Happy nationaldag 2020!

Precis som i rubriken är det med Mitt Sverige.

Mitt Sverige är en blandning av gamla och nyskapade traditioner, av historia mitt i nutiden. Ett möte mellan fädernelandets granit och influenser genom seklen från vår omvärld.

För precis som en individ bara blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige bara till som levande organism i flödet av människor, idéer och skeden mellan oss och omvärldens alla facetter.

Blå himmel och en mångfald av gula blommor. En bild som symboliserar det Sverige jag drömmer om och arbetar för: ett möjligheternas land för många, genom mötet mellan människor med alla våra likheter och olikheter. Och en blånande, stor och vid rymd att växa och utvecklas i.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten. Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. De lyder:

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.



Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

HTTPS://WWW.DN.SE/NYHETER/DILSA-DEMIRBAG-STEN-DU-KAN-BORJA-MED-ATT-FRAGA-DIG-SJALV/?FORCESCRIPT=1&VARIANTTYPE=LARGE

Och jag tänker på diktens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

STIG DAGERMAN

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa delaktighet och ta mitt ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Och medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt om man så vill. Men som också skulle kunna tolkas som att vår tapperhet idag ligger i att fortsätta värna det öppna samhället, med respekt för alla människors lika värde. Tolkas som att det kärlekens tecken som kören besjunger handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Handlar om kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Och jag lyssnar på Kent, när de, med vad jag tolkar som vemodig ömhet, sjunger om dagens Sverige, i all sin komplexitet och mänsklighet. Samma känsla av tillhörighet ch tillgivenhet som i ODs hyllning av den svenska flaggan och det orden i den symboliserade när K G OssianNilsson skrev dem. Men samtidigt en mer komplex känsla, när vi sett hur stolthet över nationen och dess symboler i dess fanatiska och extrema versioner förminskar och förgör människor.

Kärleken och bekännelsen till de värden som som jag lägger i raderna om den svenska fanan ovan bör givetvis inte stanna vid landets gränser. Men just idag vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på plätten eller bär den i vårt hjärta.

Så – happy nationaldag 2020 till dig, bästa läsare!

Recept på fantastiskt sex

Innehållsdeklaration: det här inlägget handlar om sex, som framgår av rubriken. Det handlar om mitt personliga förhållningssätt till sex och sensualitet idag och om hur jag påverkats av den upptäcktsfärd jag gjort de senaste åren. Om du känner att det blir liiiite för personligt om mig för dig – då slutar du läsa här. Du kan istället exempelvis klicka här för elva minuter med gulliga kattungar. Det kommer nya inlägg på andra teman, det lovar jag.

Att uppleva fantastiskt sex handlar tusen gånger mer om att möta trauma, tillämpa sårbarhet och bygga motståndskraft mot skam än om att följa en hemlig 1,2,3-sets teknik för hand och mun.
Luna Dietrich

Den fångade in mig omedelbart, bilden på Instagram i flödet hos everydaytantra. För i mitt hjärta och min hjärna väcktes en omedelbar, djup genklang som sjöng ett kraftfullt ”JA!” till budskapet.

I det utforskande av min kropp, sensualitet och sexualitet som jag gett utrymme för de senaste tre åren har jag rest genom såväl trauma, sårbarhet som skam. Med god effekt på min självbild och självkänsla också i resten av mitt liv.

Möta trauma

Upplevelsen av att vara för stor, för tjock, otymplig, oattraktiv har jag burit med mig sen barnsben. Jag blev osedvanligt tidigt fysiskt mogen – och stack därmed ut. Min upplevelse av att vara fysiskt avvikande följde mig genom hela barndomen och har varit grundtonen i relationen till min kropp även i vuxen ålder.

Det var därför kanske inte så konstigt att det var det läskigt i början av mitt utforskande att föreställa mig att en ny människa skulle förhålla sig till min nakna kropp. Men när jag gång på gång upplevde hur jag blev åtrådd och hur min kropp blev dyrkad och beundrad släppte främlingsskapet inför förpackningen av mig. Den kropp jag fjärmat mig från visade sig ha en förmåga att såväl njuta som ge njutning i en omfattning jag inte upplevt tidigare. Omöjligt att inte gilla den kroppen! Så jag blev hel, i innebörden att min kropp äntligen blev en accepterad och uppskattad del av mig i min upplevelse av mig själv.

Tillämpa sårbarhet

I mötet med en annan människa som delar längtan efter att leka, njuta och ge njutning, att bli sedd, berörd, åtrådd, tillfredsställd och kanske till och med älskad, är man otroligt sårbar. Det man delar är ju något av det som ligger djupast i oss människor. Att känna sårbarheten i mötet med inte bara en annan kropp utan en annan längtande själ är för mig en förunderlig ynnest. Att släppa fram tårarna de gånger njutningen öppnar dörren till de ordlösa, oförklarliga, överväldigande känslorna, att släppa taget om kontrollbehovet för att följa kropparna dit de vill leda och bara ge sig hän – det är en stundtals modkrävande investering i sårbarhet. Som ger avkastning i en än djupare upplevelse, en större, djupare, vidare, högre rymd av närvaro och njutning. Som gett mig alltmer råg i ryggen att acceptera och se styrkan i den mycket nära, stundtals mig övermannande, kontakt jag har med mina känslor, även i andra sorts möten med människor.

Motståndskraft mot skam

Att skammen för min kropp kommit på skam beskrev jag ovan. Men min upptäcktsresa i sexualitetens och sensualitetens rike har också på ett hittills ojämförligt sätt lärt mig att ge utrymme och röst åt mina behov, önskningar och drömmar, tränat mig att säga nej, att känna in var mina gränser går och att stå för dem utan att fastna i betongskorna av skavande skam. Cellerna och nervbanorna i min kropp, själens tankemotorvägar och känslokopplingar närmar sig allt snabbare flockimmunitet mot skam för det som är jag.

Hittat hem

Mötet med mig själv i sensualitet och sexualitet har varit en fyrbåk på rutten till den trygga hemmahamn som jag skrivit tidigare om. Den hamn som är en mitt-i-livet-trygg stabilitet i mig själv och i tilliten till de människor jag har runt omkring mig. Inte en rigid och dogmatiskt, aldrig sviktande stabilitet, oh nej. Men en kvalitativt sett djupare, lugnare, mer obrydd och mindre ältande tillvaro än vad jag känt under tidigare år i livet.

Sist, men inte minst, har mötet med mitt kroppstrauma, sårbarheten och min skam-löshet, eller skam-frihet om man så vill, gett mig, och kommer fortsätta ge mig, riktigt bra sex. Och det är inte fy skam.

En tid av saknade ord

Längtan efter att skriva finns här. Tiden likaså. Men det är så svårt att bestämma vilka ord som ska sättas på pränt i en tid som på så många sätt trotsar min och mångas föreställningsförmåga.

Vad är legitimt att lyfta i tider som dessa? Vad blir för banalt, vad blir för tungt i en situation som redan är tung och fylld av oro för många?

Jag minns hur många parisare efter terrorattentatet mot Bataclanteatern valde att trotsa sin rädsla och oro för fler attentat genom att fortsätta leva som vanligt, med besök på restauranger, nöjesställen och barer. Samma trotsiga känsla minns jag från Stockholm dagarna efter attentatet på Drottninggatan.

Jag beslutar mig för att välja den strategin. Inte i mitt sociala umgänge eller arbete – där följer jag myndigheternas rekommendationer om social (egentligen fysisk) distansering så gott det går. Men i mitt skrivande, där vill jag inte låta oro och osäkerhet tysta mig, utan jag vill låta livet speglas som vanligt. Om det nu finns något vanligt i denna ovanliga tid.

Jo, livet går vidare i det lilla just nu för mig. Samtidigt som viruset förändrar vårt samhälle på så många sätt. Jag vill sätta mina ord i tjänst för att fortsätta fånga och dela denna just nu på något sätt paradoxala liv ur mitt perspektiv.

Jag börjar med att dela en bild på mitt kontor sedan cirka en månad. Hemmakontoret vid köksbordet. Med trastar, koltrastar, bofinkar, gråsparvar, sidenfinkar, ekorrar och ett och annat rådjur utanför fönstret.

Ja, Karin, så rätt du hade

Varje år så här års (eller snarare en månad senare normalt sett) bär jag Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont med mig, levande, precis under huden.

Naturen är i knoppning. Och knoppar spricker ut, värmda och framlockade av solen. Fryser kanske i en plötsligt påkommen köldknäpp. Men likafullt finns livskraften kvar, och skjuter ny fart när solen än en gång värmt upp luften och den tunna hinnan som skyddat knoppen hela vintern.

Likaså ser jag dropparna växa till sig i regnet. På balkongräcket, från buskarnas grenar. Växa, dras neråt. Tills de faller. Fritt fall.

Och jag känner med dem, knopparna och dropparna. Känner tveksamheten inför att släppa taget, blomma ut, bejaka expansionen. Rädslan. För vad som väntar, vad som kommer hända. Kommer det löna sig? Kommer det straffa sig? Kommer jag kunna hålla hela vägen fram (hur lång den nu är, det är ju också ovisst)?

Men ändå – när tiden är inne, tar drivet över. Det är bara att släppa taget och ge sig hän. I görandet, skapandet, mötandet. Släppa taget om alla ”om” och lita på att det som är, det är. Och det bär. På ett eller annat sätt. Det är att vila i den tillit som skapar världen.

En stor människas ord om frihet – adventskalender 2019 #5

Rolihlahla mandela
Freedom is in our hands
Show us the way to freedom
In the Land of Africa

Många har, liksom jag, sjungit orden i en av alla de starka kampsånger från Sydafrika som Anders Nyberg och Fjedur introducerade för körsverige.

Idag för sex år sedan, 5 december 2013, gick Rolihlahla Mandela ur tiden. En människa som besegrade hat och rädsla på många sätt. Inte minst inom sig själv.

Att besegra hatet och rädslan i oss själva är ett nödvändigt steg för att leva i sann frihet. Men inte tillräckligt. Mandelas ord om friheten pekar på ett större sammanhang. De behöver sägas om och om igen.