Mahler, barnet och den heliga anden

Sedan i påskas har jag ägnat mig åt att övervinna ett barndomstrauma. Ett trauma som hållit mig från att berusa mig med, söka tröst och perspektiv i Gustav Mahlers ton- och klangskapande.

Min fantastiska pappa är en musikälskare av stora mått, och brann under min barndom av entusiasm för att inviga mig i konstmusikens skattkista. Bach, Händel, Mozart, Beethoven, Wagner och många fler spelades flitigt hemma. Inklusive Mahler.

Någon gång i slutet av sjuttiotalet (gissar jag) sändes Ken Russells biografiska – och mycket surrealistiska – skildring av Mahlers liv på SVT. Min käre far hade ingen aning om Russells konstnärliga ambitioner tror jag, utan såg ett tillfälle att bilda mig om den store tonsättarens liv när vi bänkade oss framför tv:n .

I en del av filmen skildras Mahlers begravning. I Russells mardrömsversion upplever huvudpersonen den från insidan av kistan. Instängd, förödmjukad av sin hustru och inskjuten i krematoriets eld… Allt till fragment från hans olika symfonier. Levande, inte bara begravd, utan uppeldad… Den ultimata skräcken.

Var gång barnet som var jag sedan hörde Mahlers musik, fick hon rent fysiskt påtaglig ångest. Jag har även som vuxen hållit mig borta från den. Eftersom minnet av ångesten triggat en stark rädsla för vad som skulle hända om jag hörde fanfarerna igen.

Så mötte jag för några år sedan en person som håller Mahler som den främste av tonsättare. I våra samtal har jag givetvis alltid hållit på Bach, som min vän inte alls hyser samma varma känslor för som jag. Trots mitt plågsamma minne av filmen, gav jag honom den i present för ett par år sedan som en referens till min förklaring av främlingskapet inför Mahlers musik.

Innan påsk frågade jag min vän om han sett den. Samtalet ledde bland annat till att han skickade över följande text:

”… alla som upplever tyngden och allvaret i de frågor vi gör oss inför liv och död och en värld i vånda, kan i denne smärtans förkunnare finna en broder i anden.” Den meningen fick mig att bestämma mig för att, nu, nu var det dags att göra något åt den där rädslan. Det fick bära eller brista, nu skulle Gustav Mahlers musik få sitt inträde i mitt liv.

Sen dess har jag betat av alla hans tio symfonier. Jag har upptäckt och förtrollats, svepts med och drabbats av nya klanger, nya melodiska linjer, nya musikaliska rymder. Mitt liv har berikats, både i form av allmänbildning och i upplevelse av vad det är att vara kännande, skapande, levande, sörjande, lidande och älskande människa. Och den befarade ångesten dök aldrig upp.

I helgen som gick, pingsthelgen, nådde jag mållinjen till tonerna av den storslagna åttonde symfonin med pingsttemat Veni Creator Spiritus – Kom, skaparande. Det kändes symboliskt.

Att ge mig ut på min Mahlerresa krävde att jag övervann en rädsla för och minnet av ångest. Istället har nya rymder och perspektiv öppnat sig. Livet blivit mer levandes. Precis det som jag lägger i min agnostiska tolkning av kristendomens begrepp Helig ande – den kraft som manifesteras i det växande, utvecklande, expanderande, levande. Som frigjordes i det ögonblick vårt universum föddes, som sedan flödar genom rymden och expanderar och omvandlar allt, från största galax till minsta cell. En process som ofta förutsätter att vi tar klivet in i och genom smärta. Det gör ju ont när knoppar brister.

Så när det dånande orgelackordet i första satsen lagts, gastade jag med för full hals – fast inombords – i inlednings- och slutkör: ”Veni Creator Spiritus!” Tacksam för att min vän, hans vägledning och Mahlers toner vidgat min livsrymd och mitt hjärta.

Detta blogginlägg tillägnar jag dig, T. Som utmanar mig i mycket. Och därför bidrar till att göra livet mer frustrerande, roligare och fullare.

Live på distans

Åh, vad jag älskar att gå på livemusik! Musik är min bästa medicin, ett av mina främsta livselixir, och att uppleva spelglädje och svepas in i ljudvågor och det magiska som uppstår mellan tonerna i en livekonsert är bara alldeles, alldeles underbart .

Konsertkalendern fylldes snabbt inför våren i början av året. Så kom viruskris och livet sattes på ande- och glädjefattig hold. Åtminstone kändes det så. Tills…

Livestreamandet kom igång. Den första upplevelsen var en onsdag då jag tänkt våga mig socialdans på Chicago Swing Dance Studio.

Jag fascinerades av den närhet som uppstod, trots att musiken svepte om mig från en liten skärm med inte alls särskilt vassa högtalare istället för att bädda in mig i sin varma, sensuella pläd där i rummet där musikerna faktiskt befinner sig.

Jag tog flera danssteg, även om det inte var en särskilt social dans. Och jag njöt av ett sanslöst sväng. Jag swishade motsvarande inträdet.

Sen dess har jag fortsatt att njuta av livestreams från Chicago, från Faschings serie Stockholm Jazz Stream och inte minst från Orionteatern, där Bo Sundström varje kväll i nästan en veckas tid bjöd på otrolig musik och småputtriga soffsamtal. Ikväll njuter jag grymma trion LSD (Lindborg/Sjöstedt/Daniel) – Fredrik Lindborg är en sanslös saxofonist.

Jag har också köpt mig ett abonnemang på Metropolitans Video on demand-tjänst, där utöver en massa inspelad opera av världsklass också livestreamad opera ingår. Och i helgen blir det digital kulturnatt!

Även om jag ser fram emot att få lämna in ytterkläderna i garderoben på Fasching, köpa mig en Aperol Spritz och inta min favoritplats på avsatserna precis vid mixerbordet igen, så är jag glad åt att kunna njuta av fantastiska artister trots Corona. Och för mig är det självklart att betala för upplevelserna. Även om jag skulle kunna titta gratis. För jag vill ha en långsiktig bäraktighet i möjligheterna till livemusik. Jag tror ju på ett liv efter krisen.

Har du lyssnat/tittat på musik eller någon annan kulturupplevelse i Coronavariant?

Rör mig, annars dör jag

Händer mot hud. Med ett tunt lager av svagt eucalyptusdoftande olja mellan.

I långa svepande rörelser. Sedan cirklande, knådande. Därefter fingrar som gör simtag med lätt tryck.

Rygg och axlar. Benens fram- och baksida. Fötter. Mage. Armar och händer. Nacke och ansikte.

Strävan efter att låta rörelsens kraft komma ur kontakten med golvet, marken, jorden. Gungar i takt med händernas rörelse: framåt bakåt höger vänster. Full närvaro i min kropp och i kontakten med min kurskamrats hud.

Massage. Ljuvligt att få. Än ljuvligare att ge.

Förra helgens kurs i klassisk massage till husbehov på Axelsons finns fortfarande behagligt kvar i kroppen. Det var en praktisk kurs med fullt fokus på görandet.

Vill skapa mig möjlighet att praktisera mina nyförvärvade kunskaper. Ofta. Mätta min hudhunger. Och ge avspänning och välmående till en medmänniska på samma gång.

Det som gör att massage får oss att må bra: oxytocin, alias lugn- och rohormonet.

Magi i Blå hallen adventskalender 2019 #16

Gårdagens luciakonsert i Blå hallen med Stockholms musikgymnasium var ren och skär magi. Körsång när det är som allra vackrast. Ljusspel och levande ljus som omslöt oss åhörare. En ensam lucia som skred ner för den legendariska trappan.

I ett hus som är så vackert. Som bjuder på så förunderliga vyer.

Telefonens kamera fick vila större delen av konserten, jag ville ta in med full närvaro.

Några bilder för att för egen del dokumentera kvällen blev det dock. Både från insidan och utsidan.

Julinsjungning på Söders höjder – adventskalender 2019 #14

Orden i julottepsalmen ekar i huvudet: ”Unga sjunga med de gamla”. För så är det när Sofia kyrkas alla körer bjuder till konsert för att sjunga in julen i ett mäktigt potpurri av de vackraste av julsånger.

Här avlöser barnrösternas fråga om hur ett litet ljus kan skina så klart pukorna och trumpeterna i inledningskören från Bachs juloratorium.

Svensk körlyrik i Alfvéns julsång varvas med mexikansk julglädje i Earth Joy.

Sonens kör Jubilate bjuder på Ensam hemma-feeling i Carol of the bells. Och flera carols bjuds det på, bland annat Ding Dong merrily on high i ett glittrande arr för kör och orkester.

Orkester ja. Det är alldeles, alldeles underbart när de välbekanta förspelen till Jul jul och O helga natt framförs på harpa. När stråkarna lägger de fyra ess-sjuackorden i Gläns över sjö och strand. Och klockspelet sprider skimmer lite här och där.

Och vi i bänkarna får också vara med. I de tusen juleljusen, i Dagen är kommen med orgelns mäktiga tutti i sista versen. I rosen, gläns och som förstärkning av änglakören i Härlig är jordens sista vers om just änglarna som sjöngo”.

Hela julklappen knyts ihop med Händels Hallelujakör ur Messias. Alla körerna är med. Att sonen M får uppleva magin i att fläta sin röst med andras i detta är jag oändligt tacksam över. Och glad över att få bada i och fylla hjärtat med detta musikaliska juöbord av smakligaste sort.

Och ljusen glimmade i Sofia kyrkas fönster