Närvarande

Nymåne. Ny intention. Välbekant tema.

Jag har några konkreta behov av att vara när- och härvarande i livet just nu. I träningen och utbildningen till coach. I dejtandet. I oron över leveransen och kundens eventuella intresse för fortsatt samarbete i ett visst uppdrag.

Tack vare några års regelbunden meditation, inte minst med stöd av Headspaceappen, har jag flera verktyg att ta till. Jag bemästrar dem inte. Men för varje gång jag använder dem blir de – och närvarandet – lite mer rotat i mig tänker jag. Känner jag.

Framförallt andningsankaret – gärna ända ner i könet som Tess skrivit om. Dels har det en rent fysiologiskt lugnande effekt på kroppen, dels gör koncentrationen på att känna in andningen att jag måste avbryta tankelooparnas snabba snurr, yrsliga dans och surrande kör.

Sen kroppen. Kroppen, va. Vilken grej för att vara närvarande. Att verkligen känna in fotsulorna mot golvet, mot skosulorna… Att visualisera rötter som går ända in i den glödheta kärnan av jorden. Grundad. Trygg som del av något urgammalt och oändligt.

Och intuitionen. När andningen fått tankarna att lugna sig, glesa ut, så att nåt annat kan få en syl i vädret, då blir det plats för lyhördheten och intuitionen. Två sidor på samma mynt.

Att lyhört observera med alla sinnen, utan att omedelbart värdera och stämpla de intryck som landar i den inre inkorgen – bra/dåligt, rätt/fel. Att lyhört observera inåt, och lita på intuitionens vägvisare.

Att pröva vägen som denna vägvisare pekar på. Inte med ambitiösa sjumilakliv eller i 2:30-minuterstempo, utan med naturlig, intuitiv steglängd och fart. Tillräckligt kort, tillräckligt långsamt för att hinna vara lyhörd för den återkoppling som mina sinnen ger mig och det nästa steg som intuitionen visar på.

Helena berättar i en FB-live om den grundläggande regeln för coaching. För att vara hållbar, resilient människa kanske till och med.

Show up. And respond to what shows up.

Inte mer. Inte mindre. Den regeln prövar jag som ett svar på frågan om Hur jag ska leva den här måncykelns intention, Närvarande.

Lyssna på Helena själv här. Vad händer med dig när du ”show up?” När du ”respond to what shows up”?

Meditationsreflektion: process, inte tillstånd

Sitter på min altan och mediterar i solstrålarna som snart dränker hela platsen i värme och ljus.

Räknar andetagen, ”ett på inandningen, två på utandningen, tre på in, fyra på ut”. Upp till tio uppmanar mig Andys mjuka röst, sen ska jag börja om igen.

Plötsligt är jag på fjorton, och räkningen har hamnat i bakgrunden av tankarna på vad vi ska äta idag och annat smått och gott.

Det är som det ska, vet jag vid det här laget. Jag för tillbaka mitt fokus till andetagen och räknandet.

Just denna process: att släppa taget om de tankar som dragit iväg med mig och varsamt återföra dem till mitt neutrala fokus, är kärnan i meditation för mig just nu. Det handlar inte om ett tillstånd av att ”inte tänka på något”, ”tomt sinne” eller så.

Ljuvligt välgörande i sin enkelhet. Och omöjligt att ”göra fel”.

Andas för bövelen!

”Det där knäppande ljudet är goda nyheter” sa han, tandläkaren, där jag låg med munnen på vidaste gavel i morse. Tack, det var skönt att veta. För det lät mer som om han återupprepade gånger misslyckades med att få fäste om tanden med tången eller vad det nu var för pryl han använde för att bända bort tanden.

Eftersom jag nått den ansenliga ålder då visdomen lämnar tänderna för att ge sig ut i kropp inklusive hjärna på egen hand, och en av mina visdomständer protesterat mot denna tidens gång genom att ställa till med tandköttsfickor och annat elände, var det dags att plocka bort den idag.

Jag har inte tandläkarskräck. Vanliga undersökningar tycker jag till och med är ganska trevliga. När tillåter jag annars mig själv att ligga helt stilla och inte göra något?

Jag var inte helt opåverkad inför dragningen idag dock. Har förstått av vänner och bekanta att det kan göra rejält ont. Men jag tänkte att det får bli som det blir, och hade iallafall sett till att planera in frånvaro från kontoret.

När jag väl på plats i den fällbara stolen med den skarpa lampan, som påminner om en vänligt sinnad alien, var det dags för tandläkaren att plocka fram bedövningen. I spruta. Även om jag inte har tandläkarskräck och har kommit över mitt värsta obehag inför sprutor så är jag inte helt avslappnad i deras sällskap. Sprutornas alltså.

Nålen var så tunn så att den mest kändes, inte smärtade. Och inte heller spände det så värst när bedövningsmedlet sprutades in. Så varför fick jag helt plötsligt värsta panikångesten?

”Man kan få lite hjärtklappning av det här” säger han. Jaha, även det var ju bra att veta. Hjärtat fortsätter att rusa, tårarna börjar rinna till i ögonen och plötsligt börjar jag frysa och skaka.

Jag frågar om bedövningen möjligen också är kärlsammandragande. Jo, det är den.

Jag inser då att de ångestsymtom jag upplever triggats av bedövningen. Och tänker på alla stackare som faktiskt har tandläkarskräck eller -obehag, och som måste deala med det samtidigt som de får en medicinskt genererad ångest.

Därefter ägnar jag mitt fokus under det att tandläkaren idkar gruvbrytning i min mun åt min andning. Ena handen håller fast hakklappen som vill fara upp i vinddraget från en fläkt; andra handen vilar på min mage strax nedanför naveln.

Med tanken låter jag varje andetag fylla buken ända ner nedanför handen, ja, ända ner i könet, som Tess har skrivit om. Jag andas in på två låååångsamma sekunder, håller en, andas ut på fyra. In på två, hålla en, ut på fyra.

Med andningsankarets hjälp – och tandsköterskans lugnande hand på överarmen – lägger sig både hjärtklappning och frossa snart.

Lätt vimmelkantig och med en tand mindre i munnen trampade jag sen hemåt för att på ordination ta det lugnt resten av dagen. Fascinerad av kroppens mekanismer och av hur kropp och psyke hänger ihop. Och av den brygga dem emellan som andningen utgör.

Tar du tillvara den alldeles gratis välbefinnanderesurs som din  andning är för din kropp och ditt psyke? 

Andningen hjälper mig självklart också när jag anstränger mig fysiskt. Typ tränar (fast det känns förmätet att kalla det träning). När andningen sitter, blir det som en extra växel.

Återhämtning i mellanrum – writer’s cut

Livet har sin egen andningsrytm.

Det andas in – jag fyller på med energi, intryck, kunskap, information, tillhörighet… Läser, lyssnar, reflekterar…

Det andas ut – jag delar med mig av tankar, kunskap, tid, kontakter, gemenskap… Pratar, skriver, gör…

Det är i stillhet – när jag är i varandet, vilan i nuet; observerar, registrerar, utan att värdera, bearbeta eller agera…

Precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten – pausen mellan utandning och inandning – får finnas och ta sin egen tid, behöver min hjärna och själ återhämtningen – det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.


Foto: mirror of peace by Kathy Ponce @ Flickr CC BY 2.0

Det här är en bearbetning av ett inlägg som ursprungligen postades 3 april 2014.

 

 

Återkommande – dag 97 i #blogg100

Detta skrivs den 6 juni, Sveriges nationaldag, 2016.  Mellan 1916 och 1982 var det Svenska flaggans dag (vilket det fortfarande är). Dagen firas till minne av flera olika konstitutionella milstolpar i vårt lands historia:

  • Gustav Vasa valdes till Sveriges kung i Strängnäs, Kalmarunionen därför slutgiltigt upphörde och Sverige blev en självständig stat.
  • Hertig Karl (den blivande Karl XIII) skrev under 1809 års regeringsform.
  • Sveriges riksdag 1973 tog första beslutet om 1974 års regeringsform.

sweden-916799_1920

I min familj har vi inga särskilda traditioner kring dagen. Jo förresten, jag har en: jag läser Dilsa Demirbag-Stens krönika efter Husbykravallerna 2013, mitt nationaldagsevangelium.

När vi hade hus, hade jag en idé om att gå ut vid 9-snåret med fasadflaggan i högsta hugg och sätta den på plats samtidigt som  ”Flamma stolt” med Orphei Drängar spelades på högsta volym för hela grannskapet. Idén blev verklighet ett par år också.

Nuförtiden blir det, om något, utflykt till något av de förarrangerade firandena med picnickorgen packad. För något år sedan firade vi med Operan i Haga; i år var det Kulturskolan i Rålambshovsparken som fick stå för kalaset, eftersom 11-åringen framförde en snabbrepris av årets musikaluppsättning Aristocats.

Oavsett deltagande i firandet eller ej, är det en dag som passar som hand i handske för att skriva något om det återkommande i våra liv.

För varje år som går upplever jag årstidernas gång allt tydligare. Jag försöker också stanna upp och ta in skedena djupare. Första snödroppen, första koltrastsången, första magnoliablomman, häggen, syrénen… De ljusa juninätterna, de fåtalet (?) gassande, tryckande varma dagarna då luften står stilla i väntan på urladdningen, badstränderna, augustimånen. Lövens skiftningar från grönt till rött och brunt. Oktober- och novembermånaderna då träden kläds av. Adventsljusen och julsångerna. Skiddagarna och snögloppet.

Det är något med den cykliska tiden som liksom gnuggas djupare in i mig för varje år som går.

Det har blivit påtagligt i mitt firande av digital helg sedan ett antal veckor. Under 24 timmar varje vecka skapar jag rymd i min relation till omvärlden som jag tar in den genom internet och alla digitala redskap. Och den digitala helgen har snabbt blivit en hörnsten i mitt liv som jag ser fram emot – både att lägga undan dator och telefon, och att sedan plocka fram dem igen, med vår relation satt i lite större perspektiv än vad vi hamnar i på daglig basis (ja, jag talar om datorn, telefonen och iPaden som vore de nästan personer. Och de är de på sätt och vis, arbetskamrater som gör det möjligt att skapa, lära och kommunicera).

Jag associerar till Tomas Sjödins reflektioner om de judiska stränga reglerna för sabbaten, som han skriver om i Det händer när du vilar. Han reflekterar över upplevelsen att ”stränga regler ger avspända människor”. Hm, lagom stränga är nog bäst tänker jag, när tanken gör ett skutt till nidbilden av brittiska internatskolor och andra regeltyngda miljöer. Kanske är det just det att det är stränga regler för en begränsad, men återkommande period som är nyckeln?

Tomas Sjödin skriver vidare om betydelsen av det återkommande. Han utgår från växtens resa från frö till planta, och han stannar vid vikten av väntan och till och med monotoni, vilket förr eller senare tenderar att dyka upp i det återkommande, för att de osynliga rottrådarna ska hinna med att utvecklas i lugn och ro. Det är en grundförutsättning för långsiktigt hållbart växande.

Utöver min digitala helg provar jag den här månaden för första gången en annan ritual, som Tess har tipsat mig om. I takt med månens faser under en måncykel väljer jag, utvecklar jag och förankrar jag en intention i mitt liv. Det här gör jag inte för att jag skulle tro att det är något magiskt med månens kraft, utan för att måncykeln är en naturlig cykel för växande och vila.

Det blir som med andningscykeln, som jag tidigare skrivit om. Ta in, ge ut, vila. Ta in, ge ut, vila. Så länge i mitt liv har jag tagit in och gett ut utan vila. Den här våren har jag på allvar insett vikten av vilan.

En intention är ett eller flera ord, som kondenserar någon aspekt av mitt liv och sammanhang som jag vill sätta extra fokus på i reflektion och handling. Denna min första måncykel är min intention ”Vardag”. Jag tror att det handlar om att fortsätta utforska och etablera de dagliga rutiner som jag lärt mig att uppskatta värdet av: meditation och kort workout+stretch.

Har du några återkommande hållpunkter i ditt liv, som hjälper dig i ditt växande och i din vila?