Sitter på min altan och mediterar i solstrålarna som snart dränker hela platsen i värme och ljus.
Räknar andetagen, ”ett på inandningen, två på utandningen, tre på in, fyra på ut”. Upp till tio uppmanar mig Andys mjuka röst, sen ska jag börja om igen.
Plötsligt är jag på fjorton, och räkningen har hamnat i bakgrunden av tankarna på vad vi ska äta idag och annat smått och gott.
Det är som det ska, vet jag vid det här laget. Jag för tillbaka mitt fokus till andetagen och räknandet.
Just denna process: att släppa taget om de tankar som dragit iväg med mig och varsamt återföra dem till mitt neutrala fokus, är kärnan i meditation för mig just nu. Det handlar inte om ett tillstånd av att ”inte tänka på något”, ”tomt sinne” eller så.
Ljuvligt välgörande i sin enkelhet. Och omöjligt att ”göra fel”.
”Det där knäppande ljudet är goda nyheter” sa han, tandläkaren, där jag låg med munnen på vidaste gavel i morse. Tack, det var skönt att veta. För det lät mer som om han återupprepade gånger misslyckades med att få fäste om tanden med tången eller vad det nu var för pryl han använde för att bända bort tanden.
Eftersom jag nått den ansenliga ålder då visdomen lämnar tänderna för att ge sig ut i kropp inklusive hjärna på egen hand, och en av mina visdomständer protesterat mot denna tidens gång genom att ställa till med tandköttsfickor och annat elände, var det dags att plocka bort den idag.
Jag har inte tandläkarskräck. Vanliga undersökningar tycker jag till och med är ganska trevliga. När tillåter jag annars mig själv att ligga helt stilla och inte göra något?
Jag var inte helt opåverkad inför dragningen idag dock. Har förstått av vänner och bekanta att det kan göra rejält ont. Men jag tänkte att det får bli som det blir, och hade iallafall sett till att planera in frånvaro från kontoret.
När jag väl på plats i den fällbara stolen med den skarpa lampan, som påminner om en vänligt sinnad alien, var det dags för tandläkaren att plocka fram bedövningen. I spruta. Även om jag inte har tandläkarskräck och har kommit över mitt värsta obehag inför sprutor så är jag inte helt avslappnad i deras sällskap. Sprutornas alltså.
Nålen var så tunn så att den mest kändes, inte smärtade. Och inte heller spände det så värst när bedövningsmedlet sprutades in. Så varför fick jag helt plötsligt värsta panikångesten?
”Man kan få lite hjärtklappning av det här” säger han. Jaha, även det var ju bra att veta. Hjärtat fortsätter att rusa, tårarna börjar rinna till i ögonen och plötsligt börjar jag frysa och skaka.
Jag frågar om bedövningen möjligen också är kärlsammandragande. Jo, det är den.
Jag inser då att de ångestsymtom jag upplever triggats av bedövningen. Och tänker på alla stackare som faktiskt har tandläkarskräck eller -obehag, och som måste deala med det samtidigt som de får en medicinskt genererad ångest.
Därefter ägnar jag mitt fokus under det att tandläkaren idkar gruvbrytning i min mun åt min andning. Ena handen håller fast hakklappen som vill fara upp i vinddraget från en fläkt; andra handen vilar på min mage strax nedanför naveln.
Med tanken låter jag varje andetag fylla buken ända ner nedanför handen, ja, ända ner i könet, som Tess har skrivit om. Jag andas in på två låååångsamma sekunder, håller en, andas ut på fyra. In på två, hålla en, ut på fyra.
Med andningsankarets hjälp – och tandsköterskans lugnande hand på överarmen – lägger sig både hjärtklappning och frossa snart.
Lätt vimmelkantig och med en tand mindre i munnen trampade jag sen hemåt för att på ordination ta det lugnt resten av dagen. Fascinerad av kroppens mekanismer och av hur kropp och psyke hänger ihop. Och av den brygga dem emellan som andningen utgör.
Tar du tillvara den alldeles gratis välbefinnanderesurs som din andning är för din kropp och ditt psyke?
Andningen hjälper mig självklart också när jag anstränger mig fysiskt. Typ tränar (fast det känns förmätet att kalla det träning). När andningen sitter, blir det som en extra växel.
Det andas in – jag fyller på med energi, intryck, kunskap, information, tillhörighet… Läser, lyssnar, reflekterar…
Det andas ut – jag delar med mig av tankar, kunskap, tid, kontakter, gemenskap… Pratar, skriver, gör…
Det är i stillhet – när jag är i varandet, vilan i nuet; observerar, registrerar, utan att värdera, bearbeta eller agera…
Precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten – pausen mellan utandning och inandning – får finnas och ta sin egen tid, behöver min hjärna och själ återhämtningen – det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.
Detta skrivs den 6 juni, Sveriges nationaldag, 2016. Mellan 1916 och 1982 var det Svenska flaggans dag (vilket det fortfarande är). Dagen firas till minne av flera olika konstitutionella milstolpar i vårt lands historia:
Gustav Vasa valdes till Sveriges kung i Strängnäs, Kalmarunionen därför slutgiltigt upphörde och Sverige blev en självständig stat.
Hertig Karl (den blivande Karl XIII) skrev under 1809 års regeringsform.
Sveriges riksdag 1973 tog första beslutet om 1974 års regeringsform.
När vi hade hus, hade jag en idé om att gå ut vid 9-snåret med fasadflaggan i högsta hugg och sätta den på plats samtidigt som ”Flamma stolt” med Orphei Drängar spelades på högsta volym för hela grannskapet. Idén blev verklighet ett par år också.
Nuförtiden blir det, om något, utflykt till något av de förarrangerade firandena med picnickorgen packad. För något år sedan firade vi med Operan i Haga; i år var det Kulturskolan i Rålambshovsparken som fick stå för kalaset, eftersom 11-åringen framförde en snabbrepris av årets musikaluppsättning Aristocats.
Oavsett deltagande i firandet eller ej, är det en dag som passar som hand i handske för att skriva något om det återkommande i våra liv.
För varje år som går upplever jag årstidernas gång allt tydligare. Jag försöker också stanna upp och ta in skedena djupare. Första snödroppen, första koltrastsången, första magnoliablomman, häggen, syrénen… De ljusa juninätterna, de fåtalet (?) gassande, tryckande varma dagarna då luften står stilla i väntan på urladdningen, badstränderna, augustimånen. Lövens skiftningar från grönt till rött och brunt. Oktober- och novembermånaderna då träden kläds av. Adventsljusen och julsångerna. Skiddagarna och snögloppet.
Det är något med den cykliska tiden som liksom gnuggas djupare in i mig för varje år som går.
Det har blivit påtagligt i mitt firande av digital helg sedan ett antal veckor. Under 24 timmar varje vecka skapar jag rymd i min relation till omvärlden som jag tar in den genom internet och alla digitala redskap. Och den digitala helgen har snabbt blivit en hörnsten i mitt liv som jag ser fram emot – både att lägga undan dator och telefon, och att sedan plocka fram dem igen, med vår relation satt i lite större perspektiv än vad vi hamnar i på daglig basis (ja, jag talar om datorn, telefonen och iPaden som vore de nästan personer. Och de är de på sätt och vis, arbetskamrater som gör det möjligt att skapa, lära och kommunicera).
Jag associerar till Tomas Sjödins reflektioner om de judiska stränga reglerna för sabbaten, som han skriver om i Det händer när du vilar. Han reflekterar över upplevelsen att ”stränga regler ger avspända människor”. Hm, lagom stränga är nog bäst tänker jag, när tanken gör ett skutt till nidbilden av brittiska internatskolor och andra regeltyngda miljöer. Kanske är det just det att det är stränga regler för en begränsad, men återkommande period som är nyckeln?
Tomas Sjödin skriver vidare om betydelsen av det återkommande. Han utgår från växtens resa från frö till planta, och han stannar vid vikten av väntan och till och med monotoni, vilket förr eller senare tenderar att dyka upp i det återkommande, för att de osynliga rottrådarna ska hinna med att utvecklas i lugn och ro. Det är en grundförutsättning för långsiktigt hållbart växande.
Utöver min digitala helg provar jag den här månaden för första gången en annan ritual, som Tess har tipsat mig om. I takt med månens faser under en måncykel väljer jag, utvecklar jag och förankrar jag en intention i mitt liv. Det här gör jag inte för att jag skulle tro att det är något magiskt med månens kraft, utan för att måncykeln är en naturlig cykel för växande och vila.
Det blir som med andningscykeln, som jag tidigare skrivit om. Ta in, ge ut, vila. Ta in, ge ut, vila. Så länge i mitt liv har jag tagit in och gett ut utan vila. Den här våren har jag på allvar insett vikten av vilan.
En intention är ett eller flera ord, som kondenserar någon aspekt av mitt liv och sammanhang som jag vill sätta extra fokus på i reflektion och handling. Denna min första måncykel är min intention ”Vardag”. Jag tror att det handlar om att fortsätta utforska och etablera de dagliga rutiner som jag lärt mig att uppskatta värdet av: meditation och kort workout+stretch.
Har du några återkommande hållpunkter i ditt liv, som hjälper dig i ditt växande och i din vila?
Sedan ett par månader är jag Headspace:are. Headspace är ”din hjärnas PT” – en onlinetjänst för att komma igång med och hålla fast vid vanan att meditera regelbundet.
De två sista orden i den meningen – ”meditera” och ”regelbundet” är viktiga för mig.
”Meditera” för att jag verkligen vill förbättra mitt sätt att hantera stress och den ångest den genererar hos mig. Och många vittnar om att meditation hjälper dem att hålla huvudet kallt längre – något som vetenskapligt kan förklaras med att regelbunden meditation har visat sig förändra de nervbanor mellan Amygdala – vårt fly-eller-fäkta-centrum – och övriga hjärnan som gör att vi instinktivt tolkar smärta eller rädsla som fara, för att istället förstärka förmågan att förhålla oss till dem på ett mer lugnt och iakttagande sätt. Amygdala verkar dessutom krympa, medan området som kallas pre-frontal kortex blir tjockare – det är en del av hjärnan som är viktig för medvetenhet, koncentration och beslutsförmåga. De här förändringarna gör det i sin tur möjligt att tolka och förhålla oss till signaler från omvärlden på mer konstruktiva och övervägda sätt. Dessutom har det visat sig att meditation ökar vår förmåga till empati! För att uppnå effekten krävs dock regelbunden, i princip daglig, träning…
Så därför är ”Regelbundenhet” viktigt. Men också för att jag sent omsider i livet, det vill säga sedan några år, inser att jag mår så bra av (en lagom dos av) rutiner att det överväger den tråkighet och ospontanitet som jag förknippat med dem. När sjukdomsinsikten nu är på plats, ska jag bara hitta en lagom hög ambitionsnivå också för att börja tillfrisknandet… Allt-eller-inget-principen, som jag länge kört, är inte den medicin jag behöver. Den har tvärtom visat sig ha väldigt kraftiga biverkningar i form av tappade sugar och långa motivationssvackor.
Headspace handlar för mig om 10 minuter om dagen i en guidad meditation. Andy, som är guiden, har en mycket behaglig röst med en skön accent (språket är engelska) och levererar pedagogiska genomgångar med jämna mellanrum. Jag kan ha Headspacekompisar som kan heja på mig (tack Helena!) och som jag kan heja på. Och hela härligheten är gamefierad med badges som jag får efter att ha mediterat ett visst antal dagar i följd.
I ärlighetens namn var det si och så med regelbundenheten under de första 30 sessionerna. Men sedan några dagar har jag lyckats slå nya uthållighetsrekord gång på gång – vem vet, den här gången kanske den nya vanan verkligen kommer på plats!
