Tvättstugelek. Och skratt.

Alltså. Livet. Leken. Rörelsen. Den här morgonen har jag försökt göra om inte tusen så iallafall tre saker samtidigt. Dessutom började morgonen med ett meddelande som satte känslor och tankar i alertläge.

Jag vet ju att multitasking inte är min grej (inte någons egentligen), men hamnar ofta där ändå. Tvättstugan var det som nu krävde mest uppmärksamhet. På det behövde jag också få ihop ett workshopschema och skicka till kund. Och så skulle jag….

Stressen i kroppen var påtaglig, och andningen forcerad och grund (ironin i att en av sakerna jag stressade till var en breathworksession online bländade mig nästan…).

Medan jag väntade på centrifugeringen, kollade jag lite på instagram och blev påmind om en pågående onlinesession av Sensing Yoga. Klickade mig in, och blev genast mer närvarande av Mias lugna röst.

Det kalla, hårda klinkersgolvet inbjöd inte till att göra henne sällskap i några liggande rörelser, men min kropp började ändå röra sig, i en skön och lång kroppsgäsp först. Sen i en meditativ vridning eller svängning av överkroppen med armarna slängandes i spiraler runt kroppen, först knackandes på njurarna, sen bröstkorg och axlar för att landa i ländrygg och njurar igen. Jag öppnade upp för, bjöd in min andning ner i magen, ner i bäckenbotten, och ett hejdlöst skratt bubblade plötsligt upp. Ett härligt befriande gapskratt!

Jag kände hur alla spänningar och måsten och borden släppte taget. Kvar fanns bara en intensiv känsla av liv, rörelse och lek här och nu.

Fortsatte med att försöka göra stående varianter av de övningar som Mia gjorde sittande och känner att livet och kroppen var ganska så skönt och skön. Och att jag ”har det här” (som i engelskans ”I’ve got this”). Ja, det är många saker att göra, men jag har alla resurser jag behöver – inklusive ett kraftfullt nej – i min kropp.

En regnbågsfärgad plastkasse med tvättmedel,fläckborttagning och ett rör med tennisbollar i.
Tvättstugekassen. Med högperformancetennisbollarna redo för högperformanceduntvättar.

Jobbpromenader med närvaro i det vackra

Är nu inne på femte veckan av hemmakontorande tror jag bestämt. Har varit förvånansvärt fokuserad på jobbet här vid köksbordet; distraktioner i form av ”borde fixa” har hållts på avstånd tills arbetsdagen är klar.

En hjälp i denna struktur har mina promenader till och från jobbet varit. De gånger jag drar på mig skorna och tar en promenad, om så bara runt kvarteret, för att ”gå till jobbet” blir koncentrationen på jobbet högre. Och de gånger jag ger mig ut för att ”gå hem från jobbet” blir fritiden mer avkopplad och frestelsen att ”bara kolla det där jobbmejlet” mindre.

Jag går i mina hoods här i Årsta; det ska vara enkelt, annars funkar det inte. Och det är märkligt – även om jag gått samma sträcka många gånger förr, är det ändå alltid nya upplevelser som väntar. Naturen är i ständig förändring. Vädret ger mina promenader olika inramning varje dag.

Jag tränar dessutom mina ögon att se detaljer – en knopp, en trädstam, rötternas slingrighet. Det blir en vandring i medveten närvaro, en närvarande medvetenhet om allt det vackra som finns runt mig. Här är några bilder som fångat det ögat uppmärksammat de senaste dagarna.

Hög på cyklingsendorfiner

Frihetskänslan infann sig vid första pedaltrampet. Säsongspremiären för cykelpendlandet har varit efterlängtad. Istället för att trängas på tåg eller tunnelbana trängs jag på cykelbanor med iallafall fri luft runt skallen och ingens ryggsäck i ansiktet.

Och kroppen får göra det den är byggd för: röra sig. Välmåendet är påtagligt redan efter första dagen. Fatta hur bra jag kommer att må till sommaren!

2 x 30 minuter tar det mig till och från jobbet. Och måndagar med körövning blir det ca 2 x 15 minuter till. Tid som jag ändå skulle behövt för att transportera mig. Det är därför som det här är den optimala motionen för mig – ingen extra tid eller motivation som behövs. Enkelhet liksom.

Klar med klassikern!

Ja, inte den svenska då. Men med ICA-klassikern.

Tack vare den utmaningen har jag kommit igång med och fått uthållighet i vardagsmotionen. Framförallt har jag börjat cykelpendla, och fortsatt med det även efter avklarat cykelmoment i själva utmaningen.

Utöver den nya vanan har klassikern lett till sju kilo mindre Sara hitintills under året. En långsam viktminskning kan tyckas, men förhoppningsvis hållbar.

Den gav mig också härliga timmar i skidspåret i vintras (och några kanske inte fullt lika härliga timmar på gymmets crosstrainer) och den otroligt coola och peppande upplevelsen av att faktiskt orka simma en hel timme. Det har jag aldrig varit i närheten av förut.

Den har med andra ord varit en grym grundpelare i att jobba i riktning mot mitt årsord, hälsoglädje!

Nu är det bara att fortsätta mata in kilometer i det pågående springa-/gåmomentet. Och vänta på att skidmomentet startar igen. Då drar jag igång min andra ICA-klassiker!

Testar att sträcka ut

Ju äldre en blir, desto stelare blir en. Det vill säga, om en inte gör något för att mota olle i grind.

Motandet har jag nu börjat testa som en daglig vana. Ja, just det, testa. Jag har för ovanlighetens skull inte föresatt mig att ”nu ska jag stretcha varje dag i resten av mitt liv” på det sätt som jag vanligtvis gjort när jag börjat en ny vana under gångna år.

Nej, jag testar en dag i taget. Fem minuters stretching av kroppen i ett litet nybörjarprogram från Sworkit, den träningsapp jag använder för tillfället. Enligt den filosofi som jag skrev om i början av april: den att leva experimenterande, leva lärande.

Så här långt har det blivit sju dagar i rad. Än så länge får jag feed-backen från kropp och knopp att testet ska fortsätta – det är såååå skönt att sträcka ut att min inre röst ropar på mig om jag glömmer bort det. Hälsoglädje både idag och imorgon liksom!

Min främsta förebild och inspiration i smidighet – Busan the cat.