Andas för bövelen!

”Det där knäppande ljudet är goda nyheter” sa han, tandläkaren, där jag låg med munnen på vidaste gavel i morse. Tack, det var skönt att veta. För det lät mer som om han återupprepade gånger misslyckades med att få fäste om tanden med tången eller vad det nu var för pryl han använde för att bända bort tanden.

Eftersom jag nått den ansenliga ålder då visdomen lämnar tänderna för att ge sig ut i kropp inklusive hjärna på egen hand, och en av mina visdomständer protesterat mot denna tidens gång genom att ställa till med tandköttsfickor och annat elände, var det dags att plocka bort den idag.

Jag har inte tandläkarskräck. Vanliga undersökningar tycker jag till och med är ganska trevliga. När tillåter jag annars mig själv att ligga helt stilla och inte göra något?

Jag var inte helt opåverkad inför dragningen idag dock. Har förstått av vänner och bekanta att det kan göra rejält ont. Men jag tänkte att det får bli som det blir, och hade iallafall sett till att planera in frånvaro från kontoret.

När jag väl på plats i den fällbara stolen med den skarpa lampan, som påminner om en vänligt sinnad alien, var det dags för tandläkaren att plocka fram bedövningen. I spruta. Även om jag inte har tandläkarskräck och har kommit över mitt värsta obehag inför sprutor så är jag inte helt avslappnad i deras sällskap. Sprutornas alltså.

Nålen var så tunn så att den mest kändes, inte smärtade. Och inte heller spände det så värst när bedövningsmedlet sprutades in. Så varför fick jag helt plötsligt värsta panikångesten?

”Man kan få lite hjärtklappning av det här” säger han. Jaha, även det var ju bra att veta. Hjärtat fortsätter att rusa, tårarna börjar rinna till i ögonen och plötsligt börjar jag frysa och skaka.

Jag frågar om bedövningen möjligen också är kärlsammandragande. Jo, det är den.

Jag inser då att de ångestsymtom jag upplever triggats av bedövningen. Och tänker på alla stackare som faktiskt har tandläkarskräck eller -obehag, och som måste deala med det samtidigt som de får en medicinskt genererad ångest.

Därefter ägnar jag mitt fokus under det att tandläkaren idkar gruvbrytning i min mun åt min andning. Ena handen håller fast hakklappen som vill fara upp i vinddraget från en fläkt; andra handen vilar på min mage strax nedanför naveln.

Med tanken låter jag varje andetag fylla buken ända ner nedanför handen, ja, ända ner i könet, som Tess har skrivit om. Jag andas in på två låååångsamma sekunder, håller en, andas ut på fyra. In på två, hålla en, ut på fyra.

Med andningsankarets hjälp – och tandsköterskans lugnande hand på överarmen – lägger sig både hjärtklappning och frossa snart.

Lätt vimmelkantig och med en tand mindre i munnen trampade jag sen hemåt för att på ordination ta det lugnt resten av dagen. Fascinerad av kroppens mekanismer och av hur kropp och psyke hänger ihop. Och av den brygga dem emellan som andningen utgör.

Tar du tillvara den alldeles gratis välbefinnanderesurs som din  andning är för din kropp och ditt psyke? 

Andningen hjälper mig självklart också när jag anstränger mig fysiskt. Typ tränar (fast det känns förmätet att kalla det träning). När andningen sitter, blir det som en extra växel.

Sömnpiller

Har du svårt att sova någon gång? I så fall kan du testa mitt bästa trick. Det slår de insomningstabletter och specialavslappningsprogram som jag provat genom åren, och det är garanterat biverkningsfritt (förutom möjligen en höjd kunskapsnivå). 

Sedan ett par år väljer jag ut en riktigt pretentiös, tung amerikansk bok på Audible. I ett och halvt år försökte jag mig på Ray Kurzweils The Singularity is Near. Sedan ett halvår är det Francis Fukuyamas Political Order and political decay. 

Inte i någon av böckerna har jag kommit längre än ett halvt kapitel eller så innan  den djupa rösten av den amerikanske inläsaren checkat in mig på överljudsflyget till drömmens land. 

Nu ska jag se om jag kommer vidare i översikten av institutionernas historia. Natti natti! 

Husfarstips: Storskalig silverputsning

Ikväll skulle vi fira 12-åringen i efterskott med finbesök av farmor och farfar (eller faofao som de heter efter något av barnens namn på dem för några år sedan). Fram med ärvda linneduken, finporslinet och silverskedarna till tårtan, tänkte jag. Men lådan där vi förvarar silvret var helt fastkilad.

När vi efter avslutat firande försökte lösa problemet med den kärvande lådan – något blockerade – slutade det med att vi tömde hela lådan. Det blev en del. Under årens lopp har jag samlat på mig en hel del bords- och uppläggningsbestick, i vad som nu känns som ett tidigare liv där stora fester med tjusig dukning med (ny)silverbestick, finporslin och glasservis hörde till.

Idag äter vi till vardags på bröllopsservisen. De ”tjusigare” glasen och besticken används sällan. Nu var alla gafflar, knivar och skedar av olika fasoner i behov, sedan lång tid, av putsning. Maken skred till verket. Han använde sig av det gamla husmorsknepet – numera alltså hos oss ett husfarsknep:

  1. lägg aluminiumfolie i botten av diskhon,
  2. strö ut bakpulver
  3. lägg silvret (bestick eller smycken går lika bra) på
  4. strö ut lite mer bakpulver
  5. slå på kokande vatten
  6. täck med ett blad alufolie
  7. Låt svalna
  8. Skölj av och handdukstorka besticken (för att slippa vattendroppsfläckar).

Perfekt för stora mängder av putsbehov! Kemin bakom är rolig att läsa om – det kan en göra här i en artikel från Ny Teknik om Kemidoktorns bästa silverputs.

IMG_4120Så här tjusiga är nu några av besticken, på plats i sitt fina etui som jag fick av min mormor och morfar som skedsamlande barn.

Nu ska vi bara se till att använda hela härligheten lite oftare… Fler fester med andra ord!

(Vi fick för övrigt ut det som tjurade från lådan. Ett besticksfodral som halkat på sniskan, antagligen missnöjt över att inte användas/uppmärksammas…)