18 december – våga välja giraffen i jul

Det var på en föreläsning med en barnpsykolog om barns självkänsla för en sådär 15–16 år sedan som jag för första gången hörde talas om giraffspråket. Giraff, därför att giraffen lär ha det största hjärtat av landdjuren och med sin långa hals både är sårbar och har en förmåga att se långt, bortom det som är närmast. Ett språk som kännetecknas av reflektion, sårbarhet och medkänsla.  

Motsatsen kallas vargspråket (eller efter det engelska originalet Schakalspråket). Lite förenklat kanske, men det står för ett aggressivt, svartvitt förhållningssätt till världen där attack och kritik – utåt mot omvärlden eller inåt mot personen själv – är modus operandi när man känner sig ifrågasatt. Inte sällan är personen omedveten om sitt beteende, men jag tänker att det finns gott om exempel på mer medvetna val av detta sätt att kommunicera.  Om du vill se ett eller ett par miljoner exempel på varg-/schakalspråket är det till exempel bara att utforska diverse Twittertrådar… Kanske borde Twittersymbolen bytas ut från den lilla söta fågeln till något mer blodtörstigt.

Non Violent Communication (NVC), som det mer formella namnet är på giraffspråket, skapades av psykologen Marshall Rosenberg med start i hans arbete med rasintegrering i södra USA i början av 70-talet. Modellen utvecklades till det vi idag känner igen den som fram till början av 2000-talet och har använts i konfliktlösning i många sammanhang, inklusive olika fredsprocesser.

Den grundläggande principen handlar om att ett samtal där empati och medkänsla finns är mer sannolikt att leda fram till en konstruktiv lösning på konflikter. I NVC präglar empatin och medkänslan dels lyssnandet på mig själv, mina observationer, känslor, behov och önskemål, dels lyssnandet på den andre för att ta in de observationer, känslor, behov och önskemål som ligger i eller under vad hen säger. Ett sådant lyssnande sker med hjärtat  mer än med intellektet, eller som Rosenberg formulerade det: ””emptying the mind and listening with our whole being (att tömma sinnet och lyssna med hela vårt varande)”. 

De där komponenterna som jag nu nämnt två gånger är fyra hörnstenar i NVC. De beskrivs ofta som olika steg, men de behöver inte komma i någon särskild ordning. Vi kan benämna dem som fyra olika perspektiv, som vi behöver uttrycka så ärligt och tydligt som möjligt. För oss själva till att börja med. 

Observation handlar om att beskriva de fakta som vi upplever med våra sinnen (hörsel, syn, känsel, smak, doft) vid ett specifikt tillfälle och i ett specifikt sammanhang. Det är alltså motsatsen till de där meningarna med Alltid och Aldrig som inte sällan kryper fram när humöret hettar till. Istället för att med anklagande röst skälla ut tonåringarna för att de ”aldrig ställer sina skor på skohyllan” har jag åtminstone vid några tillfällen försökt att lugnt konstatera att ”Dina skor står inte där vi kommit överens om att de ska stå”. 

I perspektivet känslor handlar det om att identifiera och ge uttryck för känslorna som det här väcker. Inte sällan handlar det om känslor på flera plan. ”Jag blir trött och ledsen när jag ser det. Jag städade här i morse och det känns som att du inte ser mig och mina ansträngningar för att hålla ordning här hemma.” (Jag är väl medveten om att föräldrar och barn ofta har olika standard och förväntningar på vad som är ”ordning”… )

Under känslorna ligger våra behov. Ofta så svåra att få ordentligt grepp om, ofta så läskiga att ge uttryck för. För tänk om de avvisas, tänk om jag avvisas? Men eftersom människor i allmänhet inte är tankeläsare (och tur är väl det), så behöver vi artikulera och vara tydliga med dem i relation till andra. Och det i sin tur förutsätter att vi är tydliga och artikulerade mot oss själva. Jag vet av egen erfarenhet att det inte sällan är där en kommunikationssvårighet med andra börjar. Att ta mig tiden att reflektera vad det är jag behöver i en viss situation, att våga stå fullt ut för det, att känna att jag har rätt att ha och uttrycka mina behov kan vara något av det mest utmanande. ”Jag behöver känna mig som del av en gemenskap och inte bara som en hushållerska eller hotellvärdinna”. 

Och det är i det här steget som det geniala i NVC ligger när det gäller att skapa medkänsla och bryta dödlägen i konflikter. Rosenberg utgick från tanken att vi människor har gemensamma behov, som tillhörighet, ömhet, bekräftelse, trygghet, värde och autonomi. När vi möts i, känner igen oss själva i den andres behov öppnar vi vägen för att hitta gemensamma sätt att möta dem. 

Det leder oss till perspektivet önskemål eller förfrågan (request på engelska). Det kan vara jag som uttrycker ett önskemål (”Jag vill be dig att ställa skorna på hyllan nu och i fortsättningen”) eller så bjuder jag in den andre att uttrycka sitt önskemål. (”Vad behöver du för att kunna ställa skorna på skohyllan”). Det är ett önskemål det handlar om, inte ett krav. Om den andre svarar nej på mitt önskemål, behöver dialogen fortsätta med att utforska hens behov och önskemål i situationen. 

NVC är inte en magisk trollstav. Det funkar sämre eller inte alls i sammanhang där det finns genuint dysfunktionella mönster eller djup ovilja från den andre parten att relatera. Det är inte heller en trollformel för att få folk att göra som man vill. Det är en del av den komplexa dans, ibland sörjig, taggig och läskig, ibland kristallklar, livgivande och vacker, som det är att vara i relation till andra människor.

Marshall Rosenberg menade att NVC var en andlig praktik, i det att den tränar oss i ett förhållningssätt av närvaro, empati och medkänsla till oss själva och andra. Och tvärtemot vad många handlingar i religioners namn ger uttryck för, så är det omistliga delar av vad sund andlighet handlar om. 

Dagens luckpaket till dig är att, med inspiration från giraffspråket och främst för dig själv, träna på att formulera observationen, känslan, behovet/behoven och önskemålet i en situation när du känner frustrationens rastlösa energi börja röra sig i dig. När du sedan känner dig redo kan du testa i ett samtal med någon annan. Det kan vara en bra uppvärmning inför att hitta nya sätt att skapa julfrid. 

Foton:

Två giraffer: Chris-Håvard Berge på Flickr

Närbild på giraff: Magda Ehlers på Pexels

Glesare i boet

Flyg, lilla stora fågel, flyg!

Känslan av att vara fågelmamman som ser sina ungar lyfta mot himlen, stiga i uppvinden och flyga bort i riktning från boet är påtaglig just nu. Mina två äldsta barn har båda i praktiken lämnat hemmet för boenden med egna ingångar och kök. Ibland dyker det upp ett sms: ”Är du hemma? Kan jag komma förbi?”, och jag kan få fånga upp dem en kort stund (om jag är hemma) och känna av var de är någonstans i livet.

Det är hög tid att utveckla andra former för att odla kontakten med dem, en ny slags föräldra-/barnkontakt, med utgångspunkt i att ännu en navelsträng är klippt och att vi nu möts på mer jämbördigt plan, som mer eller mindre vuxna, självständiga människor. Om än med några av de band som föräldra-/barnrelationen knutit oss samman med kvar. Omöjliga att bryta. Med påverkan på vår relation på ett sätt som jag hoppas kan få vara till lärande, glädje och utbyte för båda parter.

Det är med en lätt doft av vemod och med stora skopor glädje, tacksamhet och förundran som jag följer utvecklingen.

Vemod för att åren gått så fort och för att det finns saker som inte blev gjorda eller tillvaratagna fullt ut. För att de också rymt saker som jag skulle vilja ha ogjorda.

Glädje för att det är så mycket som blivit gjort och upplevt tillsammans. För att jag fått uppleva så mycket roligt och värdefullt i deras sällskap. Och hoppas få fortsätta så.

Tacksamhet för att jag fått förmånen att låna dem så här nära och så här pass länge av livet.

Förundran för att de som nyss var små hjälplösa knyten som jag varsamt höll mot min axel nu är på väg ut i livet på stadiga egna ben och blicken fäst mot sin egen framtid.

Och jag är fylld av den inre rymden och ron som kommer sig av att veta att det är precis så här det ska vara. Flyg, vackra fågel, flyg!

Undrar just vad jag ska hitta på för att få fortsätta att uppleva alldeles privata luciatåg i framtiden?

Glad V-dag!

Idag är det alla hjärtans dag, eller Valentine’s day. Och jag repriserar denna text som är lika aktuell nu som när jag skrev den första gången.

Alla hjärtans dag är en dag som i Sverige bär ett romantiskt, tvåsamhetsnormativt skimmer. Även om den sortens skimmer kan vara alldeles, alldeles underbart emellanåt, så var det uppfriskande att för något år sedan bli uppmärksammad av Carita, alias Debutsky’s, på att man i vårt östra grannland också kallar dagen Vändagen.

Att tänka på dagen som Vändagen ger mig anledning att tillägna det här inlägget er, alla mina vänner, från olika perioder och roller i livet, när och fjärran. Tack för att ni finns i mitt liv; tack för att ni ger mig sammanhang och nya, breddade, fördjupade perspektiv på livet! Att få skratta tillsammans, gråta tillsammans, bli arga tillsammans, samtala och vara tyst med, peppa och bli peppad, trösta och bli tröstad, Bli lyssnad till och lyssna, dansa, promenera, jobba tillsammans på olika sätt, dela erfarenheter och funderingar med er gör livet rikt.

Som gåva för dagen får ni en Spotifyspellista av mig. Nutidens blandband liksom. Och dessutom ett blandband som har fördelen att det kan fyllas på, samskapas, av många vänner. Under många år framöver.

Flyg fritt, älskade barn

Idag är det delbokslut i mitt föräldraskap. Min förstfödda fyller 18. Hon blir myndig och förväntas därmed vara en person med rätt och förmåga att fatta egna beslut om sitt liv och om det samhälle vi delar.

Insikten som landat i mig de senaste veckorna är att jag nu gjort vad jag kunnat i rollen som vårdnadshavare. Föräldrarollen är kvar, men den övergår nu till en annan sorts, mer jämbördig, relation. (Lite har jag försökt omskola mig till det nya. Jag kommer nog att behöva hennes tålamod med att göra det ett tag till.)

När jag ser tillbaka på mitt föräldraskap under de 18 år som gått sedan hon kom till världen ser jag mönstret av att livet ofta lett det på andra vägar än dem jag såg framför mig i mina tankar, planer och intentioner om hur jag skulle bli som förälder. Jag ser sträckor på vägen som gör ont att betrakta och jag ser passager som får mig att sträcka på mig.

Jag ser, tack och lov, också mönstret av en livskraft med klokhet och empati hos henne som är stor, envis och så vacker. Som går vida utöver vad jag förmått nära. En livskraft som också delvis är medfödd, som delvis växt tack vare andra vuxna i hennes närhet, inte minst hennes far.

Tack älskade barn för allt jag fått lära och ständigt fortsatt får lära mig av dig. Tack för vad jag fått dela med mig av till dig så här långt att ta till dig av, omforma eller förkasta så att ditt liv blir sant och rätt för dig.

Jag har full tillit till din förmåga att gå in i och hantera vuxenlivet. Jag kan skvallra om att du har många år på dig än att tvivla på om du verkligen är vuxen ”på riktigt”. Vi får hjälpas åt att både ”make believe” och på riktigt axla vuxenansvaret på våra egna sätt.

Och jag önskar för dig att du aldrig blir så förvuxen att barnets förmåga till nyfikenhet, förundran och kärlek trängs undan av den färdiga och stundom ganska trånga kostymen för hur en vuxen förväntas vara. Nej, hellre vildvuxen, inlyssnande och så sann mot dig själv i varande och görande som är möjligt i upptäcksresan av vem du och vad livet är.

Flyg fritt, älskade barn. När du behöver mellanlanda är du mer än välkommen att göra det hos mig. Jag står här på marken och betraktar dig med stolthet, oändlig kärlek och djupaste tacksamhet.

Kärt minne från trevlig citydag i födelsedagsbarnets sällskap sommaren 2020. Foto valt och godkänt för publicering av henne själv.

Att fira kramens dag i pandemitid

Imorse blev jag uppmärksammad av Instagramkontot Årets alla dagar om att det idag är kramens dag.

Kramens dag i pandemitid med social distansering som smittbekämpningsstrategi. Vilken motsägelse. Hur firar vi då? Virtuella kramar i all ära, men den där sociala distanseringen berövar oss på rätt mycket av vad som de facto är en livets grundsten.

När jag skrev om min upplevelse av att gå en kurs i massage gav jag den rubriken Rör mig, annars dör jag. Och det är väl ganska välkänt vid det här laget att beröring är livgivande. Vetenskapliga eller sociala experiment har ju visat att djur och små barn tynar bort om de inte får beröring. Och forskning på taktil beröring i vård och omsorg visar många positiva effekter. En snabb googling ger vid handen att det handlar om bland annat smärtlindring, sänkt blodtryck, bättre sömn, förbättrad mag- och tarmfunktion och avslappning.

Att kramas är att mötas i beröring. Kind mot kind i en lite löst hållen kram. Hjärta mot hjärta, kanske till och med mage mot mage med dem vi känner oss riktigt nära med. Hjärta och mage – symboler, och kanske också i viss utsträckning fysiskt hem för den del av oss som går bortom orden, logiken och rationaliteten. Bortom egot. Det kan kännas läskigt. Det är definitivt levande och livgivande.

Att mötas i en kram är i den bästa av världar att hålla och samtidigt bli hållen. Att vara liten och stark på en och samma gång. Som i det urgamla Yin och Yang. Det är att för ett ögonblick fysiskt manifestera Martin Bubers Jag och Du – en relation som skänker hälsa och utveckling till våra liv.

Så var det ju det här med pandemitider då. När vi inte får kramas, inte vara så nära att vi kan ta på varandra, lägga en hand på en arm eller en axel. Vad händer med oss då?

Kanske är ett svar på den frågan det ökade intresset för tyngdtäcken som jag tycker mig se på många håll. (Nästan lika trendigt som kallbad.) Tydligen ska de ju frisätta oxytocin på liknande sätt som massage (jag vet inte hur det känns att sova med tyngdtäcke själv). Att gosa med husdjur har visst samma effekt – och nog läste jag förra året om att intresset för hundägande stuckit i höjden något alldeles kolossalt?

Som tur är kan man generera oxytocin på egen hand även på andra sätt. Ge dig själv en fotmassage eller en skön dusch till exempel.

Men den del av kramen som är mötet bortom egot och bortom orden då? Med en annan människas levande liv? Där har den fortfarande en alldeles egen Unique Selling Point. Och det är bara att hoppas att vaccinationskampanjen går fort och blir framgångsrik, så att vi snart, snart kan få kramas igen.

Tills dess laddar jag upp en virtuell kram till dig. Och om du vill kan du ju ladda ner den på ditt håll genom att krama om dig själv lite grann. Med en hälsning från mig.

(Jag har faktiskt kramats idag. Bland annat har jag fått försvinna in en liten stund i en björnfamn där jag trivs väldigt bra. Och jag ska ta dagen i akt och fråga mina barn om jag får ge dem en extra godnattkram.)

Foto: Todorov.petar.pCC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons