På långpromenadsupptäcksfärd till Årsta med kamera och nioåring

Igår tog nioåringen och jag en långpromenad till Årsta från Söder. Färden gick längs Årstavikens glittrande vatten, till stor förtret för det sparkcyklande barnet som bara inte kunde förstå varför man inte asfalterar de väääärdelösa grusvägarna. Cityslacker vid unga år minsann. Den ömma modern förklarade detta med argumentet om tjäle i marken. Vilket väl snart inte längre är giltigt här i Stockholmstrakten…

Utöver irritationen över det sparkcykelovänliga underlaget muttrande barnet också över moderns ständiga pauser för att fotografera. Till dels kunde frustrationen lindras genom att även barnet fick skjuta några bilder. Men det krävdes ett äpple och en lekpark – Storsjöparken, som var ett av moderns mål för promenaden – för att humöret helt skulle återställas. Då blev det desto bättre!

Det här blev dagens skörd av bilder på blommor, broar och barn:

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Barnet har gett sitt medgivande till att jag publicerar bilderna.)

 

Hej då Gamla Stan, vi ses igen

Igår stängde jag dörren till mitt varannanveckas boende i Gamla Stan för sista gången. Under åtta månader har jag haft kullerstenar, ockrafärgade fasader, gatlampor med milt gult sken, turister, fotoblixtar och guidningar på världens alla språk utanför mitt fönster.

Jag stängde dörren till rummet där jag brottats med ångest, sorg och ilska. Där jag jobbat med texter och workshopsupplägg. Där jag umgåtts med nära och kära vänner. Där jag någon gång fått förmånen att ägna egen tid åt något av barnen som behövt mig lite extra på egen hand. Där jag utforskat glädjen och livskraften i sensualitet och sex. Dit jag kommit hem många kvällar efter besök på det smultronställe som jag upptäckte tidigt under perioden, Gaston Vinbar.

Jag har börjat ana och känna innebörden i orden som du, Maria Jimrell, skrev i din kommentar på inlägget Frånskild och skapar nytt:

Och livet är så där som jag inte drömde det men som jag aldrig hade velat gå miste om.

Snart öppnar jag dörren till nästa kapitel i mitt liv. Ett kapitel där mitt liv inte roterar runt en resväska modell större. Tills dess låter jag tanken dröja vid minnena – både de ljusa och de mörka – av tiden och livet som varannanveckasboende i Gamla Stan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Häggblomsdoft i skymningen

Plötsligt var den där när jag steg ut genom dörren.

Den vårkvällsglimmande doften av hägg.

Söt, men ändå frisk.

Som ett anddun innesluten i en såpbubbla som svävar förbi.

En revelj som varje år väcker insikten till liv: nu är det dags att stanna upp.

Dags att stanna upp i steget, i tanken, i allt görande.

Dags att bara vara i doften.

I skymningen där den nyvarma solen drar sig undan för natten.

Vårkvällssolen,som ännu inte blivit loj och slö i att slösa värme och ljus över oss sommarhungrande nordbor.

Dags att vila i blomningen.

Dags att låta hjärtat lägga en stämma på koltrastens jublande drillar.

Jag vänder bort blicken från vemodet som gömmer sig runt hörnet.

Vemodet över att dagarna mellan hägg och syrén än en gång gick så snabbt.

Att så mycket av dem gick mig förbi.

Vänder istället blicken mot de ögonblick som jag vet att jag kommer att fånga.

Ögonblick som fångar och fyller mitt hjärta med bubblande lycka och liv.

Stannar upp i just ett sådant ögonblick.

Just nu. Just här.

Ett ögonblick av häggblomsdoft och koltrastsång.

Hägg Maj 2017

 

 

 

 

Hemlängtan

Vad betyder hemlängtan för dig?

Om jag svarade på den frågan, kunde jag vinna en hotellövernattning för två. Det var i lördags som jag besökte Luleåregionens event med just namnet Hemlängtan. Regionens syfte var att rekrytera nya invånare och arbetstagare till en region i snabb tillväxt; mitt syfte var att träffa en vän som var en av arrangörerna, och som det var alltför länge sedan jag träffat.

När jag började reflektera över frågan, kom jag på mig själv med att komma ihåg att jag ganska ofta, när livet går (lite för) snabbt eller är komplicerat, suckar för mig själv: ”Åh, vad jag längtar hem…”. Märkligt nog kan den här tanken även dyka upp när jag är hemma, det vill säga i den fysiska bostad där jag är folkbokförd, där jag och min familj bor, där jag har alla prylar, och numera också bor med barnen varannan vecka.

Hm. Vad handlade det här om egentligen? När jag funderade vidare över de tankar och känslor som ordet Hemlängtan väckte hos mig, insåg jag att det hem som jag längtar till inte är en fysisk plats.

Nej, det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Känner du igen dig i det här? Vad betyder hemlängtan för dig? 

hemlangtan

Över bergena blå…

I söndags sjöng jag konsert tillsammans med min kör Stockholm City Voices och den makalösa manskören Zero8. Så här magiskt började konserten. Det som inte syns i videon är Zero8, som omvälvde publiken i sina klanger runt om i den fylliga akustiken i Eric Ericssonhallen, som utöver välljud också ger sina besökare en arkitektonisk skönhetsupplevelse.