Känslan av att ha hittat sin grej

Den har jag nu. Jag har landat i soffan hos Mats, hög på endorfiner och samtidigt med en begynnande adrenalinspåslagsbaksmälla.

Ikväll var det premiär för den andningsworkshop som jag utvecklat och marknadsfört på egen hand. Jag som avskytt att marknadsföra mig själv. Nu har det (nästan) känts helt naturligt, till och med angeläget.

Tio deltagare plus en workshopledare – jag – möttes i Mellanrummet på Hälsans hus i Stockholm. En deltagare var Mats, som också tjänstgjorde som världens bästa assistent. Fem av dem var vänner från olika delar av livet. Fyra hade hittat dit via kalendariet på Hälsans hus hemsida.

Lite rubbad i mina cirklar blev jag inledningsvis, dels av att min möbleringsplan sprack, dels av att tekniken strulade i början (egentligen var det gränssnittet människa/teknik/instruktion som strulade).

Men sen flöt det på. Jag fick dela min fascination för det märkvärdiga, snudd på magiska och vitalt livsviktiga system som andningen är och tipsa om olika böcker och experter (den största delen av mitt andningsbibliotek hade fått följa med till workshopen som inspiration under fika och efteråt.) Jag fick bjuda in deltagarna att ta sina egna andningslabb – sina kroppar, sin reflektionsförmåga och sin andning – i besittning i olika övningar. Vi fick tillsammans uppleva hur olika personer fick helt olika upplevelser av samma övning. Vi fick ta del av varandras reflektioner och frågor kring olika andningstekniker. Och deltagarna fick sätta ihop ett eget program för en regelbunden andningsrutin, baserat på de övningar vi gjort under kvällen.

Min intention inför workshopen var för det första att testa om min idé om en kort andningskurs med fokus på grundläggande andningsmedvetenhet och enkla tekniker för att öva medveten andning skulle kunna flyga. Skulle det finnas intresse och betalningsvilja? För det andra var det just att få dela med mig av de insikter jag gjort sedan jag började fördjupa och utbilda mig i andning. Inte minst ville jag få dela upplevelsen av kraften i andningen för att hitta den där lugna energin som jag vill vara i och för att öka min närvaro och förankring i kroppen. För att känna mig mer levande helt enkelt.

Min upplevelse är att intentionen uppfylldes till fullo. Konceptet håller. Jag har redan intresserade för de tillfällen som jag bestämt att göra i vår. I december är det dags för premiären för onlineversionen, och där trillar anmälningarna också in.

Och jag fick dela och inspirera. Även om utvärderingen återstår att samla in såg och hörde jag tillräckligt av medtag hos deltagarna ikväll för att säga att jag står trygg i visshet om det. Känslan i kroppen säger det också – det här är min grej.

Minnen av mitt andetag

Första minnet av min andning är från treårsåldern. En härlig åktur i en lagomt läskig rutschbana slutade med vad jag minns som tappad anda, då jag landade med svanskotan på en sten som låg gömd i sanden där nedanför metallbanans slut. 

Min medvetna relation med andningen kom sedan under lång tid framförallt handlat om andning som verktyg för sången. Att träna stödet är en grundpelare i all sångundervisning, och jag vet inte hur många körövningar jag inlett med att be körsångarna dofta på en virtuell ros och sedan på utandning tala om hur gott den doftar med ett AAAAhhhh. På så sätt kan man ju sätta igång en medvetenhet om andningen.  

Första gången som jag kom i kontakt med andning för något annat än ett verktyg i sång (och en olägenhet under och efter fysisk aktivitet) var under en utlandsperiod, då en kompis bjöd med mig på något som hette breathwork. Det var en märklig upplevelse. Jag låg på en madrass och lyssnade på hur de andra andades och försökte göra på samma sätt som de, vilket inkluderade att prestera en och annan tår. För att känslor skulle levas var mycket tydligt i resten av rummet. Mycket mysko och flummigt tyckte jag, och inget som gav mersmak.

När jag blev gravid första gången hade jag, som duktig flicka på jakt efter perfektion, självklart bilden av att jag skulle andas mig igenom förlossningen; jag skulle föda helt på naturlig väg helt enkelt. Jag gick en förberedande förlossningsyoga- och andningskurs och tyckte jag var väl förberedd på vad som skulle komma. Livet ville annorlunda, och min andning var inte tillräckligt utvecklad för att klara ett kejsarsnitt utan bedövning. När det var dags för nummer två blev lustgasen min bästa andningsvän. Inte riktigt vad jag hade planerat.

Ett annat minne av hur jag drabbades av medvetenheten om min andning var när jag, i det prestigefyllda jobbet, kom ut från ett möte med min chef och kände uppgiftens allvar och tidspress – såväl som den fysiska omöjligheten att få ner någon som helst luft nedanför armhålehöjd. Några månader senare var jag sjukskriven för utmattningssyndrom. 

Under rehabiliteringen introducerade min terapeut mig till mindfulness. Jag fick börja meditera med fokus på andningsankaret, som det kallades. Jag läste på och började ana kraften till läkning som jag bar omkring på i min kropp, men inte utnyttjat. 

När barnen blev lite större och deras mående i perioder dippade, fick jag lära både mig och dem att andas i fyrkant. 

Mitt i livet blev jag singel, och med det både nyfiken och hungrig på nya sexuella upplevelser. Tantra hade jag hört talas om, men nu växte nyfikenheten än mer. Man skulle visst kunna få orgasm bara genom att andas. Det ville jag uppleva! Av olika anledningar dröjde min praktiska bekantskap med tantran. Jag läste visserligen på, men omsatte inte i praktiken. Jag gjorde inte ens några försök att få andningsorgasm. 

Mats kom in i mitt liv sommaren 2020, med färska upplevelser av en tantrakurs där frigörande andning var en del. Det han berättade spädde på min nyfikenhet. En väninna bjöd med oss till en bekant som leder frigörande andning. Jag andades; fick först bilderna av Brysselerfarenheten för ögonen. Den här gången hände det andra saker i mig. Jag kommer idag inte ihåg detaljerna, men jag kände att det fanns något här att söka vidare i. 

Det blev sensommar 2021, och jag kom till den kurs som Mats gått. Den frigörande andningen blev en central del av det som satte djupa avtryck på mig. Under en fikarast dök också ett ord upp i förbifarten, när en av deltagarna berättade att hen träffat kursledaren tidigare på en andningspedagogsutbildning. Andningspedagog – det ordet slog an en djup och kraftig ton i mig. Liksom en stor nyfikenhet. Väl hemma googlade jag fram information om en utbildning som skulle börja i januari i 2022. Och jag anmälde mig. 

Jag har nu gått halva kursen, och ska nu ta emot egna övningsklienter i frigörande andning. Kursen har dock ett bredare fokus, och jag har samlat på mig mycket kunskap och praktiska övningar för andning generellt (även om det finns oändligt mycket mer att lära och upptäcka). 

Under året har jag upplevt hur andningsövningarna gjort jag blir allt bättre på att ta till mig kroppens signaler och reglera påslag av stress och starka känslor i vardagen. Jag har andats mig igenom och slutit fred med tunga upplevelser och känslor. Andningen har också gjort att jag har färdats i rymden, liksom vilat i fullständig stillhet i nuet. 

När jag fick frågan i våras om jag håller kurser i andning, svarade jag ett självklart och djupt inifrån kommande Ja. Och nu är det snart fysisk premiär för ”Intro till ditt andetag”. 16 november för Stockholmsbor (och tillresta) ges det möjlighet till en tretimmars guidad date med andningen för allt från nyfikna nybörjare till vetgiriga vana. Med teori och praktik. En onlineversion är också under planering (mejla mig på sara(at)saramodig.se om du vill få notis när det blir dags!). Anmäl dig här om du vill lära mer och utforska olika dimensioner av en av de häftigaste funktionerna vi har i vår kropp! Eller tipsa någon i din närhet som du tror är intresserad. 

Axis mundi

Även om vi lever i en heliocentrisk värld 
går samtidigt världsaxeln rätt genom mig. 
I vars och ens egen värld är vi centrum och mitten av allt. 
Axis mundi löper rakt genom var och en av oss, 
oavsett om vi är
människor, djur, träd eller klippor 

Nord och syd, väst och öst förenas i mig.  
Igår och imorgon möts 
mitt i mitt enda eviga nu. 
Himlen och jorden dansar kind mot kind och smälter samman
i det här som man alltid har med sig; 
det överallt varandes här. 

Jag befinner mig alltid och överallt 
på just denna plats, 
i just denna tidpunkt,
som kontinuerligt rör sig genom rumstiden. 
Oföränderligt i att vara nu, vara här. 
Och ändå ständigt i förändring i förhållandet till sammanhangen
i det yttre och inre.

Tvättstugelek. Och skratt.

Alltså. Livet. Leken. Rörelsen. Den här morgonen har jag försökt göra om inte tusen så iallafall tre saker samtidigt. Dessutom började morgonen med ett meddelande som satte känslor och tankar i alertläge.

Jag vet ju att multitasking inte är min grej (inte någons egentligen), men hamnar ofta där ändå. Tvättstugan var det som nu krävde mest uppmärksamhet. På det behövde jag också få ihop ett workshopschema och skicka till kund. Och så skulle jag….

Stressen i kroppen var påtaglig, och andningen forcerad och grund (ironin i att en av sakerna jag stressade till var en breathworksession online bländade mig nästan…).

Medan jag väntade på centrifugeringen, kollade jag lite på instagram och blev påmind om en pågående onlinesession av Sensing Yoga. Klickade mig in, och blev genast mer närvarande av Mias lugna röst.

Det kalla, hårda klinkersgolvet inbjöd inte till att göra henne sällskap i några liggande rörelser, men min kropp började ändå röra sig, i en skön och lång kroppsgäsp först. Sen i en meditativ vridning eller svängning av överkroppen med armarna slängandes i spiraler runt kroppen, först knackandes på njurarna, sen bröstkorg och axlar för att landa i ländrygg och njurar igen. Jag öppnade upp för, bjöd in min andning ner i magen, ner i bäckenbotten, och ett hejdlöst skratt bubblade plötsligt upp. Ett härligt befriande gapskratt!

Jag kände hur alla spänningar och måsten och borden släppte taget. Kvar fanns bara en intensiv känsla av liv, rörelse och lek här och nu.

Fortsatte med att försöka göra stående varianter av de övningar som Mia gjorde sittande och känner att livet och kroppen var ganska så skönt och skön. Och att jag ”har det här” (som i engelskans ”I’ve got this”). Ja, det är många saker att göra, men jag har alla resurser jag behöver – inklusive ett kraftfullt nej – i min kropp.

En regnbågsfärgad plastkasse med tvättmedel,fläckborttagning och ett rör med tennisbollar i.
Tvättstugekassen. Med högperformancetennisbollarna redo för högperformanceduntvättar.

Lekandes liv

Det var när jag skulle skriva mitt senaste inlägg som jag studsade till på underrubriken i titeln till bloggen. ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet”.

Strävan. Ett ord jag förknippar med kamp, den där kampen som så länge varit min självklara följeslagare i livet. Kampen, som har en nära relation med hoppet. Men som jag sedan några år har kommit att observera mer på distans för att i stället välja vila och varande som grundton, vilket jag skrivit om tidigare: ”Bättre när jag inte tar i”.

Det lilla gruskornet låg och skavde i mig några dar.

Så en lördag förmiddag, i en online andningssession med Steph Magenta (rekommenderas för dig som är intresserad av frigörande andning, breathwork eller vad du väljer att kalla det) slog insikten ut i blom. Tänk om jag skulle byta ut strävan, kampen mot lek? Mot dans?

Efter andningen väntade uppgiften att städa lägenheten. Bestämde mig för att leka med perspektivet att se städningen som en lek. Det gick som en dans! Inte som i snabbt – nej, köket som sunkat ner sig rejält efter sjukdagar fick ta fem timmar att städa. Men det blev inte tråkigt och kändes inte som en börda. På söndagen fortsatte jag med resten av lägenheten, på samma lekande, dansande vis.

Att leka, dansa med livet betyder inte att jag inte tar det på allvar. Något av det mest allvarliga och ”på riktiga” som finns är barn som är hängivna i sin lek eller dans. Och det är med barnets inställning som jag går in i testet – eller leken om du så vill – av lek och dans som livshållning.

Därför byter jag nu ut underrubriken också. ”Om min lek och min dans med det goda i livet.” Vilka tankar, vilka känslor väcker det hos dig?

Kvinna i dans