Andas för bövelen!

”Det där knäppande ljudet är goda nyheter” sa han, tandläkaren, där jag låg med munnen på vidaste gavel i morse. Tack, det var skönt att veta. För det lät mer som om han återupprepade gånger misslyckades med att få fäste om tanden med tången eller vad det nu var för pryl han använde för att bända bort tanden.

Eftersom jag nått den ansenliga ålder då visdomen lämnar tänderna för att ge sig ut i kropp inklusive hjärna på egen hand, och en av mina visdomständer protesterat mot denna tidens gång genom att ställa till med tandköttsfickor och annat elände, var det dags att plocka bort den idag.

Jag har inte tandläkarskräck. Vanliga undersökningar tycker jag till och med är ganska trevliga. När tillåter jag annars mig själv att ligga helt stilla och inte göra något?

Jag var inte helt opåverkad inför dragningen idag dock. Har förstått av vänner och bekanta att det kan göra rejält ont. Men jag tänkte att det får bli som det blir, och hade iallafall sett till att planera in frånvaro från kontoret.

När jag väl på plats i den fällbara stolen med den skarpa lampan, som påminner om en vänligt sinnad alien, var det dags för tandläkaren att plocka fram bedövningen. I spruta. Även om jag inte har tandläkarskräck och har kommit över mitt värsta obehag inför sprutor så är jag inte helt avslappnad i deras sällskap. Sprutornas alltså.

Nålen var så tunn så att den mest kändes, inte smärtade. Och inte heller spände det så värst när bedövningsmedlet sprutades in. Så varför fick jag helt plötsligt värsta panikångesten?

”Man kan få lite hjärtklappning av det här” säger han. Jaha, även det var ju bra att veta. Hjärtat fortsätter att rusa, tårarna börjar rinna till i ögonen och plötsligt börjar jag frysa och skaka.

Jag frågar om bedövningen möjligen också är kärlsammandragande. Jo, det är den.

Jag inser då att de ångestsymtom jag upplever triggats av bedövningen. Och tänker på alla stackare som faktiskt har tandläkarskräck eller -obehag, och som måste deala med det samtidigt som de får en medicinskt genererad ångest.

Därefter ägnar jag mitt fokus under det att tandläkaren idkar gruvbrytning i min mun åt min andning. Ena handen håller fast hakklappen som vill fara upp i vinddraget från en fläkt; andra handen vilar på min mage strax nedanför naveln.

Med tanken låter jag varje andetag fylla buken ända ner nedanför handen, ja, ända ner i könet, som Tess har skrivit om. Jag andas in på två låååångsamma sekunder, håller en, andas ut på fyra. In på två, hålla en, ut på fyra.

Med andningsankarets hjälp – och tandsköterskans lugnande hand på överarmen – lägger sig både hjärtklappning och frossa snart.

Lätt vimmelkantig och med en tand mindre i munnen trampade jag sen hemåt för att på ordination ta det lugnt resten av dagen. Fascinerad av kroppens mekanismer och av hur kropp och psyke hänger ihop. Och av den brygga dem emellan som andningen utgör.

Tar du tillvara den alldeles gratis välbefinnanderesurs som din  andning är för din kropp och ditt psyke? 

Andningen hjälper mig självklart också när jag anstränger mig fysiskt. Typ tränar (fast det känns förmätet att kalla det träning). När andningen sitter, blir det som en extra växel.

6 reaktioner på ”Andas för bövelen!

  1. Pingback: Backspegel i tacksamhet och förundran 26 – Saras goda.

    1. Har förstått att det finns tandläkare som specialiserar sig på de tandläkarrädda. Har du en som du känner dig bekväm med? (För låta bli är ingen bra idé tror jag)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.