvinner de inte; istället äger de oss, definierar de oss. Vårt jobb är inte att förneka berättelsen, men att trotsa slutet – att resa oss starkt, bekräfta vår berättelse och att brottas med sanningen tills vi når en plats där vi tänker att, Ja. Det här är det som hände. Det här är min sanning. Och jag kommer att välja hur den här berättelsen slutar.)

Meningsfull livsväv

Det är märkligt hur livets trådar kan löpa i olika riktningar för att plötsligt komma samman under några timmar. Ibland slår de hårdknut på sig själva, ibland gör de en strypsnara åt mig,  ibland blir de ett enda stort trassel.

Och ibland löper de samman till till vackra mönster, som i den finaste spets.

Så har mitt senaste dygn varit. Jag började i och för sig skönja mönstret för några dagar sedan när jag lyssnade på en podcast om meningsfullhet, med upphovspersonen till det test som jag skrev kort om häromdagen.

Någon dag senare frågade en trött tioåring sekunderna innan hen var på väg in i sömnens land ”Mamma, vad är meningen med livet?” Och jag fick berätta hen till sömns om hur jag inte tror att det finns någon allmän, objektiv eller förutbestämd mening med våra liv, utan att det är upp till oss att definiera det och leva så att vi fyller våra liv med mening.

Igår ställde Helena frågan ”Vad innebär ett rikare liv för dig?” på sin blogg. Eftersom jag hade bestämt mig för att ha en kväll för att låta tankarna vandra utan något måste eller borde, en ledig kväll helt enkelt, så hade de, i brist på andra uppgifter, ägnat kvällen åt att hungrigt kasta sig över frågan om hur jag vill leva mitt liv de närmsta 5-10 åren i ljuset av vad som är just meningsfullt för mig. Så jag kunde svara henne.

Haha, här har jag suttit på måndagskvällen och funderat över hur jag ska formulera riktningen på mitt liv de kommande fem-tio åren i ljuset av vad som är meningsfullt med mitt liv. Och kommit underfund med att jag vill röra mig i riktning mot, expandera så att jag fyller mitt liv med mer styrka, smidighet och kondition, inte minst fysiskt sett, men också mentalt. Jag vill också få bättre ekonomi. Annars tycker jag att jag har ett rikt liv. Mina numera fyra barn, min älskling, våra katter, goda relationer med närmaste släkten, massa fina och kära vänner, ett jobb jag trivs bra med och känner att jag växer i och som kan kombineras med min långsiktiga önskan om att jobba mer coachande (jag börjar snart känna mig som en copycat på dig) och skapa en miljö/sammanhang för resiliens, återhämtning och påfyllning får plats att utvecklas, utrymme att skriva och läsa, två hem där jag kan hämta kraft och ro, en ekonomi som ändå gör det möjligt att bo i Stockholm och inte vända på varenda krona… Tja. Jag har det bra helt enkelt. En bra utgångspunkt för att på väl valda akupunkturpunkter sätta in stötar för inte bara ett rikare liv, utan ett än rikare liv.

Vaknade idag i den kvardröjande känslan av att jag har ett rikt liv. Och än rikare blev det till lunchen, när jag mötte en ny bekant över smörrebröden på Två små svin, Årstas kulinariska stolthet. Vårt samtal spann trådar över skilsmässor, flyttar, könsidentiteter, sexualitet, designprocesser, kyrkans uppdrag, mission, tro och gudsbilder… Ett samtal som gav rikligt med både mersmak och, just det, mening. För det är vad samtal, möten och relationer med människor är för mig – meningen. (Hittade ett blogginlägg om det från 2010 när jag kollade vad jag skrivit på temat Meningen med livet. Ett blogginlägg efter en lunch med EKA, som idag är min chef. Ännu en sån där märklig och underbar livsväv.)

För några dagar sedan bokade jag in ett möte ikväll på E-bar med Therese de Gasperi. Det var ett möte i en serie inom en ny satsning som hon har på temat investering av livsenergi, E-invest. Vi var tre personer som samtalade om de existentiella frågorna (ja, just det var kvällens tema; jag har missat de möten som handlat om tankar, beteenden och relationer men hoppas på repriser till hösten) och hur de tar sig uttryck i de olika dimensionerna av våra liv: fysiskt, emotionellt, mentalt och själsligt. Det var för mig ett nytt perspektiv på att reflektera kring frågorna om vem jag är, varför jag finns till och vad meningen med mitt liv är.

En av insikterna jag tar med mig är att jag, ur ett själsligt perspektiv, här och nu, där jag befinner mig i livet, starkt upplever att jag är här för att lyssna. Studsade lite när jag landade i det, eftersom jag ser att jag alltid haft snabbt till att föreslå lösningar och dessutom en stor del av min identitet i att veta bäst och kunna (ge) svar.

Så. Lyssna alltså. Tja, kan ju vara värt att pröva. Eller vad säger du? Jag är idel öra! 

Oh, Pinterest!

Summan av alla laster är konstant sägs det. Och när jag nyligen tagit bort både FB och Twitter från min iPhone, ja, då går jag och snöar in på Pinterest istället…

Pinterest handlar om bilder. Och visuell kommunikation kan säga sååå mycket och sååå effektivt. Vår förmåga att ta in information via bilder är större än vår förmåga att ta in information i text eller ljud. Och Pinterest är en magisk och enorm samling av bilder, infographics, tutorials och annat smått och gott för en neurotiskt nyfiken person som jag.

Jag skapar ”boards” för de områden som jag är intresserad av. Och som jag blir intresserad av, i takt med att jag snavar över intressanta bilder hos dem som jag följer eller som algoritmerna slänger in i mitt flöde (filterbubbla javisst). Så växer t.ex. mina boards för Design thinking/things och Systems thinking fram.

Jag kan också fritextsöka på något ord eller tema som jag vill ha mer information om. Så började jag t.ex. min samling/board för Bonsai och för Medeltiden (inför Medeltidsveckan i sommar).

Men – med ytterligare ett socialt medium bland mina laster vill det till att jag övar mig i att välja vad jag lägger min tid på. Det kan lätt slinka iväg en och två timmar utan reflektion annars. Som med många saker gäller att lagom är fantastiskt bra, men också att det lätt blir för mycket om en inte är vaksam.

Använder du Pinterest? Om så, på vilket sätt? Och om du vill dela med dig av dina bästa sätt att använda Pinterest så blir jag glad! 

Backspegel i tacksamhet och förundran 16

Under 2018 vill jag ägna söndagsinläggen åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sextonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

Grymt bra start på min nya måncykelsintention uteliv. Riktig superboost för årsintentionen hälsoglädje!

Värmen och tacksamheten över barnen och deras vänner. Över deras musicerande. Över samtal och tystnad med dem. Förundran över deras insikter, frågor och tankar.

En genomarbetad matsedel med massa godsaker, som dessutom levererades av barnen i stor utsträckning. Vad sägs om en egenkomponerad köttgryta på kalvhögrev med vitt vin, vitlök, tomat och harissa? Till det en blandning av korn och svarta bönor. Såååå gott! Eller tisdagens friterade rödtunga (ok, det skulle vara aborre, men jag fick ta det fiskaffärn hade) med citronpicklade grönsaker och egengjord (av 15-åringen) remouladsås? 13-åringen stod för onsdagens italienska lyx med pasta och godaste tomatsåsen (maaaassa smör). 15-åringen fixade torsdagens höjdpunkt i form av raggmunk med fläsk och rårörda lingon. Leif Mannerström stod för recept och inspiration. Igår bjöds jag på tacos av 13-åringen och älsklingens 12-åring.

Idébubblet och snålvattnet som rann till i just matsedelsplaneringen med 15-åringen.

Närheten och gemenskapen när jag kollar på Skam med 13-åringen.

Hänget med 10-åringen på första övningspasset med trick scootern.

Fredagslyx med älsklingen: långpromenad längs strandvägen till Rosendals trädgård för en första paus och tillika årets rosépremiär, sen mer promenad och båt till Skeppsholmen där vi njöt av sommarsolsdränkt vy över Gamla stan, varandras sällskap och ett glas kallt vitt.

Altanhäng. Mitt eget paradis.

Första skörden från egna landet (brännässla… och timjan)

Fågelsången genom altandörren de tidiga morgnarna efter att jag släppt ut Busan. Nu är det varmt nog för att den ska få stå öppen.

Massa bra intervjuer, både per telefon och live. Så mycket roligare det är att bedriva utvecklingsarbete när en får lyssna på människor, förstå deras engagemang och ta in de unika berättelser och perspektiv de besitter.

Leverans av en riktigt bra rapport (i mina egna ögon) med inspirerande exempel på hur engagerade människor i verksamhet som bekostas med allas våra gemensamma medel utvecklar nya lösningar i smått och stort för ett bättre samhälle.

Tacksamheten för vad musiken kan göra för att föra samman människor och ge mening. Blandat med sorgen över att en ung människas liv – så många unga människors liv – slutar så tidigt.

Blåsippshav.

 

Vad har gett ditt liv relief den här veckan, i vitdagrar eller skuggor?

Telefonskräck och rösten i luren

Hej, jag heter Sara och jag har telefonskräck. 

Var kommer den ifrån, den där ångesten inför att behöva ”lyfta på luren”? Och varför klingar den inte av, trots att jag gjort otaliga telefonintervjuer (snacka om självplågardrag, att skaffa sig ett jobb där telefonintervjuer i perioder är vardagsmat)?

Jag mejlar tusen gånger hellre än ringer. Chatta går också bra.

Om någon ber mig ringa, så går skräckfilmsregissören i mig igång. Vad har jag gjort för fel som jag ska stå till svars för nu? Hur ska jag formulera mig så att jag inte svamlar iväg och bara blir osammanhängande och bluddrig?

 

monster-426993_960_720

Prestationsprinsessan. Min inre kritiker. Fördömandets demon. De krälar fram i dagsljuset och släpar med sig den kletiga rädslan för att göra fel, störa, ge ett dåligt intryck, verka korkad, gud vet vad, när jag närmar mig ”nummerskivan”.

Avsaknaden av kommunikation med hela människan. Bara en röst i andra änden av luren och ord i en skissartad kontext. Det är det som gör det svårt – svårare – att landa i tanken på samtalet. Tror jag.

Och ändå.

 

Efter nästan varje telefonintervju och som idag även efter vissa privata telefonsamtal tänker jag: Wow. Så häftigt. Vilken berättelse jag fick mig till livs. Vilken fantastisk person som rösten i andra änden av luren gav mig glädjen att samtala med en stund.

Då blir jag alldeles varm och ler. Både på insidan och utsidan.

 

Hur känner du inför telefonsamtal? Och om du har blivit av med en telefonskräck, vad var det som förlöste dig?