Kkkkallbadspremiär

Det kändes helt galet och ändå lite spännande. Ja, det spännande bestod väl i och för sig mest i att klä av sig alla kläderna mitt ute i det öppna, där folk faktiskt kan se en. För att jag skulle doppa mig i så där 10 till 12-gradigt vatten med vita gäss på, det kändes mest där och då bara galet.

Jag har alltid varit en badkruka. Allt under 20 grader har varit för kallt för mig, och jag tycker att badhusens 24-gradiga bassänger inte är någon njutning direkt.

Min själssöstra Helena har kallbadat från nakenbryggan i Ribersborg i snart ett år. Och vännerna Pernilla och Anette är hängivna vinterbadare. Det var för övrigt också min farfars far, lokal kändis i Sandviken just som vinterbadare. Inspirationen har liksom byggts upp.

När jag nu hälsar på Helena för ett par dagars skrivretreat var det kanske farfars fars gener som slog till. Eller om det var klimakteriet, det gör ju en massa galna saker med en har jag förstått och märkt av på andra sätt.

För kallbadas skulle det. Vi cyklade iväg genom ett höstvackert, gyllene Malmö i strålande sol. Parkerade våra cyklar och drog av oss kläderna.

Inte nog med att vi skulle bada i kallt vatten, jag hade också fått en idé om att ta tillfället i akt att fota mig i bara mässingen, med en schal som anständighet. En bild för att fira, manifestera, celebrera min vänskap med min kropp efter många års lågintensivt krig. Så det började vi med. Resultatet kommer i ett annat blogginlägg. Varmt var det inte i luften.

Sen var det ofrånkomligen dags för badet. ”Slappna av och andas”, sa Helena. ”Tänk på sångpedagogen!”.

Steg för steg nerför trappan. Gjorde som Helena sa att hon gör, steg för steg utan att känna efter eller tveka. Andades. Koncentrerade mig på att spänna av de naturligt spända musklerna allteftersom vattnet steg runt kroppen.

Doppade mig. Kallt vatten – men inte så kallt som jag väntat mig – omslöt mig. Vågorna slog in mot stranden. Solen lyste på oss från en intensivt blå himmel.

Lugna andningen, slappna av i kroppen.

Autonoma nervsystemet tog över kontrollen, andningen blev snabb och kroppen spänd. Efter 10 sekunder klev jag upp för trappan igen.

Kall, men ändå härligt varm. Fort på med strumpor – för fötterna var kallast. Valde bort tjocka ylletröjan som jag packat med. Den behövdes inte.

Bubbliga av ”wow”, endorfiner och energi cyklade vi milen hem igen.

Nu mår jag riktigt, riktigt bra. Det kan nog bli fler kallbad. Kanske ska jag gå i farfars fars fotspår?

Skönhet i det lilla, i det stora

Mina promenader i Årstaskogen har blivit en så gott som daglig livlina. Steg för steg villar jag bort trötthet och ångest. Går längre och längre bort från kvävande föreställningar om måsten och borden. Går till glädjen – inte minst därför att skogen är full av träd, som jag ju övat mig på att associera till glädje (något som fungerar, hur märkligt det än låter).

Promenaderna är dessutom en aldrig sinande källa till skönhetsupplevelser. Skönhet i det lilla – droppen efter regnet som inväntar fallet från bladet, grässtråets gracila bugning för vinden, mossans mjukgröna matta på rötter och stenar. Skönhet i det stora – i vyerna in mot Södermalm och det Stockholm jag älskar så innerligt. Spiran på Eclipse, som hälsar från Gröna Lund, och Kaknästornet vid horisonten tar med tanken på resa över resten av stan. Över citypulsen, folkminglet och betongen som ropat på mig så länge jag kan minnas. Över vattnet, båtlivet, grönskan som också för mig blivit en stor och livgivande del av det som är min stad, mitt Stockholm.

Åker tåg

Tur och retur Lund idag. SJ transporterar mig ner och upp igen genom ett sommargrönskande landskap. Insprängda med jämna mellanrum passerar enstaka hus, små samhällen, städer av olika storlekar mitt fönster.

Det är behagligt att åka tåg. Tid att tänka. Tid att betrakta. Tid att jobba. Tid att vara.

Också tid att samsas med många människor på liten yta. Det är inte alltid lika behagligt. Dofter och ljud bryter igenom min bubbla av ro. Chips? Smakar bättre än de luktar, inser jag. Likadant med sötade drycker – artificiell jordgubbe fyller näsan ett tag.

Givet att en är på humör och har tur kan mötet med en ny bekantskap på tåget bli riktigt berikande. Det har hänt mig några gånger. Men idag är jag varken på humör eller får sällskap av någon som vill prata med mig.

Vill bara vara med mig själv, dyka in i jobbet och med jämna mellanrum låta ögonen bada i grönskan utanför fönstret. Och det går ganska bra.

I sinnlighetens tid

Våren, i synnerhet maj, är nog en av mina absoluta favorittider på året. (En annan är numera november. Bra kontrast till maj för övrigt.)

Att försöka hänga med i knoppning och blomning är stört omöjligt. Det är som om en extrados av liv skjuts in i mina ådror. Allt växer och blommar försvinnande snabbt, allt jublar i glädje över att livet och ljuset än en gång övervinner mörket.

Alla sinnen vidöppna. Matas som hungriga fågelungar.

Solen som värmer huden.

Luften, vinden som smeker sin lätta hand över min kind.

Dofterna av hägg, syrén, spirea som gör mig hög.

Åkersenapens gula fyrverkerier mot den grå graniten med fond av gröna tallar och blå himmel som väntar som belöning när jag och cykeln besegrat backen upp till Årstabron.

Fåglarnas yra visa som livets fullhet prisa.

Den nyplockade Kvickrotens gröna fräschör på tungan. Direkt ur naturskafferiet.

Nya närheter och nakna njutningar som fyllt min maj. Jag gör som blommorna, bina, fåglarna och luften: bejakar, utforskar, lever sinnligheten, lusten, leken.

Vilka minnen bär dina sinnen med sig från maj 2019?

Gräslöken blommar redan i mitt land

I frustande solsken och körklangers andlöshet

Jag cyklade till och från jobbet idag, 30 minuter i vardera riktning. Den klarblå himlen var mitt tak och solen slösade så generöst sina strålar att det kändes som ett frustande vattenfall av sol.

De behagliga sinnliga upplevelserna fortsatte på kvällens körövning. Först rördes jag nästan till tårar över att få sjunga En vänlig grönska igen. I blandad kör. Min körhistorik har laddat hjärnans känslobanor med så många fina minnen, som väcks till liv vid första upptakten.

Sedan – besök i andlöshetens landskap. ”Sjung som en scilla under snön” manade oss körledare David. Skälvande, längtande, sig sträckande mot ljuset, solen, värmen.

”En sällsam renhet vart min blick vill gå”. Ja, vi sjunger Förvårskväll av David Wikander med text av Ragnar Jändel. Så vacker. Så skälvande. Så andlös.

Här med Gustaf Sjökvists kammarkör. Lyssna och njut!

Sol över Liljeholmen och Marievik
Solen i ansiktet på väg hem över Liljeholmsbron