Etikett: Andning

2024 – ett märkligt år

On By Sara ModigIn Livet1 Comment

Ett Gott Nytt År tillönskas dig, kära läsare. Det har varit glest mellan inläggen här på bloggen i år, men jag vill ändå säga tack! Tack för att du läser, ger återkoppling ibland och kanske också låter något av det som skrivs om här reflekteras i ditt eget liv. Jag ser fram mot att fortsatt få göra dig sällskap under 2025. Liksom tidigare år stänger jag böckerna för det gångna året med en återblick och reflektion över dagarna som passerat. Det här är min återblick på något av det som 2024 inrymt. 

Det har i sanning varit märkligt, detta år. Det märkligaste och allra mest smärtsamma har varit att min lillasyster, mina barns moster, lämnade jordelivet i början av februari. Hennes bortgång blev en knivskarp påminnelse om att livet kommer utan garantier. För mig var hon på flera sätt mittpunkten i familj och släkt. Även efter det att hjärntumören debuterade för fyra år sedan var hon dessutom en av mest levande, seende, varma och engagerade människor jag mött. Hennes kärlek till och omsorg om familj och släkt var stor och djup, hennes drivkraft för sjukvårdens utveckling med patienten i centrum var brinnande; hennes gudstro bergfast. Helgen innan hon dog satt jag bredvid hennes sjuksäng för att, som hon önskade, diskutera svaren på en uppgift i den förändringsledningskurs som hon gick.

Overklighetskänslan som uppstår i hennes frånvaro, vid besöken i Sollefteå (där vår mamma, min systers man och hennes dotter med familj bor), när de där händelserna som jag skulle ringt och delat med henne inträffar, i advents- och julfirandet (hon älskade och förkroppsligade den tiden på året), när jag kör förbi huset där vi tillbringade de flesta av våra gemensamma barn- och ungdomsår… den är så stark. Den är så märklig.  

Ytterligare två begravningar i min och M:s släkter har det blivit under året. När människor som står oss nära rycks bort, påminns vi om vikten av att vårda relationerna med dem vi har kvar. Jag erkänner att jag lätt tappar fokus på mina familje-, släkt- och vänskapsrelationer, eftersom mitt huvud oftast surrar av intryck och uppgifter från jobb och studier, liksom av egna funderingar och skapandeambitioner. Under året har jag ändå medvetet försökt att ta upp eller hålla kontakten med några av alla fantastiska människor som jag har gåvan att få ha i mitt liv.

Firat med nybliven körkortstagare
Vinkat farväl till tågluffare
Utforskat söderort med övningskörare

Jag kom häromdagen att prata med en förälder till ett litet barn om vilken barnaålder som är ”den bästa”. Mitt svar på den frågan är att den ålder som mina barn nu är i (mellan 17 och 21) är den roligaste hittills. Visserligen är kontakten långt ifrån så där omedelbart fysisk och nära som när de var yngre, eller när de, som i de två äldstas fall, överhuvudtaget bodde hemma. Om än bara varannan vecka. Men att få betrakta hur de tar sig an vuxenlivet, att lyssna på hur de sinsemellan samtalar och skämtar, att få dela deras tankar om samhället, relationer och tillvarons natur, att få lära av dem hur man kan vara ung vuxen idag. Att få finnas där för mentalt och praktiskt stöd oavsett om det gäller formuleringar till kompisar eller arbetsgivare, övningskörning, flytthjälp eller sömnad – det är stort och märkligt. Jag andas in tacksamhet och förundran varje gång det händer.

Under hösten tog jag tag i tanken att bjuda in till familjesöndagsmiddag en gång i månaden, utan tvång eller förväntningar på deltagande. Det har blivit en fin tradition som fortsätter till våren.

Att bli sedd med den blicken är att vara älskad. Att möta och vila i den är att vara hemma.

En självklar deltagare i familjemiddagarna är min älskade partner och närbo M. Vi har nu bildligt och bokstavligt promenerat vid varandras sida i mer än 4,5 år. Han fortsätter att utmana och samtidigt så generöst, så stort, stötta och uppmuntra mig på ett sätt som gör det där talesättet sant för oss: han gör mig helt enkelt till en bättre version av mig. Dessutom gör han min värld rymligare.

”Känner du igen dig i bilden av huvudfotingen med stirrande blick, håret på ända och utan kroppskontakt? Det är jag när skav och stress gör sig påminda. Ett liv med skygglappar på åt alla sidor utom framåt, blicken fäst på kravet, måstet, deadlinen … Under många år var det mer eller mindre mitt normaltillstånd. Om du känner igen dig, vill jag påminna dig om att det finns enkla sätt att gå från huvudfoting till helkroppsling.” (Instagraminlägg på Brave Breathing)

I efterskalven, kölvattnet och tomrummet efter min systers bortgång är det ibland som att orden inte kommer till mig lika lätt längre. Mycket känns så futtigt att uttrycka och försöka formulera sig kring. Det märks bland annat, som jag skrev inledningsvis, i att inläggen här på bloggen varit glesare än vanligt. Men kanske är de sinande orden också en konsekvens av att jag under året tagit ett par kännbara kliv på vägen från huvudfoting till helkroppsling. Det ord som jag gick in i 2024 med var ju ”Förkroppsliga”. För mig stod det för en önskan om att leva och uppleva livet med låg tyngdpunkt: med hela kroppen och inte bara i knoppen.

För mig har kungsvägen till helkroppslighet under året dels varit den medvetna andningen, dels en mindfulnessvisualisering av mina armar och ben som en bägare för det som väller eller väcks upp av känslor, tankar och sensationer. Den senare övningen var det min terapeut D som invigde mig i för något år sedan. I kombination med frågan ”Who does the Grail serve?” har den sedan dess varit en återkommande och förankrande, förkroppsligande följeslagare.

Den allt starkare förankringen i kroppen har fått balansera mig under ett år som samtidigt gått på högvarv på det kognitiva planet. De halvkvädna visorna om jobbfronten i förra årskrönikan har materialiserat sig i en vacker, rolig och stimulerande bukett av olika deltidsroller, försörjningsströmmar, uppgifter och sammanhang:

  • Adjungerad universitetsadjunkt på Mälardalens universitet (MDU) med huvuduppgift att leda processen i ett policylabb om nya arbetssätt för klimatanpassning rörande ökade nederbördsmängder i Flens kommun; tillika mindre uppgifter kring nyttiggörandearbete och i undervisning.
  • Analytiker av klimatkontrakten i det strategiska innovationsprogrammet Viable Cities.
  • Uppstart på och affärsutveckling med superprofessionellt stöd av den del av mitt bolag som erbjuder tjänster till både enskilda och grupper inom andningspedagogik/breathwork – Brave Breathing. Har bland annat fått bita huvudet av min skräck för att sälja och marknadsföra mig själv, och tränat flitigt på sociala media-marknadsföring på både Facebook och Instagram. Tack och lov har det också gett resultat i form av nya och återkommande klienter!

Osäkerheten på jobbfronten som jag vadade i en stor del av förra hösten gjorde att jag började tänka i banor på omskolning, och som en förberedelse inför det sökte en distanskurs på halvtid i psykologi med sikte på att ta en kandidatexamen i det ämnet. Omskolningsplanerna kom av sig, men psykologikursen (och eventuell examen) lockade och lockar ändå. 15 poäng Introduktion till psykologi och 7,5 poäng Utvecklingspsykologi har klarats av under året. Nu återstår bara en gruppinlämning och en tenta i Socialpsykologin, så är jag sedan redo för fortsättningskursen!

Vårens halvtidsstudent blev heltidsstudent i början av hösten (det var i sanningens namn lite intensivt där ett tag). De åtminstone hypotetiska utvecklingsmöjligheter som en slutförd magisterexamen öppnar för vid MDU, som lite grann kommit att kännas som ett intellektuellt hem, gav mig motivation att ta tag i en 28 år gammal surdeg och avverka en kurs i kvalitativ metod inom Samhällsvetenskaperna. I början av december kom examensbeviset på min Politices Magister med specialisering inom statsvetenskap. En pusselbit föll på plats i mitt CV. Även om jag är en person som gillar att dra igång nya saker så njuter jag också av slutföranden. Så jag är nöjd. Mycket nöjd.

Woopwoop!

När jag väl kommit igång med psykologistudierna, fortsatte jag av bara farten över sommaren med en kurs i Jungiansk psykologi. Det var djupt stimulerande att bekanta sig med C.G. Jung – inte minst för att hans självbiografi väckte intensiva känslor av något slags själsfrändeskap hos mig – och hans tankar om det mänskliga medvetandets olika lager, liksom om människans utveckling under livsresan.

Att läsa sommarkurs gör att pluggandet kan ske under ganska behagliga former…

Psykologin är den ena ingången till Jungs tankevärld, religionen, inte minst i mystik tappning, den andra. Med start redan förra hösten har jag under året kommit att ägna en hel del intresse åt den kristna mystiken. De tolknings- och tankerymder som mystikens författare i då- och nutid öppnat för mig har gjort att jag nu, efter att i sisådär 15 år stått fri från kyrko- och religionstillhörighet, och efter nyfiket sökande i flera andra traditioner, återvänt – eller, som jag snarare upplever det, återdragits – till den kristna traditionen och gemenskapen i Svenska kyrkan.

Gemenskapen formaliseras på åtminstone tre olika sätt: församlingsgemenskapen i min hemkyrka vid Årsta torg där jag firar söndagsmässa så ofta jag kan och det fortsatta körsjungandet i församlingens vokalensemble Ars Longa, det katekumenat som jag påbörjade i höstas med sikte på konfirmation till våren och slutligen nätverket och de månatliga träffarna i Uppsala kring Hjärtats bön – en mystik praktik på kristen grund som bland annat involverar medveten andning. Mina olika intressesfärer och cirklar knyts ihop på ett märkligt och vackert sätt!

Vid två tillfällen under hösten fick jag återigen förtroendet att som körledare dra mitt strå till lasset för att föreningen Coromanternas vänner skulle kunna fullgöra delar av syftet att framföra tonsättningar och arrangemang av Svenerik Damm, så att den musikaliska skatt som han efterlämnade kan hållas vid liv och spridas till fler. Jag är så sjukt glad att jag fått det här sammanhanget att plocka ner mitt körlederi från hyllan där jag trodde att jag stoppat undan det en gång för alla. På samma sätt som när jag guidar en andningssession känner jag mig i rollen som körledare som fisken i vattnet, hemma i mitt rätta existentiella element.

Det har varit ett märkligt år. Ett fruktansvärt smärtsamt år. Men också ett år fyllt av många stjärnögonblick, du vet, sådana där stunder som hänger kvar i minnet med ljus och värme. Jag skulle också vilja beskriva det som ett år av rymd och rymlighet, vilket bland annat visat sig i den uteblivna energidipp som alltid brukar infinna sig i och med novembers intåg. Rymden och rymligheten kanske inte så märkligt när jag tänker efter: som mer helkroppslig än huvudfoting så får livet i mig mer utrymme att dansa på…

Liksom tidigare år ser jag tillbaka på det gångna året med djup tacksamhet. Det må, som skrivet var, ha varit ett år med smärta och sorg. Tydligast står ändå insikten om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag fortsatt är på rätt plats i livet – här och nu.

Yutori – andrum

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Ikigai, Medveten närvaroLeave a comment

Jag snavade över ett instainlägg som fick mig att stanna upp. Ett vackert foto med det japanska ordet Yutori.

Det var nog den där känslan av tidlös rymd i här och nu som fångade mig. Den känslan älskar jag att vara i. Den är nästan som att jag är ett med det som omger mig: ”Träden. Molnen. Marken där jag går.” för att låna några ord från Pär Lagerqvist.

Jag ville också dela begreppet och inspirationen. Men med svensk text och egen bild såklart. Min vana trogen började jag googla för att läsa på om begreppet.

Inte blev jag mindre inspirerad när jag hittade några artiklar som översatte begreppet med ”room to breathe”. Klockrent, tänkte jag. För min alltmer regelbundna (snart snudd på dagliga) andningspraktik har gjort att jag har mycket närmare till det där tillståndet idag.

Så hittade jag källan till citatet. Äras den som äras bör tänker jag. Det var i ett inlägg om ”The Important Concept of Yutori” av Trudy Boyle på hennes blogg ”Living well with illness”, i vilket hon bland annat citerar Naomi Shihab Nye från ett avsnitt av podden On Being. Nye citerar ett brev hon fått från en japansk flicka, som skrev om Yutori och förklarade att

”It’s a kind of living with spaciousness. For example, it’s leaving early enough to get somewhere so that you know you’re going to arrive early, so when you get there, you have time to look around. … and after you read a poem just knowing you can hold it, you can be in that space of the poem. And it can hold you in its space. And you don’t have to explain it. You don’t have to paraphrase it. You just hold it, and it allows you to see differently.”

Så – en söndagsinspiration till dig får bli denna: Ta ett par djupa andetag och känn hur luften strömmar in och ut. Känn in din kropp i andetagen. Öppna dig sedan för det som är runt dig. Var i det, utan annat mål än att vara just med det som är. Utan etikett och värdering. För en stund. Och känn vad det gör med din upplevelse av världen.

13 december – om språken som lyser i mörkret

On By Sara ModigIn Svärta och smärta1 Comment 
När mörkret från mångdimensionella kriser och existentiella hot lade sig som ett blött snötäcke över livet och effektivt raderade ut alla spår av vägen framåt

När frukterna på hoppets och meningsfullhetens träd hängde ruttna, frostbitna på bara grenar eller täckte jorden med en halkig sörja av söndermosad fallfrukt som frusit till is

När isande vindar blåste runt hjärtats förmåga att älska och älskas

Och rationalitetens, intellektets och logikens språk föll som vassa istappar mot marken och splittrades i sylvassa skärvor

Då tände jag fladdrande ljuslågor av andra språk.
För att orientera mig, värma mig, hålla mig levande tills våren skulle återvända. 

Musikens 
Poesins 
Konstens 
Dansens 
Andningens 
Beröringens 
språk

Jag vände mig till språken som når bortom förnuft, bortom tanke, till språk som förmådde hålla själen vid liv i midvinternatten och som förenade mig med andra som delat och delade min vilsenhetsposition. 

Ett själarnas luciatåg i den dunklaste av nätter.

Dagens luckpaket är att reflektera över din preppinglista för tider när det blåser snålt runt själen. Jag menar inte pepplista, även om min uppmaning med en cyniskt lagd tolkning möjligen skulle kunna tolkas som det. Men jag avser det som går djupare än peppen.

Jag bjuder in dig till att reflektera över vilka musikstycken, dikter, sångtexter, konstverk eller praktiker som rörelse, meditation, bön, ordlös gemenskap med en vän etc. som har burit dig, skänkt dig tröst och en aldrig så liten och flämtande låga av liv genom dina dagar och nätter av själsliga vinterstormar.

På förstaplatsen på min lista ligger Karin Boyes Ja, visst gör det ont. Även Tomas Tranströmers Romanska bågar hör hemma där. J.S. Bachs Preludium ur Cellosvit No 1 i G-dur har många gånger varit bron över mörka vatten, liksom Arvo Pärts Spiegel im Spiegel och den avslutande Agnus Dei ur Frank Martins Mässa för dubbelkör. I en helt annan stil, men med en text som lyser mig hemåt, är Kjell Höglunds Själens mörka natt.

Vad har burit, vad bär dig?

person hand reaching body of water

En julkalender om att leda sig själv och andra

On By Sara ModigIn Ledarskap7 Comments

I år blir det julkalender på bloggen igen. Jag är så glad över ynnesten att få samskapa 2022 års julkalender med Helena Godotter Karlberg, utifrån vår gemensamma projektbaby ”En hel hand – metod och verktyg för helhetligt och helande handlande”. Varje dag delar vi våra tankar om någon av delarna i modellen, och ger dig dessutom ett litet luckpaket i form av en inbjudan till att göra – det kan vara en övning, att observera något eller en tanke att reflektera över.

Vem är då min medskapare? Helena arbetar främst med platsinnovation som handlar om att utveckla platser utifrån dess unika identitet och styrkor. Hon arbetar även med att utveckla ledare och företag via LTU Business, Luleå tekniska universitets affärsutvecklingsbolag. Hon har tidigare varit vd för Piteå Science Park och styrelseledamot i SISP, Swedish Incubators and Science parks. Nu är hon styrelseledamot i SVID, Stiftelsen Svensk Industridesign och ordförande i Svenska Designsällskapet.

Helena Godotter Karlberg

Helena har en bakgrund som journalist och har arbetat med press, radio och tv under 15 år. Regelbundet föreläser hon om platsinnovation och platsattraktivitet. Helena är även en uppskattad och flitigt anlitad moderator. Tillsammans med Renata Chlumska, första svenska kvinnan på Mount Everest, driver hon Summitpodden, en podd om höga berg och djupa dalar där äventyr möter näringsliv. Helena driver även Latitude 66-podden som handlar om ledarskap och mentorskap med utgångspunkt i norra Sverige. Hon är uppvuxen i Helsingborg, har rötterna i Härjedalen och baslägret finns numera i Luleå. Tillsammans med mig, Sara Modig, har hon nyligen startat projektet ”En hel hand”. 

Idag berättar Helena om upprinnelsen och innehållet i projektet. Lite längre ner i inlägget bjuder Sara in dig till det första luckpaketet – att iaktta ditt andetag.

1 december  – En hel hand av Helena Godotter Karlberg

Vår relation, min och Saras, började för flera år sedan i ett litet kök, i Almedalen. Där hade engagerade politiker, journalister och lobbyister samlats för att dela åsikter, insikter och erfarenheter. Alla var i Almedalen på grund av vårt samhällsengagemang, som talare, opinionsbildare och moderatorer. Vi skrattade, dansade och lyssnade på musik för att slappna av efter många, långa intensiva dagar. Samtalen om miljö, jämställdhet, integration och digitalisering fortsatte studsa mellan väggarna, långt in på natten, i en symbios av dunkande toner. Nu flera år senare, kämpar vi idogt vidare för att få en bättre och mer hållbar och fantastisk planet och många, som befann sig i det lilla köket den där natten i Almedalen, finns på ledande positioner i vårt samhälle idag. Innovation och design var och är en gemensam nämnare, design som process med användaren i fokus.

Sara och jag har under åren funnits i varandras närhet, i parallella organisationer, med mer eller mindre tydliga kopplingar till varandra. Men vi inte arbetat tillsammans, förrän nu. Vi har varit nyfikna på varandras uppdrag och på varandra som människor, och när Sara la ut en annons på sociala medier att hon sökte personer att coacha, nappade jag direkt. Jag arbetar själv med att utveckla ledare, företag och platser såsom kommuner och regioner, och jag befann mig i en fas där jag behövde stöd och ett bollplank, dels för att dels kunna leda mig själv, dels för att leda andra.

Sara har jag alltid haft ett stort förtroende för, och att få möjligheten att bli coachad av henne, kändes både spännande och utmanande. Det jag fastnade för hos Sara var att hon arbetar med hela människan. För mig handlar allt om helhet och jag har alltid ett holistiskt perspektiv i allt jag gör.

Det första riktiga coachsamtalet blev en a-ha-upplevelse. Sara har förmågan att ställa frågor som leder till eftertänksamhet. Hon kunde dessutom hjälpa mig att samla mina idéer och tankar som for runt som ett virrvarr. Frågor varvades med meditationsövningar och ett kreativt brainstormande av idéer. Efteråt kände jag mig till freds och samtidigt upprymd. Dessutom en gnutta stolt att Sara ville lägga tid på mig! Coachsamtalen utvecklades snabbt till en mentor-adept-relation, där vi båda delade med oss av ärliga funderingar och tankar. Samtalen ledde vänskap och till samskapande. Nu ger vi varandra tid för att skapa och göra skillnad – tillsammans! 

”En hel hand” föddes en sen kväll över Teams, där jag satt i mitt kök utanför Luleå och Sara i sitt utanför Stockholm. ”En hel hand” är en metod i att leda sig själv och andra. Den utgår från hela människan och är en metod som består av fem delar som alla måste fungera och vara synkade med varandra för att vi ska må bra, som hela människor. De fem delarna är 

  1. Den fysiska – handlar om att kroppen ska må bra, att det är viktigt att hålla igång, röra på sig, träna, bygga muskler, men också stretcha, slappna av, vila. Det handlar även om att äta bra och om att ta tillvara andningen som redskap för välmående.
  2. Den mentala – handlar om hjärnan, om att den ska få stimulans, ny kunskap, nya intryck, insikter, men också vila. Idag får vi så mycket intryck hela tiden via massor med informationskanaler. Vi läser, ser på tv, film, lyssnar på radio, poddar, reser. Det förflyttar våra tankar framåt och bakåt och får oss att tänka, att utmana oss själva. Det är bra, men det är också viktigt att stänga av ibland, så att hjärnan får vila, återhämta sig t ex via meditation.
  3. Den emotionella – handlar om hjärtat, att det känns bra i magen och i själen. De ger kraft och energi samt skapar harmoni och ork. Men också medkänsla och en förståelse för olika situationer och människor på ett djupare plan.
  4. Den sociala – handlar om relationer och att vårda dem. Familj, vänner, medarbetare, kunder, invånare. Alla du har runt omkring dig.
  5. Den existentiella  – handlar om det universella, att känna sig som en del i ett större sammanhang. Här kommer värderingar in, det andliga. Jag personligen är väldigt lyhörd på tecken i naturen. Alla svar finns där, det gäller bara att se dem.

Lucka 1 – med kroppen och andningen i fokus, av Sara Modig

Lucka nummer 1 har kroppen i fokus och något av det mest grundläggande i livet – andningen. Från ditt första till ditt sista andetag hinner du med sådär 500–600 miljoner stycken, om du lever i 80 år. Med tanke på den mängden andetag är det tur att andningen i huvudsak sköter sig själv. 

Hur du andas speglar hur du mår. Och vice versa – hur du andas påverkar hur du mår. Det har visa män och kvinnor vetat i tusentals år. Idag vittnar många som jobbar med andningsträning i någon form om en explosion av intresse för andning. 

Jag har tidigare skrivit om min relation till mitt andetag. Där berättade jag bland annat om hur jag för drygt ett år sedan hörde begreppet andningspedagog för första gången. Något klack till i mig då. Efter att ha frågat mitt stående orakel Google hade jag snart anmält mig till en utbildning till just andningspedagog, och i januari i år drog ”andningspedagogutbildningen (APU) med inriktning på livsenergi i terapeutiskt arbete” igång med mig som en av deltagarna.

Kursen har så här långt varit en fantastisk upptäcktsresa i kunskap om medvetenhet och emotionell intelligens, biografi och familjeförhållanden, livsenergi, prana och sexuell energi samt etik, empati och ansvar som andningspedagog. Det har också varit en inre upptäcktsresa, som gett mig en helt annan trygghet, lyhördhet och förankring i min kropp än vad jag tidigare haft. Kanske var det den tryggheten som gjorde att jag, utan minsta tvekan, svarade ja när jag fick frågan om jag höll kurser i andning i våras. Jag, som alltid känt tvekan och varit obekväm inför att marknadsföra och sälja min kompetens. Nu kändes det bara helt självklart, och till och med angeläget. 

För ett par veckor sedanvar det premiär för den första andningskursen i egen regi. Min fascination av andningen smittade tydligen, för på frågan om vad det bästa med kursen var har jag bland annat fått svaren

  • Utöver övningarna, utbytet med övriga deltagare inklusive kursledaren. 
  • Ditt engagemang och att upptäcka deltagarnas olika upplevelse av samma övning.
  • Saras smittande entusiasm för andning
  • Den fina stämningen i gruppen och ditt fantastiska ledarskap. Din energi gjorde att man kände sig välkommen, inkluderad och avslappnad.

På min hemsida hittar du information om kommande kurstillfällen.

Inbjudan till handling

Den första övningen deltagarna fick göra på andningskursen är i mitt tycke en av de viktigaste. För den låter dig få syn på, och en känsla av, din naturliga andning. Din andningsbaseline liksom. Den är också en utmärkt temperaturmätare, inte bara på din andning, utan också på ditt mående (”hur du andas speglar hur du mår” skrev jag ju ovan). Och det första luckpaketet till dig är en inbjudan att gå från andningsomedvetenhet till andningsmedvetenhet. 

  • Där du befinner dig just nu, stanna upp och rikta din uppmärksamhet mot din andning. 
  • Ta några andetag och följ luftens väg in i kroppen, ner i lungorna och ut igen. Vad noterar du om din andning?
  • Sker den med näsan eller munnen? 
  • Vilken frekvens har den? 
  • Vilken del av andetaget är längst – ut- eller inandningen? 
  • Finns någon paus mellan in- respektive utandning, mellan ut- respektive inandning eller följer de direkt på varandra? 
  • Hur långt ner i kroppen rör den sig? Stannar den under nyckelbenen? Eller landar den i bröstkorgen, kanske till och med djupt ner i magen?
  • Hur känns andetaget från insidan av din kropp? Från utsidan?

Att bli medveten om hur ”andningen andas dig” är första steget mot att bli mer hemmastadd i din kropp med andningens hjälp. Att bli mer närvarande och fokuserad i nuet. Det är också ett första steg mot att kunna ta hjälp av dina känslor istället för att stjälpas över ända av dem, tänka klart, fördjupa dina relationer och kontakten med din plats i universum, den del av livet som går bortom orden, tiden och rummet. 

Glad första kalenderlucka!

Känslan av att ha hittat sin grej

On By Sara ModigIn Ikigai1 Comment

Den har jag nu. Jag har landat i soffan hos Mats, hög på endorfiner och samtidigt med en begynnande adrenalinspåslagsbaksmälla.

Ikväll var det premiär för den andningsworkshop som jag utvecklat och marknadsfört på egen hand. Jag som avskytt att marknadsföra mig själv. Nu har det (nästan) känts helt naturligt, till och med angeläget.

Tio deltagare plus en workshopledare – jag – möttes i Mellanrummet på Hälsans hus i Stockholm. En deltagare var Mats, som också tjänstgjorde som världens bästa assistent. Fem av dem var vänner från olika delar av livet. Fyra hade hittat dit via kalendariet på Hälsans hus hemsida.

Lite rubbad i mina cirklar blev jag inledningsvis, dels av att min möbleringsplan sprack, dels av att tekniken strulade i början (egentligen var det gränssnittet människa/teknik/instruktion som strulade).

Men sen flöt det på. Jag fick dela min fascination för det märkvärdiga, snudd på magiska och vitalt livsviktiga system som andningen är och tipsa om olika böcker och experter (den största delen av mitt andningsbibliotek hade fått följa med till workshopen som inspiration under fika och efteråt.) Jag fick bjuda in deltagarna att ta sina egna andningslabb – sina kroppar, sin reflektionsförmåga och sin andning – i besittning i olika övningar. Vi fick tillsammans uppleva hur olika personer fick helt olika upplevelser av samma övning. Vi fick ta del av varandras reflektioner och frågor kring olika andningstekniker. Och deltagarna fick sätta ihop ett eget program för en regelbunden andningsrutin, baserat på de övningar vi gjort under kvällen.

Min intention inför workshopen var för det första att testa om min idé om en kort andningskurs med fokus på grundläggande andningsmedvetenhet och enkla tekniker för att öva medveten andning skulle kunna flyga. Skulle det finnas intresse och betalningsvilja? För det andra var det just att få dela med mig av de insikter jag gjort sedan jag började fördjupa och utbilda mig i andning. Inte minst ville jag få dela upplevelsen av kraften i andningen för att hitta den där lugna energin som jag vill vara i och för att öka min närvaro och förankring i kroppen. För att känna mig mer levande helt enkelt.

Min upplevelse är att intentionen uppfylldes till fullo. Konceptet håller. Jag har redan intresserade för de tillfällen som jag bestämt att göra i vår. I december är det dags för premiären för onlineversionen, och där trillar anmälningarna också in.

Och jag fick dela och inspirera. Även om utvärderingen återstår att samla in såg och hörde jag tillräckligt av medtag hos deltagarna ikväll för att säga att jag står trygg i visshet om det. Känslan i kroppen säger det också – det här är min grej.