Grattis till grundenten, Cecilia!

Världens bästa Cilla. Foto: Max Modig

Den här unga kvinnan är en av mina största reasons for living. Nu lämnar hon livet som grundskoleelev bakom sig. Med den äran.

När hennes bildlärare tilldelade henne bildämnespriset vid gårdagens avslutningsceremoni citerade han författaren Neil Gaiman. Orden talar om att hitta sin egen röst. Och så passande det var. För det har hon sannerligen gjort. Sin röst, sin stil, sin drivkraft, sin nyfikenhet, sin plats i världen.

Cecilia, grattis till att ha nått livets första stora etappmål! Jag är så tacksam för att ha fått göra dig sällskap så här långt. Tacksam också för att få fortsätta gå där, ett steg snett bakom dig som stöd och sällskap när du så önskar, genom resten av livet. När du skapar din konst. Ditt liv.

Och alla vi andra kan läsa orden, inspireras av dem och av Cecilia.

…make your art. Do the stuff that only you can do.

The urge, starting out, is to copy. And that’s not a bad thing. Most of us only find our own voices after we’ve sounded like a lot of other people. But the one thing that you have that nobody else has is you. Your voice, your mind, your story, your vision. So write and draw and build and play and dance and live as only you can.

Neil Gaiman, commencement speech at University of Arts 2012

Miljarder nyanser av regnbågen

Som jag antydde i gårdagens inlägg var förra veckan en vecka av ”vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten”.

I flera fall var det så att innerligheten flyttade in där rädsla och vad-skulle-hända-om-jag…-tänk tidigare bott. När jag väl bet huvudet av rädslan och sa orden som behövde sägas, trots att tårarna stod redo på tårkanalernas startlinje, trots att rösten knappt bar och hjärtat rusade i bröstkorgen som på en omvänd tigerjakt, öppnades himlen.

En himmel som visade sig rymma frihet, glädje och, som sagt var, innerlighet. Som skatten som väntar vid regnbågens slut.

Tänk vad vi människor kan skapa för varandra när vi lyssnar in och följer hjärtats röst.  När vi tar emot den andres ord, orden som varit instängda i rädslans fängelse. Tar emot dem utan fördömande, men med mod och medkänsla. Befriar de rädda orden och tankarna. När vi tillsammans slänger alla masker och vågar tillitens hopp rätt ut i sårbarheten. 

Då kan livet få explodera i ett fyrverkeri. I miljarder nyanser av regnbågen. Och på köpet kan en få en själabror.  

Happy nationaldag 2019!

Precis så är det som i rubriken. Mitt Sverige är en blandning av gamla och nyskapade traditioner, av historia mitt i nutiden. Ett möte mellan fädernelandets ord och influenser genom seklen från vår omvärld.

För precis som en individ bara blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige bara till som levande organism i flödet av människor, idéer och skeden mellan oss och omvärldens alla facetter.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten. Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. De lyder

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.



Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

https://www.dn.se/nyheter/dilsa-demirbag-sten-du-kan-borja-med-att-fraga-dig-sjalv/?forceScript=1&variantType=large

Och jag tänker på diktens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Stig Dagerman

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa delaktighet och ta mitt ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Och medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt om man så vill. Men som också skulle kunna tolkas som att vår tapperhet idag ligger i att fortsätta värna det öppna samhället, med respekt för alla människors lika värde. Tolkas som att det kärlekens tecken som kören besjunger handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Handlar om kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Inte för att denna kärlek behöver stanna vid landets gränser. Men för att just idag så vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på plätten eller bär den i vårt hjärta.

Glad V-dag till dig

Idag är det alla hjärtans dag, eller Valentine’s day, något som jag planerar att fira med att ge mig hän i arbete pga av en snabbt annalkandes deadline.

Dagen omges i Sverige av ett romantiskt, tvåsamhetsnormativt skimmer. Även om den sortens skimmer är ljuvligt och uppskattat av mig, så är det också uppfriskande att bli uppmärksammad av Carita, alias Debutsky’s, på att man i vårt östra grannland också kallar dagen Vändagen.

Det ger mig ju anledning att tillägna det här inlägget er, alla mina vänner, från olika perioder och roller i livet, när och fjärran. Tack för att ni finns i mitt liv, tack för att ni ger mig sammanhang och nya, breddade och fördjupade perspektiv på livet!

Illustration: https://www.flickr.com/photos/qthomasbower/3470650293

Och glädjen finns där fortfarande

”Vi är bara vänner. ” Sedan en tid har det som började växa fram som ett vackert, härligt  ”vi” förra sommaren tagit en annan form. Vi är inte längre ett par, däremot är vi fortfarande goda vänner.

Att inleda och utveckla en parrelation när man är mitt i livet är inte helt enkelt. Vanor och preferenser har formats under många år. Man börjar få någorlunda insikt i vad man behöver och vad man mår bra av.

När förälskelsen och passionen slår ner är det lätt att bortse från, kanske till och med glömma bort, mångårigt rotade behov och preferenser som inte riktigt hittar en naturlig plats i den nya relationen. Som kanske till och med kolliderar med den andres behov och vanor. Efter en tid gör de sig ofrånkomligen påminda igen – vanans makt är stor, och personligheter är ganska så trögrörlig materia.

Visst kan man komma genom sådana skav och ut på andra sidan som ett starkt och tajt ”vi”. Även när man börjar mitt i livet. Det förutsätter hårt jobb, sannolikt både på egen hand och som par. Extern hjälp tas alldeles för sällan, och ofta alldeles för sent.

Vi hyser båda stor tacksamhet och kärlek till varandra för vad vi delat, gett till och fått av varann under vår tid tillsammans. Jag tar med fina minnen av närhet, lust och åtrå, skratt, gemenskap i samtal och praktiska grejer, nya bekantskaper med våra nära och kära, inte minst då med våra respektive barn. Och som sagt, respekt och vänskap finns kvar. En gåva jag är glad att vi kan ge varandra.

Att avsluta en relation gör ont. Gemensamma drömmar och förhoppningar brister. Samhörigheten, tillhörigheten, som jag insett är ett behov som ligger djupt, djupt i mig (hos de flesta kanske) tar annan form. Fastän kärleken kanske fanns kvar.

Ändå – grundtonen av glädje som jag skrev om i mitt förra inlägg lever i mig på något märkligt sätt. Visst faller tårar lite oftare än vanligt (och då är jag ju ändå en lättgråten person). Men någonstans har jag levt textraderna i sången It’ll rain today av Michelle Willis. De hjälper mig  att landa i en acceptans och ett varande där känslorna har en självklar plats, men inte kidnappar mig.

The light is gonna keep you going
Though the dark is gonna help you understand
(Ljuset får dig att fortsätta
Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)