Vänskap är…

… att få kraschlanda totalförkyld och slak som den lessnaste purjolöken som glömts bort i grönsaksdisken, och bli omhändertagen med te, massor av goa, gröna nyttigheter och varmaste schalen.

… att få sova bort större delen av den gemensamma skrivdagen för att hjärnan inte orkar tänka ut ord och meningar och samtidigt hejdas från skuld och skam för det.

Tack Helena för det space och all omsorg du gett mig idag!

Samtal räddar världen

Jag tror på samtal som helande kraft för individer, familjer, grupper, samhällen och världen. Samtal där både ord och tystnad får rum.

IMG_3765
Busan. Bekväm som få.

Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm med samtalets styvsyskon debatt och diskussion. I samtalet däremot, är jag som delfinen i vattnet, handen i handsken och katten i duntäcket.

Samtalskonsten är både enkel och svårbemästrad. Enkel, för att samtala är det vi gjort som art i alla tider för att bygga gemenskap, lösa problem och utforska världen. Svårbemästrad för att det kan kräva en hel del av oss, i form av att lägga bort såväl förutfattade meningar, positioner och och poses som våra bildliga skottsäkra västar och andra försvarsmekanismer. Att våga prestigelöshet, sårbarhet och öppenhet är långt ifrån självklart eller enkelt.

Samtalet gynnas av att vi tänker på balansen i de två öron och en mun som vi begåvats med av naturen. Ändå vågar jag påstå att vi som pratar mer än vi lyssnar (och som dessutom är fullt upptagna med att tänka på vad vi ska säga härnäst när vi skulle ha vunnit mycket på att lyssna aktivt och fokuserat istället) är fler till antalet än vad de lyssnande är.

Jag jobbar med och för förändrings- och utvecklingsprocesser som bygger på utforskande och skapande samtal mellan människor. Jag gillar initiativet och numera föreningen Lärolika, för att de utgår från samtalet och mötet mellan människor som kraft för förändring. Jag väljer gärna poddar där samtalets båda delar – orden och tystnaden, pratet och lyssnandet – är i balans:  On Being, Myter och mysterier, Björn & Navid

Navid Modiri har precis lanserat en gräsrotsfinansieringskampanj (Hm. Knöligare ord än svengelskans crowd funding-kampanj) för en podd som sätter samtalet i fokus. Jag har stöttat initiativet, och om du, liksom jag, tror att vi behöver fler samtal i förhållande till antalet debatter, diskussioner och dumförklaringar i samhället – ja, då tycker jag att du ska göra mig sällskap! Det gör du genom att gå in på Kickstarter och stötta Hur kan vi?.

För jag säger som Navid:

Jag tror att vi behöver förändra samtalet för att kunna förändra samhället. Därför är jag samtalsaktivist.

Var hittar du samtalen som gör dig klokare, mer förbryllad, mer nyfiken? Som gör dig mer levande, mer mänsklig?

 

Livets seger

Påsken handlar om livets seger över döden. Om befrielse från skuld och skam. Och om förlåtelse och nåd. Och förlåtelse, nåd och försoning har jag ju utlovat ett blogginlägg om idag – och löften ska hållas.

Till skillnad från vad som förknippas med ordet ”förlåt” i vardagligt bruk handlar förlåtelsen inte om att stryka ett streck över, ursäkta eller glömma den oförrätt som en blivit utsatt för. Det handlar i själva verket mindre om den person som sårat och kränkt oss, och mer om oss själva. Det rör sig om vad vi gör med de känslor och tankar som handlingen, eller för den delen icke-handlingen, väcker hos oss.

Det finns mycket som tyder på att förlåtelse är en viktig väg till psykiskt välmående, och därmed till bättre relationer till oss själva och våra medmänniskor.

Förlåtelse är viktigt för att vi ska må bra. Forskning visar att oförlåtelse stressar oss medan förlåtelse förbättrar både den fysiska och psykiska hälsan samt våra relationer. Som psykolog har jag i mötet med människor många gånger upplevt att oförlåtelse, bristen på förlåtelse, är en del i deras problematik.

Barbro Holm Ivarsson i DN 2018-02-28 (tyvärr bakom betalvägg)

Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu har skrivit boken Förlåtelse: den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Boken bygger bland annat på erfarenheterna från Sydafrikas sannings- och försoningskommission, och utgår från det provocerande uttalandet att ”allt kan förlåtas”.

Författarna beskriver fyra steg i förlåtelsens process:

Det börjar med att vi berättar om vad vi varit med om. Det kan ske på många olika sätt – i förtroende till någon som en har förtroende för. Det kan ske publikt i böcker, bloggar eller på andra sätt – höstens #metoo-rörelse är ett exempel på detta. Det kan också ske genom att vi talar om för den som sårat oss att hen gjort det.

I andra steget behöver vi sätta ord på de känslor som den sårande, kränkande handlingen väcker hos oss. Jag tänker att det ytterst sett handlar om att, inte minst för oss själva, formulera och återta vårt människovärde och de gränser som vi sätter för att värna om det.

Att sätta ord på våra minnen, tankar och känslor är ett effektivt sätt att börja resan mot befrielse. Min upplevelse är att det ger perspektiv och hjälper till att ta makten över dem.

Det tredje steget handlar om att förlåta. Och det i sin tur, handlar som sagt var inte om att rättfärdiga. Utan om att förstå och se det mänskliga i den som sårat oss. Samma slags människovarande, med både goda och onda sidor, som hos oss själva.

”Vaddå, hen var ju ett odjur, en ond människa – en sån handling skulle jag aldrig kunna begå, och hen kan jag aldrig förlåta” säger vissa. (Forskning visar i och för sig att alla kanske inte ska förlåta. Isynnerhet när det handlar om sexuella övergrepp kan det vara så att det är mer läkande att inte ”behöva förlåta”. Så även om allt går att förlåta – i princip – så går det inte att kräva att ”alla ska förlåta”.)

Far och dotter Tutu har en intressant vinkling på perspektivet ”onda människor”:

What about evil, you may ask? Aren’t some people just evil, just monsters, and aren’t such people just unforgivable? I do believe there are monstrous and evil acts, but I do not believe those who commit such acts are monsters or evil. To relegate someone to the level of monster is to deny that person’s ability to change and to take away that person’s accountability for his or her actions and behavior.
(Men ondskan då, frågar du kanske? Är inte vissa människor rent ut sagt onda, rent ut sagt monster, och är inte såna människor omöjliga att förlåta? Jag tror att det finns monstruösa och onda handlingar, men jag tror inte att de som begår såna handlingar är monster eller onda. Att nedgradera någon till monsternivå är att förneka den personens förmåga att förändras och tar bort den personens ansvar för sina handlingar och beteende. (min kursiv och översättning)
När vi betraktar en människa som ond, snarare än den handling som hen har begått mot oss, så fråntar vi alltså också hen ansvaret för sin handling. Snacka om tankespjärn…
I det fjärde och sista steget har vi att bestämma oss om vi vill förnya relationen och försonas med den som sårat eller förgripit sig på oss. Då bygger i en ny relation, med en delad smärtsam erfarenhet bakom oss,. Men det är också fullt legitimt att inse att vi faktiskt behöver bryta helt med personen.
Ibland är har livet hunnit bryta relationen åt oss innan förlåtelsen hittar oss – psykologen Barbro Holm Ivarsson, som jag citerade ovan, kunde förlåta sin far först 20 år efter hans död.
”Men då är det väl försent att förlåta?” kanske du tänker? Nej, för som jag skrev inledningsvis handlar förlåtelseprocessen mer om oss själva egentligen, än om den andra. Det handlar om vad vi gör med de känslor och tankar som handlingen väcker hos oss.
Förlåtelse innebär att befria sig själv från bördan av att lida av sina egna och andras misstag.
Barbro Holm Ivarsson i DN 2018-02-28 (tyvärr bakom betalvägg)
IMG_3361

Forgiveness [is] a conscious, deliberate decision to release feelings of resentment or vengeance toward a person or group who has harmed you, regardless of whether they actually deserve your forgiveness.

(Förlåtelse [är] ett medvetet, noga övervägt beslut att släppa känslor av vrede eller hämnd mot en person eller grupp som skadat dig, oavsett om de verkligen förtjänar din förlåtelse.)

What is Forgiveness i Greater Good Magazine

”Oavsett om de verkligen förtjänar det”. Det är där som nåden  gör entré. Och precis som med förlåtelsen, så är det inte bara den du förlåter som får din nåd. Du visar dig själv nåd, genom att acceptera att du inte kan förändra historien, hur mycket du än vill. Genom att försonas med det liv som är ditt. Du visar också dig själv nåd genom att låta förlåtelseprocessen ta sin tid. För det är verkligen ingen quick-fix. Min erfarenhet är att ”förlåtelsen inte låter sig sig inte hittas genom att jag krampaktigt jagar den, utan att det är vi som får låta oss hittas av förlåtelsen.
Förlåtelse. Försoning. Nåd. Befrielse. Det är livet som segrar.
Glad påsk!

Som till din bästa vän

”Skulle du säga så till din bästa vän?” Frågan kom från min coach Alla, när jag än en gång suckade över någon av alla mina ambitioner som jag enligt mig själv inte kommer framåt med; det handlade om jag minns rätt – än en gång – om att låta mina egna behov och önskningar ta plats. Framförallt hos mig själv.

Och så fick jag i uppgift att jobba på en sak till nästa gång vi hörs. En enda sak – att ha det bildliga kortet ”Vad skulle du säga till din bästa vän i denna situation?” i fickan. Att känna dess värme, som en påminnelse om nödvändigheten i att vara varsam med mig själv.