Åker tåg

Tur och retur Lund idag. SJ transporterar mig ner och upp igen genom ett sommargrönskande landskap. Insprängda med jämna mellanrum passerar enstaka hus, små samhällen, städer av olika storlekar mitt fönster.

Det är behagligt att åka tåg. Tid att tänka. Tid att betrakta. Tid att jobba. Tid att vara.

Också tid att samsas med många människor på liten yta. Det är inte alltid lika behagligt. Dofter och ljud bryter igenom min bubbla av ro. Chips? Smakar bättre än de luktar, inser jag. Likadant med sötade drycker – artificiell jordgubbe fyller näsan ett tag.

Givet att en är på humör och har tur kan mötet med en ny bekantskap på tåget bli riktigt berikande. Det har hänt mig några gånger. Men idag är jag varken på humör eller får sällskap av någon som vill prata med mig.

Vill bara vara med mig själv, dyka in i jobbet och med jämna mellanrum låta ögonen bada i grönskan utanför fönstret. Och det går ganska bra.

I sinnlighetens tid

Våren, i synnerhet maj, är nog en av mina absoluta favorittider på året. (En annan är numera november. Bra kontrast till maj för övrigt.)

Att försöka hänga med i knoppning och blomning är stört omöjligt. Det är som om en extrados av liv skjuts in i mina ådror. Allt växer och blommar försvinnande snabbt, allt jublar i glädje över att livet och ljuset än en gång övervinner mörket.

Alla sinnen vidöppna. Matas som hungriga fågelungar.

Solen som värmer huden.

Luften, vinden som smeker sin lätta hand över min kind.

Dofterna av hägg, syrén, spirea som gör mig hög.

Åkersenapens gula fyrverkerier mot den grå graniten med fond av gröna tallar och blå himmel som väntar som belöning när jag och cykeln besegrat backen upp till Årstabron.

Fåglarnas yra visa som livets fullhet prisa.

Den nyplockade Kvickrotens gröna fräschör på tungan. Direkt ur naturskafferiet.

Nya närheter och nakna njutningar som fyllt min maj. Jag gör som blommorna, bina, fåglarna och luften: bejakar, utforskar, lever sinnligheten, lusten, leken.

Vilka minnen bär dina sinnen med sig från maj 2019?

Gräslöken blommar redan i mitt land

I frustande solsken och körklangers andlöshet

Jag cyklade till och från jobbet idag, 30 minuter i vardera riktning. Den klarblå himlen var mitt tak och solen slösade så generöst sina strålar att det kändes som ett frustande vattenfall av sol.

De behagliga sinnliga upplevelserna fortsatte på kvällens körövning. Först rördes jag nästan till tårar över att få sjunga En vänlig grönska igen. I blandad kör. Min körhistorik har laddat hjärnans känslobanor med så många fina minnen, som väcks till liv vid första upptakten.

Sedan – besök i andlöshetens landskap. ”Sjung som en scilla under snön” manade oss körledare David. Skälvande, längtande, sig sträckande mot ljuset, solen, värmen.

”En sällsam renhet vart min blick vill gå”. Ja, vi sjunger Förvårskväll av David Wikander med text av Ragnar Jändel. Så vacker. Så skälvande. Så andlös.

Här med Gustaf Sjökvists kammarkör. Lyssna och njut!

Sol över Liljeholmen och Marievik
Solen i ansiktet på väg hem över Liljeholmsbron

Belönad med vårtecken

Drog upp persiennen imorse och mitt södra öga (eller sydligt vända ögon iallafall) skådade regn. Skulle gårdagens premiärpendling bli ett tomtebloss?

Kroppen skrek åt mig att välja cykeln. ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” mässade mitt överjag i mitt inre öra. Latmasken svarade att jag inte ville bli nedkyld eller nedstänkt.

Men trots allt plockade jag på mig en grön regnponcho med texten ”Berg-och-dalbanan går fortare när det regnar” på ryggen innan jag gick ut. Ponchon var ett minne från ett regnigt besök på Grönan.

Jag lydde kroppen och överjaget. I jakt på välbefinnande för kropp och själ.

Den bästa belöningen för den övervunna latmasken kom på hemvägen, när jag kört över till Årstasidan och skogen efter Årstabron, där koltrasten saluterade mig med sin jublande, kvillrande sång. Ett av mina absoluta favoritvårtecken.

Musik för midvintern

Den längsta natten. När mörkret är som djupast på året. Då lyssnar jag på klanger som skimrar som stjärnor mot den midvintermörka natthimlen. Som böljar som norrskenets himlahav.

Musik från flera århundraden. Många stycken av tonsättare från Norden och Baltikum. Många med texter om ljus. De flesta med det gemensamt att det är mänskliga röster i förening som skapar klangerna.

Här är årets version av spellistan Winter Solstice.

Nu kommer sakta ljuset tillbaka.