Glesare i boet

Flyg, lilla stora fågel, flyg!

Känslan av att vara fågelmamman som ser sina ungar lyfta mot himlen, stiga i uppvinden och flyga bort i riktning från boet är påtaglig just nu. Mina två äldsta barn har båda i praktiken lämnat hemmet för boenden med egna ingångar och kök. Ibland dyker det upp ett sms: ”Är du hemma? Kan jag komma förbi?”, och jag kan få fånga upp dem en kort stund (om jag är hemma) och känna av var de är någonstans i livet.

Det är hög tid att utveckla andra former för att odla kontakten med dem, en ny slags föräldra-/barnkontakt, med utgångspunkt i att ännu en navelsträng är klippt och att vi nu möts på mer jämbördigt plan, som mer eller mindre vuxna, självständiga människor. Om än med några av de band som föräldra-/barnrelationen knutit oss samman med kvar. Omöjliga att bryta. Med påverkan på vår relation på ett sätt som jag hoppas kan få vara till lärande, glädje och utbyte för båda parter.

Det är med en lätt doft av vemod och med stora skopor glädje, tacksamhet och förundran som jag följer utvecklingen.

Vemod för att åren gått så fort och för att det finns saker som inte blev gjorda eller tillvaratagna fullt ut. För att de också rymt saker som jag skulle vilja ha ogjorda.

Glädje för att det är så mycket som blivit gjort och upplevt tillsammans. För att jag fått uppleva så mycket roligt och värdefullt i deras sällskap. Och hoppas få fortsätta så.

Tacksamhet för att jag fått förmånen att låna dem så här nära och så här pass länge av livet.

Förundran för att de som nyss var små hjälplösa knyten som jag varsamt höll mot min axel nu är på väg ut i livet på stadiga egna ben och blicken fäst mot sin egen framtid.

Och jag är fylld av den inre rymden och ron som kommer sig av att veta att det är precis så här det ska vara. Flyg, vackra fågel, flyg!

Undrar just vad jag ska hitta på för att få fortsätta att uppleva alldeles privata luciatåg i framtiden?

Glad V-dag!

Idag är det alla hjärtans dag, eller Valentine’s day. Och jag repriserar denna text som är lika aktuell nu som när jag skrev den första gången.

Alla hjärtans dag är en dag som i Sverige bär ett romantiskt, tvåsamhetsnormativt skimmer. Även om den sortens skimmer kan vara alldeles, alldeles underbart emellanåt, så var det uppfriskande att för något år sedan bli uppmärksammad av Carita, alias Debutsky’s, på att man i vårt östra grannland också kallar dagen Vändagen.

Att tänka på dagen som Vändagen ger mig anledning att tillägna det här inlägget er, alla mina vänner, från olika perioder och roller i livet, när och fjärran. Tack för att ni finns i mitt liv; tack för att ni ger mig sammanhang och nya, breddade, fördjupade perspektiv på livet! Att få skratta tillsammans, gråta tillsammans, bli arga tillsammans, samtala och vara tyst med, peppa och bli peppad, trösta och bli tröstad, Bli lyssnad till och lyssna, dansa, promenera, jobba tillsammans på olika sätt, dela erfarenheter och funderingar med er gör livet rikt.

Som gåva för dagen får ni en Spotifyspellista av mig. Nutidens blandband liksom. Och dessutom ett blandband som har fördelen att det kan fyllas på, samskapas, av många vänner. Under många år framöver.

Flyg fritt, älskade barn

Idag är det delbokslut i mitt föräldraskap. Min förstfödda fyller 18. Hon blir myndig och förväntas därmed vara en person med rätt och förmåga att fatta egna beslut om sitt liv och om det samhälle vi delar.

Insikten som landat i mig de senaste veckorna är att jag nu gjort vad jag kunnat i rollen som vårdnadshavare. Föräldrarollen är kvar, men den övergår nu till en annan sorts, mer jämbördig, relation. (Lite har jag försökt omskola mig till det nya. Jag kommer nog att behöva hennes tålamod med att göra det ett tag till.)

När jag ser tillbaka på mitt föräldraskap under de 18 år som gått sedan hon kom till världen ser jag mönstret av att livet ofta lett det på andra vägar än dem jag såg framför mig i mina tankar, planer och intentioner om hur jag skulle bli som förälder. Jag ser sträckor på vägen som gör ont att betrakta och jag ser passager som får mig att sträcka på mig.

Jag ser, tack och lov, också mönstret av en livskraft med klokhet och empati hos henne som är stor, envis och så vacker. Som går vida utöver vad jag förmått nära. En livskraft som också delvis är medfödd, som delvis växt tack vare andra vuxna i hennes närhet, inte minst hennes far.

Tack älskade barn för allt jag fått lära och ständigt fortsatt får lära mig av dig. Tack för vad jag fått dela med mig av till dig så här långt att ta till dig av, omforma eller förkasta så att ditt liv blir sant och rätt för dig.

Jag har full tillit till din förmåga att gå in i och hantera vuxenlivet. Jag kan skvallra om att du har många år på dig än att tvivla på om du verkligen är vuxen ”på riktigt”. Vi får hjälpas åt att både ”make believe” och på riktigt axla vuxenansvaret på våra egna sätt.

Och jag önskar för dig att du aldrig blir så förvuxen att barnets förmåga till nyfikenhet, förundran och kärlek trängs undan av den färdiga och stundom ganska trånga kostymen för hur en vuxen förväntas vara. Nej, hellre vildvuxen, inlyssnande och så sann mot dig själv i varande och görande som är möjligt i upptäcksresan av vem du och vad livet är.

Flyg fritt, älskade barn. När du behöver mellanlanda är du mer än välkommen att göra det hos mig. Jag står här på marken och betraktar dig med stolthet, oändlig kärlek och djupaste tacksamhet.

Kärt minne från trevlig citydag i födelsedagsbarnets sällskap sommaren 2020. Foto valt och godkänt för publicering av henne själv.

Att fira kramens dag i pandemitid

Imorse blev jag uppmärksammad av Instagramkontot Årets alla dagar om att det idag är kramens dag.

Kramens dag i pandemitid med social distansering som smittbekämpningsstrategi. Vilken motsägelse. Hur firar vi då? Virtuella kramar i all ära, men den där sociala distanseringen berövar oss på rätt mycket av vad som de facto är en livets grundsten.

När jag skrev om min upplevelse av att gå en kurs i massage gav jag den rubriken Rör mig, annars dör jag. Och det är väl ganska välkänt vid det här laget att beröring är livgivande. Vetenskapliga eller sociala experiment har ju visat att djur och små barn tynar bort om de inte får beröring. Och forskning på taktil beröring i vård och omsorg visar många positiva effekter. En snabb googling ger vid handen att det handlar om bland annat smärtlindring, sänkt blodtryck, bättre sömn, förbättrad mag- och tarmfunktion och avslappning.

Att kramas är att mötas i beröring. Kind mot kind i en lite löst hållen kram. Hjärta mot hjärta, kanske till och med mage mot mage med dem vi känner oss riktigt nära med. Hjärta och mage – symboler, och kanske också i viss utsträckning fysiskt hem för den del av oss som går bortom orden, logiken och rationaliteten. Bortom egot. Det kan kännas läskigt. Det är definitivt levande och livgivande.

Att mötas i en kram är i den bästa av världar att hålla och samtidigt bli hållen. Att vara liten och stark på en och samma gång. Som i det urgamla Yin och Yang. Det är att för ett ögonblick fysiskt manifestera Martin Bubers Jag och Du – en relation som skänker hälsa och utveckling till våra liv.

Så var det ju det här med pandemitider då. När vi inte får kramas, inte vara så nära att vi kan ta på varandra, lägga en hand på en arm eller en axel. Vad händer med oss då?

Kanske är ett svar på den frågan det ökade intresset för tyngdtäcken som jag tycker mig se på många håll. (Nästan lika trendigt som kallbad.) Tydligen ska de ju frisätta oxytocin på liknande sätt som massage (jag vet inte hur det känns att sova med tyngdtäcke själv). Att gosa med husdjur har visst samma effekt – och nog läste jag förra året om att intresset för hundägande stuckit i höjden något alldeles kolossalt?

Som tur är kan man generera oxytocin på egen hand även på andra sätt. Ge dig själv en fotmassage eller en skön dusch till exempel.

Men den del av kramen som är mötet bortom egot och bortom orden då? Med en annan människas levande liv? Där har den fortfarande en alldeles egen Unique Selling Point. Och det är bara att hoppas att vaccinationskampanjen går fort och blir framgångsrik, så att vi snart, snart kan få kramas igen.

Tills dess laddar jag upp en virtuell kram till dig. Och om du vill kan du ju ladda ner den på ditt håll genom att krama om dig själv lite grann. Med en hälsning från mig.

(Jag har faktiskt kramats idag. Bland annat har jag fått försvinna in en liten stund i en björnfamn där jag trivs väldigt bra. Och jag ska ta dagen i akt och fråga mina barn om jag får ge dem en extra godnattkram.)

Foto: Todorov.petar.pCC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Rädd för att du försvinner – adventskalender 2019 #9

Oftast har jag tigit. Knutit handen i fickan. Hållit tand för tunga. Ja, alla talesätt som finns har jag levt upp till istället för att ge obekväm återkoppling (eller i alla fall sån återkoppling som jag tror är negativ på något sätt för mottagaren), inklusive den återkoppling om mina gränser som ett nej innebär. Sån läskig återkoppling har jag undanhållit från kollegor, från vänner och från nära och kära.

För att jag har varit rädd att såra. Och, vilket jag fått syn på genom mitt internetdejtande, också rädd för därigenom att bli övergiven, bortvald. Lämnad. Sedd på med negativa ögon.

Det kan ju vara förståeligt när det är i relation till människor som jag känt länge. Men när det är en person jag aldrig ens träffat och kanske inte ens har så mycket gemensamt med – då känns det märkligt och faktiskt orimligt att samma reaktion slår till. Och det är där i orimligheten som jag fått syn på de underliggande orsakerna.

Jag fick gåvan att ge obekväm återkoppling till en kollega idag. Den var obekväm för mig att ge, och skulle nog för mig ha varit obekväm att få. (Nästan lika svårt som att ge återkoppling har jag att ta emot. Tränar på båda.)

Det var en gåva på många sätt. Men kanske framförallt för att hen tog emot den på det sätt hen gjorde. Det stärkte mig i insikten om betydelsen av att få återkoppling och byggde erfarenhet och mod till nästa gång.

Vilka är dina bästa tips för att ge och få återkoppling? Känner du igen dig i mina upplevelser och rädslor kring återkoppling? Hur har du hanterat dem i så fall?

Tydlighet är snällhet, som själsöstra Helena brukar säga.