Tacksamhet i varje ögonblick?

I varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Ord från ett inlägg om tacksamhet som jag skrev för drygt ett år sedan. Tänker att det är dags att rekapitulera de där orden, som en bakgrund till varför jag varje vecka (som ambition i alla fall) väljer att reflektera över och summera några av de saker som jag har känt tacksamhet över.

Orden var inspirerade av ett avsnitt av podden On Being där munken David Steindl-Rast säger:

Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. 


Jag utmanas av de orden. Men försöker likväl praktisera dem, med varierande framgång.

Vad väcker orden, tanken om möjligheten att välja tacksamhet i livets alla situationer, hos dig?

Belönad med vårtecken

Drog upp persiennen imorse och mitt södra öga (eller sydligt vända ögon iallafall) skådade regn. Skulle gårdagens premiärpendling bli ett tomtebloss?

Kroppen skrek åt mig att välja cykeln. ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” mässade mitt överjag i mitt inre öra. Latmasken svarade att jag inte ville bli nedkyld eller nedstänkt.

Men trots allt plockade jag på mig en grön regnponcho med texten ”Berg-och-dalbanan går fortare när det regnar” på ryggen innan jag gick ut. Ponchon var ett minne från ett regnigt besök på Grönan.

Jag lydde kroppen och överjaget. I jakt på välbefinnande för kropp och själ.

Den bästa belöningen för den övervunna latmasken kom på hemvägen, när jag kört över till Årstasidan och skogen efter Årstabron, där koltrasten saluterade mig med sin jublande, kvillrande sång. Ett av mina absoluta favoritvårtecken.

Hög på cyklingsendorfiner

Frihetskänslan infann sig vid första pedaltrampet. Säsongspremiären för cykelpendlandet har varit efterlängtad. Istället för att trängas på tåg eller tunnelbana trängs jag på cykelbanor med iallafall fri luft runt skallen och ingens ryggsäck i ansiktet.

Och kroppen får göra det den är byggd för: röra sig. Välmåendet är påtagligt redan efter första dagen. Fatta hur bra jag kommer att må till sommaren!

2 x 30 minuter tar det mig till och från jobbet. Och måndagar med körövning blir det ca 2 x 15 minuter till. Tid som jag ändå skulle behövt för att transportera mig. Det är därför som det här är den optimala motionen för mig – ingen extra tid eller motivation som behövs. Enkelhet liksom.

Återblick #7

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets sjunde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • att få fira min förstföddas 16-årsdag (om än några dagar försent). Tacksamheten över att få ha henne i mitt liv känner inga gränser.
  • att se 14-åringens upprymdhet inför ännu en konsertupplevelse med kompisar.
  • musikvalet i 11-åringens tv-spel Forza Horizon: Bach, Händel, Vivaldi, Grieg, Debussy och Strauss bland annat. En dos klassisk musik till racingspelet är ju toppen!
  • vänskap med flera decennier på nacken.
  • att få fira bästa Ps födelsedag i denna vänskap, liksom med nya bekantskaper.
  • grymt roliga konserter med vokalensemblen, såå svängiga och skickliga musiker och magisk musik som hyllning till Prince.
  • känslan när en kollega ger ett förslag som pulvriserar trix- och knöligheter i ett nafs.
  • läckraste Wallenbergarna och värmen hos vännen E. Home away from home.
  • årets första cykeltur. Den friheten och lättheten!
  • att låta vårvintersolen värma ansiktet.

… har jag tränat lite extra på att

  • fokusera på och njuta av det som är här och nu.
  • släppa taget om föreställningar om framtiden

… har jag läst

  • kapitlet om hur förändringar i samspelet mellan höger och vänster hjärnhalva kan sägas avspegla sig i utvecklingen av konst, arkitektur och litteratur under antiken i Iain McGilchrists The Master and His Emissary. En fascinerande bok, som jag läser i telefonens Kindleläsare när jag pendlar eller reser. Har därför hållit på ett tag…

… har jag bland annat lyssnat på

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

I repris: Om det där viktiga och riktiga

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om de farledsmärken som jag styrde mitt liv efter då. De är i högsta grad fortfarande giltiga, även om jag ibland råkar komma ur kurs i kortare eller längre stunder. Som en påminnelse till mig själv väljer jag att reprisera listan idag.

Några av de farledsmärken som jag nu styr efter är

  • Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
  • Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
  • Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
  • Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
  • Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv. (Addendum 2019: Jag gråter fortfarande när jag får frågan. Fast mer sällan. Det tar tid att ändra vanor.)
  • Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
  • Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.

Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

Helena valde att svara på min fråga i ett eget, mycket läsvärt inlägg. Läs gärna medan du funderar på frågan!