Vattendelare i livet

I en av apparna jag har på min telefon möttes jag idag av frågan om vem eller vad som har förändrat mitt liv.

Efter att ha scannat igenom persongalleriet i minnesbanken och alla stora och små händelser som sammantaget lett mig fram till där jag är idag skrev jag som svar:

När jag ser tillbaka, konstaterar jag att livet har varit i ständig förändring. Ibland långsam, ibland ögonblicklig. Nästan aldrig med det resultat som jag planerat för eller förväntat mig. Så, det som har förändrat mitt liv är väl typ bara det – att jag levt.

Så här raka linjer är det nästan aldrig i livet. Men på något märkligt sätt möts de kringelikrokiga stigarna i det som är nuet.

I doften av höst

Några av höstens dofter fångade på bild: tallbarr, mossa, blåbärsris…

Jag ser fram mot den dag som tekniken gör det möjligt att spara och dela doftupplevelser på samma sätt som ett synintryck. Doften av barrskog, fuktig mossa och vatten i klar och hög höstluft på dagens promenad längs Årstavikens strand är en doft jag gärna skulle spara för att plocka fram lite då och då. (Jag har än så länge inte hittat någon parfym eller doftljus som fångar denna doft i all sin komplexitet på ett tillfredsställande sätt.)

Det är med blandade känslor som jag går in i hösten. Sommarljuset, sommarvärmen och ledighet (om än kort i år) gör mig så gott. Och det är tungt att mörket kommer allt tidigare och skingras allt senare. Tunga blir också kläderna på hösten – den lätta sommarklänningens tid är över för den här gången. Och eftersom jag sen något år hittat sommarklänningar som jag älskar, trivs bra i och tycker om min kropp i står jag nu lite rådvill inför höstens klädval – jag har inte landat lika bra än i höstgarderoben.

Men höstens mörker öppnar för att bjuda in stillhet och det inåtvända på ett annat sätt än sommaren. Det är ett skifte som jag mår bra av. Inte för att kalendern ser ut att ge så mycket utrymme för stillhet de närmsta veckorna. Hösten reser sig dock över mig som en sträng men välmenande lärare med påbud om att bereda tid och plats för vila i mitt inre rum.

I det vilans rum finns också dofter att spara, längta efter och njuta av. Dofter av levande ljus och av te som ångar ur den stora koppen. Av höstgrytan med rödvin och mustiga kryddor.

Vilka skiftningar präglar din ingång i hösten? Dofter, synintryck, ljud, smaker, känselupplevelser?

Tre år som Årstabo

Med åren har jag insett att symboler, riter och ritualer är viktiga för mig. Och märkesdagar – årsdagar – är symboler för erfarenheter jag gjort, för årsringar som lagts till livet. 

Igår var det tre år sedan jag flyttade in i min lägenhet i Årsta. En lägenhet på en ort som definitivt inte funnits med i livsdrömmarna. Jag hade hittat hem på Söder. Jag bodde i en lägenhet och i kvarter som, i en märklig twist i dimensionerna, också bodde i mitt hjärta. 

Livet ville annorlunda än jag. Som riktmärken i sökandet efter nytt boende hade jag tre önskningar: badkar, balkong i söderläge (norrläget på söder var lite väl kylslaget) och läge i Årsta eller Sickla när det nu inte gick att bo kvar inne på stans bästa ö. För att inte komma alltför långt bort från citypulsen, och för att barnens skolgång inte skulle innebära alltför lång pendling. 

Ett par hektiska söndagar i maj 2017 rusade jag runt på visningar med högt stresspåslag. Förlorade en budgivning. Och slog till fort som blixten när jag visade mig vara ensam budgivare på den jag nu bor i. Mycket mer sliten än den såg ut på bilderna (duh…), men med altan och utgång till trädgård i söderläge. Och badkar. I Årsta.

På söndagen efter att jag skrivit kontrakt tog jag med mig barnen till kvarteret och porten. ”Här ska vi bo.” De var artigt positiva. Så fick vi syn på en trappa, som gick nedåt in mot skogen. ”Undrar vart den leder?”. 

Den ledde oss ner på vägen som efter bara några minuter kommer fram till vattnet, Årstaviken, och den promenadväg som vi gått några gånger runt. En bonus av stora mått, eftersom jag verkligen inte hade någon koll på Årstas geografi när jag slog till. 

Tre år har gått. Tre år av att boa in mig. Av att läka sorgen över vad som inte längre var. Av att hitta hemmahamn, inte bara på mina 54 kvm, utan i mitt eget hjärta. Av att kasta loss mot andra halvseklet av mitt livsäventyr, min upptäcktsresa i varandet. 

Min vilsamt gröna lägenhet har gjort den processen lättare. Tillsammans med människorna som jag fått dela kvadratmetrarna med på olika sätt. Barnen förstås, som finner sig i vårt compact living. Gamla vänner som lärt sig hitta hit. Nya vänner som jag lärt mig vägen till och nya sammanhang som jag vuxit in i. Riktigt, riktigt goda grannar på andra sidan väggen eller med lite längre avstånd. Kören i Enskede. Politiken med bas i lokalföreningen. Och i sommar, yoga på Årstas gräsmattor under bar himmel. Lokala restos har blivit vattenhål som bidrar till sammanhang och lokalkänsla. Och jag hittar i sömnen bland hyllorna på mitt Coop och mitt Ica.

Trappen ner till Årstavikens vatten och Årstaskogens natur har jag gått oräkneligt antal gånger vid det här laget. För att söka tröst hos träden, mossan, klipporna, vågorna. För att dancewalka mig trött och lycklig. För att samtala i rörelse med sällskap eller mig själv.

Steg för steg fortsätter jag att boa in mig. Jag kommer inte att vara klar än på ett tag. Först i år har bokhyllorna börjat få sin önskade utformning med färgsorterade bokrader. Snart kommer mörkläggande, tunga sammetsgardiner på plats i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Yogamattan i grönt ligger uthälld på golvet istället för annan matta. Köksrenoveringen som jag pratat om sen jag flyttade in har fortfarande inte hänt. Men altanräcket är äntligen ommålat (tack Max för hjälpen), och saker och ting börjar hitta sina hemmahamnar i skåp och lådor. Och jag skördar egna tomater och örter. 

Tre år som Årstabo har det blivit hittills. Och jag ser nyfiket fram mot fler. 

Att se skönhet genom kameralinsen

Med en kamera i handen ser jag bättre. Framförallt ser jag skönhet och karaktär. I naturen, i miljöer, byggnader och infrastruktur. Men främst i ansikten och blickar.

Vad är skönhet egentligen? Inte minst som kvinna har jag ofta ställt mig frågan. Kan jag se ut så här? Är jag snygg? Vacker? Söt? Vad ska jag göra för att bli snygg? Vacker? Söt? Är det överhuvudtaget någon idé att försöka? 

En gång tidigt i livet, innan huden tjocknat och ryggradskotorna sträckt ut sig till de dimensioner de har idag, fick jag omdömet ”ingen toppsnäcka direkt”. Orden naglade sig fast; de träffade ju ett hjärta som redan tvivlade. 

Tvivlet på mitt eget utseende gjorde mig sorgligt nog mer granskande av och (för-)dömande även om andras. Jag mätte andra med samma otillräcklighetens måttstock som jag ställde mig själv mot. Det är inget jag är stolt över, tvärtom.

Så befriande då att betrakta människor genom kameralinsen. Den öppnar för ett annat seende, ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska. Ett seende av livet och berättelsen i människan. Jag berörs. Förundras. Och förundran är för mig en alkemisk process som skapar skönhet. 

Det här seendet lever kvar i mig även när jag tar ner kameran. I de perioder när jag fotar mycket är ”den fotograferande blicken” nästan kontinuerligt påslagen; jag tar in min omgivning mer aktivt. Fascineras och förundras över detaljer och sammanhang. Och dansen mellan självbild och bilden av andra visar sig fungera även i motsatt riktning: när jag ser och uppmärksammar skönheten i mina medmänniskor, ser jag även mer av mitt vackra och bejakar det.  

Samma seende uppstår för övrigt, har jag lärt mig med åren, när jag möter människor i öppna samtal om livet eller när jag leker älskogsleken. Den person som jag har framför mig är så förunderligt vacker. Men det är ett annat inlägg. 

Vägval ovisshet

Själsöstra Helena bjöd in sina tankespjärnspatreons till zoomsamtal om rätt och fel, för och emot, häromdagen. Vi blev fem personer, spridda över klotet, som under en timme av nåd delade tankar på temat. 

Samtalet kom att kretsa kring föräldraskap, drömmar och grunden för aktivism – för eller emot. Men också om egenvärde, bedömning kontra urskiljning (tack Per Johansson för att ha satt mig på det spåret) och om säkerhet och osäkerhet. 

Spåret om säkerhet och osäkerhet, eller ovisshet snarare, har dröjt sig kvar hos mig. Kanske för att det blivit tydligt för mig under den senaste veckan hur min resa mot ett liv utan rädslan för att bli bortvald och befunnen otillräcklig inte bara handlar om att orka leva med sorgen, utan också om att leva tryggt mitt i osäkerheten, ovissheten. 

”Osäkerhet är ju en förutsättning för att något nytt och oväntat och fantastiskt ska kunna komma fram. Det är en förutsättning för utveckling.” Slutorden i fjärde säsongen av favoritpodden Myter & Mysterier, som jag bingelyssnat på under veckan som gått, föll in i pusslet Leva utan rädsla. Och eftersom, med Lewi Pethrus ord i förordet till Pingströrelsens sångbok Segertoner, ”allt som har liv växer och utvecklas”, så är osäkerheten och ovissheten en förutsättning för levandet, Livet självt.

Orden från äldsta barnets mentor på utvecklingssamtalet i mellanstadiet har också dykt upp i huvudet: ”Remember that growth only happens outside your comfort zone.” Och tillståndet utanför bekvämlighetszonen präglas i hög utsträckning av just osäkerhet. Och i rätt- och felsamtalet tog Helena upp ett citat av designgurun Milton Glaser: “Certainty is a closing of the mind. To create something new you must have doubt.”

Ja, nog sluts sinnet av önskan om säkerhet, visshet, sanningen med stort S och rädslan för osäkerhet. De växande extremiströrelserna av alla schatteringar runt om i världen drivs bland annat av denna rädsla för osäkerhet, för nyanser, för både och, för komplexitet – allt det som egentligen i och i grund och botten är karaktäristiska för vår tillvaro som mänsklighet. Inte sällan kombineras deras one-truth-fits-all-jakt med ett katastrofnarrativ. Världen är på väg åt helvete, och det är bara just deras klick som har sett sanningen. 

Kombon av jakten på visshet och mental katastroffilm kan jag känna igen på ett personligt plan, framförallt när det gäller kärleksrelationer. Eller dejtande då. Jag har ju inte haft så många fasta relationer, däremot dejtat tillräckligt mycket för att få syn på mina både konstruktiva och lite mindre konstruktiva mönster. 

Rädslan för att bli bortvald och befunnen otillräcklig/för mycket, för att förlora det som börjat kännas bra och se härligt lovande ut, har genererat ett katastroftänkande. Ett tänkande som gjort att den där törsten efter något slags säkerhet om att (ännu) inte vara bortvald, som kan uppstå när till exempel ett svar på ett textmeddelande i valfri kanal dröjer, förlamat, ja, krossat mig stundtals. 

Med skallen vet jag ju att det från dejtens sida sällan är fråga om att välja bort eller att jag på något sätt inte skulle vara tillräcklig som person. Det kan vara så enkelt som att den där känslan inte uppstår eller att den klingar av. Det kan vara att han förmår hålla huvudet kallt lite längre än jag oftast förmår, och att han därmed ser de där sakerna som gör att en relation oss emellan skulle bli mer kamp än lust. Jag har ju varit på den sidan jag med. Men hjärtat, det hjärtat… 

Jag skulle kunna sluta mig. Stänga, låsa dörren om hjärtat och smälta ner nyckeln.

Men jag vet att jag inte förmår leva så. Att jag dessutom inte vill leva så. Jag vill våga mötet, delandet av det sårbara, längtande, utforskande. Jag vill våga ge av mig och det seende och lyssnande mina ögon och öron förmår, den stora kärlek mitt hjärta rymmer, den lust min kropp besitter och kan skapa hos lekkamraten. Även om den blomman bär sorgefrukt. 

Återstår att hitta vägar att härbärgera osäkerheten utan att övermannas av den. Utan att sugas in i tankens katastrofilm. Ett steg är att hålla mig sysselsatt när jag hör de första tonerna av ledmotivet till den. 

Ett annat är att öppna och hålla öppet för det nya. Dejten kanske inte blir den partner i tvåsamhet som jag blir gammal tillsammans med. Men kanske en kär vän på många plan, utom just det som brukar förseglas med ringar av guld. Kanske är livet i självpartnerskap rätt bra ändå här och nu, och det som jag egentligen mår bäst av här och nu – om jag ser bortom den tvåsamhetsreflex som är stark i mig. 

Jag fortsätter vandringen på ovisshetens väg. Den är stenig och gropig, så jag snubblar ibland. Ganska ofta till och med. Men utsikten är emellanåt alldeles, alldeles underbar! 

Skuggspel på ovisshetens väg. En återgivning av det vackra som kantar den.