Acceptans, inte resignation – adventskalender 2019 #20

Nej. Det handlar inte om att ge upp inför yttre omständigheter. Att passivt finna sig i sin lott. Det är inte en nyliberalismens försåtsladdning förklädd till stresshanteringskurs på underbemannade arbetsplatser med usel styrning och ledning det handlar om.

Acceptansen inom mindfulness handlar om hur vi förhåller oss inåt, till våra känslor och upplevelser. Att hålla både positiva och negativa känslor utan att dras in i eller fly från dem.

När jag läser på inför det här inlägget, dyker en bild upp i huvudet på mig. En bild av två vänner, där den ena personen upplever en stark känsla – en positiv känsla, som lycka, eller en negativ känsla, som sorg. (Eftersom acceptans verkar vara svårast att tillämpa när det gäller de negativa känslorna skriver jag i fortsättningen om dessa. Men jag tänker att förhållningssättet är relevant även för positiva känslor.)

Den bild som dyker upp i skallen säger mig att råd som vännen kan hämta från expertis inom bland annat sorgebearbetning är relevanta för vad acceptans inom mindfulness handlar om:

  1. Ta kontakt. Ja, det handlar om att ta kontakt med mig själv. om att ge mig själv uppmärksamhet och utrymme för att vara i känslan. ”Hej, jag är här för mig. Och jag är beredd att dela min upplevelse av det som gör ont.”
  2. Bara vara där. Jag behöver inte säga något. Inte intellektualisera. Inte urskulda. Inte förklara eller bortförklara. Inte döva, fly eller trycka undan. Jag behöver bara lyssna, ge utrymme för min känsla. ”Ja, jag sörjer något alldeles kopiöst. Så är det, helt enkelt. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag kan och vill vara här med mig i sorgen (eller vilken känsla kroppen helst vill krypa ur skinnet för att slippa känna)”. Det här är definitivt inget jag kan tänka mig igenom. Lätt? Nä, bland det svåraste, men också viktigaste, som finns.
  3. Lyssna igen. Det som gör ont kommer att dyka upp och göra sig påmint gång på gång. Hålla ut i att hålla i.
  4. När den akuta smärtan lagt sig, vara där och stötta i fotfästesfinnandet och de trötta, staplande, tvekande stegen på nyorienteringsstigen som nu kan tas. ”Vad behöver jag nu av mig?”

Kort och gott, acceptans handlar om att ta mig och dig själv på allvar, med varsam lyhördhet. Samma varsamma, icke-dömande allvar som vi möter en kär vän som sörjer med. Att så fullt ut som möjligt uppleva oss själva och våra liv som de är. Varken mer eller mindre.

Att ge mig själv utrymme att uppleva smärtan på det här sättet öppnar i nästa steg för hållbar förändring. När den läskiga, smärtsamma känslan får utrymme, får den också tid att berätta. Att berätta om det som är viktigt, om värden att ta bäring på för nästa steg. Om det jag behöver.

Då kan acceptansen till och med leda till handlingar med sprängkraft. Inte alls om att passivera mig, göra mig mild och foglig, uthärdande. Utan om att lägga grunden för ett agerande där jag utgår från vad som är sant, viktigt och riktigt för mig. Med integritet och kraft. Ganska långt från de tolkningar som jag inledde inlägget med.

Den bästa sammanfattningen av acceptans som jag vet är sinnesrobönen. Som kan bes till en personlig gud, till ett odefinerat universum eller som en suck till livet. Det liv som bara är mitt att leva. Och uppleva, så fullt ut som möjligt.

Bild skapad i Canva.com

Detta är inlägg 1 i en serie om de nio attityderna i Mindfulness.

Kom ihåg till mig själv – adventskalender 2019 #18

Det tog ungefär ett år och nio månader från det att idén föddes till den verkställdes: min tatuering med påminnelsen om att vara här och nu.

Jag hade tänkt tanken att tatuera mig många år tidigare. En sån där tribaltatuering eller varför inte en fjäril i korsryggen. Men jag snubblade över information om att det skulle kunna förhindra ryggmärgsbedövning vid förlossning. Och därför blev det inte av.

Så träffade jag för snart två år sedan en person med den genialt enkla, men djupt meningsfulla, tatueringen i form av en enkel linje. Snyggt gjord, tonade ut lite åt ena långsidan. Den var en påminnelse till hen att värna hens gränser. Ett budskap i en form som tilltalade mig mycket.

Vi pratade ofta om vikten av att vara här och nu, hen och jag. Att vara här och nu var något som jag hade tränat på sedan jag gick i terapi efter min utmattning 2006. Fram tills dess hade jag i stor utsträckning levt mitt liv i dåtid, ofta med grämelse över något jag gjort eller inte gjort, eller i framtid, då alltför ofta i form av katastroftänkande.

Ursprungsskissen

Beslutet växte fram hos mig. Jag skulle göra en tatuering med påminnelsen till mig själv om att vara grundad i här och nu. Och designen, den bad jag mina konstnärliga barn göra. Har förstått det som att det mest blev C som skissade på de olika alternativen. Jag fastnade för en ren, men ändå lite utsmyckad och snirklig variant.

När valet väl var gjort hade den frekventa kontakten med inspiratören upphört. Fokus landade på flytt till ny lägenhet. Jag tappade tråden.

I våras plockade jag upp den igen. Började googla på ”Bästa tatueraren i Stockholm”. Landade på att jag skulle ta mig till Ölandsgatan på Söder och East Street Tattoo. Kände att deras NinniLeo skulle kunna göra det jag ville ha, när jag tittade på hennes arbeten.

I början av hösten klev jag innanför dörren till en helt ny värld. Kände mig otroligt ocool, men blev vänligt bemött. Rådfrågade, och fick mycket riktigt rätt i att NinniLeo var rätt person att boka tid hos.

Tankarna har gått sedan dess. Tänk om jag skulle ångra mig? Att ta bort en tatuering är ju mycket värre än att göra den, har jag förstått.

Idag klev jag in där för andra gången. Möttes av vänliga, trygga och supercoola Ninni, som tog mycket väl hand om sin nervösa första gångs-kund.

Visst gjorde det lite ont. Sved framförallt. Men till slut kunde jag till och med titta på nålen som målade strecken på min arm. Och jag kunde suttit mycket längre i det här och nu som det innebar att sitta still och låta någon ta hand om mig. Om än med nål med bläck i hand.

Det färdiga resultatet

Och när jag såg det färdiga resultatet kändes det helt rätt. Ett budskap i en design med djup mening för mig. På flera sätt.

Nu har jag ett mycket konkret ankare i att landa i här och nu:et. För mig blir det också ett ankare in i de nio attityderna i mindfulness, som jag återkommer till framöver.

Idag nöjer jag mig med att nämna ”icke-dömandet”, eller snarare ”icke-värderandet”. Den principen eller attityden är svallvågen från gårdagens funderingar om perfektion och begäret av bekräftelse, acceptans och godkännande.

Föreställ dig det värsta

Läser och lyssnar lite om stoicismen, den 2 300-åriga livsfilosofi som ibland beskrivits som västerlandets svar på mindfulness. En av de vanligast beskrivna övningarna inom stoicismen är negativ visualisering, som helt enkelt innebär att jag föreställer mig att det värsta hänt alternativt att något bra inte hänt mig.

Jag inser poängen med övningen – att öva upp tacksamheten för det jag faktiskt har. Och att motverka det som kallas hedonistisk anpassning, det vill säga, att vi anpassar oss till höjda nivåer av tillfredsställelse och välbefinnande, så att vi börjar ta det nya, förbättrade läget för givet. Lottovinnarens initiala lycka mattas av över tiden, och välbefinnandet är så småningom i princip tillbaka på samma nivån som innan vinsten.

Men övningen skaver i mig, som länge brottades med ett katastroftänkande (och i slängar fortfarande ibland ser det komma krypandes).

Bestämmer mig för att jag inte måste anamma varje ny övning jag snubblar över för egen del. Som själssöstra Helena brukar fråga: gagnar det mig? I det här fallet är svaret på frågan ”Nja”. Eller kanske till och med ”Nej” faktiskt. Jag har övat upp förmågan att känna tacksamhet och förundran, att inte ta saker för givna, utan att gå via tankar på katastrofer och sånt som kunde inte ha varit.

Eller, det är inte hela sanningen. För när det är som vackrast, härligast, ljuvast… då kan jag ibland få Pär Lagerkvists ord i huvudet.

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.

Eftersom övningen överlevt i 2 300 år har den fyllt och fyller den uppenbarligen ett syfte. Hur tänker du kring att tänka på det värsta som kan hända?

Njuter nuet

Oj, vad tankarna har snurrat under vintern. Oro och rastlöshet har ljudit starkt i livsklangen. Vad ska jag hålla fast vid, vad ska jag släppa? Hur ska jag nå den där drömmen, målet som funnits med mig så länge, och som plötsligt blev ett imperativ att agera på? Gör jag val som låser fast mig vid den jag varit snarare än den jag vill bli?

Det här är frågor som återkommande dykt upp i mitt liv. Sällan har jag dock brottats med dem lika intensivt som den här gången. Möjligen delvis triggat av att min 50-årsdag närmar sig med stormsteg.

Som jag skrev i söndags har jag börjat överväga att parkera frågorna och lägga tankarna för ankar för den här gången.

Den aktuella lotsen till parkering och ankringsplats är boken Lyckofällan, som jag läst som en del av min coachkurs. Boken är en slags introduktion till terapiformen Acceptance and Commitment Therapy, ACT, som på svenska skulle kunna översättas med ”Acceptans och Åtagandeterapi”.

De ord som jag särskilt tagit till mig som vägvisare är

  • Engagera dig helt och hållet i det du håller på med.
  • Var närvarande med den som du är tillsammans med.
  • Håll fast vid och handla dina värderingar (som i det här sammanhanget handlar om hur jag vill handla, vilka egenskaper jag vill utveckla och tillföra i olika sammanhang av livet och vilken sorts relationer jag vill ha till mig själv och andra).

Den här veckan har jag testat att följa dem så fullt ut jag förmått (”helt och hållet” var det ju!). Resultatet så här långt? Jag har njutit nuet. Upplevt hur de där aspekterna av den jag varit, som jag tänkt lägga bakom mig, faktiskt är en värdefull del av den jag är. För mig och de sammanhang jag finns i.

Jag har (än en gång) flyttat fokus från framtiden till nuet. För, som några andra ord som jag tar med mig från boken påminde mig om, det enda som jag har kontroll över är ju vad jag gör och vad jag väljer att uppmärksamma här och nu.

Och om jag handlar i linje med mina värderingar – här och nu – så är det gott nog. Ja, inte bara det, det är det bästa jag kan göra för att fullt ut leva det liv jag vill. Inte bara en gång i en obestämd framtid, utan – just det – här och nu.

Foto på Sara

Och då känns det ganska så härligt att passera halvsekelstrecket. För tänk, vad mycket insikt jag har i att leva. Om vad som är viktigt och värdefullt för mig, över tid, sammanhang och roller.

Meditationsreflektion: process, inte tillstånd

Sitter på min altan och mediterar i solstrålarna som snart dränker hela platsen i värme och ljus.

Räknar andetagen, ”ett på inandningen, två på utandningen, tre på in, fyra på ut”. Upp till tio uppmanar mig Andys mjuka röst, sen ska jag börja om igen.

Plötsligt är jag på fjorton, och räkningen har hamnat i bakgrunden av tankarna på vad vi ska äta idag och annat smått och gott.

Det är som det ska, vet jag vid det här laget. Jag för tillbaka mitt fokus till andetagen och räknandet.

Just denna process: att släppa taget om de tankar som dragit iväg med mig och varsamt återföra dem till mitt neutrala fokus, är kärnan i meditation för mig just nu. Det handlar inte om ett tillstånd av att ”inte tänka på något”, ”tomt sinne” eller så.

Ljuvligt välgörande i sin enkelhet. Och omöjligt att ”göra fel”.