Meditatio

Sedan ett par månader är jag Headspace:are. Headspace är ”din hjärnas PT” – en onlinetjänst för att komma igång med och hålla fast vid vanan att meditera regelbundet.

De två sista orden i den meningen – ”meditera” och ”regelbundet” är viktiga för mig.

”Meditera” för att jag verkligen vill förbättra mitt sätt att hantera stress och den ångest den genererar hos mig. Och många vittnar om att meditation hjälper dem att hålla huvudet kallt längre – något som vetenskapligt kan förklaras med att regelbunden meditation har visat sig förändra de nervbanor mellan Amygdala – vårt fly-eller-fäkta-centrum – och övriga hjärnan som gör att vi instinktivt tolkar smärta eller rädsla som fara, för att istället förstärka förmågan att förhålla oss till dem på ett mer lugnt och iakttagande sätt. Amygdala verkar dessutom krympa, medan området som kallas pre-frontal kortex blir tjockare – det är en del av hjärnan som är viktig för medvetenhet, koncentration och beslutsförmåga. De här förändringarna gör det i sin tur möjligt att tolka och förhålla oss till signaler från omvärlden på mer konstruktiva och övervägda sätt. Dessutom har det visat sig att meditation ökar vår förmåga till empati! För att uppnå effekten krävs dock regelbunden, i princip daglig, träning…

Så därför är ”Regelbundenhet” viktigt. Men också för att jag sent omsider i livet, det vill säga sedan några år, inser att jag mår så bra av (en lagom dos av) rutiner att det överväger den tråkighet och ospontanitet som jag förknippat med dem. När sjukdomsinsikten nu är på plats, ska jag bara hitta en lagom hög ambitionsnivå också för att börja tillfrisknandet… Allt-eller-inget-principen, som jag länge kört, är inte den medicin jag behöver. Den har tvärtom visat sig ha väldigt kraftiga biverkningar i form av tappade sugar och långa motivationssvackor.

Headspace handlar för mig om 10 minuter om dagen i en guidad meditation. Andy, som är guiden, har en mycket behaglig röst med en skön accent (språket är engelska) och levererar pedagogiska genomgångar med jämna mellanrum. Jag kan ha Headspacekompisar som kan heja på mig (tack Helena!) och som jag kan heja på. Och hela härligheten är gamefierad med badges som jag får efter att ha mediterat ett visst antal dagar i följd.

I ärlighetens namn var det si och så med regelbundenheten under de första 30 sessionerna. Men sedan några dagar har jag lyckats slå nya uthållighetsrekord gång på gång – vem vet, den här gången kanske den nya vanan verkligen kommer på plats!

Återhämtning i mellanrum – #blogg 100 33/100

Det slår mig att livet följer sin egen andningsrytm:

Andas in – fylla på med energi, intryck, kunskap, information… Läsa, lyssna, reflektera..

Andas ut – dela med mig av tankar, kunskap, tid, kontakter… Prata, skriva, göra…

Stillhet – varande, vilande i nuet; bara observerande, registrerande, men utan värdering, bearbetning, aktivitet

Och precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten, pausen mellan utandning och inandning får finnas och ta sin egen tid, behöver min hjärna och min själ återhämtningen i det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.

 

————-

Foto: mirror of peace by Kathy Ponce @ Flickr CC BY 2.0

 

 

1.23.34, plats 8642 av 8825

We did it! Med pannben, pliktkänsla (”Måste ta mig i mål för att lämna tillbaks tidtagningschipet ordentligt”), party och people som hejade fram mig, även när tårarna var nära och tänderna nästan gjorde hål i underläppen, krossade jag både kyrkbacke och alla tvivel på mig själv.

Det var väl i december som syrran kläckte idén att hon och jag skulle springa Midnattsloppet. Har glömt varifrån hon fick inspiration till denna galna idé, men jag antog utmaningen. Första steget var att börja träna på löpband i grannhusets F&S. Sedan gav jag mig hän till den bästa träningsform med de bästa ledarna och stöttepelare jag råkat på. Plötsligt hade jag sprungit mitt livs första löptävling, och kunde faktiskt säga om mig själv att jag var en löpare. Jag löptränade, även utanför NMT-passen, och lyckades samla ihop ett helt lag vänner som vårrusade på Djurgården och picknickade i gräset.

Jag fortsatte att löpträna, med Runkeeper som en allt bättre vän och coach. Som de flesta nybörjarlöpare går jag ut för hårt, springer för fort och tar slut för tidigt. Men med Runkeeper har jag lärt mig att disponera insatserna bättre och bättre.

Inspirerad av boken Born to Run, barfotalöpningens evangelium, gav jag mig på att två gånger träna i mina Tevasandaler på Roslagens rofyllda vägar. Jag fullkomligt flög fram, men fick så ont i höger framfot att jag skulle vilja skriva några väl valda svärord framför ”ont”.

Inspirerad igen, denna gång av maken som kontaktade en sjukgymnast – min sjukgymnast Ann – , fick jag för någon vecka sedan tummen ur för en koll av fot och höfter. Domen: du får springa Midnattsloppet, men sedan är det uppehåll tills foten är utredd och rehabad.

Så igår kväll stod jag och syrran där i fållan för startgrupp 7A. Vi svor Midnattsloppseden – att vara schyssta och ha kul, typ. Vi sjöng med Kenta att ”Just idag är jag stark…

Och så gick skottet! Adrenalinstinn och meddragen av medlöparna stack jag iväg i ett alldeles för högt utgångstempo. Så även sträckor som jag tidigare sprungit utan problem (Norra Hammarby sjö kaj t.ex.) blev igår trögsprungna. Händerna på och ovanför huvudet titt som tätt för att få luft; andas in på fem, in på tre; sträck på dig, in med svanken…  Alla nedförsbackar använde jag för att ta igen förlorade minuter. Runkeepern hjälpte mig att ha koll på att jag låg under de magiska 9 min/km som jag behövde för att hinna i mål innan de stängde. I sanningens namn gick jag nog större delen av sträckan.

Att bo i stan har många fördelar, inte minst att det är lätt att stolt och lyckorusig släpa sig hemåt med syrran efter fullbordat lopp. En farlig frestelse att bryta var det dock när jag passerade Katarina Bangata med smärta i båda fötterna, knäna och höfterna på en massa nya och gamla ställen. ”Därborta, till vänster, väntar sängen…” Men så var det ju chipet, jag kunde ju inte lita på att den funktionär som jag tänkt ut att jag skulle lämna det till längs vägen skulle komma att återbörda det på rätt sätt. Så, vidare mot mål!

På väg ner från Fjällgatan verkade det som om de skulle stänga banan – hade jag trots allt varit så långsam? Spurtade förbi funktionären med staketet och hann. Bara två bilar till, bara till den lyktstolpen – bit för bit tog jag mig framåt. I korsningen Götgatan/St Paulsgatan hejade funktionärerna: bara nio minuter kvar nu, kom igen! Titt på Runkeeper – jo, jag borde fixa det. Och även om jag inte skulle hinna i mål medan det var öppet och kanske därmed missa medaljen, så skulle jag i alla fall slutföra för mig själv!

Och till slut såg jag målet. Hade tänkt spurta hela Hornsgatan, men valde att spara mig till de sista 50 – nu var det väl ändå själva den om jag inte skulle fixa det. Och så – var det slut, jag hade gjort det! Utsträckta funktionärshänder highfivade, syrran ringde och skrek i luren när hon hörde att jag kommit i mål.

Ända sedan 2008 har jag hört Doras och Boots jubel när de, bit för bit, klarat utmaningen och utmanövrerat Swiper än en gång: ”We did it!” På samma sätt har jag, bit för bit, klarat utmaningen att se på mig själv som en tränande, på-mig-rörande, individ. Och jag har utmanövrerat Swiper i form av mitt tvivel och bekvämlighet. TACK alla ni som stöttat mig i detta – Andreas och barnen, Kicki med idén, Anne-Li, Åsa, Lisen och alla andra magiska NMT-människor, ni läsare av den här bloggen. Tack vare er – och mig själv – jublar jag idag: ”I dit it!”

Clifflanding

OK, för de av er som mot all förmodan funderade över den där cliffhangern i inlägget Energisk… så kan jag avslöja att mina klart svagaste energiområden är fysisk energi och mental energi. Känslomässig och andlig energi fanns det däremot gott om. Ni som känner mig är knappast förvånade, eller hur? Exakt vad som ligger i dessa begrepp får bli en röd tråd för bloggandet under hösten.

Vi börjar med min största utmaning: fysisk energi. Alltså, för mig är det inte en kakbit att upprätthålla de goda vanor (disciplin låter såååå trist) gällande näring, rörelse, sömn och andning som är förutsättningen för schysst energinivå i detta hänseende. Min livlina när livet rasar över mig, och det verktyg som jag lättast hittar tillbaka till mellan varven, är ändå den medvetna andningen. ”Andas in, andas ut….” säger min sjuåring och jag till varandra när humöret pressas i botten av stress och krav. Faktum är att en bra diagnostisk check på mina spänningsnivåer är att kolla hur grunt jag andas. Om andningen landar i bröstkorgen – ju högre upp desto mer spänning – ”hey, det här är inte hållbart!”

Därför försöker jag så ofta som möjligt känna in, fokusera om man vill låta lite mer pretentiös, mitt andningsankare (ett begrepp från Mindfullnessterapin). När jag stannar vid rödljusen på promenaden till jobbet, när jag går iväg för att hämta utskrifter i skrivaren, när jag viker tvätten eller torkar av diskbänken – då  andas in genom näsan, med full uppmärksamhet på hur det känns när luften strömmar in i näsborrarna. Jag följer sedan med tanken luftströmmen ner i magen. Känner hur de nedre bilringarna utvidgar sig av luften, och hur de slappnar av i takt med att luften strömmar ut ur lungorna igen, allt medan tanken följer luftströmmen ut ur näsan.

Då kan jag vädra livsluft igen och känna livsandarna fylla kroppen!