Glad V-dag!

Idag är det alla hjärtans dag, eller Valentine’s day. Och jag repriserar denna text som är lika aktuell nu som när jag skrev den första gången.

Alla hjärtans dag är en dag som i Sverige bär ett romantiskt, tvåsamhetsnormativt skimmer. Även om den sortens skimmer kan vara alldeles, alldeles underbart emellanåt, så var det uppfriskande att för något år sedan bli uppmärksammad av Carita, alias Debutsky’s, på att man i vårt östra grannland också kallar dagen Vändagen.

Att tänka på dagen som Vändagen ger mig anledning att tillägna det här inlägget er, alla mina vänner, från olika perioder och roller i livet, när och fjärran. Tack för att ni finns i mitt liv; tack för att ni ger mig sammanhang och nya, breddade, fördjupade perspektiv på livet! Att få skratta tillsammans, gråta tillsammans, bli arga tillsammans, samtala och vara tyst med, peppa och bli peppad, trösta och bli tröstad, Bli lyssnad till och lyssna, dansa, promenera, jobba tillsammans på olika sätt, dela erfarenheter och funderingar med er gör livet rikt.

Som gåva för dagen får ni en Spotifyspellista av mig. Nutidens blandband liksom. Och dessutom ett blandband som har fördelen att det kan fyllas på, samskapas, av många vänner. Under många år framöver.

Flyg fritt, älskade barn

Idag är det delbokslut i mitt föräldraskap. Min förstfödda fyller 18. Hon blir myndig och förväntas därmed vara en person med rätt och förmåga att fatta egna beslut om sitt liv och om det samhälle vi delar.

Insikten som landat i mig de senaste veckorna är att jag nu gjort vad jag kunnat i rollen som vårdnadshavare. Föräldrarollen är kvar, men den övergår nu till en annan sorts, mer jämbördig, relation. (Lite har jag försökt omskola mig till det nya. Jag kommer nog att behöva hennes tålamod med att göra det ett tag till.)

När jag ser tillbaka på mitt föräldraskap under de 18 år som gått sedan hon kom till världen ser jag mönstret av att livet ofta lett det på andra vägar än dem jag såg framför mig i mina tankar, planer och intentioner om hur jag skulle bli som förälder. Jag ser sträckor på vägen som gör ont att betrakta och jag ser passager som får mig att sträcka på mig.

Jag ser, tack och lov, också mönstret av en livskraft med klokhet och empati hos henne som är stor, envis och så vacker. Som går vida utöver vad jag förmått nära. En livskraft som också delvis är medfödd, som delvis växt tack vare andra vuxna i hennes närhet, inte minst hennes far.

Tack älskade barn för allt jag fått lära och ständigt fortsatt får lära mig av dig. Tack för vad jag fått dela med mig av till dig så här långt att ta till dig av, omforma eller förkasta så att ditt liv blir sant och rätt för dig.

Jag har full tillit till din förmåga att gå in i och hantera vuxenlivet. Jag kan skvallra om att du har många år på dig än att tvivla på om du verkligen är vuxen ”på riktigt”. Vi får hjälpas åt att både ”make believe” och på riktigt axla vuxenansvaret på våra egna sätt.

Och jag önskar för dig att du aldrig blir så förvuxen att barnets förmåga till nyfikenhet, förundran och kärlek trängs undan av den färdiga och stundom ganska trånga kostymen för hur en vuxen förväntas vara. Nej, hellre vildvuxen, inlyssnande och så sann mot dig själv i varande och görande som är möjligt i upptäcksresan av vem du och vad livet är.

Flyg fritt, älskade barn. När du behöver mellanlanda är du mer än välkommen att göra det hos mig. Jag står här på marken och betraktar dig med stolthet, oändlig kärlek och djupaste tacksamhet.

Kärt minne från trevlig citydag i födelsedagsbarnets sällskap sommaren 2020. Foto valt och godkänt för publicering av henne själv.

Triss i tacksamhet #5

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets fjärde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… sonens glädje över att han nu äntligen ska börja spela cello. Något han drömt om länge. Den lilla utflykten för att hämta hans instrument var en stund av fin gemenskap.

… glittret som av snöälvor när trädens grenar rörs av vinden och snöslöjorna för några sekunder rinner ner i solljuset.

… quizvinsten. Både för att det är kul att vinna och för att det är så himla kul att quizza.

Det är min triss i tacksamhet för den gångna veckan. Vilken är din?

Time to say goodbye

Nej, jag ska inte sluta blogga. Och jag är inte heller på väg att avsluta något annat. Rubriken kommer sig av att jag är fylld av upplevelsen av den begravning jag deltagit i idag.

Tankarna började snurra där under ceremonin. Tankar på vad en begravningsritual symboliserar. På sorgen och på hur den oskiljaktigt hänger ihop med glädjen. På vad livet är och vad det går ut på. På vad jag vill se tillbaka på den dag det är dags för mig att stänga boken över mitt liv. Och på hur jag önskar få säga det där sista farvälet till mina nära och ära som en begravning innebär

En begravning kan vara så mycket. En stund av djupaste sorg och smärta. Vrede kanske till och. med. En obehaglig påminnelse om att det slut som vårt samhälle verkar frukta så djupt är ofrånkomligt. En betryckt stund av ansträngda möten och relationer.

Men den kan också vara en liten bit av evigheten, fylld av tacksamhet och ljusa minnen. En stund av att bli påmind om att passa på att leva medan vi ännu är i livet. En stund av tillhörighet, gemenskap, stöd och värme i möten och relationer.

Den begravningen som ger rymd åt sorgen och saknaden och åt tacksamheten, glädjen över det som varit och är, och inte minst närvaron i det liv som fortfarande är – den är en viktig del i sorgebearbetningen. Den är terapi och läkedom.

Tältpinnarna som spänner upp och håller valven i en sådan rymd är, för min del, musik och poesi.

Vid dagens begravning läste officianten några rader av Harry Martinsson som mitt hjärta sträckte sig efter och håller fast vid.

Varje djup sorg
har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort den riktningen.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära
som glädjen kan få.

– Harry Martinson, ur Vagnen, 1960.

Och musiken. Den sista musiken vid dagens begravning stod Bob Marley för. Could you be loved. Personen vi tog farväl av tyckte om reagge. Och att dansa. Att hedra hen genom att bjudas in att ta några danssteg tillsammans, där vid urnan, var fantastiskt.

Jag har nu en pusselbit till i instruktionerna till mitt sista farväl, där förhoppningsvis långt i framtiden. Jag skulle önska att få bjuda upp till dans. En sista gång.

Triss i tacksamhet #4

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets fjärde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… glädjen när vi får nya kunders förtroende att samarbeta med dem i intressanta, spännande och meningsfulla uppdrag.

… det lugn och den harmoni som vilat i bröstkorg och maggrop. Som en spinnande katt som krupit ihop i soffhörnet.

… middagssamtalet som spände en rymd över mjukvarulösningar och konsultjobb till tantra och teologi.

Söndagens långpromenad i strålande vintersol och fint sällskap gjorde gott.