Njuter nuet

Oj, vad tankarna har snurrat under vintern. Oro och rastlöshet har ljudit starkt i livsklangen. Vad ska jag hålla fast vid, vad ska jag släppa? Hur ska jag nå den där drömmen, målet som funnits med mig så länge, och som plötsligt blev ett imperativ att agera på? Gör jag val som låser fast mig vid den jag varit snarare än den jag vill bli?

Det här är frågor som återkommande dykt upp i mitt liv. Sällan har jag dock brottats med dem lika intensivt som den här gången. Möjligen delvis triggat av att min 50-årsdag närmar sig med stormsteg.

Som jag skrev i söndags har jag börjat överväga att parkera frågorna och lägga tankarna för ankar för den här gången.

Den aktuella lotsen till parkering och ankringsplats är boken Lyckofällan, som jag läst som en del av min coachkurs. Boken är en slags introduktion till terapiformen Acceptance and Commitment Therapy, ACT, som på svenska skulle kunna översättas med ”Acceptans och Åtagandeterapi”.

De ord som jag särskilt tagit till mig som vägvisare är

  • Engagera dig helt och hållet i det du håller på med.
  • Var närvarande med den som du är tillsammans med.
  • Håll fast vid och handla dina värderingar (som i det här sammanhanget handlar om hur jag vill handla, vilka egenskaper jag vill utveckla och tillföra i olika sammanhang av livet och vilken sorts relationer jag vill ha till mig själv och andra).

Den här veckan har jag testat att följa dem så fullt ut jag förmått (”helt och hållet” var det ju!). Resultatet så här långt? Jag har njutit nuet. Upplevt hur de där aspekterna av den jag varit, som jag tänkt lägga bakom mig, faktiskt är en värdefull del av den jag är. För mig och de sammanhang jag finns i.

Jag har (än en gång) flyttat fokus från framtiden till nuet. För, som några andra ord som jag tar med mig från boken påminde mig om, det enda som jag har kontroll över är ju vad jag gör och vad jag väljer att uppmärksamma här och nu.

Och om jag handlar i linje med mina värderingar – här och nu – så är det gott nog. Ja, inte bara det, det är det bästa jag kan göra för att fullt ut leva det liv jag vill. Inte bara en gång i en obestämd framtid, utan – just det – här och nu.

Foto på Sara

Och då känns det ganska så härligt att passera halvsekelstrecket. För tänk, vad mycket insikt jag har i att leva. Om vad som är viktigt och värdefullt för mig, över tid, sammanhang och roller.

Meditationsreflektion: process, inte tillstånd

Sitter på min altan och mediterar i solstrålarna som snart dränker hela platsen i värme och ljus.

Räknar andetagen, ”ett på inandningen, två på utandningen, tre på in, fyra på ut”. Upp till tio uppmanar mig Andys mjuka röst, sen ska jag börja om igen.

Plötsligt är jag på fjorton, och räkningen har hamnat i bakgrunden av tankarna på vad vi ska äta idag och annat smått och gott.

Det är som det ska, vet jag vid det här laget. Jag för tillbaka mitt fokus till andetagen och räknandet.

Just denna process: att släppa taget om de tankar som dragit iväg med mig och varsamt återföra dem till mitt neutrala fokus, är kärnan i meditation för mig just nu. Det handlar inte om ett tillstånd av att ”inte tänka på något”, ”tomt sinne” eller så.

Ljuvligt välgörande i sin enkelhet. Och omöjligt att ”göra fel”.

I tystnad under takåsarna

Sex timmar i tystnad. I avskildhet. Uppmanad till att undvika att söka meddeltagarnas blickar.

Sex timmar med stadens ljud i bakgrunden. Tutande studentflaksbilar, tjutande sirener av och till, gråtande barn och sjungande koltrastar.

Sex timmar med intentionen att utforska medveten närvaro, mindfulness, i en mer koncentrerad dos än vad jag tidigare praktiserat.

Minuter och timmar med fokus på andningen. Med inkänning av hur musklerna spänns eller spänns av när vi rör kroppen långsamt.

En stund av meditation över en av de nio attityderna i mindfulness, acceptans.

En måltid i tystnad. När jag tar in en tugga, lägger ner besticken, sluter ögonen och koncentrerar mig smaken, konsistensen, ljudet av maten jag äter. Ljuvlig blomkålscurry med svart ris och krispig sallad.

Ett sällsamt lugn och en stark härvaro gör sig hemmastadda hos mig. Jag märker hur jag mikroslumrar till då och då. Öppnar ögonen och tar ett mjukt fokus på golvet framför mig för att vakna till.

Annars – slutna ögon. Minimerar intrycken. Återhämtar. Läker. Grundar.

Jag är på en endags Urban retreat hos Mindfulnessgruppen. För första gången. Men inte sista.

Kvällspromenad i magisk solnedgång över Årstabron

(För det fall du undrar: jag har inget samarbete med Mindfulnessgruppen, utan skriver om min upplevelse idag helt på eget initiativ.)

Lita på spåren

Är nyss hemkommen efter en härlig sportlovsvecka i gnistrande kallt Norrland, med snö i drivor (höhö) och härliga meter i benen från skidor på såväl platten som i backen och ett par promenader dessutom.

Det var med viss bävan som jag spände på mig längdskidorna. Minnena från barndomens turer i skidspåren har ett betydande inslag av en skräckartade upplevelser av okontrollerad fart i svängande nedförsbackar. De utgjorde antagligen en mindre del av de totala metrarna som kördes. Men hjärnan har ju en tendens att lägga större vikt vid negativa upplevelser och minnen än positiva… Som tur var, visste jag nu att den tur jag och älsklingen skulle köra var platt som en pannkaka, eller i alla fall som en myr.

IMG_2839
Foto: Eric Forsberg

Vägen upp till myren gick dock, just det, uppåt. Vilket betydde att det väntade en väg neråt när vi skulle hem igen…

Sedan jag var barn har jag lärt mig att hjälpligt ta mig ner för en slalombacke. En av insikterna från den resan är vikten av låg tyngdpunkt. Dels blir det stadigare, dels blir fallet kortare om en trillar.

Så jag intog köttbulleposition, tog ett djupt andetag och susade nerför den första lilla backen (som knappt kunde kallas backe, snarare litet utförslut). Eftersom jag skriver detta överlevde jag. Lite mersmak infann sig till och med. Det är ju najs att susa på skidor utan att behöva anstränga sig (mer än de muskler som belastas i en vääääldigt djup knäböj då).

Plötsligt dök den upp, skräckbacken. Säkert fyra meter lång och så där 35gradig lutning. För de flesta ingenting med andra ord. Men jag stod där längst upp och tvekade. Älsklingen åkte iväg på min uppmaning.

Jag var själv med backen och skräcken.

Jag tog av mig skidorna och började traska. Många backar har jag forcerat på det sättet.

Jag stannade upp.

Jag sa till mig själv: ”Kom igen nu. Du kommer sannolikt att trilla, men du har redan rest dig en gång på den här turen.”

Jag gick tillbaka uppför backen den meter jag hunnit ge upp.

Jag spände på mig skidorna igen.

Jag ställde mig i spåret.

Jag tog fart med stavarna, böjde på knäna och sköt iväg.

”Lita på spåren, lita på spåren”. Det blev som ett mantra, framsjunget mellan sammanbitna tänder och med blicken klistrad på skidspetsarna – inte en meter längre fram.

Och skidorna följde spåren så fint, och den kalla luften svischade härligt förbi mig.

Och jag kom ner, och jag kom fram till bilen där älsklingen väntade.

IMG_2868

Analogin med livet i stort kom ikapp mig senare. Så ofta målar jag upp berättelser i svarta färger, med rädslan som bakgrund och antaganden om vad andra känner, tänker och gör i förgrunden.

Och ändå – i verkligheten utvecklar sig livet i övervägande ljusa färger. Det utvecklar sig i sitt eget tempo. Det kan till och med svischa förbi ganska härligt från tid till annan.

Inledningen till gårdagens Headspacemeditation var en reflektion över begreppet ”Nature unfolding”. Medveten närvaro handlar om att observera vad som ”vecklar ut sig” utan att stämpla det med bra eller dåligt. Att slappna av, sluta kämpa mot väderkvarnarna och låta tiden, livet, naturen ha sin gång i tillit att det blir som det ska, oavsett om det går som planerat och/eller ger tillfälle till lärande.

IMG_2898

Det är det jag tränat på sedan 2006 och fortsatt tränar på. Att lita på spåren liksom.

Litar på spåren.

 

Backspegel i tacksamhet och förundran 8

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Fast den åttonde veckan hann komma ett par dar in i den nionde innan veckans backspegel blev publicerad. Årets åttonde vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… snön som fallit och gjort jorden vit, vacker och tystare.

… det återvändande ljuset.

… två kursdagar i Det professionella samtalet, med många bra modeller, tänkvärda insikter och nya bekanta.

… frihetskänslan efter besöket på återvinningscentralen. Det är såååå skönt att bli av med gammal bråte. Och måndagkvällar i ett nysnöat Stockholm visade sig vara en hit! Nästan inga andra där.

… besöket i förvåriga Skåne med anledning av spännande nytt uppdrag i egna firman. Och den fantastiska matupplevelsen på Sajvva i det minst lika fantastiska sällskapet av min styrelsesuppleant Helena. Vi föll båda pladask för tavlan på toaletten med denna text:

IMG_2753

… känslan av ren tvätt efter ett maratonpass i tvättstugan.

… spontanfikat hos grannen M, en själsfrände vägg i vägg.

… ljuvlig middag på libanesiskt tema och goda samtal med kära väninnor.

… avfärd mot vinterlandet i Norrland för sportlovsnjutning med 10-åring, älsklingen och hans 12-åring. Vintervacker väg varvades med bilköer.

IMG_2818

… ahaupplevelsen som levererades av professor Steven Gimbel i hörlurarna på crosstrainern. Livet är bra märkligt. I föreläsningen om kvantfältsteori dök några meningar upp, som för mig blev en perfekt analogi för hur jag tänker att sinnet fungerar: det är rymden, utrymmet (space) mellan tankarna och känslorna som utgör grundtillståndet. Av olika anledningar uppstår vågor och förtätningar i den här rymden i form av oro, stress, glädje, hopp och alla andra sinnesstämningar, tankar och känslor som ger relief åt vårt liv. Under, över, runtom dessa vågor och förtätningar finns rymden av liv, av medvetande, och jag har alltid möjligheten att återvända till varandet, den ordlösa, icke-dömande, icke-etiketterande upplevelsen av livet här och nu (där här och nu samtidigt är både framtid, dåtid och överallt).

IMG_2782
Ord från Headspace, mitt stödhjul i att hitta tillbaka till den rymd som är mitt grundelement.

… upptäckten av Busans nya favoritställe. På handukshögarna. Där mår hon som bäst, om katten själv får välja.

IMG_2792