Frostbitet

Vadar genom täcken av frostbitna brungula löv i novembermorgonkylan.

Bär på en frostnupen förälskelse som sakta singlar mot marken.

Som det höstgulnade lövet släpper taget om grenen, släpper förälskelsen i dig taget om mig.

Släpper taget; faller i tacksamhet för glädje och gemenskap. Frukter som våra möten burit och alltjämt bär i mig.

Skyddar lövet från räfsa och lövblås. Varsamt omvandlas det till näring för fortsatt vänskap. Ur mullen, som det långsamt bryts ner till, kommer också mitt hjärta få näring att älska igen. I en annan tid, i ett annat sammanhang.

Improviserad Boeuf Dellenois

Idag blir det ingen återblick på veckorna som gått. Intensiva veckor på många plan ligger bakom och jag får inte riktigt ihop orden. Blickar istället tillbaka på och känner tacksamhet för dagens finbesök och improvisation i köket.

När jag skulle köpa rödvin till dagens Boeuf Bourguignon igår var bolaget stängt. Det var ju röd dag. Så istället för Bourguignon blev det Dellenois. Vilket uppskattades lika mycket av middagsgästerna.

Om jag ska rekonstruera succén, så var det som åkte ner i grytan ungefär detta:

  • 1 kg, drygt, grytbitar av högrev
  • En rejäl klick smör att steka i
  • 3 msk på ett ungefär tomatpuré
  • 6 dl Gamla Enskede Bryggeri lättjulöl 2018 (som inte lyckats bli uppdrucket tidigare)
  • 3 msk oxfond
  • 200 g champinjoner klyftade i fjärdedelar
  • 10 syltlökar, skalade och halverade
  • 3 msk messmör
  • 2 dl crème fraiche
  • 1 tsk salt
  • svartpeppar efter smak

Bryn köttbitarna runt om. När klara, lägg till tomatpurén och bränn av lite. Slå på ölen och oxfond. Låt koka på medelsvag värme i 1,5 timmar, sista halvtimmen utan lock om det är för mycket vätska.

Lägg i champinjoner och syltlök, messmör, crème fraiche, salt och peppar och sjud ytterligare 30 minuter, under lock.

Servera med ris och valfri sallad.

Fint besök av syster och svåger, som tillsammans med barnen lät sig väl smaka. Tacksam är jag för finbesökets hjälp med att fixa här hemma – med gardiner på plats, nygamla lampetter i present och lagad lampa i vardagsrumstaket har trivselfaktorn höjts ytterligare.

Novembertid

November. En månad som under många år var årets tyngsta för mig. Oktobers andlöst färgsprakande lövverk har fallit ner och lagt sig som en brunkletig, hal matta på marken. Kala grenar sträcker sig från träden mot himlen likt spretande skelettfingrar ur jorden. Mörket lägger sig allt tätare, allt längre över jorden, och i kombination med de råkalla regnen har november varit årets råfuktiga, gråa vadmalsfilt för mig.

Det är långt kvar till adventstidens glittrande ljus och stämningsfulla sånger. En lång rad av vardagar i svartvitt, med intensivt jobbande och sinande energinivåer brukar vänta.

Idag är känslan inför november inte så… dystopisk. Sedan ett par år är jag del av en facebookgrupp på temat Älska november. Där har jag fått nya perspektiv, som gjort november till vilopausen i årets in- och utandning. Den månad där jag bara är.

november
vi hälsar dig

nu äntligen tid att vara
improduktiv
ineffektiv
introvert
eftertänksam
långsam
dåsig
kontemplativ
vegetativ
regrediera tillbaka till puppstadiet
säkert fler ord som jag inte kommer på just nu
disträ
tankspridd
till exempel

ingen checklista att checka av
nothing to do, nowhere to go

vi firar inte november
vi bara konstaterar att november är här och vi behöver inte göra något åt det, alls

vi sjunker in i november
och låter november sjunka in i oss.

Lotta Norberg, grundare av FB-gruppen Älska november!

Nu börjar livet utan Busan

Busan har flyttat. Inte till de sälla jaktmarkerna i katthimlen, men väl till barnens andra hem, det hos deras far.

Här hemma blev det blev till slut för trångt för matte, katt och tre barn varannan vecka. Det blev framför allt för många avbrott i min sömn av en katt som ville ut eller in genom altandörren en meter bort från min huvudkudde.

Ja, det är tomt att komma hem nu. Ja, det är märkligt att inte behöva tänka på att släppa in eller ut henne innan jag lägger mig. Innan jag släcker.

Hon var en krockkudde under en vinglig period i livet. En mjuk, varm, spinnande krockkudde.

Jag vinglar till lite då och då fortfarande. Men blir allt stadigare på foten, här på livets gropiga väg. Så jag är nog redo att ta mig an livet utan terapikatt.

En plats i mitt hjärta kommer hon alltid att ha. Busan Modig, egensinnig, njutningslysten, ständigt hungrig terapikatt (sådan katt, sådan matte). Må du få ett fantastiskt liv i ditt nya hem, med kattlucka som du kan gå och komma som du vill genom.

Kkkkallbadspremiär

Det kändes helt galet och ändå lite spännande. Ja, det spännande bestod väl i och för sig mest i att klä av sig alla kläderna mitt ute i det öppna, där folk faktiskt kan se en. För att jag skulle doppa mig i så där 10 till 12-gradigt vatten med vita gäss på, det kändes mest där och då bara galet.

Jag har alltid varit en badkruka. Allt under 20 grader har varit för kallt för mig, och jag tycker att badhusens 24-gradiga bassänger inte är någon njutning direkt.

Min själssöstra Helena har kallbadat från nakenbryggan i Ribersborg i snart ett år. Och vännerna Pernilla och Anette är hängivna vinterbadare. Det var för övrigt också min farfars far, lokal kändis i Sandviken just som vinterbadare. Inspirationen har liksom byggts upp.

När jag nu hälsar på Helena för ett par dagars skrivretreat var det kanske farfars fars gener som slog till. Eller om det var klimakteriet, det gör ju en massa galna saker med en har jag förstått och märkt av på andra sätt.

För kallbadas skulle det. Vi cyklade iväg genom ett höstvackert, gyllene Malmö i strålande sol. Parkerade våra cyklar och drog av oss kläderna.

Inte nog med att vi skulle bada i kallt vatten, jag hade också fått en idé om att ta tillfället i akt att fota mig i bara mässingen, med en schal som anständighet. En bild för att fira, manifestera, celebrera min vänskap med min kropp efter många års lågintensivt krig. Så det började vi med. Resultatet kommer i ett annat blogginlägg. Varmt var det inte i luften.

Sen var det ofrånkomligen dags för badet. ”Slappna av och andas”, sa Helena. ”Tänk på sångpedagogen!”.

Steg för steg nerför trappan. Gjorde som Helena sa att hon gör, steg för steg utan att känna efter eller tveka. Andades. Koncentrerade mig på att spänna av de naturligt spända musklerna allteftersom vattnet steg runt kroppen.

Doppade mig. Kallt vatten – men inte så kallt som jag väntat mig – omslöt mig. Vågorna slog in mot stranden. Solen lyste på oss från en intensivt blå himmel.

Lugna andningen, slappna av i kroppen.

Autonoma nervsystemet tog över kontrollen, andningen blev snabb och kroppen spänd. Efter 10 sekunder klev jag upp för trappan igen.

Kall, men ändå härligt varm. Fort på med strumpor – för fötterna var kallast. Valde bort tjocka ylletröjan som jag packat med. Den behövdes inte.

Bubbliga av ”wow”, endorfiner och energi cyklade vi milen hem igen.

Nu mår jag riktigt, riktigt bra. Det kan nog bli fler kallbad. Kanske ska jag gå i farfars fars fotspår?