Alkemi

Jag bläddrar i gamla inlägg och blickar bakåt ett antal månader i livet. Den där appen som jag skrev om i mitt förra inlägg säger att jag nu nått änden på en period av genomgripande transformation i mitt liv.

Och jo. Jag ser tydligt transformationen. Jag ser omvandlingen från henne som med huvudet i framtiden ständigt levde med ambitioner om att bli något annat, sträva efter målet, förverkliga drömmen. Från henne som inte var någon utan bekräftelsen från andra, inte minst från mannen, männen.

Hon finns kvar, kommer alltid att finnas med mig. Men hon är allt oftare ömsint hållen av henne som hon blivit, hon som lever med kropp, själv och hjärta i varandet. Av hon som njuter nuet och som är lugn och trygg i att hon är tillräcklig i sig själv. Som fortfarande har drömmar, men som inte längre jagar eller jagas av deras uppfyllelse till varje punkt och prick.

Hon som knött sig ut ur omvandlingens puppa har fattat beslutet att börja se på sig själv med samma ögon som hon ser på en (extern) partner eller livskamrat: med kärlek, ömhet, stolthet, nyfikenhet och tillgivenhet. Tagit sig själv till äkta, om man så vill.

…to have and to hold, for better, for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, to love and to cherish, till death do us part…”

(löftena på engelska är så mycket mer poetiska, så mycket mer rytmiska än de svenska…)

Den alkemiska processen kostar på. Och den är bara möjlig genom medmänniskorna som gått bredvid, burit, lyssnat och stöttat.

Tack.

Publicerade dessa rader här på bloggen på min namnsdag 2019. De är än mer giltiga – djupare giltiga om man kan säga så – nu.

 

Vattendelare i livet

I en av apparna jag har på min telefon möttes jag idag av frågan om vem eller vad som har förändrat mitt liv.

Efter att ha scannat igenom persongalleriet i minnesbanken och alla stora och små händelser som sammantaget lett mig fram till där jag är idag skrev jag som svar:

När jag ser tillbaka, konstaterar jag att livet har varit i ständig förändring. Ibland långsam, ibland ögonblicklig. Nästan aldrig med det resultat som jag planerat för eller förväntat mig. Så, det som har förändrat mitt liv är väl typ bara det – att jag levt.

Så här raka linjer är det nästan aldrig i livet. Men på något märkligt sätt möts de kringelikrokiga stigarna i det som är nuet.

I doften av höst

Några av höstens dofter fångade på bild: tallbarr, mossa, blåbärsris…

Jag ser fram mot den dag som tekniken gör det möjligt att spara och dela doftupplevelser på samma sätt som ett synintryck. Doften av barrskog, fuktig mossa och vatten i klar och hög höstluft på dagens promenad längs Årstavikens strand är en doft jag gärna skulle spara för att plocka fram lite då och då. (Jag har än så länge inte hittat någon parfym eller doftljus som fångar denna doft i all sin komplexitet på ett tillfredsställande sätt.)

Det är med blandade känslor som jag går in i hösten. Sommarljuset, sommarvärmen och ledighet (om än kort i år) gör mig så gott. Och det är tungt att mörket kommer allt tidigare och skingras allt senare. Tunga blir också kläderna på hösten – den lätta sommarklänningens tid är över för den här gången. Och eftersom jag sen något år hittat sommarklänningar som jag älskar, trivs bra i och tycker om min kropp i står jag nu lite rådvill inför höstens klädval – jag har inte landat lika bra än i höstgarderoben.

Men höstens mörker öppnar för att bjuda in stillhet och det inåtvända på ett annat sätt än sommaren. Det är ett skifte som jag mår bra av. Inte för att kalendern ser ut att ge så mycket utrymme för stillhet de närmsta veckorna. Hösten reser sig dock över mig som en sträng men välmenande lärare med påbud om att bereda tid och plats för vila i mitt inre rum.

I det vilans rum finns också dofter att spara, längta efter och njuta av. Dofter av levande ljus och av te som ångar ur den stora koppen. Av höstgrytan med rödvin och mustiga kryddor.

Vilka skiftningar präglar din ingång i hösten? Dofter, synintryck, ljud, smaker, känselupplevelser?

Tre år som Årstabo

Med åren har jag insett att symboler, riter och ritualer är viktiga för mig. Och märkesdagar – årsdagar – är symboler för erfarenheter jag gjort, för årsringar som lagts till livet. 

Igår var det tre år sedan jag flyttade in i min lägenhet i Årsta. En lägenhet på en ort som definitivt inte funnits med i livsdrömmarna. Jag hade hittat hem på Söder. Jag bodde i en lägenhet och i kvarter som, i en märklig twist i dimensionerna, också bodde i mitt hjärta. 

Livet ville annorlunda än jag. Som riktmärken i sökandet efter nytt boende hade jag tre önskningar: badkar, balkong i söderläge (norrläget på söder var lite väl kylslaget) och läge i Årsta eller Sickla när det nu inte gick att bo kvar inne på stans bästa ö. För att inte komma alltför långt bort från citypulsen, och för att barnens skolgång inte skulle innebära alltför lång pendling. 

Ett par hektiska söndagar i maj 2017 rusade jag runt på visningar med högt stresspåslag. Förlorade en budgivning. Och slog till fort som blixten när jag visade mig vara ensam budgivare på den jag nu bor i. Mycket mer sliten än den såg ut på bilderna (duh…), men med altan och utgång till trädgård i söderläge. Och badkar. I Årsta.

På söndagen efter att jag skrivit kontrakt tog jag med mig barnen till kvarteret och porten. ”Här ska vi bo.” De var artigt positiva. Så fick vi syn på en trappa, som gick nedåt in mot skogen. ”Undrar vart den leder?”. 

Den ledde oss ner på vägen som efter bara några minuter kommer fram till vattnet, Årstaviken, och den promenadväg som vi gått några gånger runt. En bonus av stora mått, eftersom jag verkligen inte hade någon koll på Årstas geografi när jag slog till. 

Tre år har gått. Tre år av att boa in mig. Av att läka sorgen över vad som inte längre var. Av att hitta hemmahamn, inte bara på mina 54 kvm, utan i mitt eget hjärta. Av att kasta loss mot andra halvseklet av mitt livsäventyr, min upptäcktsresa i varandet. 

Min vilsamt gröna lägenhet har gjort den processen lättare. Tillsammans med människorna som jag fått dela kvadratmetrarna med på olika sätt. Barnen förstås, som finner sig i vårt compact living. Gamla vänner som lärt sig hitta hit. Nya vänner som jag lärt mig vägen till och nya sammanhang som jag vuxit in i. Riktigt, riktigt goda grannar på andra sidan väggen eller med lite längre avstånd. Kören i Enskede. Politiken med bas i lokalföreningen. Och i sommar, yoga på Årstas gräsmattor under bar himmel. Lokala restos har blivit vattenhål som bidrar till sammanhang och lokalkänsla. Och jag hittar i sömnen bland hyllorna på mitt Coop och mitt Ica.

Trappen ner till Årstavikens vatten och Årstaskogens natur har jag gått oräkneligt antal gånger vid det här laget. För att söka tröst hos träden, mossan, klipporna, vågorna. För att dancewalka mig trött och lycklig. För att samtala i rörelse med sällskap eller mig själv.

Steg för steg fortsätter jag att boa in mig. Jag kommer inte att vara klar än på ett tag. Först i år har bokhyllorna börjat få sin önskade utformning med färgsorterade bokrader. Snart kommer mörkläggande, tunga sammetsgardiner på plats i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Yogamattan i grönt ligger uthälld på golvet istället för annan matta. Köksrenoveringen som jag pratat om sen jag flyttade in har fortfarande inte hänt. Men altanräcket är äntligen ommålat (tack Max för hjälpen), och saker och ting börjar hitta sina hemmahamnar i skåp och lådor. Och jag skördar egna tomater och örter. 

Tre år som Årstabo har det blivit hittills. Och jag ser nyfiket fram mot fler. 

Att se skönhet genom kameralinsen

Med en kamera i handen ser jag bättre. Framförallt ser jag skönhet och karaktär. I naturen, i miljöer, byggnader och infrastruktur. Men främst i ansikten och blickar.

Vad är skönhet egentligen? Inte minst som kvinna har jag ofta ställt mig frågan. Kan jag se ut så här? Är jag snygg? Vacker? Söt? Vad ska jag göra för att bli snygg? Vacker? Söt? Är det överhuvudtaget någon idé att försöka? 

En gång tidigt i livet, innan huden tjocknat och ryggradskotorna sträckt ut sig till de dimensioner de har idag, fick jag omdömet ”ingen toppsnäcka direkt”. Orden naglade sig fast; de träffade ju ett hjärta som redan tvivlade. 

Tvivlet på mitt eget utseende gjorde mig sorgligt nog mer granskande av och (för-)dömande även om andras. Jag mätte andra med samma otillräcklighetens måttstock som jag ställde mig själv mot. Det är inget jag är stolt över, tvärtom.

Så befriande då att betrakta människor genom kameralinsen. Den öppnar för ett annat seende, ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska. Ett seende av livet och berättelsen i människan. Jag berörs. Förundras. Och förundran är för mig en alkemisk process som skapar skönhet. 

Det här seendet lever kvar i mig även när jag tar ner kameran. I de perioder när jag fotar mycket är ”den fotograferande blicken” nästan kontinuerligt påslagen; jag tar in min omgivning mer aktivt. Fascineras och förundras över detaljer och sammanhang. Och dansen mellan självbild och bilden av andra visar sig fungera även i motsatt riktning: när jag ser och uppmärksammar skönheten i mina medmänniskor, ser jag även mer av mitt vackra och bejakar det.  

Samma seende uppstår för övrigt, har jag lärt mig med åren, när jag möter människor i öppna samtal om livet eller när jag leker älskogsleken. Den person som jag har framför mig är så förunderligt vacker. Men det är ett annat inlägg.