”Being alive takes time”

I min dagsbok, Mark Nepos ”The book of awakening”, läser jag idag om vikten av att låta en känsla, en erfarenhet få ta sin tid att klinga ut i mig innan jag kastar mig in i nästa ögonblick av livet. Precis som vågorna även dagarna efter att stormen lagt sig, till synes utan anledning, fortsätter att skölja in över västerhavets röda granithällar sköljer känslor och erfarenheter över mitt röda hjärta (som tur var inte är av granit). Och behöver få göra så i relativ fred för att jag till fullo ska ta in och göra till mitt. Varsamt hålla i själens händer, känna in form och färg, se och förnimma hur den rör sig, växer, drar ihop innan den kommer till ro och jag kan integrera den genom att försiktigt plantera den sätta ner den i hjärtats trädgård.

Orden i en annan bok, Ärvda svar av etnologen Ida Hult, får mig att känna igen hur vi, 2000-talets människor, jagar ”känslan av handling” genom att vi ”beställer en sak” – föreställningarna om det perfekta livet med djup, mening och oceaner av tid – men ”serverar en annan” – det kortsiktiga agerandet och ögonblickliga tillfredsställandet av begär, anammandet av quick fixes och ett uppmärksamhetsspann kortare än en guldfisks minne. ”Hellre ett halvfabrikat till middag än en djupgående förändring. Hellre ännu en ny diet än att hitta ett förhållningssätt som fungerar över tid”.

”Det är lättare att fylla på med saker och inspiration utifrån än att förändra sig inifrån” skriver Hult. Och, aj, ”Vi tror att med mer information och inspiration kommer vi att ändra beteende, och så köper vi ännu en bok”. Jag läser orden och tittar på min hylla med nyinköpta böcker som jag avser läsa i jakten på upplysning och den blixt av insikt som jag någonstans uppenbarligen fortfarande väntar på.

Mina gjorda erfarenheter och känslor talar om för mig att det jag behöver är tid att låta kroppen kliva i hjärnans skor och på allvar börja vandra de stigar som all min kunskapsinhämtning och inspirationsjakt trampat upp under åren. Det tar tid, inte minst från den (initialt mycket roligare) inspirationsjakten, och det är bra mycket mer obekvämt än att sätta mig i den sköna läsefåtöljen och slå upp ännu en guidebok till själens upptäcktsresa i livet. Handlingen är dock den ofrånkomliga tredje delen av den förändringens treenighet som insikt och beslut utgör de två andra delarna av. Och att ”det är bara att börja” som en bekant ofta hävdat genom åren, tja, det är sant i princip, men ”bara” är inte sällan stort som Mount Everest. Eller i alla fall Möllehöj.

Att leva tar tid. Tid som vi har ett okänt mått utmätt åt oss av. Som jag lätt lurar mig till att fylla med en ständig rörelse framåt och utåt, i jakt på nya erfarenheter, nya perspektiv, nya kunskaper. ”Vidga mitt universum”. Tid som också behöver få tas att vidga inte bara det yttre, utan det inre universumet. Att låta kroppen, själen, hjärtat hinna ikapp huvudet. Genom att gå inåt, neråt, mot djupet koppla ihop den med här:et, nu:et och kongruensen av de val jag gör idag med det som är viktigt för mig på sikt.

Bänkar utanför Masmo tunnelbanestation. En inbjudan att slå sig ner i vardagen och vänta in kroppen.

Frigörande andning

Jag har ridit på nymånens skära. 
Jag har varit en ton i sfärernas musik.
I bröstet en stråle från ljusaste stjärna.
Jag har smakat ett grand utav himmelrik.

Jag har låtit den djupaste skammen
Bli synlig och tydlig och sedd
Bli hållen så varsamt i famnen
Hos medkänslan plats blev beredd.

Och själen i frihet sig svingar
I rymden av evighetsnu
Blir buren av andningens vingar
Och vilar i livskraftens djup.

Att lyssna med hjärtat

Danskurs. Instruktören i Modern fox instruerar förarna att lyssna till musiken i sin dans. Oss följare uppmanar han att lyssna till våra förares signaler. Inte så att föraren ska ge muntliga instruktioner – ”nu ska vi ta de här stegen” – utan vi uppmanas att lyssna med vårt hjärta till de subtila signaler som föraren ger genom förflyttning av tyngdpunkten, starkare eller mjukare tryck med handen på min rygg, med handen som möter min hand…

Och jag ler igenkännande. Att lyssna med mitt hjärta. Lärdomen från en övning som jag gjorde i terapin häromveckan var att den riktigt medvetna närvaron, varsevarandet, är som starkast i mig när jag tittar och lyssnar med hjärtat.

När jag läser en bok och tar in orden med hjärtat, istället för att låta dem stanna i ögonen eller huvudet, då är det som om en extra dimension öppnar sig. Ordlöst landar texten i mitt varande och jag hör, jag upplever, tydligt resonansen den väcker hos mig.

När jag lyssnar på musik med hjärtat känner jag hur rytmen fortplantar sig ut i blodomloppets puls, hur klangerna stämmer cellernas harmonier och hur melodierna dansar i energin i min kropp, ut i marken, träden, fåglarna runt mig.

Att träna på att lyssna eller se med hjärtat gör jag genom att börja med att betrakta, lyssna på något ”som vanligt”. Sedan föreställer jag mig hur jag flyttar in blicken, hörseln längre in i huvudet. När jag sedan låter sinnena landa där de längtar till hamnar jag i hjärtat. Jag kan inte svära på att det är lika för alla – för någon kanske det är magen som är platsen för det djupa lyssnandet och seendet, för någon annan könet.

För mig blev danskursinstruktörens uppmaning en bekräftelse på att dansen är en del av mig. När jag lyssnar till mitt hjärta säger det till mig att ett sammanhang där jag ska vara i att lyssna till mitt hjärta är en rätt plats för mig. Så sätt på musiken så bjuder jag upp! Låt mig dansa!

Att bjuda in sitt hjärta

Jag jobbar en hel del med facilitering till vardags, det vill säga att leda workshops, dialogmöten och andra former av sammanhang där människor möts för att utforska en gemensam utmaning eller uppgift, nå beslut och göra åtaganden för att ta bollen som man fångade vid mötet och spela vidare i vardagen.

En metod/ansats/skola för att göra detta går under benämningen The Art of Hosting. Det är ett så vackert begrepp. En konstform är det verkligen. I det lägger jag att det inte är något man kan läsa sig till bemästrande och excellens i, utan något som man måste göra för att utvecklas i. Jag lägger också ett stort mått av kreativitet i det: att utifrån behov, förutsättningar och sammanhang – och inte minst de människor och den dynamik som finns och uppstår dem emellan – skapa processer som öppnar för, bjuder in en god dialog med nyfikenhet, prestigelöshet, lyhördhet och gärna också en hel del skratt.

Bjuda in skrev jag. Hosting – värdskap. Att skapa ett rum och hålla en rymd där nya insikter kan väckas, engagemang ta form och åtagandet för det där första steget på tusenmilafärden (eller för den delen kanske det 472:a – lika viktigt det för att fortsätta i önskad riktning) manifesteras.

I en annan del av min vardag coachar jag personer. Coaching beskrivs ibland som ett stöd i att ta sig från ett nuläge till ett önskat läge mot bakgrund av de erfarenheter och mönster som man etablerat genom livet. För mig behöver inte coaching alltid handla om en utvecklingsresa framåt mot ett bestämt mål (jag vet att mål, inte minst SMARTA, ofta ses som en viktig del av coachingprocessen. Jag är inte odelat positiv till de där smarta målen. Ibland kan det vara smartare att tillåta sig något som är mer löst i kanten.). Det handlar lika mycket eller mer om ett område eller en fråga i en människas liv som hen vill ta sig an på något sätt – om så ”bara” genom att byta perspektiv. Det kan handla lika mycket om expansion och fördjupning som utveckling och strävan framåt.

Facilitering och coaching har en hel del gemensamt. Inte minst genom att det handlar om att bjuda in till ett rum och en rymd där utforskande kan ske. Och för mig är det viktigt att skapa rum som inte bara bjuder in huvudet. Utan som också, och kanske framförallt, bjuder in hjärtat.

Vi är fantastiska varelser, vi människor. Förmögna att ta in och forma vår värld med hjälp av analys och logik, med känsla och intuition och med våra sinnen och vår kropp. Ju mer av alla dessa förmågor vi kan använda, sätta i rörelse, ta vara på energin i, desto djupare tänker jag att våra insikter och åtaganden kan ta fäste i oss. Och det är i alla de perspektiven som jag vill facilitera och coacha. Med hela människan, för hela människan.

Har du en fråga eller område som du vill ge ett rum, en rymd att utforskas i? Kanske kan jag få bjuda in dig och ditt hjärta till det. Om det gäller facilitering hittar du mig och mina grymma kollegor här. För individuell coaching kontaktar du mig här.

Glesare i boet

Flyg, lilla stora fågel, flyg!

Känslan av att vara fågelmamman som ser sina ungar lyfta mot himlen, stiga i uppvinden och flyga bort i riktning från boet är påtaglig just nu. Mina två äldsta barn har båda i praktiken lämnat hemmet för boenden med egna ingångar och kök. Ibland dyker det upp ett sms: ”Är du hemma? Kan jag komma förbi?”, och jag kan få fånga upp dem en kort stund (om jag är hemma) och känna av var de är någonstans i livet.

Det är hög tid att utveckla andra former för att odla kontakten med dem, en ny slags föräldra-/barnkontakt, med utgångspunkt i att ännu en navelsträng är klippt och att vi nu möts på mer jämbördigt plan, som mer eller mindre vuxna, självständiga människor. Om än med några av de band som föräldra-/barnrelationen knutit oss samman med kvar. Omöjliga att bryta. Med påverkan på vår relation på ett sätt som jag hoppas kan få vara till lärande, glädje och utbyte för båda parter.

Det är med en lätt doft av vemod och med stora skopor glädje, tacksamhet och förundran som jag följer utvecklingen.

Vemod för att åren gått så fort och för att det finns saker som inte blev gjorda eller tillvaratagna fullt ut. För att de också rymt saker som jag skulle vilja ha ogjorda.

Glädje för att det är så mycket som blivit gjort och upplevt tillsammans. För att jag fått uppleva så mycket roligt och värdefullt i deras sällskap. Och hoppas få fortsätta så.

Tacksamhet för att jag fått förmånen att låna dem så här nära och så här pass länge av livet.

Förundran för att de som nyss var små hjälplösa knyten som jag varsamt höll mot min axel nu är på väg ut i livet på stadiga egna ben och blicken fäst mot sin egen framtid.

Och jag är fylld av den inre rymden och ron som kommer sig av att veta att det är precis så här det ska vara. Flyg, vackra fågel, flyg!

Undrar just vad jag ska hitta på för att få fortsätta att uppleva alldeles privata luciatåg i framtiden?