25 december – förunderligt och märkligt

Förunderligt och märkligt 

Omöjligt att förstå

Men dock så ljust och verkligt

Och ljuvt att tänka på

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, översättning Oscar Mannström. Melodi: Carl Nielsen

Inledningsorden i en av de vackraste julsångerna beskriver en känsla som, tillsammans med tacksamhet, vemod och sorg, kanske är den känsla som starkast definierar mina, Saras, livshorisonter. 

Tärnljus som fyller gångarna i St Jakobs kyrka och den pampiga trappan i Blå hallen. Tonkluster av unga röster när Storkyrkans ungdomskör improviserar över luciasångerna, glasorgeln som treorna på Stockholms musikgymnasium skapar i Ēriks Ešenvalds Stars och flätar samman med rösterna som svävar mot taket drygt 20 meter ovanför våra huvudet. Julfrukosten hos dottern med sambo deras första jul i eget boende.

Släpljuset som färgar marker och hus i varmröda toner, Norraladalens hisnande och organiskt s-formade motorvägssträckning. Den flammande brasan och stjärnhimlens magnifika kaskad i skogsmörkret på Vojen utanför Sollefteå. Att få vakna första julaftonen tillsammans med min särbo och känna värmen från hans hud, bli sedd av och se med kärleksfull blick, tacksamheten över vårt vi.

Det här är några av de stunder av förundran som jag upplevt de senaste dagarna. Jag har upplevt hur bröstkorgen och livet liksom vidgar sig, expanderar, öppnar upp. Hur tiden stannar av och gränsen mellan mitt jag, andra personer, omgivningen, universum blir mer diffus.

Förundran. ”Känslornas gucciväska” som ett av avsnitten i boken Förundranseffekten av Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz har som titel. För länge var (de västerländska) forskarna och expertisen av uppfattningen att förundran var en känsla som inte fyllde någon funktion. Onödig helt enkelt. Ett slags känslornas maskformiga bihang. Vilket senare forskning visat vara helt fel. (Nuförtiden har man ju för övrigt också förstått att till och med blindtarmen, som begreppet syftar på, har en roll att spela i vår matsmältning.) 

Sedan berättar författarna bland annat om hur studier visat att förundran bland annat skapar samsvängning (koherens) mellan hjärt- och hjärnvågor. Hur hjärnans standardnätverk, det där ständiga bakgrundstjattret som pågår när vi inte är fokuserade på någon särskild uppgift (och som försöker bryta igenom även då, enligt min erfarenhet), går i pausläge. Båda effekterna känner jag igen från studier av psykedelika. Förundran verkar alltså vara ett sätt att ”trippa” utan exogena kemikalier! 

De berättar vidare om hur stressnivåer sjunker och om hur vi blir mer ”pro-sociala”, dvs vänligare inställda till våra medmänniskor. Hur vi verkar göra val som är bättre för miljö och klimat.Hur förundran verkar ha varit en bidragande faktor till homo sapiens utvecklingsresa. 

Boken är sprängfylld av forskningsresultat och jag märker hur jag nästan blir irriterad över all denna evidens som tas fram för att bekräfta det jag känner så tydligt i mig själv. I förundran blir varandet större. Närvaron intensivare. Irritationsmomenten färre och tidens flod flyter långsammare. Min vördnad för livet och dess förutsättningar blir större. Jag mår bättre och blir en bättre människa helt enkelt. 

I Maria Borelius bok Förundran tar hon upp 30 sätt att ge näring till förundran. Att läsa. Skriva tacksamhetsdagbok. Skapa en matritual. Titta på konst. Lyssna på musik. Gå en förundranspromenad, något jag förresten snavade över som begrepp i ett svt-inslag för någon vecka sedan. Titta på stjärnorna. Det är några av hennes tips, som jag nickar jakande till. 

För även om förundran i viss utsträckning har vissa gemensamma beröringspunkter med förvåning, i det att vi ”drabbas” av den, kan vi välja att leva i känslan. Vi kan också träna upp vår förmåga eller benägenhet att förundras.

I tider där cynism, hopplöshet och uppgivenhet lätt breder ut sig i ljuset av kriser och krig behöver vi förundran mer än någonsin. Så dagens och denna julkalenders sista luckpaket till dig, kära läsare, är inbjudan att välja förundran. Skulle du känna ett motstånd med argumentet att det är naivt, att du inte har tid att stanna upp eller till och med att du inte har något att förundras över så vågar jag mig på att utmana dig att prova. Vill du, tillsammans med mig, välja att trotsa de röster som vill krympa och förminska livet, dig och mig, världen? 

Tack för att du hängt med oss denna julkalender 2022! Om du vill dela någon tanke du tagit med dig om den hela handen för helhetligt, helande handlande eller någon av de aspekter vi tagit upp, skulle vi bli glada och tacksamma. Och faktiskt också lite förundrade, över att bli läsa och få dela med oss av våra funderingar och lärdomar, till inspiration.

Solstrålarna som bryter genom vattendropparna på pendeltågsperrongens väderskydd. Ett ögonblick av förundran i vardagen.

22 december – om traditioner, vill, måsten och en kalkon på bordet i jultid

Idag bjuder jag på ett recept på julkalkon med massa gröna tillbehör. En njutning både för gommen och kroppen, åtminstone om man sansar sig vad gäller intaget av gräddsås och potatispuré… Och det här receptet funkar under hela den kyliga årstiden vågar jag påstå, om juldagarnas meny redan är planerad.

Receptet kom till när dåvarande maken tröttnat på julmaten och muttrade över de svenska kulinariska traditionerna, som är samma oavsett om det är jul, påsk eller midsommar som firas. Så då lånade jag från en annan tradition, den anglosaxiska.

Dagens luckpaket är en inbjudan till dig att fundera över ditt förhållande till traditioner. Vad är heligt, vad är meningsfullt, vad skulle du helst vara utan men håller fast vid just för att det är en tradition med förväntningar från omgivningen (verkliga eller intolkade) att leva upp till? Är det något du saknar?

Här är mitt juliga kalkonrecept, (definitivt ingen kalkon, snarare succé):

1 kalkon på ca 5-6 kg (ta ur inkråm om det finns). Sätt ugnen på maxtemp.

6-7 dl torkade aprikoser, katrinplommon, fikon, dadlar, tranbär och annan god torkad frukt (jag hade lite torkade blåbär också som jag slängde i) som klippts i lagom stora bitar och blandats med 2 dl blandad skållad och grovhackad mandel samt hasselnötter (har du allergiker till bordet hoppar du över detta så klart). Detta marineras i 2 dl konjak och 2 dl koncentrerad äppeljuice. 0,25 dl konjak avnjutes under tiden av kocken.

1 hackad gul och 1 hackad röd lök, 2 pressade vitlöksklyftor samt 1 hackad liten fänkål stekes till mjukt utan att ta färg i 1 msk smör. Rör ner frukt- och nötblandningen och blanda i ca 3-4 cm vörtlimpa som pillats i småbitar. Salta och peppra.

Blanda så mycket salt och finmalen svartpeppar som du tror att det går åt för att klappa in runt om och inuti kalkonen – och dubbla det. Klappa sedan pippin snällt med blandningen i alla skrymslen och vrår.

Skeda in fyllningen så att fågeln är löst stoppad och att du får plats med 1 apelsin som du skurit i fyra delar inuti fågel och 1 hel apelsin som stopp i den stora öppningen. Stick hål i den hela apelsinen runt om med en sticka eller gaffel innan du pluggar in den.

Smält 50 g smör och pressa i 1 apelsin och 1 citron. Pensla pippin med smörblandningen. Täck med folie.

Ställ in i ugnen längst ner och sänk värmen till 180 grader. Beräkna ca 40 minuter per kg. Ös/pensla med smörblandningen, och, när den är slut stekskyn, varje halvtimme. Efter tre timmar sätter du in en stektermometer i bröstköttet och tar av folien. När termometern visar på 70 grader är bröstfiléerna klara.

Ta då ur pippin ur ugnen och tranchera den – skär loss bröstfiléerna, lägg under folie och handdukar för att varmhålla, alternativt kyl ner snabbt för senare uppvärmning. Skär också loss vingar och lår. Skicka in låren i ugnen igen tills de är 80 grader inuti.

Ta reda på fyllningen – släng apelsinerna – genom att lägga i en ugnssäker form, blanda ner ett ägg och strö över ströbröd. Sätt in i ugnen tills fyllningen fått fin färg.

Listan på tillbehör kan göras i princip hur lång som helst, men här är mina favoriter:

  • gräddsås som görs på stekskyn (skumma av fettet först), rödvin efter behag, lite kycklingfond och vatten för att få tillräcklig mängd sås samt grädde.
  • potatis- eller sötpotatispuré med creme fraiche – blir fylligt och gott med en liten syrlig brytning.
  • brysselkålshalvor som fått steka med bacon och rödlök och snabbt sauterats i lite gott vitt vin med aningens sötma. Alternativt steker du på brysselkålen tills den fått färg, häller på koncentrerad apelsinjuice, saltar, pepprar och tärnar ner chèvre, som precis får börja smälta.
  • hackad färsk grönkål i ugn – lägg grönkålen i en form, ringla över en god olivolja och strössla lite flingsalt över, in i ugnen och låt bli lätt brynt i topparna. Ta ut och toppa med granatäpplekärnor.
  • kaneläppelklyftor – äppelklyftor, som vänts i citronjuice för färgens skull, kanel och aningen socker får koka tills äpplena är precis mjuka och en smarrig sockerlag bildats.
  • rårörda lingon eller tranbär.

En av fördelarna med denna julmåltid, utöver att det är makalöst gott, är att det dessutom går utmärkt att dricka rödvin eller en torr cider till maten, inte bara öl och julmust!

Smaklig måltid!

I skiftet mellan sommarsemester och jobbhöst

Sommarsemesterns sista timmar ligger framför mig. Imorgon ringer klockan för fysisk och mental färd in till kontor och jobb igen. 

Jag ser tillbaka, summerar och tackar för de veckor som gått. Tacksamheten riktar jag till livet, till alla dem som jag mött under dessa ro- och livgivande dagar, liksom till mig själv, för att att jag gett mig hela fem veckors tid att pausa från den rytm som fyller så stor del av året i övrigt. 

Semestern började med en veckas renande skåps- och källarförrådsutrensning inklusive den återkommande och alltid lika i förväg så ångestfyllda, i efterhand så befriande heliga pilgrimsfärden till Östberga Återvinningscentral. Den nya fasen i livet med två av tre barn utflugna manifesterades i flytten av min nattliga plats i lägenheten från bäddsoffan i vardagsrummet till den nya 180 cm breda dubbelsängen i lägenhetens egentliga sovrum. Och jag upplevde en helt ny ro när jag klev innanför dörren. 

Vecka 2 var det dags för retreat som 15 människor, varav jag bara mött fyra tidigare, samskapade i Östergötlands vackra gränsland mot Småland. Veckan bjöd på vila, värdefulla nya bekantskaper och perspektiv, tankespjärn, skapande av bedband, mitt eget vapen minsann, tangolektion, pilgrimsvandring, burleskworkshop, inquiry, psalmsångskväll och mycket mer. Allt under överinseende av av lagom nyfikna kor och med hängmatta och hängstol för stunder i absolut närvaro under de båda körsbärsträdens tempeltak. 

Jag har länge längtat efter en hederlig roadtrip. Och med min partner Mats i sällskap blev det verklighet, när vi vecka 3 först styrde kosan mot Malmö för några dagars häng med själssöstra Helena. Vi utforskade både smaklig (bland annat äkta malmöitisk falafel) och osmaklig (på Disgusting Food Museum – rekommenderas!) mat, och jag hann med ett möte ansikte mot ansikte med Dominic istället för det sedvanliga ansikte mot skärm. Sedan landade kompassnålen på Göteborg, där jag tog mod till mig och åkte Lisebergs Helix – en nära dödenupplevelse med mersmak. Vägen norrut gick via Dalsland och lunch i öronbedövande vacker miljö hos en fd kursare till Mats innan vi landade på Humlebäck. Det är sannerligen en plats av vila, återhämtning och påfyllning, även när vi som nu karmayoga (dvs arbetade) några timmar om dagen. Jag är numera expert på att vika kuvert- och dra på-lakan, efter att ha sorterat och märkt upp vad som måste varit närmare femtio lakan för kurssal och uthyrning. Att bo på Humlebäck ett par dagar och på det här sättet göra en liten insats för en plats och en community som betyder mycket för mig var mycket värdefullt. 

Sedan styrde 14-åringen och jag kosan mot Norrland. Vi bjöds på läckerheten jägarfläsk i Söderhamn hos lunchstoppet hos min pappa, och vi fick också avnjuta det fullbordade musikstycket han arbetat med i många år innan vi angjorde Sollefteå för några dagar hos min mamma och syster med familj. Vi firade systers födelsedag med bland annat fabulöst goda tårtor från mammas kök, 14-åringen och nytillskottet Ådi, en förtjusande fyra månader gammal fransk bulldog, fann varandra, och jag upptäckte nöjet i att klyva och stapla ved, liksom skönheten som finns i de små detaljerna i ett enskilt vedträ. Mamma och jag roade oss med sakletning till 19-åringen som snart flyttar till egen lägenhet, och som vanligt fylldes bilen inför hemresan med fler väskor än vad som fanns med på vägen upp. 

Denna den sista veckan inleddes med en tripp till Helsingfors. Mats och jag bordade Silja Symphony i måndags, och hann avverka både buffé och nattklubb (dans!!!) första kvällen. Vi hade punktat upp några önskesightseeingmål i förväg. Döm om min förvåning när jag redan på seneftermiddagen på plats i Helsingfors konstaterade att vi avverkat dem allihop: 

Tempelplatsens kyrka 

Sibeliusmonumentet

Senatstorget med domkyrkan

SpåraKOFF

Café Fazer

Dag 2 tog vi sikte på vad som visade sig vara ett för renovering stängt Finlandiahus, och hamnade istället på Nationalmuseet, där vi djupdök i två utställningar: en om forntiden i Finland (som passade extra bra efter att vi lyssnat på sommarspecialen om Sveriges tidigaste historia i tre delar av podden Allt du velat veta med arkeologen Jonathan Lindgren på vår roadtrip) och en med titeln Förmögenhetsfilosofi, med dagsaktuella personporträtt av nio förmögna finländare som delade sina tankar om sina liv, sina verk och sina förmögenheter. En klockren kombination av perspektiv! 

De sista dagarna av semestern har landats hemmavid, med avbrott för lunchutflykt till väninnan Pernilla och planering av bröllopspresent inför gårdagens bröllopsfest för vår gemensamma vän Anette och hennes Chris. 

Nu sitter jag på altanen med det ännu av sol varma betonggolvet under mina fötter. Himlen är blå, molnfri och vid. Jag tror banken mig att intentionen som jag satte för semestern har förverkligats: utvilad och taggad på hösten. Det senare har i ärlighetens namn suttit en bit in. Men med fyra timmar kvar på sista semesterdygnet har även den känslan landat. Och även om det skulle vara fråga om självsuggestion, så är jag nöjd. 

Det har varit en sjukt härlig semester. Och det blir en spännande höst! 

I doften av höst

Några av höstens dofter fångade på bild: tallbarr, mossa, blåbärsris…

Jag ser fram mot den dag som tekniken gör det möjligt att spara och dela doftupplevelser på samma sätt som ett synintryck. Doften av barrskog, fuktig mossa och vatten i klar och hög höstluft på dagens promenad längs Årstavikens strand är en doft jag gärna skulle spara för att plocka fram lite då och då. (Jag har än så länge inte hittat någon parfym eller doftljus som fångar denna doft i all sin komplexitet på ett tillfredsställande sätt.)

Det är med blandade känslor som jag går in i hösten. Sommarljuset, sommarvärmen och ledighet (om än kort i år) gör mig så gott. Och det är tungt att mörket kommer allt tidigare och skingras allt senare. Tunga blir också kläderna på hösten – den lätta sommarklänningens tid är över för den här gången. Och eftersom jag sen något år hittat sommarklänningar som jag älskar, trivs bra i och tycker om min kropp i står jag nu lite rådvill inför höstens klädval – jag har inte landat lika bra än i höstgarderoben.

Men höstens mörker öppnar för att bjuda in stillhet och det inåtvända på ett annat sätt än sommaren. Det är ett skifte som jag mår bra av. Inte för att kalendern ser ut att ge så mycket utrymme för stillhet de närmsta veckorna. Hösten reser sig dock över mig som en sträng men välmenande lärare med påbud om att bereda tid och plats för vila i mitt inre rum.

I det vilans rum finns också dofter att spara, längta efter och njuta av. Dofter av levande ljus och av te som ångar ur den stora koppen. Av höstgrytan med rödvin och mustiga kryddor.

Vilka skiftningar präglar din ingång i hösten? Dofter, synintryck, ljud, smaker, känselupplevelser?

Mahler, barnet och den heliga anden

Sedan i påskas har jag ägnat mig åt att övervinna ett barndomstrauma. Ett trauma som hållit mig från att berusa mig med, söka tröst och perspektiv i Gustav Mahlers ton- och klangskapande.

Min fantastiska pappa är en musikälskare av stora mått, och brann under min barndom av entusiasm för att inviga mig i konstmusikens skattkista. Bach, Händel, Mozart, Beethoven, Wagner och många fler spelades flitigt hemma. Inklusive Mahler.

Någon gång i slutet av sjuttiotalet (gissar jag) sändes Ken Russells biografiska – och mycket surrealistiska – skildring av Mahlers liv på SVT. Min käre far hade ingen aning om Russells konstnärliga ambitioner tror jag, utan såg ett tillfälle att bilda mig om den store tonsättarens liv när vi bänkade oss framför tv:n .

I en del av filmen skildras Mahlers begravning. I Russells mardrömsversion upplever huvudpersonen den från insidan av kistan. Instängd, förödmjukad av sin hustru och inskjuten i krematoriets eld… Allt till fragment från hans olika symfonier. Levande, inte bara begravd, utan uppeldad… Den ultimata skräcken.

Var gång barnet som var jag sedan hörde Mahlers musik, fick hon rent fysiskt påtaglig ångest. Jag har även som vuxen hållit mig borta från den. Eftersom minnet av ångesten triggat en stark rädsla för vad som skulle hända om jag hörde fanfarerna igen.

Så mötte jag för några år sedan en person som håller Mahler som den främste av tonsättare. I våra samtal har jag givetvis alltid hållit på Bach, som min vän inte alls hyser samma varma känslor för som jag. Trots mitt plågsamma minne av filmen, gav jag honom den i present för ett par år sedan som en referens till min förklaring av främlingskapet inför Mahlers musik.

Innan påsk frågade jag min vän om han sett den. Samtalet ledde bland annat till att han skickade över följande text:

”… alla som upplever tyngden och allvaret i de frågor vi gör oss inför liv och död och en värld i vånda, kan i denne smärtans förkunnare finna en broder i anden.” Den meningen fick mig att bestämma mig för att, nu, nu var det dags att göra något åt den där rädslan. Det fick bära eller brista, nu skulle Gustav Mahlers musik få sitt inträde i mitt liv.

Sen dess har jag betat av alla hans tio symfonier. Jag har upptäckt och förtrollats, svepts med och drabbats av nya klanger, nya melodiska linjer, nya musikaliska rymder. Mitt liv har berikats, både i form av allmänbildning och i upplevelse av vad det är att vara kännande, skapande, levande, sörjande, lidande och älskande människa. Och den befarade ångesten dök aldrig upp.

I helgen som gick, pingsthelgen, nådde jag mållinjen till tonerna av den storslagna åttonde symfonin med pingsttemat Veni Creator Spiritus – Kom, skaparande. Det kändes symboliskt.

Att ge mig ut på min Mahlerresa krävde att jag övervann en rädsla för och minnet av ångest. Istället har nya rymder och perspektiv öppnat sig. Livet blivit mer levandes. Precis det som jag lägger i min agnostiska tolkning av kristendomens begrepp Helig ande – den kraft som manifesteras i det växande, utvecklande, expanderande, levande. Som frigjordes i det ögonblick vårt universum föddes, som sedan flödar genom rymden och expanderar och omvandlar allt, från största galax till minsta cell. En process som ofta förutsätter att vi tar klivet in i och genom smärta. Det gör ju ont när knoppar brister.

Så när det dånande orgelackordet i första satsen lagts, gastade jag med för full hals – fast inombords – i inlednings- och slutkör: ”Veni Creator Spiritus!” Tacksam för att min vän, hans vägledning och Mahlers toner vidgat min livsrymd och mitt hjärta.

Detta blogginlägg tillägnar jag dig, T. Som utmanar mig i mycket. Och därför bidrar till att göra livet mer frustrerande, roligare och fullare.