Som ett tvådimensionellt träd låg den där på betongen. En del av något större som kanske slitits loss av vinden. Ett poetiskt stopptecken för mig att stanna upp vid och reflektera kring.
Inte klar över slutsatsen än. Kanske behöver inte tanken komma fram till något alls. Bara göra ett stopp i det ständigt pågående flödet av kroppens, tankens aktivitet, prestation och på väg:andes någonstans.
För att istället stanna upp och ta in bilden av ett träd i miniformat på marken.
Häromdagen fick jag frågan om vad som är min största utmaning just nu. Jag svarade: ”Tålamod”.
Följdfrågan som kom, löd: ”Vad har du för strategi för att landa i tålamod?”
Efter lite funderande föll svaret på plats, och jag svarade: ”Att vara i tacksamhet.”
Att vara i tacksamhet, gärna i kombination med grannkänslan förundran, är för mig en nyckel till att vila i nu. Det är inte en nostalgisk känsla som vemodet kan vara. Även om det som tacksamheten gäller har utspelat sig i dåtid, är det här och nu mitt liv är rikt på grund av att det är fyllt av tacksamhet.
Och även om det som skapar tålamodsutmaningen är lockande och energigivande, så blir vägen dit så mycket mer meningsfull och skön att vandra i lagom tempo på om den är belagd med tacksamhet. Vad var det Karin Boye skrev? ”… det är vägen, som gör mödan värd.”
Ett av mina favoritinlägg här på bloggen och som jag återkommer till titt som tätt, har tema tacksamhet. Det utgår från en intervju i podden On Being med benedektinermunken David Stendl-Rast. Från den del av transkriptionen som jag citerar i inlägget hämtar jag detta citat. Det är ett riktigt tankespjärn, och det väcker djup anklang hos mig. När jag nu brottas med tålamodet.
Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand,Helena Godotter Karlberg.
Hyperneuroakustiskadiafragmakontraktioner. Det är det längsta ord jag vet. Kanske är det det längsta som existerar. Jag fick lära mig det av min pappa för många år sedan, då vi spelade ”hänga gubbe”. Ordet betyder hicka på latin, och jag minns hur pillimarisk min pappa såg ut när jag blev hängd gång på gång.
Min pappa reste mycket när jag var barn. Ofta var han borta hela veckor, men på helgerna när han kom hem var han så där härligt närvarande, busig och lekfull. Så minns jag honom. Som en glad, närvarande pappa som älskade mig och som alltid fanns där när jag behövde honom.
Jag reste själv en hel del när mina barn var små, och jag minns den där ständiga ångesten över att inte räcka till, att inte vara närvarande i vardagen. Jag har försökt intala mig själv att kvalitet är bättre än kvantitet, och kanske ligger det något i det. Men även det är svårt. Man kan ju vara närvarande rent fysiskt, men i tanken vara någon helt annanstans. Jag vet med mig att jag har svarat barnen på saker, utan att egentligen ha varit medveten om vad jag har svarat. Jag tror till och med att de satte det i system: ”fråga mamma när hon är stressad, då säger hon ja”.
Under en tid jobbade jag så mycket så att allt, förutom jobbet, blev en belastning. Jag hade hundra bollar i luften, och fokus låg på vad som skulle ske härnäst. Den så kallade ”göra-listan” blev bara längre och längre, trots att jag bockade av saker på den hela tiden. Problemet var att det kom till nya saker, jag hann liksom aldrig i kapp.
På nätterna, när jag äntligen hade tagit mig i säng, låg jag och funderade på hur jag skulle lösa olika situationer och jag oroade mig för saker som skulle hända. Tiden för sömn, träning, vila, relationer, återhämtning, reflektion, för familjen, mig själv, blev allt mindre och mindre. Allt det där som behövs för att orka, för att kunna prestera på topp. Jag tänkte att det bara var tillfälligt, att det blir bättre sedan. Men så klart blir det inte det, om man inte medvetet sätter stopp.
Stress är något kroppen reagerar på automatiskt, och stress kan ofta vara bra. Det är vår motor som gör att vi kan lägga i den där extra växeln, för att klara en deadline eller kanske rädda liv. Men om det är stress jämt och ständigt, slits motorn ut och lägger slutligen av. Jag brukar se livet som en våg – på ena sidan har vi prestation, på andra sidan vila. Det behövs lika mycket på båda sidor för att kroppen, ja, hela jag ska vara i balans. Och just vila och avslappning är något vi måste styra själva och träna oss i.
Det förstår jag nu, men inte då. Innan. Jag brakade.
Som person är jag väldigt glad och nyfiken. Jag har alltid haft mycket energi och jag har inte heller behövt så mycket sömn för att vara pigg och orka med. Men jag började känna att krafterna tog slut. Jag gick upp i vikt och kunde inte gå ner hur mycket jag än försökte. Jag fick högt blodtryck, började känna mig irriterad, främst bland mina närmaste, min familj, som jag värdesätter mest av allt och älskar så innerligt.
Ingenting kändes roligt längre. Mitt vanliga nyfikna och sprudlande jag försvann mer och mer. Det var för mycket på jobbet, för mycket på det privata planet, med pappa som var sjuk i cancer och en utarbetad mamma som vårdade honom i hemmet, 160 mil från där jag bodde. Det tär, att inte kunna hjälpa till, att inte ha tid att hjälpa till. Att inte finnas nära, även om vi pratade på telefon varje dag.
Jag visste att jag behövde förändra min situation, jag ville, men jag visste inte hur. Hösten 2019 skulle jag till Vietnam och arbeta i ett SIDA-projekt som jag var delaktig i. Min roll var att finnas som stöd i utvecklingen av ett tech-center och utvecklingen av nya start-ups. På plats faciliterade jag workshops med ledare, politiker, studenter och entreprenörer. Jag älskade det, eftersom jag kände att jag kunde bidra och skapa en förändring. Göra skillnad. Därför såg jag alltid fram emot resorna till Vietnam väldigt mycket.
Denna gång var jag extra glad. Min dotter skulle följa med och hjälpa mig. Hon skulle få göra sin praktik på högstadiet tillsammans med mig i Vietnam. När uppdraget var klart, kom även min man och son över och vi hade en fantastisk semester tillsammans. Jag var så lycklig och kände mig så till freds. En känsla som jag inte hade haft på väldigt länge. Äntligen fick jag ta det lugnt, vila, vara med min familj, uppleva saker, strosa bland gränder, pruta på marknader, äta god mat och bara insupa alla färger, smaker och dofter. I mitt huvud hade jag satt Vietnam-resan som en brytpunkt. Efter resan skulle jag säga upp mig från mitt arbete och lägga fokus på det som var viktigt, min familj, min hälsa och mitt välmående.
Men det blev på ett litet annat sätt än vad jag hade planerat. Bara några dagar efter att vi kom hem, berättade min man att han ville skiljas! Han var less på att jag alltid jobbade. Han kände sig inte älskad, inte sedd. Han hade helt enkelt bestämt sig för att nu får det vara nog. För mig kom det som en blixt från klar himmel. Min man och mina barn hade varit min livboj. Det var ju de som hade hållit mitt huvud ovanför vattenytan. Tack vare dem hade jag orkat.
Jag såg hur hela familjen trasades samman och allt det som jag värdesatte mest i mitt liv bara försvann. Jag kraschade totalt, jag fullständigt bröt ihop. Detta ledde till en sjukskrivning för depression, som ledde till att jag blev uppsagd från mitt arbete.
Kort därefter gick min pappa bort och så kan vi lägga pandemin på det. Det blev alt-control-delete. Over and out. Tvärstopp!
Det blev en brutal och riktigt smärtsam läxa. Och det värsta var att jag hade förorsakat det själv. Jag kunde inte skylla på någon annan. Jag hade känt signalerna på mitt eget välmående, men inte tagit in vad min man, min familj kände. Jag hade inte varit närvarande. Jag ville inget hellre än att reparera, laga, lappa ihop. Men det var för sent. För äktenskapet. Det förlorade jag, men jag fick livet tillbaka. Jag kunde reparera, laga mig själv.
Det var ur denna krasch som konceptet ”en hel hand” föddes som jag sedan har utvecklat tillsammans med min mentor och kompanjon Sara. Sakta började jag bygga upp mig själv, på alla plan. Hela jag behövde läka. Jag började träna och tog hjälp av en PT, jag gick i terapi, tog många och långa promenader med min hund, min trogne vän och följeslagare. Jag var på retreat, tog massage, bastade, fick reiki, började yoga, meditera, vila, sova.
Alla sinnen blev starkare. Plötsligt började jag höra saker igen, fågelkvitter, träden som prasslar i vinden, jag kände dofter, såg saker i ett annat ljus. Glädjen och skrattet kom tillbaka, liksom nyfikenheten. Och lusten.
Idag mår jag bra, men det har tagit tid, och såklart är jag ledsen för att det gick så långt. Därför delar min historia, så att någon annan kanske kan bromsa i tid. Även om det var en riktigt brutal käftsmäll jag fick, så finns det mycket positivt i det som hände. Jag har fått en närmare relation med mina barn, min familj, vänner, en bättre hälsa, en förståelse för hur kroppen fungerar och att vi behöver träna oss på att vara mer i nuet, att vara fokuserad på det som händer här och nu, för att vara en bra förälder, livspartner, ledare, medmänniska.
Men det bästa av allt är att jag fick möjligheten att vara med min pappa hans sista tid i livet. Dessutom tillsammans med min mamma och älskade syster. Vi var samlade. Jag var närvarande. Jag fanns där, när de behövde mig.
Dagens luckpaket innehåller tre övningar i mindfulness. Du kan göra dem ensam eller tillsammans med en vän.
1. Märk vinden
Gå ut i friska luften. Ta en promenad, gärna under tiden det fortfarande finns dagsljus ute.Oavsett om det regnar, snöar eller blåser, ska ni känna efter hur det känns för er.
Hur känns vinden mot kinden? Biter det och är kallt? Fångar vinden ditt hår? Hur känns det? Känn noga efter vad väder och vind gör med dig, och hur det känns i din kropp.
Du behöver inte säga något i den här övningen. Inte till varandra heller. Men om ni vill kan ni prata om hur vädret känns. Kanske känns vädret olika för er?
2. Balansgång
Denna övning går ut på att ni ska gå helt rakt, och långsamt. Ju långsammare ni kan gå, desto bättre. Till övningen behövs en vante eller något liknande. Det viktigaste är att det är något ni kan balansera på huvudet, som inte glider av för lätt.
Syftet med övningen är att gå så långsamt som möjligt, utan att saken ramlar av huvudet. Det kräver full koncentration. Hur långsamt kan ni röra er utan att saken ramlar ned? Försök att slappna av i kroppen när ni går. Det handlar inte om att komma fram först, utan om att ta det lugnt.
När övningen blir för lätt för er kan ni prova att göra likadant, men blunda. Då kan kompisen se till att du inte krockar i något eller att den kommer en bil eller liknande. Är det svårare eller lättare att balansera något på huvudet när ögonen är stängda?
Övningen stärker er koncentration och balans. När man koncentrerar sig så noga på en enda sak finns det inte plats för att bekymra sig om annat, och det är därför det kan kännas avslappnande. Övningen har som bonus att den kan leda till en del skratt.
3. Dagens bästa upplevelse
Fundera över vad som har varit allra bäst hittills idag. Det behöver inte vara stora, fantastiska upplevelser, utan små, bra upplevelser som ni haft under dagen. Det kan vara att ni uppskattade en god frukost, att ni mötte en glad busschaufför, att ni fick ett fint mail eller en varm kram av en familjemedlem eller vän.
Övningen fungerar även utmärkt vid till exempel middagsbordet med familjen, där alla får berättar om sin bästa upplevelse under dagen. Ni kan också skriva ned upplevelsen på en lapp som ni kanske sätter på kylskåpet. Då blir ni i efterhand påminda om en massa bra upplevelser varje gång ni öppnar kylskåpet.
I de här övningen tränar ni på att uppmärksamma positiva saker i vardagen. Samtidigt övar ni på att lyssna, när ni berättar om era upplevelser för varandra.
Tänk dig att möta livet som vore det för första gången. Utan förutfattade meningar, föreställningar om hur saker ska vara eller om hur människor borde bete sig eller hur de alltid beter sig. Med nyfikenhet, öppenhet, ja, kanske till och med förundran inför upplevelsen av det nya eller insikten du just fått.
Tänk dig att möta dagen, livet, världen som många små barn möter sin omgivning. Oförställt, utforskande, icke-dömande.
Min upplevelse av att välja nybörjarens sinne är att tillvaron blir så mycket rikare i de stunderna. Jag upplever färgerna, ljuden, dofterna, smakerna, material och textur tydligare. Jag möter medmänniskor och mig själv med varmare ögon, mer lyssnande öron och öppnare hjärta. Jag tar lättare itu med saker som annars känns svåra eller obekväma. Upplevelsen av att vara en integrerad del av den större helhet som världen – människor, samhälle, djur och natur – utgör blir så mycket mer påtaglig.
Att stänga av de automatiska rösterna som jag tränat upp genom åren, de som bedömer och dömer. Eller att lägga bort distraktionen inte minst i form av mobilskärmen, för att istället fokusera på upplevelsen här och nu. Det kräver energi. Så jag fattar ju att jag och många med mig fastnar i vuxenhjärnans tröttare, tröttande och inte så konstruktiva sidor. ”Ja, ja. Det där är ju en kul idé. Men det kommer inte att gå/vara svårt för att…”
Fast i de stunder när jag fullt ut uppslukas av upplevelsen. När jag tar in samma gamla träd som jag alltid betraktar på vägen till pendeltåget som vore det första gången jag ser det och låter ögonen följa grenarnas former. När jag fullt ut möter en annan människa och fokuserar på att ta in vad hen säger i ord och utan ord. Då kan jag fyllas av förundran, tacksamhet och bubblande glädje över att världen, i all sin vånda, också är så vacker. Så rik på skönhet och spänning.
Ikväll har jag blivit invald i styrelsen i min lokalförening i Liberalerna. Ett partipolitiskt engagemang var länge något otänkbart för mig. Sedan ett par år har dock en nyfikenhet på att vara med och bidra konkret och kontinuerligt till den demokrati jag tror på, trots alla dess brister och utmaningar, växt fram.
Tänker att nybörjarens sinne är en viktig del i vad jag tar med mig framåt. Att balansera med min erfarenhet och kunskap av att jobba med samhällsfrågor och politik i rollen som opolitisk tjänsteman.
Med nybörjarens sinne drabbas jag förhoppningsvis inte av den begränsande och dränerande prestations- eller veta allt-ångest som många gånger varit min följeslagare. Med nybörjarens sinne kommer jag förhoppningsvis att vara öppen för och i att utveckla, ompröva och fördjupa mina ståndpunkter och argument i samtalet med medpartister och andra med intresse för och synpunkter på samhällsutvecklingen. Med nybörjarens sinne vill jag se och svara mot de öppningar att vara med och bidra där jag kan och där jag behövs som visar sig. Med nybörjarens sinne hoppas jag kunna få vara med och identifiera många möjligheter framåt för de utmaningar som vi gemensamt i samhället möter idag.
Nej. Det handlar inte om att ge upp inför yttre omständigheter. Att passivt finna sig i sin lott. Det är inte en nyliberalismens försåtsladdning förklädd till stresshanteringskurs på underbemannade arbetsplatser med usel styrning och ledning det handlar om.
Acceptansen inom mindfulness handlar om hur vi förhåller oss inåt, till våra känslor och upplevelser. Att hålla både positiva och negativa känslor utan att dras in i eller fly från dem.
När jag läser på inför det här inlägget, dyker en bild upp i huvudet på mig. En bild av två vänner, där den ena personen upplever en stark känsla – en positiv känsla, som lycka, eller en negativ känsla, som sorg. (Eftersom acceptans verkar vara svårast att tillämpa när det gäller de negativa känslorna skriver jag i fortsättningen om dessa. Men jag tänker att förhållningssättet är relevant även för positiva känslor.)
Den bild som dyker upp i skallen säger mig att råd som vännen kan hämta från expertis inom bland annat sorgebearbetning är relevanta för vad acceptans inom mindfulness handlar om:
Ta kontakt. Ja, det handlar om att ta kontakt med mig själv. om att ge mig själv uppmärksamhet och utrymme för att vara i känslan. ”Hej, jag är här för mig. Och jag är beredd att dela min upplevelse av det som gör ont.”
Bara vara där. Jag behöver inte säga något. Inte intellektualisera. Inte urskulda. Inte förklara eller bortförklara. Inte döva, fly eller trycka undan. Jag behöver bara lyssna, ge utrymme för min känsla. ”Ja, jag sörjer något alldeles kopiöst. Så är det, helt enkelt. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag kan och vill vara här med mig i sorgen (eller vilken känsla kroppen helst vill krypa ur skinnet för att slippa känna)”. Det här är definitivt inget jag kan tänka mig igenom. Lätt? Nä, bland det svåraste, men också viktigaste, som finns.
Lyssna igen. Det som gör ont kommer att dyka upp och göra sig påmint gång på gång. Hålla ut i att hålla i.
När den akuta smärtan lagt sig, vara där och stötta i fotfästesfinnandet och de trötta, staplande, tvekande stegen på nyorienteringsstigen som nu kan tas. ”Vad behöver jag nu av mig?”
Kort och gott, acceptans handlar om att ta mig och dig själv på allvar, med varsam lyhördhet. Samma varsamma, icke-dömande allvar som vi möter en kär vän som sörjer med. Att så fullt ut som möjligt uppleva oss själva och våra liv som de är. Varken mer eller mindre.
Att ge mig själv utrymme att uppleva smärtan på det här sättet öppnar i nästa steg för hållbar förändring. När den läskiga, smärtsamma känslan får utrymme, får den också tid att berätta. Att berätta om det som är viktigt, om värden att ta bäring på för nästa steg. Om det jag behöver.
Då kan acceptansen till och med leda till handlingar med sprängkraft. Inte alls om att passivera mig, göra mig mild och foglig, uthärdande. Utan om att lägga grunden för ett agerande där jag utgår från vad som är sant, viktigt och riktigt för mig. Med integritet och kraft. Ganska långt från de tolkningar som jag inledde inlägget med.
Den bästa sammanfattningen av acceptans som jag vet är sinnesrobönen. Som kan bes till en personlig gud, till ett odefinerat universum eller som en suck till livet. Det liv som bara är mitt att leva. Och uppleva, så fullt ut som möjligt.
Bild skapad i Canva.com
Detta är inlägg 1 i en serie om de nio attityderna i Mindfulness.
