Backspegel i tacksamhet och förundran 23 och 24

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugotredje och tjugofjärde vecka tänker jag bland annat på…

… nya uppdrag där all min samlade kompetens från olika roller och håll under 20 års yrkesliv blir till inspirerande nytta.

… min nya cykel och dagarna med cykelpendling.

… att ha kommit halvvägs i ICA-vättern.

… att få lyssna till ljudet från storbarnens framträdande på skolavslutningen och se deras lysande ögon när de berättade om hur de berört publiken.

… att åter träffa vänner sedan lång tid efter lång tid.

… att ha levt måncykelintentionen prestationsbefriad på flera plan. Inte minst här på bloggen.

… att se hur vår frölovningsblomma växer sig starkare och större i min älsklings vård. Precis som vår kärlek.

… att göra i ordning altanen med parasoll, odlingslåda och rabatt. Nu är den home base för sommarens fortsatta prestationsbefrielse!

… att sitta under tak på min altan och njuta av doften och ljudet av regn som faller på den törstande marken.

… mera dofter: den av doftschersminshäcken på fastigheten som jag passerar precis innan jag svänger in på ”min” gata. Smultron, barndom och … skönhet.

… läsningen av Viktor Frankls Livet måste ha mening. Fruktansvärda, omänskliga bilder från koncentrationslägren. Och angelägna tankar om den grundläggande betydelsen av människans längtan efter mening, som väcker djupaste resonans i mig.

… picnic med älsklingen och alla barnen på Årstas klippor i flödande sol med aning av halo.

… gåvan av alla ögonblick som tillsammans blir en dag, en vecka, en månad, ett år, ett liv. I glädje, frustration, sorg, smärta, så är jag i alla fall vid liv och med förmågan att ta in skönheten, glädjen, kärleken och hoppet i tillvaron liksom att i allt högre utsträckning härbärgera det som skaver och gör ont.

Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan som gått?

 

Backspegel i tacksamhet och förundran 22

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugoförsta vecka tänker jag bland annat på…

… doften av regndroppar mot varm asfalt och törstande jord.

… stunder av lycka i sällskap med barnen. Många guldkorn till samtal att gömma i mitt hjärta.

… störstabarnet C:s delikata smörrebröd på altanen med gäst i form av goa grannen M (på C:s initiativ dessutom).

IMG_4342

… myset med minstabarnet J framför nyupptäckta serien Kosmos – en resa genom tid och rum på Netflix. Vi är trollbundna båda två.

… att få gå igenom ett tvåstämmigt arr som mellanbarnet M och hennes kompis gjort, och komma med något litet tips, men framförallt njuta och imponeras av kreativitet och kompetens.

… att få hänga med hela ”big pack” som min älskling kallade storfamiljen häromdagen. Hans fina A och mina tre är en riktig lyckoklöver. Dessutom är det ju ljuvligt att få vara med Honom.

… luncher och AW med kära vänner som också varit eller är kollegor till mig. Känner mig rik som haft turen att ha ett yrkesliv där jag fått möta – och alltjämt möter – fantastiska människor att dela inte bara jobbets vedermödor och glädjeämnen med.

… timmarna i stillhet och tystnad på retreat under takåsarna.

… Skansenbesök med C för fika och ringleksbarnens uppvisning. Inte mycket folk, desto mer natur och vacker miljö. Och värme förstås!

… mer än en vecka med grön smoothie till frukost. Ger grym energiboost och skön magkänsla hela dagen, Ett test som jag gärna vill hålla i och hålla ut med!

… utrymme för återhämtning på jobbet efter den roliga men intensiva maj.

… aha-upplevelsen av att lägga bort gnagande tankar som väcks till liv av orättvisa ord och frustrerande processer. Både överhuvudtaget och mycket snabbare än tidigare. Med mycket större välmående och kraft att möta inte minst mina barns behov som resultat.

IMG_4370

Vad har du glatts åt under veckan som gått?

Backspegel i tacksamhet och förundran 21

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugoförsta vecka tänker jag bland annat på…

… det mentala reningsbadet i ett coachingsamtal.

… att få syn på en mental förflyttning (i önskad riktning) som jag gjort vad gäller gränserna för vad jag tar ansvar för och vad jag överlåter till andra att ta ansvar för.

… ett gäng bra intervjuer i roligt uppdrag.

… timmar av tid på egen hand.

… aha-upplevelsen när jag lyckades lösa en jobbmässig utmaning på ett i mitt tycke smart och effektivt sätt, där jag utgick från min egen kompetens istället för att försöka täcka upp kompetens som lämnat projektet.

… känslan av ”booom” när jag skickar iväg en rapport som varit en riktig surdeg, och stryker den från att göra-listan.

… blommor i alla former och färger.

… spontanfikat med en god vän på konferens.

… känslan av ”yes!” när jag får användning för min utvecklade problemlösningsförmåga vid två tydliga tillfällen.

… upplevelsen av att ha storstädat kök och badrum i ett tempo som utgick från kroppens behov istället för hjärnans prestationskrav.

… en trevlig trädgårdsdag med grannarna.

… att njuta av min altan, som badat i tung syréndoft hela veckan. Och värme.

… grön smoothie till frukost två dar i rad. Lagt till något bra och önskat istället för att dra bort och sätta förbud.

… timmar på tu man hand med min älskling. Skratt, lycka, kärlek, lust, närhet, tillhörighet. Älsklingens mästerliga kokkonst till det. Och bubbel. Så klart.

… närheten till mina barn efter 10 dagars frånvaro.

Backspegel i tacksamhet och förundran 20

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugonde vecka tänker jag bland annat på…

… att det redan är maj. Och ännu mera redan, högsommar.

… massa bra energi på jobbet med fantastiska kollegor och härliga kunder.

… att få höra att ”du har en så skön röst att lyssna på” från en deltagare på konferens som jag modererade.

… Bråvikens glittrande vatten.

… vänskap och själssöstraskap.

… Helenas gröna smoothie. Yummi!

… Helenas katt Pops sätt att tillits- och njutningsfullt sträcka ut sig på rygg och ordlös befalla: ”klia mig, gosa med mig”.

… cykeltur i ljumma vindar.

… ljuvlig körsång under medeltida valv.

… möte med det heliga.

… gratis böcker från Helenas ”varsågod att ta”-hylla!

… stunden i ensamhet på Lilla torg med bubbel, hettande Yam Nua och en bok.

… kärleksbetygelser i chattform. Så nära, så tillhöriga, även om långt borta från varandra.

… upplevelsen att jag nog lyssnar lite mer på kroppen nu när dunderförkylningen än en gång slår till. Aningar av mer varsamhet med mig själv kan skönjas.

… samtal om att våga leva i det oväntade. I väntan på överraskningar av livet. När tiden får göra saker med oss, istället för att vi försöker göra saker med tiden.

Har du blivit överraskad den gångna veckan?

Backspegel i tacksamhet och förundran 19

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets artonde vecka tänker jag bland annat på…

… den oplanerade digitala fastan under långhelgen. Täckningen var på en plupp, som det heter i vår familj, större delen av tiden och då blir det liksom inge kul att göra saker på nätet. Skönt var det.

… guldgrannarna som både jag och min älskling begåvats med. Busan är i så trygga och vårdande händer hos bästa M.

… minisemestern som sexpersonsfamilj på älsklingens torp. Värme, skratt, tårar (mina) av tacksamhet, kärlek och lite trötthet. Syskonbråk, skärmtid (hur barnen lyckades bemästra technostressen vet jag inte), eurovision med s’mores (eller schmorz som jag kallade dem), långa kvällar på verandan i ljuset av fotogenlyktan och med rosé i glasen, studsmattshoppande, trädklättrande, såpbubblor, vattenballonger, snickarverkstad, täljande, tre gånger grillat, fika hos släkten, fotoövningar, åskväder och hällregn. Och mycket mer.

… uteduschen. Att njuta av en skön dusch samtidigt som en mediterar över den blå himlen och de ljusgröna allöven ovanför huvudet… Livskvalitet.

… automatväxel, farthållare och avståndskontroll som underlättar mjuk körning och hög bränsleeffektivitet.

… den lätt syrliga och så delikata smaken av kirskål, från köksträdgårdslandet (som tills igår sågs som ogräsrabatten). Jag är biten!

… provsatsen av gräddstuvade nässlor. Gav mersmak och blev hamburgerdressing de luxe till kockan.

… medvind på jobbfronten med uppstart för nytt uppdrag och diskussioner om två nya intressanta. Och ännu en vecka av djupaste tacksamhet för mina fantastiska kollegor. Så kompetenta, trevliga och trygga, så ödmjuka.

… kvällar på tumanhand med ett av barnen.

… våren. Med blomning, dofter, ljus, fågelsång.

… Koltrastens sång till vila, ro, glädje, leenden. Morgon och kväll.

… C:s aftonsång. Hon avslutar sina dagar med den, och ikväll avslutar den också den här veckan här på bloggen. Det har sannerligen varit en vecka av uteliv. Och även i hög utsträckning just La vie en rose. Jag blev så berörd av hennes sång där vi satt tillsammans vid köksbordet, jag bloggandes och hon sjungandes. Jag frågade om jag fick ge fler chansen att bli berörda (eller snarare frågade jag om jag fick dela den här på bloggen, men syftet är ju att förmedla och förhoppningsvis förmera den nära livet-stund som hon gav mig.) Och det fick jag!

Foto: Cecilia och Sara Modig. Sång och ukulele: Cecilia Modig. Täljt trähjärta: sjöscouten med knivbevis Cecilia Modig (som gett tillstånd till publicering av såväl foton som ljud. Jag är så tacksam för det, liksom för att få vara mor till henne och hennes syskon.)