Om min lek och dans med det goda i livet: för att inspirera och inspireras
Författare: Sara Modig
Jag vill mycket, åstadkommer en hel del och tränar intensivt på att bara vara. Tror på människans förmåga att förändra sitt liv och vår värld. Mor till tre fantastiska personer som roar, oroar och lär mig massor. Min passion är att utforska. För det första att utforska min egen livsresa med dess mål och mening, på en väg där sårbarhet, smärta, kärlek och glädje går hand i hand. För det andra att tillsammans med andra medmänniskor utforska vägar till resiliens och hållbarhet för individ, organisation och samhälle. Ett viktigt inslag i mitt utforskande är skapandet: i ord, foto, musik, mat och mycket mer.
För ett år sedan började två kvinnor ett samtal om livet. Om drömmar, sorger, smärtor, glädje, längtan, utveckling och välbefinnande. Vi, Helena Karlberg och Sara Modig, rörde oss mellan detaljerna och överblicken, mellan det jordnära och det som är bortom fattning, bortom orden. V hade, som Helena berättat om, mötts i yrkeslivet. I ett gemensamt intresse för innovation, design och utveckling med användaren, människan, i centrum. När vi nu möttes i samtal började det som en coachingprocess, övergick till ett mentorskap och landade i ett samskapande.
I våra yrken och till våra personligheter delar vi dragningen till systematik och struktur, modeller och verktyg. Men också till det personliga, konkreta, berättande och skapande. Kanske var det därför inte så konstigt att vi så småningom under året började se konturerna av en modell av en helhet med fem perspektiv för hur vi tänker, pratar om och utforskar vårt ledarskap av oss själva och andra. För hur vi rör oss mot vår livspotential . Och som vi tror, för många andras liv och ledarskap.
Fem perspektiv sammankopplade i en helhet. Som handen och de fem fingrarna. Modellen har därför fått namnet En hel hand. Och för att göra tydligt vad modellen syftar till har vi satt underrubriken ”modell och verktyg för ett helhetligt och helande handlande”
Det är en i grunden enkel modell, som också går igen i många livsfilosofier med många hundratals år på nacken. Men nu när vi satt namn på den, blir det för oss så mycket tydligare hur giltig och viktig den är som ledstjärna för hållbar, resilient utveckling av människa och grupp. I förlängningen också av samhälle och värld.
Vår modell handlar om medvetenhet om och balans mellan kroppen, känslan, tanken, relationerna och vårt existentiella sammanhang.
I vår adventskalender 2022 har vi tagit med dig på en resa med grund i dessa fem perspektiv. I varje lucka har det också funnits ett paket, med en inbjudan till reflektion, olika övningar eller recept att testa. Allt för att leva ett medvetet, helhetligt, helande och handlande liv i balans.
23 paket har det blivit hittills. Till er alla, från oss två:
Imorgon öppnar vi sista luckan i den här extra generösa kalendern. Nu önskar vi er en julafton i medvetenhet och balans, oavsett om du firar själv eller med andra. Eller inte firar alls för den delen.
Dagens luckpaket är att läsa något inlägg du missat, eller läsa om något som du kanske fastnade extra för. God helg!
I mitt plöjande av kunskap om fysisk, mental och själslig hälsa, liksom i samtal med terapeuter och coacher, för att inte säga vänner med samma intresse, har jag ibland återkommit till betydelsen av rutiner, ritualer och riter. I dagens lucka, när vi nu står inför några traditionsfyllda dagar, funderar jag lite över innebörden i de olika orden. För det finns en koppling mellan tradition och rutin, ritual och rit.
För mig är rutin något som jag regelbundet gör i en viss situation (en återkommande tidpunkt eller plats t.ex.) utan nämnvärd eftertanke eller djupare mening. Tandborstning, att låsa dörren, att packa väskan eller att be om ursäkt om jag krockar in i någon i tunnelbanan eller på stan är exempel på rutiner i min vardag.
Ordet kommer från ursprungligen från franskans ”route” i betydelsen väg, stig, bana. I svensk etymologisk ordbok ges ordet betydelsen ”genom övning uppnådd färdighet” eller ”kunskap om vägen”.
Det handlar om handlingar eller tankar som vi ”gör” regelbundet, som ett slags ”standard procedure” som Wikipedia beskriver dem som. De hjälper oss att få struktur på vår tillvaro, och är ofta del i en följd av handlingar, där den ena aktiviteten triggar den följande utan att vi behöver ägna den någon tankemöda. Vi tänker därför oftast inte på att vi gör dem förrän vi blir störda i vårt görande av dem på något sätt – till exempel genom att vi blir avbrutna eller genom att vi glömmer bort dem om någon tidigare triggerhandling uteblir eller blir störd.
Det finns en nära koppling mellan vana och rutin. Och jag tänker att rutinen visserligen hjälper oss till hälsa genom att den ger struktur och sparar (tanke-)energi. Men det är bara en aspekt. Beroende på rutin kan hälsoutfallet skilja sig åt. Rutinen att ta ett glas vin när man kommer hem från jobbet kan, om man ha otur, utvecklas till något inte fullt så hälsosamt.
Ritualen är på samma sätt som rutinen något som jag gör regelbundet, med hyfsat tät frekvens. Den stora skillnaden är att ritualen är betydligt mer laddad med mening än rutinen, som inte sällan sker så gott som mekaniskt.
Symboler för goda ritualer (i flera bemärkelser). En kaffe med reflektion, tack.
Ordet ritual kommer från latinets ritualis: ”det som hör till riten, det religiösa bruket – ”ritus”. Ritus var i sin tur den beprövade erfarenheten av att göra något på ett visst sätt. Wikipedia anger att ”The original concept of ritus may be related to the Sanskritṛtá (”visible order)” in Vedic religion, ”the lawful and regular order of the normal, and therefore proper, natural and true structure of cosmic, worldly, human and ritual events”. Även ritualen handlar alltså om att skapa struktur i livet. Och jag associerar till struktur som i en yta med struktur, en lätt relief. Med nivåskillnader mellan det som står ut och det som står tillbaka. Ritualen som ett sätt att ge relief åt tillvaron. Att göra den mer urskiljningsbar.
Riten i sin tur – ja, ordet härrör uppenbart även det från latinets ”ritus”. Wikipedia tar upp tre typer av riter:
övergångsriten, som förändrar en individs sociala status på ett påtagligt sätt – från barn till vuxen, från ogift till gift, från elev/student till utexaminerad genom examen ex.
gemensamma riter, antingen av religiös karaktär, eller olika festivaler. [Eller Kalle Anka 15.00 på julafton, tänker jag.]
personliga riter, som pilgrimsresor, avgivande av vigsellöften eller edgångar av olika slag.
De begrepp som ligger närmast till hands i min vardag är rutinen och ritualen. De handlar båda om handlingar eller vanor som jag regelbundet gör, men som beroende på den vikt som jag lägger i handlingen faller i den ena eller andra kategorien.
Genom att välja att betrakta en handling som det ena eller det andra kan jag välja en handlings innebörd. Att låsa dörren kan ske på rutin – och allra oftast är det fallet. Men jag kan också välja att stanna upp en millisekund, låsa dörren och känna tacksamhet för att jag har någonstans att bo, ett hem som andas skönhet och påfyllning, liksom för dem som jag delar mitt hem under olika former. Att mitt yngsta barn varje kväll, när han var i åttaårsåldern, hojtade ”Go’natt familjen” innan han somnade, blev för mig en kär ritual som uttryckte vår sam- och tillhörighet till varandra.
Det sista vi gjorde på jobbet innan julsemestern var en projektretro. Jag har tänkt på det som en värdefull rutin för lärande och utveckling i vårt sätt att driva projekt. Vad skulle hända om vi väljer att betrakta det som en ritual?
Just nu är jag inne i en 12-dagars ritual för att slå an ton och sätta intention för det kommande året. Med önskelappar, drömnoteringar, tarotkort och runor utför jag en ritual för att lägga grunden för ett år med en fond av medvetenhet och reflektion.
I perioder har jag haft ritualen att reflektera över den gångna veckan och fånga stunder av tacksamhet och förundran, vilket inte minst märkts här på bloggen. Det är en djupt meningsskapande ritual, som jag vill ta upp igen på det nya året. Jag kan verkligen rekommendera den även till dig som inte redan tillämpar den.
Riter har jag tidigare inte haft så många. I år blev jag blev i och för sig varse att vår tradition att klä gran och julpynta tillsammans inför 1 advent (förra året var det visserligen bara mellanbarnet och jag som deltog) för mig varit en rit som markerat ingången i jultiden. I år, när han flyttat hemifrån, ville sig inte riten här hemma. Och det var tomt.
Annars befinner sig familjen i en period av övergångsriter. Studenter och en sista grundent till våren, barnens fyttar till egna boenden. Mellanbarnet klädde i år sin egen julgran. Och konstaterade att det innebar att han var vuxen på riktigt. Se där en vacker övergångsrit i mina ögon och mitt hjärta.
Personliga riter är något jag funderat länge på – att markera formulerandet eller uppnåendet av vissa mål är något som definitivt förtjänar mer genomtänkta riter. Eftersom 2023 kommer att, om allt går enligt plan, innebära slutförandet av två andningspedagogs/-guidekurser och en yogainstruktörskurs finns det potential att utforska här.
Dagens luckpaket är en inbjudan att reflektera över vilka rutiner, ritualer och riter du har respektive skulle vilja ha i ditt liv. Har du någon rutin som du skulle vilja göra till ritual, om inte annat lite då och då, för att uppmärksamma den djupare meningen som kan läggas i handlingen?
Idag bjuder jag på ett recept på julkalkon med massa gröna tillbehör. En njutning både för gommen och kroppen, åtminstone om man sansar sig vad gäller intaget av gräddsås och potatispuré… Och det här receptet funkar under hela den kyliga årstiden vågar jag påstå, om juldagarnas meny redan är planerad.
Receptet kom till när dåvarande maken tröttnat på julmaten och muttrade över de svenska kulinariska traditionerna, som är samma oavsett om det är jul, påsk eller midsommar som firas. Så då lånade jag från en annan tradition, den anglosaxiska.
Dagens luckpaket är en inbjudan till dig att fundera över ditt förhållande till traditioner. Vad är heligt, vad är meningsfullt, vad skulle du helst vara utan men håller fast vid just för att det är en tradition med förväntningar från omgivningen (verkliga eller intolkade) att leva upp till? Är det något du saknar?
Här är mitt juliga kalkonrecept, (definitivt ingen kalkon, snarare succé):
1 kalkon på ca 5-6 kg (ta ur inkråm om det finns). Sätt ugnen på maxtemp.
6-7 dl torkade aprikoser, katrinplommon, fikon, dadlar, tranbär och annan god torkad frukt (jag hade lite torkade blåbär också som jag slängde i) som klippts i lagom stora bitar och blandats med 2 dl blandad skållad och grovhackad mandel samt hasselnötter (har du allergiker till bordet hoppar du över detta så klart). Detta marineras i 2 dl konjak och 2 dl koncentrerad äppeljuice. 0,25 dl konjak avnjutes under tiden av kocken.
1 hackad gul och 1 hackad röd lök, 2 pressade vitlöksklyftor samt 1 hackad liten fänkål stekes till mjukt utan att ta färg i 1 msk smör. Rör ner frukt- och nötblandningen och blanda i ca 3-4 cm vörtlimpa som pillats i småbitar. Salta och peppra.
Blanda så mycket salt och finmalen svartpeppar som du tror att det går åt för att klappa in runt om och inuti kalkonen – och dubbla det. Klappa sedan pippin snällt med blandningen i alla skrymslen och vrår.
Skeda in fyllningen så att fågeln är löst stoppad och att du får plats med 1 apelsin som du skurit i fyra delar inuti fågel och 1 hel apelsin som stopp i den stora öppningen. Stick hål i den hela apelsinen runt om med en sticka eller gaffel innan du pluggar in den.
Smält 50 g smör och pressa i 1 apelsin och 1 citron. Pensla pippin med smörblandningen. Täck med folie.
Ställ in i ugnen längst ner och sänk värmen till 180 grader. Beräkna ca 40 minuter per kg. Ös/pensla med smörblandningen, och, när den är slut stekskyn, varje halvtimme. Efter tre timmar sätter du in en stektermometer i bröstköttet och tar av folien. När termometern visar på 70 grader är bröstfiléerna klara.
Ta då ur pippin ur ugnen och tranchera den – skär loss bröstfiléerna, lägg under folie och handdukar för att varmhålla, alternativt kyl ner snabbt för senare uppvärmning. Skär också loss vingar och lår. Skicka in låren i ugnen igen tills de är 80 grader inuti.
Ta reda på fyllningen – släng apelsinerna – genom att lägga i en ugnssäker form, blanda ner ett ägg och strö över ströbröd. Sätt in i ugnen tills fyllningen fått fin färg.
Listan på tillbehör kan göras i princip hur lång som helst, men här är mina favoriter:
gräddsås som görs på stekskyn (skumma av fettet först), rödvin efter behag, lite kycklingfond och vatten för att få tillräcklig mängd sås samt grädde.
potatis- eller sötpotatispuré med creme fraiche – blir fylligt och gott med en liten syrlig brytning.
brysselkålshalvor som fått steka med bacon och rödlök och snabbt sauterats i lite gott vitt vin med aningens sötma. Alternativt steker du på brysselkålen tills den fått färg, häller på koncentrerad apelsinjuice, saltar, pepprar och tärnar ner chèvre, som precis får börja smälta.
hackad färsk grönkål i ugn – lägg grönkålen i en form, ringla över en god olivolja och strössla lite flingsalt över, in i ugnen och låt bli lätt brynt i topparna. Ta ut och toppa med granatäpplekärnor.
kaneläppelklyftor – äppelklyftor, som vänts i citronjuice för färgens skull, kanel och aningen socker får koka tills äpplena är precis mjuka och en smarrig sockerlag bildats.
rårörda lingon eller tranbär.
En av fördelarna med denna julmåltid, utöver att det är makalöst gott, är att det dessutom går utmärkt att dricka rödvin eller en torr cider till maten, inte bara öl och julmust!
Jag ligger i soffan hos särbon, mätt och belåten efter söndagsfrukosten, och funderar på dagens program. Tankarna går mellan blogginlägg som ska skrivas, kurser som ska kommas ikapp, glöggmingel och promenad som ska avnjutas, måltider som ska lagas och skåp att rensa och sortera.
Tanken på de där skåpen och de prylar som jag vet att jag har, men ofta glömmer bort eller inte hittar när jag behöver dem, blir plötsligt allt överskuggande och en längtan efter den där perfekta hotellrumsordningen där allt har och är på sin plats tar plats i kroppen.
Kommer på mig själv med vad jag håller på med, tar ett mentalt steg tillbaka och tänker på den om inte nyrensade så iallafall nystädade klädkammaren. På sovrummet, där den nya fondtapeten med kastanjeblad möter mina ögon varje morgon. På mitt kök, som nu har drygt ett år på nacken och som jag fortfarande blir alldeles varmlycklig av att komma ut i.
Ser att jag har gjort det igen: låtit bilden av den svarta pricken fylla hela synfältet, fast det finns ett helt vitt papper att ta in.
Det är skillnaden mellan att vara i ett bristperspektiv och ett tillräckligtperspektiv. Så ofta har jag hamnat, och hamnar fortfarande med jämna mellanrum, i bristperspektivet.
Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt med pengar på kontot, inte tillräckligt organiserat hemma, inte tillräckligt bra förälder/dotter/syster/vän, inte tillräckligt med tid, inte tillräckligt med böcker lästa, inte tillräckligt kompetent…
Min kloka dotter sa häromdagen att hon insett hur mycket som handlar om hur man väljer att se på saker och ting. Jag är så tacksam att hon nått en insikten tidigt i livet. För den besparar oss mycket energidränerande frustration. Så att vi istället kan lägga den energin på det som är viktigt för oss, alldeles oavsett vad det handlar om.
För var och en av punkterna ovan kan jag välja att se det vita papperet där den svarta pricken målats dit. Jag har en kropp som andas, rör sig, berör och berörs, njuter. Jag har en ekonomi som gör det möjligt för mig att ha ett eget, vackert boende i en härlig del av Stockholm. Jag har något slags grundordning hemma, och förresten är det bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Jag har goda relationer med mina barn, mina föräldrar, min syster och mina vänner. Jag jobbar heltid med ett roligt jobb och gör dessutom sjukt mycket roliga saker på fritiden. Jag läser och lyssnar konstant på böcker och poddar, så ny kunskap, nya insikter och upplevelser den vägen får jag definitivt till mig. Jag kommer aldrig att bli fullärd, men har massa kompetens inom många olika områden som jag använder efter bästa förmåga. Fullt tillräcklig.
Dagens luckpaket till dig är frågan om vilken svart prick du låter fylla ditt synfält på bekostnad av det vita papperet. Är det en reell brist, eller är det i själva verket tillräckligt om du tittar på det från ett annat håll?
Det var på en föreläsning med en barnpsykolog om barns självkänsla för en sådär 15–16 år sedan som jag för första gången hörde talas om giraffspråket. Giraff, därför att giraffen lär ha det största hjärtat av landdjuren och med sin långa hals både är sårbar och har en förmåga att se långt, bortom det som är närmast. Ett språk som kännetecknas av reflektion, sårbarhet och medkänsla.
Motsatsen kallas vargspråket (eller efter det engelska originalet Schakalspråket). Lite förenklat kanske, men det står för ett aggressivt, svartvitt förhållningssätt till världen där attack och kritik – utåt mot omvärlden eller inåt mot personen själv – är modus operandi när man känner sig ifrågasatt. Inte sällan är personen omedveten om sitt beteende, men jag tänker att det finns gott om exempel på mer medvetna val av detta sätt att kommunicera. Om du vill se ett eller ett par miljoner exempel på varg-/schakalspråket är det till exempel bara att utforska diverse Twittertrådar… Kanske borde Twittersymbolen bytas ut från den lilla söta fågeln till något mer blodtörstigt.
Non Violent Communication (NVC), som det mer formella namnet är på giraffspråket, skapades av psykologen Marshall Rosenberg med start i hans arbete med rasintegrering i södra USA i början av 70-talet. Modellen utvecklades till det vi idag känner igen den som fram till början av 2000-talet och har använts i konfliktlösning i många sammanhang, inklusive olika fredsprocesser.
Den grundläggande principen handlar om att ett samtal där empati och medkänsla finns är mer sannolikt att leda fram till en konstruktiv lösning på konflikter. I NVC präglar empatin och medkänslan dels lyssnandet på mig själv, mina observationer, känslor, behov och önskemål, dels lyssnandet på den andre för att ta in de observationer, känslor, behov och önskemål som ligger i eller under vad hen säger. Ett sådant lyssnande sker med hjärtat mer än med intellektet, eller som Rosenberg formulerade det: ””emptying the mind and listening with our whole being (att tömma sinnet och lyssna med hela vårt varande)”.
De där komponenterna som jag nu nämnt två gånger är fyra hörnstenar i NVC. De beskrivs ofta som olika steg, men de behöver inte komma i någon särskild ordning. Vi kan benämna dem som fyra olika perspektiv, som vi behöver uttrycka så ärligt och tydligt som möjligt. För oss själva till att börja med.
Observation handlar om att beskriva de fakta som vi upplever med våra sinnen (hörsel, syn, känsel, smak, doft) vid ett specifikt tillfälle och i ett specifikt sammanhang. Det är alltså motsatsen till de där meningarna med Alltid och Aldrig som inte sällan kryper fram när humöret hettar till. Istället för att med anklagande röst skälla ut tonåringarna för att de ”aldrig ställer sina skor på skohyllan” har jag åtminstone vid några tillfällen försökt att lugnt konstatera att ”Dina skor står inte där vi kommit överens om att de ska stå”.
I perspektivet känslor handlar det om att identifiera och ge uttryck för känslorna som det här väcker. Inte sällan handlar det om känslor på flera plan. ”Jag blir trött och ledsen när jag ser det. Jag städade här i morse och det känns som att du inte ser mig och mina ansträngningar för att hålla ordning här hemma.” (Jag är väl medveten om att föräldrar och barn ofta har olika standard och förväntningar på vad som är ”ordning”… )
Under känslorna ligger våra behov. Ofta så svåra att få ordentligt grepp om, ofta så läskiga att ge uttryck för. För tänk om de avvisas, tänk om jag avvisas? Men eftersom människor i allmänhet inte är tankeläsare (och tur är väl det), så behöver vi artikulera och vara tydliga med dem i relation till andra. Och det i sin tur förutsätter att vi är tydliga och artikulerade mot oss själva. Jag vet av egen erfarenhet att det inte sällan är där en kommunikationssvårighet med andra börjar. Att ta mig tiden att reflektera vad det är jag behöver i en viss situation, att våga stå fullt ut för det, att känna att jag har rätt att ha och uttrycka mina behov kan vara något av det mest utmanande. ”Jag behöver känna mig som del av en gemenskap och inte bara som en hushållerska eller hotellvärdinna”.
Och det är i det här steget som det geniala i NVC ligger när det gäller att skapa medkänsla och bryta dödlägen i konflikter. Rosenberg utgick från tanken att vi människor har gemensamma behov, som tillhörighet, ömhet, bekräftelse, trygghet, värde och autonomi. När vi möts i, känner igen oss själva i den andres behov öppnar vi vägen för att hitta gemensamma sätt att möta dem.
Det leder oss till perspektivet önskemål eller förfrågan (request på engelska). Det kan vara jag som uttrycker ett önskemål (”Jag vill be dig att ställa skorna på hyllan nu och i fortsättningen”) eller så bjuder jag in den andre att uttrycka sitt önskemål. (”Vad behöver du för att kunna ställa skorna på skohyllan”). Det är ett önskemål det handlar om, inte ett krav. Om den andre svarar nej på mitt önskemål, behöver dialogen fortsätta med att utforska hens behov och önskemål i situationen.
NVC är inte en magisk trollstav. Det funkar sämre eller inte alls i sammanhang där det finns genuint dysfunktionella mönster eller djup ovilja från den andre parten att relatera. Det är inte heller en trollformel för att få folk att göra som man vill. Det är en del av den komplexa dans, ibland sörjig, taggig och läskig, ibland kristallklar, livgivande och vacker, som det är att vara i relation till andra människor.
Marshall Rosenberg menade att NVC var en andlig praktik, i det att den tränar oss i ett förhållningssätt av närvaro, empati och medkänsla till oss själva och andra. Och tvärtemot vad många handlingar i religioners namn ger uttryck för, så är det omistliga delar av vad sund andlighet handlar om.
Dagens luckpaket till dig är att, med inspiration från giraffspråket och främst för dig själv, träna på att formulera observationen, känslan, behovet/behoven och önskemålet i en situation när du känner frustrationens rastlösa energi börja röra sig i dig. När du sedan känner dig redo kan du testa i ett samtal med någon annan. Det kan vara en bra uppvärmning inför att hitta nya sätt att skapa julfrid.
