15 december – till kroppsgäspens lov

Vilken synk! När jag ska lägga in texten till dagens inlägg är dummyfrågan som wordpress har börjat att lägga in – olika för varje dag – ”Vilka är dina fysiska aktiviteter eller övningar som du gillar bäst?”

Och jag som ska lägga in en text om pandikuleringen. Kroppsgäspen. Den grundläggande positionen i SensingYoga, som på kort tid blivit en av mina absoluta favoriter bland fysiska aktiviteter. Och kroppsgäspen är definitivt en av de övningar jag gillar bäst.

Tänk dig en (mun-)gäspning. Det är en pandikulering av musklerna i munnen, käken, andningssystemet och övre ryggraden. När vi vaknar, eller när vi suttit vid skrivbordet eller i soffan känner vi ibland impulsen att sträcka ut, aktivera och expandera kroppen när vi samtidigt andas in. Det är en helkroppspandikulation, en kroppsgäsp, som gör sig påmind.

Jag hade ingen aning om vad den här reflexen och rörelsen var innan jag kom i kontakt med SensingYoga i somras. Men det är ändå något som jag gjort hela livet. Det är något som minsta lilla bebis gör, till och med redan i mammans mage.

Alla djur gör det.

Det ser så skönt ut att jag själv pandikulerar av bara farten. Även kroppsgäspar smittar!

Små barn och djur sägs pandikulera runt 40 gånger per dygn. En vuxen runt 10. Vad är det vi har gått miste om i takt med att vi så att säga mognat och blivit civiliserade?

Pandikuleringen är vårt nervsystems sätt att signalera till hjärnan att vi är redo att börja röra på oss. Och vi är gjorda för ett liv i rörelse. Pandikuleringen rapporterar läget i våra muskler till hjärnan – sammandragna eller avspända. I den funktionen utgör den en del av ett system som hjälper oss att minska kronisk spänning i musklerna. När vi dessutom pandikulerar på ett ”spiralande” sätt, aktiveras bindväven, vilket underlättar att hålla den fuktig och elastisk. Och det är ju trevligt, eftersom en torr och stel bindväv kan orsaka både stelhet och smärta.

När jag stötte på Mia Elmlund och hennes SensingYoga i en onlinekurs om Psoas och vår hållningslinje i somras, återupptäckte jag det det lilla barnets rörelseglädje. Inte minst i den enkla och inbyggda reflexen att sträcka ut och liksom expandera kroppen, eller som man också kan göra, expandera mer avgränsade muskelgrupper på inandning. Och när jag håller andan efter inandning och fortsätter att expandera muskeln/kroppen innan jag andas ut och spänner av, ja, då är det en pandikulering av den muskelgruppen eller området av kroppen.

Jag har blivit mer lyhörd på kroppens behov av att rörelse sedan SensingYogan kom in i mitt liv. Inte rörelse som i ge mig ut och springa eller gå till gymmet och köra ett pass i maskinerna. Men som i att låta kroppen vagga, vrida sig lite när jag sitter här och skriver. Skaka lätt på kroppen när jag väntar på grön gubbe. Att sträcka ut, som snöleoparden, bebisen och katten när jag vaknar på morgonen. Att bäckenpendla när jag lagt mig på kvällen. Enkelt. Smått. And I feel good.

Här är en video på hur det kan se ut att göra en stående kroppsgäsp

Här är en serie med övningar med Mia Elmlund, som jag nu går en ettårig onlinekurs för i SensingYoga. Utöver att få testa ett par olika pandikuleringar får du även i videon en annan av mina absoluta favoriter i form av ovan nämnda bäckenpendel, som jag ofta gör liggande i sängen när jag har vaknat och/eller när jag ska sova. Mumma för bäcken- och höftregionen!

Dagens luckpaket är att testa en kroppsgäsp. När du reser på dig från matbordet, skrivbordet eller soffan – testa då att gäspa med hela kroppen! Var känner du expansionen? Prova gärna att röra kroppen lite extra medan du håller kvar luften från din inandning i kroppen. Hämta gärna inspiration från videorna i detta inlägg, eller hörsamma vad din kropp bjuder in dig att göra.

Bilden i headern på den kroppsgäspande snöleoparden är av Cloudtail the Snow Leopard på Flickr.

Tvättstugelek. Och skratt.

Alltså. Livet. Leken. Rörelsen. Den här morgonen har jag försökt göra om inte tusen så iallafall tre saker samtidigt. Dessutom började morgonen med ett meddelande som satte känslor och tankar i alertläge.

Jag vet ju att multitasking inte är min grej (inte någons egentligen), men hamnar ofta där ändå. Tvättstugan var det som nu krävde mest uppmärksamhet. På det behövde jag också få ihop ett workshopschema och skicka till kund. Och så skulle jag….

Stressen i kroppen var påtaglig, och andningen forcerad och grund (ironin i att en av sakerna jag stressade till var en breathworksession online bländade mig nästan…).

Medan jag väntade på centrifugeringen, kollade jag lite på instagram och blev påmind om en pågående onlinesession av Sensing Yoga. Klickade mig in, och blev genast mer närvarande av Mias lugna röst.

Det kalla, hårda klinkersgolvet inbjöd inte till att göra henne sällskap i några liggande rörelser, men min kropp började ändå röra sig, i en skön och lång kroppsgäsp först. Sen i en meditativ vridning eller svängning av överkroppen med armarna slängandes i spiraler runt kroppen, först knackandes på njurarna, sen bröstkorg och axlar för att landa i ländrygg och njurar igen. Jag öppnade upp för, bjöd in min andning ner i magen, ner i bäckenbotten, och ett hejdlöst skratt bubblade plötsligt upp. Ett härligt befriande gapskratt!

Jag kände hur alla spänningar och måsten och borden släppte taget. Kvar fanns bara en intensiv känsla av liv, rörelse och lek här och nu.

Fortsatte med att försöka göra stående varianter av de övningar som Mia gjorde sittande och känner att livet och kroppen var ganska så skönt och skön. Och att jag ”har det här” (som i engelskans ”I’ve got this”). Ja, det är många saker att göra, men jag har alla resurser jag behöver – inklusive ett kraftfullt nej – i min kropp.

En regnbågsfärgad plastkasse med tvättmedel,fläckborttagning och ett rör med tennisbollar i.
Tvättstugekassen. Med högperformancetennisbollarna redo för högperformanceduntvättar.

Jobbpromenader med närvaro i det vackra

Är nu inne på femte veckan av hemmakontorande tror jag bestämt. Har varit förvånansvärt fokuserad på jobbet här vid köksbordet; distraktioner i form av ”borde fixa” har hållts på avstånd tills arbetsdagen är klar.

En hjälp i denna struktur har mina promenader till och från jobbet varit. De gånger jag drar på mig skorna och tar en promenad, om så bara runt kvarteret, för att ”gå till jobbet” blir koncentrationen på jobbet högre. Och de gånger jag ger mig ut för att ”gå hem från jobbet” blir fritiden mer avkopplad och frestelsen att ”bara kolla det där jobbmejlet” mindre.

Jag går i mina hoods här i Årsta; det ska vara enkelt, annars funkar det inte. Och det är märkligt – även om jag gått samma sträcka många gånger förr, är det ändå alltid nya upplevelser som väntar. Naturen är i ständig förändring. Vädret ger mina promenader olika inramning varje dag.

Jag tränar dessutom mina ögon att se detaljer – en knopp, en trädstam, rötternas slingrighet. Det blir en vandring i medveten närvaro, en närvarande medvetenhet om allt det vackra som finns runt mig. Här är några bilder som fångat det ögat uppmärksammat de senaste dagarna.

Hög på cyklingsendorfiner

Frihetskänslan infann sig vid första pedaltrampet. Säsongspremiären för cykelpendlandet har varit efterlängtad. Istället för att trängas på tåg eller tunnelbana trängs jag på cykelbanor med iallafall fri luft runt skallen och ingens ryggsäck i ansiktet.

Och kroppen får göra det den är byggd för: röra sig. Välmåendet är påtagligt redan efter första dagen. Fatta hur bra jag kommer att må till sommaren!

2 x 30 minuter tar det mig till och från jobbet. Och måndagar med körövning blir det ca 2 x 15 minuter till. Tid som jag ändå skulle behövt för att transportera mig. Det är därför som det här är den optimala motionen för mig – ingen extra tid eller motivation som behövs. Enkelhet liksom.

Klar med klassikern!

Ja, inte den svenska då. Men med ICA-klassikern.

Tack vare den utmaningen har jag kommit igång med och fått uthållighet i vardagsmotionen. Framförallt har jag börjat cykelpendla, och fortsatt med det även efter avklarat cykelmoment i själva utmaningen.

Utöver den nya vanan har klassikern lett till sju kilo mindre Sara hitintills under året. En långsam viktminskning kan tyckas, men förhoppningsvis hållbar.

Den gav mig också härliga timmar i skidspåret i vintras (och några kanske inte fullt lika härliga timmar på gymmets crosstrainer) och den otroligt coola och peppande upplevelsen av att faktiskt orka simma en hel timme. Det har jag aldrig varit i närheten av förut.

Den har med andra ord varit en grym grundpelare i att jobba i riktning mot mitt årsord, hälsoglädje!

Nu är det bara att fortsätta mata in kilometer i det pågående springa-/gåmomentet. Och vänta på att skidmomentet startar igen. Då drar jag igång min andra ICA-klassiker!