I skiftet mellan sommarsemester och jobbhöst

Sommarsemesterns sista timmar ligger framför mig. Imorgon ringer klockan för fysisk och mental färd in till kontor och jobb igen. 

Jag ser tillbaka, summerar och tackar för de veckor som gått. Tacksamheten riktar jag till livet, till alla dem som jag mött under dessa ro- och livgivande dagar, liksom till mig själv, för att att jag gett mig hela fem veckors tid att pausa från den rytm som fyller så stor del av året i övrigt. 

Semestern började med en veckas renande skåps- och källarförrådsutrensning inklusive den återkommande och alltid lika i förväg så ångestfyllda, i efterhand så befriande heliga pilgrimsfärden till Östberga Återvinningscentral. Den nya fasen i livet med två av tre barn utflugna manifesterades i flytten av min nattliga plats i lägenheten från bäddsoffan i vardagsrummet till den nya 180 cm breda dubbelsängen i lägenhetens egentliga sovrum. Och jag upplevde en helt ny ro när jag klev innanför dörren. 

Vecka 2 var det dags för retreat som 15 människor, varav jag bara mött fyra tidigare, samskapade i Östergötlands vackra gränsland mot Småland. Veckan bjöd på vila, värdefulla nya bekantskaper och perspektiv, tankespjärn, skapande av bedband, mitt eget vapen minsann, tangolektion, pilgrimsvandring, burleskworkshop, inquiry, psalmsångskväll och mycket mer. Allt under överinseende av av lagom nyfikna kor och med hängmatta och hängstol för stunder i absolut närvaro under de båda körsbärsträdens tempeltak. 

Jag har länge längtat efter en hederlig roadtrip. Och med min partner Mats i sällskap blev det verklighet, när vi vecka 3 först styrde kosan mot Malmö för några dagars häng med själssöstra Helena. Vi utforskade både smaklig (bland annat äkta malmöitisk falafel) och osmaklig (på Disgusting Food Museum – rekommenderas!) mat, och jag hann med ett möte ansikte mot ansikte med Dominic istället för det sedvanliga ansikte mot skärm. Sedan landade kompassnålen på Göteborg, där jag tog mod till mig och åkte Lisebergs Helix – en nära dödenupplevelse med mersmak. Vägen norrut gick via Dalsland och lunch i öronbedövande vacker miljö hos en fd kursare till Mats innan vi landade på Humlebäck. Det är sannerligen en plats av vila, återhämtning och påfyllning, även när vi som nu karmayoga (dvs arbetade) några timmar om dagen. Jag är numera expert på att vika kuvert- och dra på-lakan, efter att ha sorterat och märkt upp vad som måste varit närmare femtio lakan för kurssal och uthyrning. Att bo på Humlebäck ett par dagar och på det här sättet göra en liten insats för en plats och en community som betyder mycket för mig var mycket värdefullt. 

Sedan styrde 14-åringen och jag kosan mot Norrland. Vi bjöds på läckerheten jägarfläsk i Söderhamn hos lunchstoppet hos min pappa, och vi fick också avnjuta det fullbordade musikstycket han arbetat med i många år innan vi angjorde Sollefteå för några dagar hos min mamma och syster med familj. Vi firade systers födelsedag med bland annat fabulöst goda tårtor från mammas kök, 14-åringen och nytillskottet Ådi, en förtjusande fyra månader gammal fransk bulldog, fann varandra, och jag upptäckte nöjet i att klyva och stapla ved, liksom skönheten som finns i de små detaljerna i ett enskilt vedträ. Mamma och jag roade oss med sakletning till 19-åringen som snart flyttar till egen lägenhet, och som vanligt fylldes bilen inför hemresan med fler väskor än vad som fanns med på vägen upp. 

Denna den sista veckan inleddes med en tripp till Helsingfors. Mats och jag bordade Silja Symphony i måndags, och hann avverka både buffé och nattklubb (dans!!!) första kvällen. Vi hade punktat upp några önskesightseeingmål i förväg. Döm om min förvåning när jag redan på seneftermiddagen på plats i Helsingfors konstaterade att vi avverkat dem allihop: 

Tempelplatsens kyrka 

Sibeliusmonumentet

Senatstorget med domkyrkan

SpåraKOFF

Café Fazer

Dag 2 tog vi sikte på vad som visade sig vara ett för renovering stängt Finlandiahus, och hamnade istället på Nationalmuseet, där vi djupdök i två utställningar: en om forntiden i Finland (som passade extra bra efter att vi lyssnat på sommarspecialen om Sveriges tidigaste historia i tre delar av podden Allt du velat veta med arkeologen Jonathan Lindgren på vår roadtrip) och en med titeln Förmögenhetsfilosofi, med dagsaktuella personporträtt av nio förmögna finländare som delade sina tankar om sina liv, sina verk och sina förmögenheter. En klockren kombination av perspektiv! 

De sista dagarna av semestern har landats hemmavid, med avbrott för lunchutflykt till väninnan Pernilla och planering av bröllopspresent inför gårdagens bröllopsfest för vår gemensamma vän Anette och hennes Chris. 

Nu sitter jag på altanen med det ännu av sol varma betonggolvet under mina fötter. Himlen är blå, molnfri och vid. Jag tror banken mig att intentionen som jag satte för semestern har förverkligats: utvilad och taggad på hösten. Det senare har i ärlighetens namn suttit en bit in. Men med fyra timmar kvar på sista semesterdygnet har även den känslan landat. Och även om det skulle vara fråga om självsuggestion, så är jag nöjd. 

Det har varit en sjukt härlig semester. Och det blir en spännande höst! 

Midsommardröm

Nyss var dagen som längst och ljuset som ljusast. Naturen är på sitt bästa lekhumör och plockar fram ny blomning varje dag ur sin leklåda. Nuet är sällan så undflyende som denna tid på året; samtidigt sällan så intensivt närvarande. 

Midsommarens magi för mig långt tillbaka i tiden, till när människornas kultur var en delmängd av naturen. Då kulturen löd under naturens lagar om dansen mellan mörker och ljus, liv och död, aktivitet och vila, rörelse och stillhet. Om att aldrig ta ut mer än vad som behövs här och nu, kanske till och med i tillit till att det finns mer den dag vi behöver det. I alla fall i något slags acceptans av risken att stå utan för att därigenom underordna sig principen om potentialen för tillräcklighet.

När rädslan växte sig större än tillit och acceptans föddes civilisationen, vars lagar vi sedan dess underkastat oss själva. Inte nog med det, vi har också tagit och tar alltjämt oss fortfarande friheten att underkasta resten av naturen samma civilisationslagar. Med vilken rätt?

Människan har en särställning i världen i kraft av sin tanke- och föreställningsförmåga, som ger henne kraften att, i civilisationens namn, omforma och ursupera naturen  – inklusive människan själv. Med denna kraft följer ur ett kosmologiskt perspektiv också motsvarande ansvar för helheten – ett ansvar som civilisationen hittills förhållit sig på ett närmast tonårstrotsigt sätt till: jag är större, jag vill ha och det nu, jag behöver ingen annan än mig och mina likar. Är vi redo för och är det möjligt att låta vår kollektiva mänsklighets frontallob mogna till vuxenhet snart?

Jag satte mig ner för att skriva en poetisk betraktelse över midsommarmagin. Orden har tagit andra vägar. Måhända drivna av en växande insikt i mig om behovet av att balansera ett liv som i hög utsträckning levts i  civilisationens rike med härskarna Tanke, Intellekt, Logik, Kontroll, Bedömning och Mätbarhet på tronerna. 

I min midsommardröm vill jag (bland annat) fira och förankra i Gaias rike. Moder jord, som, i kär lek med den flödande kraften av liv-död-liv som genomsyrar kosmos, befruktas med och föder fram grönska, blomning, frukt och näring. Jag sanndrömmer genom att med andningens hjälp flytta hem lite till i min kropp och dess rötter som sträcker sig djupt ner i Gaias mystiska mörker av vila och växtpotential. I sanndrömmens sinnlighet tar jag in grönskan och blomningen och jasmindoften och koltrastsången och smultronsmaken som Moder jord föder fram. Och min midsommarsanndröm rymmer sällskapet av mina barn, mitt mest kraftfulla arv till den natur som mänskligheten varit och är en del av i tusentals led genom tiden. 

1 juni igen

Ja, jag repriserar ett inlägg igen. Med några korta tillägg av nya tankar. Vi kom att prata om fenomenet nystart (på engelska fresh start effect, som bland annat podden Dumma människor gjort ett avsnitt om) häromdagen jag och kollegorna. Hur vi gillar ett nytt år, en ny termin, en ny månad, en ny vecka… det ger oss känslan av att allt är möjligt och att den här gången ska det där projektet minsann gå i mål.

Och idag är det första juni. Sommarens första dag. Med 100 dagar av en alldeles ny sommar framför oss, 100 dagar av det som många av oss som bor i Sverige längtar efter under resten av året. Lagom med värme (även om de dagar då värmen är just lagom kan vara ganska så få), ljusa kvällar (som snabbt blir mörkare), grönska och (någorlunda) lättsamt sinne som gör att det känns enklare att umgås och vara.

Det är en finfin tid att ta tillvara några av de livsråd för ett helhjärtat liv som jag återkommit till under åren här på bloggen, och som jag för sex år sedan – galet vad tiden går – tillämpade i skapandet av videon nedan. Då skrev jag också:

Det handlar om att värna några aspekter av mitt sanna jag: utforskande och experimenterande. Och jag har GARANTERAT fått frigöra mig från kraven på att vara perfekt

Inlägget är ett uttryck för tacksamhet och glädje över sommarens rikedom, lediga dagar, blomsterprakt och solens värme mot huden. Och det är ett skapande, som, för att jag ska kunna stå för det, kräver att jag frigör mig från min mångåriga vana att fastna i jämförelsetänkande.

Det är en lek – med ord och toner, sång och bilder, liksom med digitala verktyg. Och det känns faktiskt som lite av ett meningsfullt arbete.

Så – beväpna dig med generositet och välvilja  (ja, jag försöker ta mig bort från perfektionstänkandet genom att släppa något som jag själv tycker är långt från perfekt – men jag tänker inte tala om på hur många och vilka ställen eller i vilken omfattning, för då kommer du bara att lyssna och titta efter det… ). Här är en hyllning till 1 juni och sommaren i min första multitrackinspelning (sååå bra utmaning och träning att sjunga kör med sig själv!).

Hur kommer du leka, experimentera, skapa i tacksamhet och glädje i sommar? Dela gärna och låt oss andra glädjas med dig!

Och ljuset lyser i mörket (repris)

Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?

Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…

Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.

Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.

Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.

Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.

Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.

Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.

Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.

Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.

Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna. 
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av. 
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn. 

Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.

Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.

Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.

Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.

Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.

Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…

Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.

Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.

Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.

Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.

Publicerades första gången påsken 2020