Lita på spåren

Är nyss hemkommen efter en härlig sportlovsvecka i gnistrande kallt Norrland, med snö i drivor (höhö) och härliga meter i benen från skidor på såväl platten som i backen och ett par promenader dessutom.

Det var med viss bävan som jag spände på mig längdskidorna. Minnena från barndomens turer i skidspåren har ett betydande inslag av en skräckartade upplevelser av okontrollerad fart i svängande nedförsbackar. De utgjorde antagligen en mindre del av de totala metrarna som kördes. Men hjärnan har ju en tendens att lägga större vikt vid negativa upplevelser och minnen än positiva… Som tur var, visste jag nu att den tur jag och älsklingen skulle köra var platt som en pannkaka, eller i alla fall som en myr.

IMG_2839
Foto: Eric Forsberg

Vägen upp till myren gick dock, just det, uppåt. Vilket betydde att det väntade en väg neråt när vi skulle hem igen…

Sedan jag var barn har jag lärt mig att hjälpligt ta mig ner för en slalombacke. En av insikterna från den resan är vikten av låg tyngdpunkt. Dels blir det stadigare, dels blir fallet kortare om en trillar.

Så jag intog köttbulleposition, tog ett djupt andetag och susade nerför den första lilla backen (som knappt kunde kallas backe, snarare litet utförslut). Eftersom jag skriver detta överlevde jag. Lite mersmak infann sig till och med. Det är ju najs att susa på skidor utan att behöva anstränga sig (mer än de muskler som belastas i en vääääldigt djup knäböj då).

Plötsligt dök den upp, skräckbacken. Säkert fyra meter lång och så där 35gradig lutning. För de flesta ingenting med andra ord. Men jag stod där längst upp och tvekade. Älsklingen åkte iväg på min uppmaning.

Jag var själv med backen och skräcken.

Jag tog av mig skidorna och började traska. Många backar har jag forcerat på det sättet.

Jag stannade upp.

Jag sa till mig själv: ”Kom igen nu. Du kommer sannolikt att trilla, men du har redan rest dig en gång på den här turen.”

Jag gick tillbaka uppför backen den meter jag hunnit ge upp.

Jag spände på mig skidorna igen.

Jag ställde mig i spåret.

Jag tog fart med stavarna, böjde på knäna och sköt iväg.

”Lita på spåren, lita på spåren”. Det blev som ett mantra, framsjunget mellan sammanbitna tänder och med blicken klistrad på skidspetsarna – inte en meter längre fram.

Och skidorna följde spåren så fint, och den kalla luften svischade härligt förbi mig.

Och jag kom ner, och jag kom fram till bilen där älsklingen väntade.

IMG_2868

Analogin med livet i stort kom ikapp mig senare. Så ofta målar jag upp berättelser i svarta färger, med rädslan som bakgrund och antaganden om vad andra känner, tänker och gör i förgrunden.

Och ändå – i verkligheten utvecklar sig livet i övervägande ljusa färger. Det utvecklar sig i sitt eget tempo. Det kan till och med svischa förbi ganska härligt från tid till annan.

Inledningen till gårdagens Headspacemeditation var en reflektion över begreppet ”Nature unfolding”. Medveten närvaro handlar om att observera vad som ”vecklar ut sig” utan att stämpla det med bra eller dåligt. Att slappna av, sluta kämpa mot väderkvarnarna och låta tiden, livet, naturen ha sin gång i tillit att det blir som det ska, oavsett om det går som planerat och/eller ger tillfälle till lärande.

IMG_2898

Det är det jag tränat på sedan 2006 och fortsatt tränar på. Att lita på spåren liksom.

Litar på spåren.

 

Backspegel i tacksamhet och förundran 8

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Fast den åttonde veckan hann komma ett par dar in i den nionde innan veckans backspegel blev publicerad. Årets åttonde vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… snön som fallit och gjort jorden vit, vacker och tystare.

… det återvändande ljuset.

… två kursdagar i Det professionella samtalet, med många bra modeller, tänkvärda insikter och nya bekanta.

… frihetskänslan efter besöket på återvinningscentralen. Det är såååå skönt att bli av med gammal bråte. Och måndagkvällar i ett nysnöat Stockholm visade sig vara en hit! Nästan inga andra där.

… besöket i förvåriga Skåne med anledning av spännande nytt uppdrag i egna firman. Och den fantastiska matupplevelsen på Sajvva i det minst lika fantastiska sällskapet av min styrelsesuppleant Helena. Vi föll båda pladask för tavlan på toaletten med denna text:

IMG_2753

… känslan av ren tvätt efter ett maratonpass i tvättstugan.

… spontanfikat hos grannen M, en själsfrände vägg i vägg.

… ljuvlig middag på libanesiskt tema och goda samtal med kära väninnor.

… avfärd mot vinterlandet i Norrland för sportlovsnjutning med 10-åring, älsklingen och hans 12-åring. Vintervacker väg varvades med bilköer.

IMG_2818

… ahaupplevelsen som levererades av professor Steven Gimbel i hörlurarna på crosstrainern. Livet är bra märkligt. I föreläsningen om kvantfältsteori dök några meningar upp, som för mig blev en perfekt analogi för hur jag tänker att sinnet fungerar: det är rymden, utrymmet (space) mellan tankarna och känslorna som utgör grundtillståndet. Av olika anledningar uppstår vågor och förtätningar i den här rymden i form av oro, stress, glädje, hopp och alla andra sinnesstämningar, tankar och känslor som ger relief åt vårt liv. Under, över, runtom dessa vågor och förtätningar finns rymden av liv, av medvetande, och jag har alltid möjligheten att återvända till varandet, den ordlösa, icke-dömande, icke-etiketterande upplevelsen av livet här och nu (där här och nu samtidigt är både framtid, dåtid och överallt).

IMG_2782
Ord från Headspace, mitt stödhjul i att hitta tillbaka till den rymd som är mitt grundelement.

… upptäckten av Busans nya favoritställe. På handukshögarna. Där mår hon som bäst, om katten själv får välja.

IMG_2792

 

App-staining

Jag älskar sociala medier. När diskussioner och artiklar om baksidorna med FB, Twitter, Insta och Tumbler dyker upp har jag med en dåres envishet malt på om allt det goda jag fått och får genom dessa tjänster.

Jag har lärt mig massor genom länkningar till artiklar, videor, bloggar och events med det mest skiftande innehåll. Jag har träffat så många nya vänner, som dessutom blivit mycket nära och kära vänner. Jag har hållit och återfått kontakten med gamla vänner och bekanta. Sist men inte minst har jag också har träffat min älskling i det digitala vardagsrummet/ klassrummet/ hotellobbyn/ baren/ krogen som sociala medier blivit.

Häromsistens dök en post upp på FB med utmaningen: ”Vågar du?” Det handlade om att ta bort FB-appen på telefonen och bara använda sig av den mobilanpassade webbläsaren. Detta för att minska det automatiska, oreflekterade scrollandet bland era och andras postningar.

Min första reaktion var ”Aldrig i livet. FB är ju så värdefullt för mig.”. Men någon dag senare, när tanken mojsat till sig lite, tog jag bort appen. ”En kan ju alltid ladda ner den igen”. Och jag kan fortfarande gå in på FB på datorn eller via telefonens webbläsare. Messengerappen har jag fortfarande kvar, och jag har laddat ner sidhanteraren för att kunna hantera SarasGoda på FB (du följer väl?) – och är numera tacksam till FB för att de delat upp apparna.

Sedan jag tog bort appen har jag verkligen fått syn på hur mycket slötid jag lagt på FB. Jag övergick nämligen till att konsumera Twitter lika frekvent som jag tidigare knarkat FB… (Summan av lasterna är konstant, you know.) Och så uppdaterad på mitt twitterflöde har jag inte varit på myyycket länge!

Nu har twitterappen också tagits bort från telefonen. Anledningen är dels att jag, liksom kloka Helena, är inne på att jag vill använda den tid jag lägger på digitala media mer medvetet. Dels märker jag hur lätt jag dras med i debattklimatet på Twitter, och kan på inga sätt undgå att känna hur skadligt detta är för mig. Visst, ibland skulle jag önska att jag kallsinnigt och oberört kunde diskutera allt från himmel till jord och ta emot vilka skitargument som helst – eller få väl utarbetade argument och resonemang fullständigt struntade i – utan att känna något. Men när jag väl ger mig in i diskussioner är det för att det handlar om frågor som jag är starkt engagerad i.

Eftersom jag på gott och ont är en känslomänniska, blir jag starkt påverkad av att debattera. Pulsen stiger, adrenalinet börjar glöda i maggropen för att strax åka racerbil i hela kroppen och jag har svårt att släppa debatten; kollar ideligen om motargument kommit, även om jag har annat viktigare som måste göras.

Jag har länge sett det här som en svaghet hos mig. Och förra året ledde den här egenskapen hos mig till och med till att jag, med stor sorg och samtidigt beslutsam lättnad i hjärtat, avslutade en bekantskap. När jag ventilerade frågan om hur jag skulle hantera denna min svaghet på FB (kraften i sociala medier, du vet) överväldigades jag av den klokhet, värme och kärlek som strömmade mot mig.

Kände länge att jag inte gjorde något med alla visa svar jag fick. Idag förstår jag dock vad som hänt. Budskapet från nya och gamla, vänner, nära och mer ytliga bekanta har legat och grott. Idag kan jag med självmedkänsla och varsamhet se på mig själv när jag kliver ur en diskussion som jag förstår inte kommer leda någon vart. Det handlar inte om att jag känner mig angripen som person – jag betraktar mig själv och konstaterar att den grundläggande distinktionen mellan sak och person är hemma.

Och jag konstaterar vidare att, nej, jag kommer inte att rädda världen, mina medmänniskor eller mig själv genom att debattera på FB eller Twitter. Det lämnar jag åt andra. Jag får bidra på andra sätt, som skapar glädje, hopp, nyfikenhet men kanske även tveksamhet, tvivel och frustration för lärande, expansion och resiliens hos mig själv och andra. Men på mitt sätt.

Kommer givetvis att fortsätta titta in på FB och Twitter. Inte reflexmässigt dock. Och jag kan äntligen se på mig själv och ge mig tillåtelse till att avstå debatten utan att känna mig som att jag då förlorat den.

Se där vad sociala medier kan bidra till!

Söndag i tacksamhet och förundran 1:2018

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets första vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… starten på det nya året i min älskades famn.

… vårt frölovningsträd som växer lite mer för var dag. Liksom vår kärlek till varandra.

… timmarna alldeles själv (nåja, Busan gjorde mig sällskap) hemma i Årsta.

… jobbmöten och -samtal som inspirerat och lagt god grund framåt.

… onsdagskvällen i väninnan P:s sällskap, med den goda grönkåls-, chèvre- och parmaskinkasalladen.

… kvällen med barnen då en ny nivå av gemenskap och harmoni mellan syskonen kunde skönjas.

… timmarna med bok i öronen eller handen. Har äntligen, äntligen hittat ro att läsa igen. Och hittat en bra kombo för mig: ljudbok för skönlitteratur, pappers- eller e-bok för facklitteratur.

… den magiska gläntan som öppnade sig på gårdagens långpromenad runt naturen vid Häringe slott. Lenaste mossa skimrade i den låga vintersolens strålar. Väntande på älvornas vinterbal.

… det första tecknet på spirande nytt liv i naturen mitt bland döda fjolårsblad: en vacker cerisefärgad knopp med spädgröna skott. Det kommer en vår.

… kombinationen av material i naturens konstinstallationer. Hård, rund, kantig sten. Mjuk, fuktig, levande mossa. Klar, vass, övergående is.

… de lyckade improvisationerna i köket. Tomatsoppan med kikärtor, squash, spiskummin, koriander, oregano, sambal och lakritspulver blev så god så att J ville äta den även till frukost. Och dagens ”munch” (middagslunch) med smörstekt torsk, trattkantareller, apelsinsmörkokt brysselkål med chèvre, ärt- och spenatomelett och älsklingens remouladimprovisation med cornichons, syltlök och äpple var delikat! Torsken (pankopanerad för barnen), potatismoset och omeletten beställde J bums till sin födelsedag!

… delar av hälsoglädjen som nu etablerar sig som årets intention: daglig meditation och lätt fysträning, långpromenader ett par gånger i veckan och kanske som idag till och med simning.

IMG_1719

 

Hälsoglädje 2018 – rapport 1

En ”obliger” enligt Gretchen Rubins teori om hur vi förhåller oss till inre respektive yttre förväntningar och hur detta påverkar vårt förhållande till vanor och förändring (tack Helena för tipset i ditt blogginlägg inklusive bildidé) är en person som svarar upp mot externa – andras – förväntningar, men som ofta ignorerar eller väljer bort sina förväntningar på sig själv. Det är min karaktär i ett nötskal, även om jag sedan ledarskapskursen THERE17 i september jobbar på att lyssna in och upprätthålla även mina egna förväntningar och behov.  

En ”obliger” motiveras och formar nya vanor genom yttre motivation, enligt Rubin. Därför har jag bestämt mig för att använda mig av den bästa av läsarkretsar för att upprätthålla fokus på mitt årsord, min intention om ett 2018 fyllt av hälsoglädje

Det bar emot inledningsvis. Varför ska jag behöva ta hjälp av andra för att fullgöra mina ambitioner och förväntningar på mig själv? Varför ska någon vilja läsa ännu flera inlägg om att börja om och om mikrosteg som kanske ändå avstannar efter tid?

Sen bestämde jag mig för att ni läsare är vuxna nog att hoppa över inlägg som ni inte är intresserade av. Och att några kanske kan få uppmuntran eller inspiration av att följa mina vedermödor på temat.

Så – here we go. Så här har mina första fyra dagar med hälsoglädje som tema timat.

För min fysiska hälsa har jag gjort följande:

  • Jag har promenerat till pendeltåget varje dag. I tisdags tog jag till och med en lunchpromenad. (Promenader is da shit. Visserligen ska jag börja löpträna så småningom när jag blivit lite lättare, men grunden i vardagsmotionen kommer alltid vara promenaden.) En dag gick jag också hem från pendeltåget, vilket ska vara min regel.
  • Jag har antagit min nuvarande favoritträningsapp Sworkits januariutmaning och börjat varje dag med 5 minuters enkelt fyspass. Även en lång färd…
  • Jag har skippat frukostmackan till förmån för yoghurt och hallon. Imorse lyxade jag till det med granatäpplekärnor som add-on.
  • I tisdagskväll när jag befann mig mitt i projektet ”Plocka ihop julen” slog en förlamande trötthet till. ”En får gå och lägga sig när klockan är nio” tänkte jag, och kröp till kojs. När jag satte på den podd som jag tänkte skulle vagga mig till ro, såg jag att klockan i själva verket var åtta… ”Well, lyssna på kroppen var det jag skulle göra” sa jag till mig och somnade bums när en kvart av podden gått. Vaknade sedan vid fem, pigg och utvilad efter dryga åtta timmars sömn. Ljuvligt.

För min psykiska hälsa har jag plockat upp mitt Headspaceande igen. Det är verkligen en lysande bra app!

Min sociala hälsa gynnas varje dag av att gå till kontoret och det fantastiska gäng av kollegor som finns där. Dessutom hade jag glädjen att få tillbringa gårdagskvällen tillsammans med kära väninnan P, och eftermiddagen idag med min chef och vän EK. Och givetvis gör min käraste Es och min ständigt pågående messengerchat att min upplevelse av tillhörighet, gemenskap, att få vara älskad och efterlängtad, liksom att få älska och längta efter kontinuerligt fördjupas och förankras. Och ikväll kommer barnen till mig igen!

På det hela taget en bra start på året av hälsoglädje! Just ja, jag har visst signat mig för medlemsskap i det lokala gymmet också. Men det räknar jag inte till punkterna ovan än; för det krävs att jag faktiskt går dit också…