Klokt sagt

Att oroa sig är att bära morgondagens börda med dagens styrka – det är att bära två dagar på samma gång. Det är att gå in i morgondagen i förväg. Oron tömmer inte morgondagen på dess sorger, den tömmer idag på dess styrka.

Worrying is carrying tomorrow’s load with today’s strength- carrying two days at once. It is moving into tomorrow ahead of time. Worrying doesn’t empty tomorrow of its sorrow, it empties today of its strength.

Corrie Ten Boom (Min översättning)

Backspegel i tacksamhet och förundran 33

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets trettiotredje vecka tänker jag bland annat på…

… den överväldigande värmen och peppen som jag får som respons på min berättelse om varför jag valt att sluta med antidepressiv medicin. Djupt rörd och berörd. Jag som var så nervös för bashing av vissa (väldigt medvetna och eftertänkta) ordval, av min öppenhet, av… you name it.

… min älskades varma lyhördhet när jag behöver honom.

… glädjen och peppen i att träffa kollegorna igen efter semestrarna.

… att plocka upp trådarna i de roliga uppdrag som pågår och som väntar.

… att följa 15-åringens seglarläger via instagram.

… att få en kram av 14-åringen när han studsade in genom dörren en kortis.

… att messa lite med 10-åringen om skolstart och höstaktiviteter.

… att våga provsjungning för kör, och få komma med!

… att vara en av flera röster som flätar sig samman i klanger och skapar musik.

… cykelpendling.

… coreträningspremiär på gymmet.

… skogspromenad med min älskling.

… middagsgemenskap med vänner två kvällar i rad. Samtal om högt och lågt, vitt och brett. God mat och dryck. Vilken glädje!

… fika och 2-åringshäng med kär vän. Livet i ett nötskal.

… fynd på Bokbordet.

Denna vecka har döden gett sig tillkänna på ett mer påtagligt sätt än annars. Inte minst genom att en vän med inte så många års försprång på livsbanan somnat in i sviterna av en obotlig och plågsam cancer. Mitt i sorgen över ett alltför kort liv och frustrationen över sjukdomens vidrighet sätter tacksamhetens glasögon ändå fokus på hennes förmåga att möta sjukdomen med krass realism i kombination med orubblig livsaptit och elegans. Må du vila i frid, kära K.

Vad tänker du på när du ser tillbaka på veckan som gått?

Varning för starka ord

Jag har slutat med tabletterna. De antidepressiva.

Huruvida det är klokt har jag varit lite vankelmodig till. Men jag känner att de gör att jag skär bort sidor av mig själv som behöver få utrymme, som jag behöver bearbeta, ta mig igenom och ur. Att jag äter dem för att de här sidorna är besvärliga för mig, men kanske framförallt för andra, att hantera. Och det är fan inte ok.

Men utsättningen innebär att jag gråter mer. Att jag är mer lättrörd, lättfångad i känslospiraler (och då har jag ändå varit det även när jag ätit tabletterna), mer sorgsen, mer vemodig, mer ledsen.

Men inte deprimerad!

Jag tror och hoppas att tårarna en dag ebbar ut. Att jag landar i mina känslor och tankar på ett mer balanserat, ägande sätt.

För jag känner mig någonstans starkare än någonsin tidigare. Samtidigt som utsättningen gör att jag känner mig skörare än på länge. Tja, ända sedan hösten 2016 då. Den vidriga. Nedräkning pågår för tillfället till tvåårsdagen av systemkollapsen.

De här två åren har jag hanterat min egen sorg, vrede och maktlöshet över att ha blivit lämnad och brustna drömmar. Jag har välkomnat en ny kvinna in i mina barns familj. Jag har hanterat/balanserat mina barns initiala förtvivlan över splittringen och deras känslor inför nya hem, nya boendeformer, nya familjemedlemmar och i Js fall, ny skola. Jag har idkat varannanveckas boende i nästan ett år. Jag har våndats över att hitta ny bostad, ekonomi och flytt. Jag har dejtat och knutit an, blivit bortvald och valt bort i raskt tempo. Jag har hittat och blivit hittad av en ny kärlek och bygger nu en relation med honom och hans familj, med allt vad det innebär av att lära känna en annan människa och sig själv i relation till honom, liksom av att utforska och utveckla vårt sätt att kommunicera. Jag har gjort en mental djupdykning och kommit till nya insikter på ledarskapskurs. Jag har brutit upp från ett jobb och gått till två andra.

INTE KONSTIGT ATT JAG ÄR SKÖR!

INTE KONSTIGT ATT JAG SÖRJER OCH GRÅTER.

INTE KONSTIGT ATT JAG KÄNNER MIG HELT JÄVLA SLUT.

Men det här är livet. Inte depression. Det här är något som jag känner att jag faktiskt kommer att landa i, kunna släppa och komma vidare ur.

Även om det tar tid.

Sysselsattsbesatt?

Återbrukar några tankar om att leva lagom. Lika aktuella nu som för två år sedan när de skrevs. Lite bättre på att visa mig självmedkänsla – lite varsammare med mig själv – har jag blivit. Och även om jag fortfarande har många ambitioner, i synnerhet vid varje terminsstart, så ger jag idag större utrymme till vila och varande än vad jag gjort tidigare.

Saras goda.

När jag vaknar utan att kunna somna om, men ändå är alldeles för trött för att gå upp, sätter jag numera på en podcast (efter en headspace). Imorse blev det en pod med Tara Brach, i vilken hon bland annat citerade Thomas Merton. Citatet fick mig att vakna till ordentligt och börja fundera på vad jag hörde.

To allow oneself to be carried away by a multitude of conflicting concerns, to surrender to too many demands, to commit oneself to too many projects, to want to help everyone in everything, is to succumb to the violence of our times.

Thomas Merton, Conjectures of a Guilty Bystander (1966)

Citatet visade sig vid googling vara del av ett längre sammanhang:

There is a pervasive form of contemporary violence to which the idealist most easily succumbs: activism and overwork. The rush and pressure of modern life are a form, perhaps the most…

View original post 233 fler ord