Perfektionist och älskad av alla – adventskalender 2019 #17

Det första har jag starka drag av, det har jag insett på nytt de senaste veckorna. Trots att jag tränat länge på och förvisso också kommit en bra bit på väg mot att känna mig tillfreds med att göra och leverera ”killräckligt”, som Åsa Beckman skrev om häromsistens.

Det andra är en önskan, en drivkraft, som är anledningen till min, ofta omedvetna, perfektionismsträvan. Ett starkt behov av att vara accepterad, uppskattad, erkänd. Existensberättigad.

Jag är inte ensam om att känna detta behov. Så här skriver Åsa Beckman i samma krönika:

Själv är jag i dag 58 år. Jag har varit yrkesverksam i över 35 år, de senaste 15 åren i olika arbetsledande positioner. Jag borde inte längre känna att jag ska topprestera alla arbetsdagar. Ändå finns det inget som jag tycker är så obehagligt som när någon antyder att jag inte gjort tillräckligt. Att jag var slarvig, missat något eller tappat någon boll. Att inte ses som ansvarsfull väcker min skräck. 

Jagfår fortfarande känslan av att jag då förlorar mitt existensberättigande.

Det är faktiskt inte klokt.

Känslan av att jag förlorar mitt existensberättigande. Precis så är det. Och precis-så-är-det-nummer två: ”Det är faktiskt inte klokt.”

Att leva är att lära och att lära är att leva. Det är en av mina livsdeviser. Så vad är då egentligen så farligt med att tappa en boll, missa ett perspektiv? Det ger ju möjlighet till lärande och växande i insikt. Och dessutom näring till ödmjukhet och empati, empati med alla andra som tappar bollar, missar perspektiv, snavar över sin egen ambition att prestera och dessutom göra det perfekt.

Uppenbarligen är det fortfarande farligt. Uppenbarligen har jag ett jobb kvar att göra här. Jag får fortsätta att träna reptilhjärnan. Jag får fortsätta att träna på att bara hålla ångesten tills den klingar av. Vilket den faktiskt gör snabbare idag än tidigare.

Och jag får fortsätta att träna på att vara varsam mot mig själv, visa självmedkänsla när reptilen blixtsnabbt hugger. Ja, det är en till dels evolutionärt programmerad, dels inövad reaktion. Men lika lite som mina misslyckanden i perfektionsjakten definierar mig, gör min reaktion på dessa misslyckanden det. Jag är. Och det räcker. Ja, det är faktiskt fullt killräckligt.

Magi i Blå hallen adventskalender 2019 #16

Gårdagens luciakonsert i Blå hallen med Stockholms musikgymnasium var ren och skär magi. Körsång när det är som allra vackrast. Ljusspel och levande ljus som omslöt oss åhörare. En ensam lucia som skred ner för den legendariska trappan.

I ett hus som är så vackert. Som bjuder på så förunderliga vyer.

Telefonens kamera fick vila större delen av konserten, jag ville ta in med full närvaro.

Några bilder för att för egen del dokumentera kvällen blev det dock. Både från insidan och utsidan.

Julinsjungning på Söders höjder – adventskalender 2019 #14

Orden i julottepsalmen ekar i huvudet: ”Unga sjunga med de gamla”. För så är det när Sofia kyrkas alla körer bjuder till konsert för att sjunga in julen i ett mäktigt potpurri av de vackraste av julsånger.

Här avlöser barnrösternas fråga om hur ett litet ljus kan skina så klart pukorna och trumpeterna i inledningskören från Bachs juloratorium.

Svensk körlyrik i Alfvéns julsång varvas med mexikansk julglädje i Earth Joy.

Sonens kör Jubilate bjuder på Ensam hemma-feeling i Carol of the bells. Och flera carols bjuds det på, bland annat Ding Dong merrily on high i ett glittrande arr för kör och orkester.

Orkester ja. Det är alldeles, alldeles underbart när de välbekanta förspelen till Jul jul och O helga natt framförs på harpa. När stråkarna lägger de fyra ess-sjuackorden i Gläns över sjö och strand. Och klockspelet sprider skimmer lite här och där.

Och vi i bänkarna får också vara med. I de tusen juleljusen, i Dagen är kommen med orgelns mäktiga tutti i sista versen. I rosen, gläns och som förstärkning av änglakören i Härlig är jordens sista vers om just änglarna som sjöngo”.

Hela julklappen knyts ihop med Händels Hallelujakör ur Messias. Alla körerna är med. Att sonen M får uppleva magin i att fläta sin röst med andras i detta är jag oändligt tacksam över. Och glad över att få bada i och fylla hjärtat med detta musikaliska juöbord av smakligaste sort.

Och ljusen glimmade i Sofia kyrkas fönster

En skärva av evighet – adventskalender 2019 #13

Luciadagsmorgon 2019.

St Jacobs kyrka.

En varm körklang av damröster sätter luften och hjärtat i darrning: ”Goder morgon , mitt herrskap. Här kommer lussebrud…”

Tonerna har direktkoppling till känslorna. De där känslorna som i sin tur har direktkoppling till tårarna.

En luciahyllning, en staffansvisa, en julsång följer på en annan. En ljuvligt ren, fyllig och varm körklang sveper in mig i ljudvågor av ljus och ljuvlighet.

Jan Sandströms förunderliga version av Det är en ros utsprungen flätar rösterna från orgelläktare och kor i en glimrande, böljande girlang av stjärnljus i de höga kyrkvalvens vinternatt.

När sången tystnar, gör alla vi åhörare det också. En förunderlig stund av total tystnad i den stora stenkyrkan. Inte en hostning, harkling, snörvliga, andning hörs. Bara tystnaden som håller oss alla i varsam, absolut stillhet.

Tärnor och stjärngossar sprider ut sig i gångarna som hedersvakt åt lucia på hennes vandring ner och ut för mittgången. Och precis vid vår bänk står hon, vår egen tärna, vår C. Stolt och lycklig över att vara en del av detta sammanhang.

Modershjärtat gläds med henne. Och fylls av tacksamhet över att hon gav mig anledning att ta mig iväg till en stund som landade en skärva av evighet hos mig denna luciamorgon 2019.

Glad nobeldag – adventskalender 2019 #10

Den 10e december 1896 dör Alfred Nobel. Hans uppfinningar, hans innovationer, förändrade världen. På gott och ont.

Hans sprängämnesteknik är ett exempel på att ”Technology is neither good, nor bad. Nor is it neutral.” som Melvin Kranzbergs första teknologiska lag lyder. Det är för övrigt ett av mina favoritcitat.

2014 fick jag möjligheten att reflektera kring vad innovation är för ett UR-program om Alfred Nobel. Det var ett av åtta avsnitt i den fantastiska serien Människor för ändring. Sedan dess har det varje år efter den 10 december varit någon bekant som berättat att ”idag kom mitt barn hem och sa att hen sett dig på tv”.

I intervjun filosoferade jag bland annat om vikten av att utforska och kombinera tekniska och estetiska förmågor för kreativitet. Och om att våra samhällsutmaningar kräver att vi vågar drömma och tänka större tankar än vi tänkt förut. Ord som bara blivit mer aktuella med tiden.

Du hittar programmet här. Se gärna hela serien. För inspiration och uppmaning till att vara den förändring du vill se i världen. För det är människor som gör ändring. Och den kan börja med dig och mig.