Att fira kramens dag i pandemitid

Imorse blev jag uppmärksammad av Instagramkontot Årets alla dagar om att det idag är kramens dag.

Kramens dag i pandemitid med social distansering som smittbekämpningsstrategi. Vilken motsägelse. Hur firar vi då? Virtuella kramar i all ära, men den där sociala distanseringen berövar oss på rätt mycket av vad som de facto är en livets grundsten.

När jag skrev om min upplevelse av att gå en kurs i massage gav jag den rubriken Rör mig, annars dör jag. Och det är väl ganska välkänt vid det här laget att beröring är livgivande. Vetenskapliga eller sociala experiment har ju visat att djur och små barn tynar bort om de inte får beröring. Och forskning på taktil beröring i vård och omsorg visar många positiva effekter. En snabb googling ger vid handen att det handlar om bland annat smärtlindring, sänkt blodtryck, bättre sömn, förbättrad mag- och tarmfunktion och avslappning.

Att kramas är att mötas i beröring. Kind mot kind i en lite löst hållen kram. Hjärta mot hjärta, kanske till och med mage mot mage med dem vi känner oss riktigt nära med. Hjärta och mage – symboler, och kanske också i viss utsträckning fysiskt hem för den del av oss som går bortom orden, logiken och rationaliteten. Bortom egot. Det kan kännas läskigt. Det är definitivt levande och livgivande.

Att mötas i en kram är i den bästa av världar att hålla och samtidigt bli hållen. Att vara liten och stark på en och samma gång. Som i det urgamla Yin och Yang. Det är att för ett ögonblick fysiskt manifestera Martin Bubers Jag och Du – en relation som skänker hälsa och utveckling till våra liv.

Så var det ju det här med pandemitider då. När vi inte får kramas, inte vara så nära att vi kan ta på varandra, lägga en hand på en arm eller en axel. Vad händer med oss då?

Kanske är ett svar på den frågan det ökade intresset för tyngdtäcken som jag tycker mig se på många håll. (Nästan lika trendigt som kallbad.) Tydligen ska de ju frisätta oxytocin på liknande sätt som massage (jag vet inte hur det känns att sova med tyngdtäcke själv). Att gosa med husdjur har visst samma effekt – och nog läste jag förra året om att intresset för hundägande stuckit i höjden något alldeles kolossalt?

Som tur är kan man generera oxytocin på egen hand även på andra sätt. Ge dig själv en fotmassage eller en skön dusch till exempel.

Men den del av kramen som är mötet bortom egot och bortom orden då? Med en annan människas levande liv? Där har den fortfarande en alldeles egen Unique Selling Point. Och det är bara att hoppas att vaccinationskampanjen går fort och blir framgångsrik, så att vi snart, snart kan få kramas igen.

Tills dess laddar jag upp en virtuell kram till dig. Och om du vill kan du ju ladda ner den på ditt håll genom att krama om dig själv lite grann. Med en hälsning från mig.

(Jag har faktiskt kramats idag. Bland annat har jag fått försvinna in en liten stund i en björnfamn där jag trivs väldigt bra. Och jag ska ta dagen i akt och fråga mina barn om jag får ge dem en extra godnattkram.)

Foto: Todorov.petar.pCC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Glad V-dag!

Idag är det alla hjärtans dag, eller Valentine’s day. Det är en dag som i Sverige bär ett romantiskt, tvåsamhetsnormativt skimmer. Även om den sortens skimmer kan vara ljuvligt emellanåt, så var det uppfriskande att förra året bli uppmärksammad av Carita, alias Debutsky’s, på att man i vårt östra grannland också kallar dagen Vändagen.

Att tänka på dagen som Vändagen ger mig anledning att tillägna det här inlägget er, alla mina vänner, från olika perioder och roller i livet, när och fjärran. Tack för att ni finns i mitt liv; tack för att ni ger mig sammanhang och nya, breddade, fördjupade perspektiv på livet! Att få skratta tillsammans, gråta tillsammans, bli arga tillsammans, samtala och vara tyst med, peppa och bli peppad, trösta och bli tröstad, Bli lyssnad till och lyssna, dansa, promenera, jobba tillsammans på olika sätt, dela erfarenheter och funderingar med er gör livet rikt.

Istället för rosor eller geléhjärtan får ni en Spotifyspellista av mig. Nutidens blandband liksom. Och dessutom ett blandband som har fördelen att det kan fyllas på, samskapas, av många vänner.

Big Heart of Art - 1000 Visual Mashups
Bildkälla: https://www.flickr.com/photos/qthomasbower/3470650293


Rädd för att du försvinner – adventskalender 2019 #9

Oftast har jag tigit. Knutit handen i fickan. Hållit tand för tunga. Ja, alla talesätt som finns har jag levt upp till istället för att ge obekväm återkoppling (eller i alla fall sån återkoppling som jag tror är negativ på något sätt för mottagaren), inklusive den återkoppling om mina gränser som ett nej innebär. Sån läskig återkoppling har jag undanhållit från kollegor, från vänner och från nära och kära.

För att jag har varit rädd att såra. Och, vilket jag fått syn på genom mitt internetdejtande, också rädd för därigenom att bli övergiven, bortvald. Lämnad. Sedd på med negativa ögon.

Det kan ju vara förståeligt när det är i relation till människor som jag känt länge. Men när det är en person jag aldrig ens träffat och kanske inte ens har så mycket gemensamt med – då känns det märkligt och faktiskt orimligt att samma reaktion slår till. Och det är där i orimligheten som jag fått syn på de underliggande orsakerna.

Jag fick gåvan att ge obekväm återkoppling till en kollega idag. Den var obekväm för mig att ge, och skulle nog för mig ha varit obekväm att få. (Nästan lika svårt som att ge återkoppling har jag att ta emot. Tränar på båda.)

Det var en gåva på många sätt. Men kanske framförallt för att hen tog emot den på det sätt hen gjorde. Det stärkte mig i insikten om betydelsen av att få återkoppling och byggde erfarenhet och mod till nästa gång.

Vilka är dina bästa tips för att ge och få återkoppling? Känner du igen dig i mina upplevelser och rädslor kring återkoppling? Hur har du hanterat dem i så fall?

Tydlighet är snällhet, som själsöstra Helena brukar säga.

Nu börjar livet utan Busan

Busan har flyttat. Inte till de sälla jaktmarkerna i katthimlen, men väl till barnens andra hem, det hos deras far.

Här hemma blev det blev till slut för trångt för matte, katt och tre barn varannan vecka. Det blev framför allt för många avbrott i min sömn av en katt som ville ut eller in genom altandörren en meter bort från min huvudkudde.

Ja, det är tomt att komma hem nu. Ja, det är märkligt att inte behöva tänka på att släppa in eller ut henne innan jag lägger mig. Innan jag släcker.

Hon var en krockkudde under en vinglig period i livet. En mjuk, varm, spinnande krockkudde.

Jag vinglar till lite då och då fortfarande. Men blir allt stadigare på foten, här på livets gropiga väg. Så jag är nog redo att ta mig an livet utan terapikatt.

En plats i mitt hjärta kommer hon alltid att ha. Busan Modig, egensinnig, njutningslysten, ständigt hungrig terapikatt (sådan katt, sådan matte). Må du få ett fantastiskt liv i ditt nya hem, med kattlucka som du kan gå och komma som du vill genom.

Grattis till grundenten, Cecilia!

Världens bästa Cilla. Foto: Max Modig

Den här unga kvinnan är en av mina största reasons for living. Nu lämnar hon livet som grundskoleelev bakom sig. Med den äran.

När hennes bildlärare tilldelade henne bildämnespriset vid gårdagens avslutningsceremoni citerade han författaren Neil Gaiman. Orden talar om att hitta sin egen röst. Och så passande det var. För det har hon sannerligen gjort. Sin röst, sin stil, sin drivkraft, sin nyfikenhet, sin plats i världen.

Cecilia, grattis till att ha nått livets första stora etappmål! Jag är så tacksam för att ha fått göra dig sällskap så här långt. Tacksam också för att få fortsätta gå där, ett steg snett bakom dig som stöd och sällskap när du så önskar, genom resten av livet. När du skapar din konst. Ditt liv.

Och alla vi andra kan läsa orden, inspireras av dem och av Cecilia.

…make your art. Do the stuff that only you can do.

The urge, starting out, is to copy. And that’s not a bad thing. Most of us only find our own voices after we’ve sounded like a lot of other people. But the one thing that you have that nobody else has is you. Your voice, your mind, your story, your vision. So write and draw and build and play and dance and live as only you can.

Neil Gaiman, commencement speech at University of Arts 2012