Självsamhet i tvåsamhet

Har precis börjat läsa Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman. Jag har alltid haft stort behov av just egentid. Har alltid tyckt om att vara själv, gå på bio själv, gå ut och äta själv, gå på promenad själv, gå på kurs själv – ja, helt enkelt umgås med mig själv. Jag åsidosatte det länge till förmån för tvåsamhet och, framförallt de senaste åren, för familjetid. Inte för att jag var tvingad därtill, men för att jag ville det – också. Behovet av egentid tog sig alltför sällan upp till den nivå där det kunde formuleras som vilja, än mindre prioriteras, av mig.

Sedan ett par år (sedan jag deltog i bloggutmaningen #blogg100 2015 och 2016 närmare bestämt) har jag förstått att jag är lagd åt såväl det högkänsliga som det introverta hållet (jag vacklar på gränsen mellan ambivert och introvert, beroende på dagsform). Och eftersom jag lever mer i huvudet än i kroppen, är det när jag får yttre etiketter på mina egenskaper och erfarenheter som jag börjar ta dem på allvar. (Ok, jobbar på att lyssna på min inre röst lite mer. Intuition och självtillit är ju ganska bra saker.)

Är därför så tacksam över att älsklingen min, precis som jag, har behov av självsamheten, som Jonkman kallar det, och att han dessutom är bra på att värna detta behov. Där jag skulle ha kunnat springa hals över huvud in i tvåsamhet och närhet så fort tillfälle gavs för att säkerställa att jag fortfarande var önskad och vald, utmanas jag i att stanna upp och vänta in min egen själ, mitt eget själv.

Just nu är jag i en fas där jag landar mjukt i utmaningen. Där jag får träna på att välja inte bara älsklingen, utan också mig själv. På att bli vald och älskad, inte bara av älsklingen, utan också av mig själv. Och där lugnet i detta har börjat gro igen. Jag känner att det gör mig gott. (Och det behöver jag inget yttre kvitto eller etikett för att konstatera.)

Därför talade ett citat om ett starkt (eller gott) äktenskap av poeten Rainer Maria Rilke i Jonkmans bok så starkt till mig. Jag letade upp sammanhanget för citatet, och så här skrev Rilke om det goda äktenskapet (eller som jag väljer att tolka det, kärleksrelationen.):

Enligt min åsikt handlar äktenskapet inte om att skapa en snabb gemenskap genom att riva ner och störta alla gränser, snarare är ett gott äktenskap är det där varje person utser den andre till väktare av sin ensamhet och därigenom visar denna det största förtroendet han kan ge.

En samexistens av två människor är en omöjlighet och, där den existerar, en inskränkning, ett ömsesidigt avtal som berövar en part eller båda deras fulla frihet och utveckling.

Men när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!

Rainer Maria Rilke i Brev till Emanuel von Bodman                              (min översättning)

Från Rilkes ord associerar jag vidare till Khalil Gibrans ord om äktenskapet:

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar, Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga

Eken och cypressen. Det är vi det. Med hjärtana lagda i livets hand. Vårt gemensamma och samtidigt självsamma liv.

En midsommarnattssanndröm

Att lägga blommor under kudden för att drömma om min käre tedde sig för mig som en ganska överflödig ritual igår, midsommarafton 2018. Däremot plockade jag med nöje ett fång med kamerans hjälp.

Och se, min dröm blev sann! Jag fick somna igår och vakna idag bredvid min älskling, vila i hans famn, låta min hud möta hans hud.

För ett år sedan i torsdags, den 21 juni, träffades vi första gången. Lite nervösa (i smyg) och nyfikna tror jag vi var båda två.

Nyfikenheten på varandra lever kvar. Den gror och puttrar dessutom kring vad vi är och kan bli som par och som individer  i vår relation. Nervositeten – ja, den har bytts ut mot en lugn trygghet som grundton.

Utan att jäkta fram tar vi en dag i taget, med önskan och intention om många år tillsammans, på vårt sätt, i vår tid. Vårt första år har gett mersmak och hunger på mer!

Foto: Cecilia Modig

Vänskap är…

… att få kraschlanda totalförkyld och slak som den lessnaste purjolöken som glömts bort i grönsaksdisken, och bli omhändertagen med te, massor av goa, gröna nyttigheter och varmaste schalen.

… att få sova bort större delen av den gemensamma skrivdagen för att hjärnan inte orkar tänka ut ord och meningar och samtidigt hejdas från skuld och skam för det.

Tack Helena för det space och all omsorg du gett mig idag!

Samtal räddar världen

Jag tror på samtal som helande kraft för individer, familjer, grupper, samhällen och världen. Samtal där både ord och tystnad får rum.

IMG_3765
Busan. Bekväm som få.

Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm med samtalets styvsyskon debatt och diskussion. I samtalet däremot, är jag som delfinen i vattnet, handen i handsken och katten i duntäcket.

Samtalskonsten är både enkel och svårbemästrad. Enkel, för att samtala är det vi gjort som art i alla tider för att bygga gemenskap, lösa problem och utforska världen. Svårbemästrad för att det kan kräva en hel del av oss, i form av att lägga bort såväl förutfattade meningar, positioner och och poses som våra bildliga skottsäkra västar och andra försvarsmekanismer. Att våga prestigelöshet, sårbarhet och öppenhet är långt ifrån självklart eller enkelt.

Samtalet gynnas av att vi tänker på balansen i de två öron och en mun som vi begåvats med av naturen. Ändå vågar jag påstå att vi som pratar mer än vi lyssnar (och som dessutom är fullt upptagna med att tänka på vad vi ska säga härnäst när vi skulle ha vunnit mycket på att lyssna aktivt och fokuserat istället) är fler till antalet än vad de lyssnande är.

Jag jobbar med och för förändrings- och utvecklingsprocesser som bygger på utforskande och skapande samtal mellan människor. Jag gillar initiativet och numera föreningen Lärolika, för att de utgår från samtalet och mötet mellan människor som kraft för förändring. Jag väljer gärna poddar där samtalets båda delar – orden och tystnaden, pratet och lyssnandet – är i balans:  On Being, Myter och mysterier, Björn & Navid

Navid Modiri har precis lanserat en gräsrotsfinansieringskampanj (Hm. Knöligare ord än svengelskans crowd funding-kampanj) för en podd som sätter samtalet i fokus. Jag har stöttat initiativet, och om du, liksom jag, tror att vi behöver fler samtal i förhållande till antalet debatter, diskussioner och dumförklaringar i samhället – ja, då tycker jag att du ska göra mig sällskap! Det gör du genom att gå in på Kickstarter och stötta Hur kan vi?.

För jag säger som Navid:

Jag tror att vi behöver förändra samtalet för att kunna förändra samhället. Därför är jag samtalsaktivist.

Var hittar du samtalen som gör dig klokare, mer förbryllad, mer nyfiken? Som gör dig mer levande, mer mänsklig?