Telefonskräck och rösten i luren

Hej, jag heter Sara och jag har telefonskräck. 

Var kommer den ifrån, den där ångesten inför att behöva ”lyfta på luren”? Och varför klingar den inte av, trots att jag gjort otaliga telefonintervjuer (snacka om självplågardrag, att skaffa sig ett jobb där telefonintervjuer i perioder är vardagsmat)?

Jag mejlar tusen gånger hellre än ringer. Chatta går också bra.

Om någon ber mig ringa, så går skräckfilmsregissören i mig igång. Vad har jag gjort för fel som jag ska stå till svars för nu? Hur ska jag formulera mig så att jag inte svamlar iväg och bara blir osammanhängande och bluddrig?

 

monster-426993_960_720

Prestationsprinsessan. Min inre kritiker. Fördömandets demon. De krälar fram i dagsljuset och släpar med sig den kletiga rädslan för att göra fel, störa, ge ett dåligt intryck, verka korkad, gud vet vad, när jag närmar mig ”nummerskivan”.

Avsaknaden av kommunikation med hela människan. Bara en röst i andra änden av luren och ord i en skissartad kontext. Det är det som gör det svårt – svårare – att landa i tanken på samtalet. Tror jag.

Och ändå.

 

Efter nästan varje telefonintervju och som idag även efter vissa privata telefonsamtal tänker jag: Wow. Så häftigt. Vilken berättelse jag fick mig till livs. Vilken fantastisk person som rösten i andra änden av luren gav mig glädjen att samtala med en stund.

Då blir jag alldeles varm och ler. Både på insidan och utsidan.

 

Hur känner du inför telefonsamtal? Och om du har blivit av med en telefonskräck, vad var det som förlöste dig?

 

Om det regnar och är grått det gör detsamma

… du ska solsken i ditt fönster ändå ha.

Kommer att tänka på raderna ur sången Jag ska måla hela världen där jag går under mitt nya paraply. Det klassiska från MoMA, som jag suktat efter i många år. Och som jag nu fick i födelsedagspresent av familjens New York-resenärer.

Det är mer än ett paraply för mig. Det är en symbol för den blå himmel som alltid finns där bortom molnen. För lugnet som finns där i livet, bortom attgöralistor och deadlines. För skrattet, som finns där bortom tårarna och frustrationen. För kärleken och ömsintheten, som finns där bortom otillräcklighetskänslan och självkritiken.

Leva experimenterande, leva lärande

I en kommentar till inlägget om Tystnad och vanor skrev Helena

Och så tänker jag vidare att JA, se vad som funkar – inte funkar – saknas i de vanor du etablerat under året. Och använd kunskapen konstruktivt. Framför allt tror jag dock det i grund och botten är nyfikenheten som driver mig, dvs, ”vad vore möjligt om… jag började göra x, y eller z?” och att jag då faktiskt också VILL undersöka det!

Jag har funderat på vad hennes ord väcker hos mig. Och jag har insett att det ligger ett viktigt perspektiv i det hon skriver (så klart).

Jag har insett att när jag ger mig ut på vägen till  en ny vana så är det blodigt allvar. Vägen är en av alla de vägar som ska leda till min mer fullkomliga personlighet (jo, jag erkänner, såna fåfänga tankar har jag. Det har jag fått syn på när jag funderat på detta.)

Det här förhållningssättet gör att det blir ett misslyckande när jag inte lyckas upprätthålla eller etablera en ny vana. Inte ett lärande. Och jag som har som mitt livsmantra ”Att lära är att leva”!

Ler ömsint åt att jag inte sett den här delen av elefanten mitt framför mig. Jag har haft fokus på lärande utifrån andras kunskap – att lära av mina egna erfarenheter har jag inte funderat på i så stor utsträckning som del av mitt lärande och liv.

Så – jag bestämmer mig för att prova om ett mer experimenterande, ett mer lekande förhållningssätt till att pröva stigar mot nya vanor kan vara något för mig. ”Lekande” för att det är så djupt mänskligt, för att det är så vi lärt oss alla våra grundläggande förmågor och vanor som barn, och inte minst för att ta bort en del av det blodiga allvaret med vilket jag i hög utsträckning närmat mig utveckling och expansion.

En vana som jag länge längtat efter att etablera och som jag för tillfället känner mig ordentligt grundad i är daglig meditation. Idag firar jag 100 dagar i följd med minst 10 minuters meditation! Woopwoop!

IMG_3400

 

Livets seger

Påsken handlar om livets seger över döden. Om befrielse från skuld och skam. Och om förlåtelse och nåd. Och förlåtelse, nåd och försoning har jag ju utlovat ett blogginlägg om idag – och löften ska hållas.

Till skillnad från vad som förknippas med ordet ”förlåt” i vardagligt bruk handlar förlåtelsen inte om att stryka ett streck över, ursäkta eller glömma den oförrätt som en blivit utsatt för. Det handlar i själva verket mindre om den person som sårat och kränkt oss, och mer om oss själva. Det rör sig om vad vi gör med de känslor och tankar som handlingen, eller för den delen icke-handlingen, väcker hos oss.

Det finns mycket som tyder på att förlåtelse är en viktig väg till psykiskt välmående, och därmed till bättre relationer till oss själva och våra medmänniskor.

Förlåtelse är viktigt för att vi ska må bra. Forskning visar att oförlåtelse stressar oss medan förlåtelse förbättrar både den fysiska och psykiska hälsan samt våra relationer. Som psykolog har jag i mötet med människor många gånger upplevt att oförlåtelse, bristen på förlåtelse, är en del i deras problematik.

Barbro Holm Ivarsson i DN 2018-02-28 (tyvärr bakom betalvägg)

Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu har skrivit boken Förlåtelse: den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Boken bygger bland annat på erfarenheterna från Sydafrikas sannings- och försoningskommission, och utgår från det provocerande uttalandet att ”allt kan förlåtas”.

Författarna beskriver fyra steg i förlåtelsens process:

Det börjar med att vi berättar om vad vi varit med om. Det kan ske på många olika sätt – i förtroende till någon som en har förtroende för. Det kan ske publikt i böcker, bloggar eller på andra sätt – höstens #metoo-rörelse är ett exempel på detta. Det kan också ske genom att vi talar om för den som sårat oss att hen gjort det.

I andra steget behöver vi sätta ord på de känslor som den sårande, kränkande handlingen väcker hos oss. Jag tänker att det ytterst sett handlar om att, inte minst för oss själva, formulera och återta vårt människovärde och de gränser som vi sätter för att värna om det.

Att sätta ord på våra minnen, tankar och känslor är ett effektivt sätt att börja resan mot befrielse. Min upplevelse är att det ger perspektiv och hjälper till att ta makten över dem.

Det tredje steget handlar om att förlåta. Och det i sin tur, handlar som sagt var inte om att rättfärdiga. Utan om att förstå och se det mänskliga i den som sårat oss. Samma slags människovarande, med både goda och onda sidor, som hos oss själva.

”Vaddå, hen var ju ett odjur, en ond människa – en sån handling skulle jag aldrig kunna begå, och hen kan jag aldrig förlåta” säger vissa. (Forskning visar i och för sig att alla kanske inte ska förlåta. Isynnerhet när det handlar om sexuella övergrepp kan det vara så att det är mer läkande att inte ”behöva förlåta”. Så även om allt går att förlåta – i princip – så går det inte att kräva att ”alla ska förlåta”.)

Far och dotter Tutu har en intressant vinkling på perspektivet ”onda människor”:

What about evil, you may ask? Aren’t some people just evil, just monsters, and aren’t such people just unforgivable? I do believe there are monstrous and evil acts, but I do not believe those who commit such acts are monsters or evil. To relegate someone to the level of monster is to deny that person’s ability to change and to take away that person’s accountability for his or her actions and behavior.
(Men ondskan då, frågar du kanske? Är inte vissa människor rent ut sagt onda, rent ut sagt monster, och är inte såna människor omöjliga att förlåta? Jag tror att det finns monstruösa och onda handlingar, men jag tror inte att de som begår såna handlingar är monster eller onda. Att nedgradera någon till monsternivå är att förneka den personens förmåga att förändras och tar bort den personens ansvar för sina handlingar och beteende. (min kursiv och översättning)
När vi betraktar en människa som ond, snarare än den handling som hen har begått mot oss, så fråntar vi alltså också hen ansvaret för sin handling. Snacka om tankespjärn…
I det fjärde och sista steget har vi att bestämma oss om vi vill förnya relationen och försonas med den som sårat eller förgripit sig på oss. Då bygger i en ny relation, med en delad smärtsam erfarenhet bakom oss,. Men det är också fullt legitimt att inse att vi faktiskt behöver bryta helt med personen.
Ibland är har livet hunnit bryta relationen åt oss innan förlåtelsen hittar oss – psykologen Barbro Holm Ivarsson, som jag citerade ovan, kunde förlåta sin far först 20 år efter hans död.
”Men då är det väl försent att förlåta?” kanske du tänker? Nej, för som jag skrev inledningsvis handlar förlåtelseprocessen mer om oss själva egentligen, än om den andra. Det handlar om vad vi gör med de känslor och tankar som handlingen väcker hos oss.
Förlåtelse innebär att befria sig själv från bördan av att lida av sina egna och andras misstag.
Barbro Holm Ivarsson i DN 2018-02-28 (tyvärr bakom betalvägg)
IMG_3361

Forgiveness [is] a conscious, deliberate decision to release feelings of resentment or vengeance toward a person or group who has harmed you, regardless of whether they actually deserve your forgiveness.

(Förlåtelse [är] ett medvetet, noga övervägt beslut att släppa känslor av vrede eller hämnd mot en person eller grupp som skadat dig, oavsett om de verkligen förtjänar din förlåtelse.)

What is Forgiveness i Greater Good Magazine

”Oavsett om de verkligen förtjänar det”. Det är där som nåden  gör entré. Och precis som med förlåtelsen, så är det inte bara den du förlåter som får din nåd. Du visar dig själv nåd, genom att acceptera att du inte kan förändra historien, hur mycket du än vill. Genom att försonas med det liv som är ditt. Du visar också dig själv nåd genom att låta förlåtelseprocessen ta sin tid. För det är verkligen ingen quick-fix. Min erfarenhet är att ”förlåtelsen inte låter sig sig inte hittas genom att jag krampaktigt jagar den, utan att det är vi som får låta oss hittas av förlåtelsen.
Förlåtelse. Försoning. Nåd. Befrielse. Det är livet som segrar.
Glad påsk!

Långfredagstankar 2018

Synd. Rättfärdighet. Nåd. Förlåtelse. Försoning.

Påskens teman när en, som jag, vuxit upp och levt en del av sitt liv i kyrklig miljö. 

Ord, vars innebörder är giltiga även utanför det kristna sammanhanget. Även om det kanske kräver viss eftertanke.

 

Ta synden till exempel – nog är det lätt att se exempel på det i dagens samhälle. Vi människor begår ständigt bildliga eller bokstavliga övergrepp mot varandra, mot oss själva och mot vår jord. Vi gör det i handling eller genom att låta bli att agera när rättfärdigheten så kräver. I strid mot universums ordning, hållbarhetens principer eller guds vilja, beroende på hur en vill formulera det utifrån sin världsbild. Genom att ”missa målet”, som det gammaltestamentliga hebreiska ordet för synd lär betyda.

Enligt 1a mosebok kom synden in i världen när människan åt av frukten på kunskapens träd. Jag tänker att den kunskap som myten handlar om är ”Kunskapen om att vi har makt att förändra världen, inklusive våra egna och andras liv till det bättre eller det sämre.” Med sådan stor kunskap kommer också ett stort ansvar. Ett ansvar för att följa rättfärdighetens väg.

Rättfärdigheten är ju andra sidan av myntet. Kanske kan en säga att det  handlar om att i ord och görande utgå från det faktum att vi alla och allt hänger ihop, i ömsesidigt beroende av varann. Om att leva i hänsyn till hållbarheten för vår värld och för våra relationer till varandra (inklusive oss själva). Om att, som en del i detta, se och bejaka varje människas Endasthet (tack Ola för den svenska översättningen av Onlynessbegreppet) – att hen har en plats som bara hen kan fylla, utifrån sin bakgrund, sina erfarenheter, kompetenser och drömmar – så att vi kan ”växa varandra och vår värld”. Det många, inklusive jag, har svårast för, verkar vara att se och bejaka sin egen Endasthet… Det får större konsekvenser än vi ofta tänker på för hur vi kan leva rättfärdigt i våra relationer till andra människor och till vår värld.

Återstår nåd, förlåtelse och försoning – men mina reflektioner kring de begreppen sparar jag till på söndag.

Tills dess – vad tänker du kring begreppen synd och rättfärdighet? Vilken roll spelar de idag?