Att avstå i advent

Tanken känns befriande på något sätt. Trotsig, som en motståndshandling.

Överflödet flödar väl aldrig över mer flödande än så här års. Först uppladdningen till black friday, med sms-aviseringar som surrar till var femte minut, bara överträffade av mejlbombningarna från butikerna där jag någon gång handlat och ännu inte orkat avregistrera nyhetsbreven från. Unika erbjudanden, bara 12, 8, 6, 4, 2 timmar kvar! Passa på nu – eller gå miste om ditt livs fynd!

Sedan julklapps- och julmatsskyltandet i butikerna. Ackompanjerat med julhitsen som snurrat sedan 1994. I ett, i ett. Det finns till och med en radiokanal som bara spelar julmusik. Och som åtminstone gjorde det redan i lördags – dagen före första advent.

Sedan familjens vistelse i USA i slutet av 00-talet har jag haft den amerikanska julpyntningskalendern i kroppen. Efter thanksgiving (torsdagen innan vår domssöndag) åker ALLT fram. Gran, krubba, tomtar, ljus… You name it. ”The american way”. I mellandagarna åker allt ner, så att nyår firas in cleant från julrött. Fast adventsstjärnornas mjukvita ljus får fortsatt pryda sin plats i fönstren.

I år hann jag bara inte. Orkade inte. Hälsan kom och satte käppar i hjulet på en redan tajt kalender.

Jag bestämmer mig för att göra det till ett medvetet avstående i år. I kyrkan firas så här års traditionellt den lilla fastan. Tanken är kanske att avstå för att förbereda sig för festen. Och jag funderar på vad mer jag vill skala bort.

Mobilspelen ryker – igen.

Sminket – eller mascaran som jag brukar smeta på fransarna – får också ryka. Det passar bra med ögon som nu lätt blir trötta efter äventyret som det högra var med om för någon vecka sedan.

Eventuella ambitioner om att publicera ytterligare en adventskalender, på denna sajt eller på En hel hand har jag redan lagt på hyllan i år. Och nu lägger jag även ambitionerna om en strukturerad avståendeplanering i fastans ton åt sidan.

Vad – och hur – vill du avstå för att skapa rymd för festen som väntar om 24 dagar?

Jag avstår till och med från att bildsätta det här inlägget tror jag bestämt. Det känns befriande. Trotsigt på något sätt.

Ett öppet hjärta

Medan det nya året fortfarande befinner sig i sin linda vill jag skriva ett traditionsenligt inlägg med några rader om mitt årsord, min intention för det kommande året. Det jag bär med mig in i 2025 är Öppet hjärta.

Årsordets Öppna hjärta handlar för mig om att vara centrerad i, ta emot, att se med och om att låta mina handlingar börja och sluta i hjärtats energier, som kärlek, medkänsla, empati och förlåtelse.

Det handlar om att lägga av cynismens rustning och tillrättalagdhetens mask för att istället stå naket sårbar inför Livet. Om att ta emot, och kanske till och med be om, hjälp när det behövs, till exempel för att orka verka i en värld där det är lätt att tappa bort skönheten, godheten och medmänskligheten när så mycket rädsla, våld och alienation skymmer synfältet. Det handlar också om att vara trygg med att inte ha tvärsäkra och mediaanpassade svar på alla frågor. Och om att försöka pausa den dömande hen-är-inte-som-jag-reflexen och låta nyfikenheten ta dess plats, nyfikenheten på vad som ligger bakom och under beteenden, värderingar och formuleringar som är ljusår från mina egna.

Att leva och betrakta med från hjärtat låter mig uppleva Livets mysterium och hel(ig)het. I de avskilda stunderna under de medeltida valven där min andning in i hjärtat synkas med orden i den urgamla bönen. Christe Eleison. I nattvarden och kyrksoppan tillsammans med de allt mer bekanta ansiktena i min lokala kyrka. Men också i mötet med människorna i rulltrappan upp till pendeltåget eller i kassan på Coop, i trädkronornas susande och blåbärsrisets gröna täcke. I björktrasten på altanräcket, i min älskades blick och i samtalen med barnen och vännerna.

Orden Öppet hjärta stod ut som i eld under dagarna  inför årsskiftet då jag lyssnade inåt efter min intention för 2025. Det var i en intervju med författaren Mirabai Starr om hennes senaste bok Ordinary Mysticism – Your Life as Sacred Ground som det sa ”phaaaaooooffff” typ, och hela kroppen sa ”Ja!”. På frågan om hur hon definierar mysticism svarade hon att

”For me now, a mystical experience, and they brim from all kinds of moments in any given day … is one in which I experience the sacred directly. It’s not about some belief that I’m espousing or buying into. It’s not even necessarily about a practice that I’m engaged in, although it can be. ­There are some practices that are pretty reliable for opening the heart, which is the next part for me of a mystical experience. It’s an experience of the heart opening. And out of that open heart flows the parts of us that often are in the way of a direct experience of the divine and into that open heart flows that grace, that sacred substance, that mercifully helps me forget for a moment that I am separate.” (Min emfas)

Och hon beskriver sin förståelse av vägen till de mystika upplevelser som hon skriver om:

… it’s a combination of critical thinking and dropping down into my heart and disarmoring my heart. And it’s both. … [S]eemingly contradictory propositions can not only both be true, but just are and must be. And that’s called a paradox, and that’s what characterizes the mystical life. So it’s not all about only the heart. It’s like in Buddhism they talk about the two wings of wisdom and loving kindness or compassion. And it’s in Jewish mysticism too, chesed [välvilja] and gevurah [styrka]. It’s in every wisdom tradition, we see that we need both a loving heart, a softening, a yielding, a tender heart, and we also need a fierce discernment and a willingness to rigorously engage with reality and wrestle out the truth.

Årsordets öppna hjärta står med andra ord inte ensamt. ”Critical thinking” och ”fierce discernment” finns med i bakgrunden. Kanske sätter jag dem på kanditatlistan inför 2026 års intention. Just nu, i min förankringsresa in och ner i kroppen känns de dock för kognitiva och alltför ”hjärnmässiga” (även om urskiljning definitivt har helkroppslig karaktär) för att jag ska vilja ägna dem huvudfokus. Det är en lägre tyngdpunkt, det är det Öppna hjärtat som min kropp och själ längtar efter för det kommande året.

Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. Årsorden har varit

Avståendets njutning

På senare tid har jag återkommande drabbats av en upplevelse av njutning. Det i sig är ju trevligt – livet ger mig många tillfällen och anledningar att njuta.

Den här njutningen har jag dock inte tidigare tänkt på eller sett så tydligt. Eller, jag har sett fenomenet som orsakar njutningen, men inte tänkt på det som just njutning utan mer som späkning eller till och med ett straff.

Jag avstår. Och njuter av det.

Jag njuter av att komma ut ur butiken utan inköp. Njuter av att avstå frukosten och känna kroppens lätthet, få känna riktig hunger innan lunchen. Njuter av att låta mitt engagemang i begynnande sociala mediediskussioner som jag observerar snurrar upp energi och känslor hos mig få klinga av utan att jag fortsätter att delge omvärlden mina klokskaper, briiljanta och fullständigt vattentäta argument och sanningar, de i mina ögon definitiva sista ordet-, sätta punkt- och diskussionsdödarformuleringarna (sagt med viss ironi, det hoppas jag ni förstår. Men bara viss…).

Avståendets handling öppnar dörren till sinnesro och kroppsnärvaro. Det är tillstånd som jag behöver för hälsa och resiliens.

Om sinnesro ser ut på något sätt så är detta ett av de sätten.

Utifrån denna upplevelse, som närmast kan beskrivas som ett slags frälsningsupplevelse (ja, jag känner och upplever intensivt och älskar målande, dramatiska formuleringar), skulle jag ju kunna välja att gå ut och proklamera, ja, missionera avståendets evangelium. Har på köpet nämligen formulerat eller kanske snarare börjat förstå giltigheten i hypotesen att en hel del av våra samhällsutmaningar skulle kunna mildras av avståendets sakrament.

Men jag avstår. Den här njutningen är inget någon kan övertalas till; den måste (som kanske all äkta njutning, frälsning eller upplysning) födas, växa fram inifrån, utifrån och i varje människas unika kontext. Jag stannar därför idag vid att detta ”bara” är min sanning.

Att avstå från att dela mina tankar offentligt väljer jag dock bort. För jag är nyfiken på vilka tankar och känslor som mitt vittnesbörd om avståendets nyfunna njutning väcker hos dig.

Självklart kan du avstå från att dela ditt svar med mig… njut!

Happy nationaldag och 500-årig födelsedag, Sverige!

(Jag bygger vidare på ord från tidigare år.)

Precis som i rubriken är det med Mitt Sverige.

Mitt Sverige är en blandning av gamla, nyskapade och nyskapande traditioner, av historia mitt i nutid och ständigt framväxande framtid. Mitt Sverige är fädernelandets granit som genom seklen får nya former genom strömningar, intryck och uttryck från vår omvärld.

För på samma sätt som en individ blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige till i flödet av människor, idéer och skeenden, i flödet mellan oss som bott och bor här och den mångfacetterade omvärlden.

Blå himmel och en mångfald av gula blommor. En bild som symboliserar det Sverige jag kallar mitt: ett möjligheternas land för många, genom mötet mellan människor med alla våra likheter och olikheter. Och en blånande, stor och vid rymd att växa och utvecklas i.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten (en text jag för övrigt gärna skulle se att DN släpper betalväggen för). Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. Hon skriver:

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.



Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

HTTPS://WWW.DN.SE/NYHETER/DILSA-DEMIRBAG-STEN-DU-KAN-BORJA-MED-ATT-FRAGA-DIG-SJALV/?FORCESCRIPT=1&VARIANTTYPE=LARGE

Och jag tänker på diktarens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

STIG DAGERMAN

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa möjlighet att känna delaktighet och ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt och murbyggande. Men som också skulle kunna lyssnas på med andra öron: idag ligger tapperheten i att fortsatt värna ett öppet samhälle med respekt för alla människors lika värdighet. En text som jag idag läser som att det kärlekens tecken som kören hyllar handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Och samtidigt kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Och jag lyssnar på Kent, när de, med vad jag tolkar som vemodig ömhet och kanske samtidigt med både kritisk och ironisk hållning, sjunger om dagens Sverige, i all sin komplexitet och mänsklighet. Samma känsla av tillhörighet och tillgivenhet som i OD:s hyllning av den svenska flaggan och det orden i den symboliserade i den tid när K G OssianNilsson skrev dem. Men samtidigt med en mer komplex känsla, i en tid när vi sett och ser hur stolthet över nationen och dess symboler i fanatiska och extrema versioner förminskar och förgör människor.

Kärleken och bekännelsen till de värden som som jag lägger i raderna om den svenska fanan ovan stannar inte vid landets gränser. Men just idag vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på just den plätten eller bär den i vårt hjärta.

Så – ännu en happy nationaldag tillönskas dig, bästa läsare! Denna gång i nådens år 2023, när landet vi firar passerar halvmilleniet.

Resa baklänges

Jag fick en plats med ryggen i tågets färdriktning. En fönsterplats.

Blicken vilar i det som är där ute. Som rör sig bakåt. Som vi som reser lägger bakom oss.

Meter för meter, mil efter mil.

Rälen och banvallens makadamtäcke på parallellspåret susar förbi så snabbt att de bara blir bruna linjer på rosagrå massa.

Slyet och småträden i kanten hastar vidare, fullt urskiljningsbara.

Åkrarna, vägarna och vattendragen bortom sveper lojt och lustfyllt förbi fönstret i eleganta, behagliga linjer som försvinner i fjärran.

Jag överraskas av stillheten som uppstår när jag för en stund låter ögat vila på det som tillryggalagts. På det jag lämnar bakom mig, istället för att hela tiden ha blicken riktad mot det som kommer. Jag tar in och låter tanken, känslan sjunka en stund.

Det är så lätt att fastna i stirrandet ut i okänd framtid, mot det som ska komma. Oavsett om det är med oro, hopp, tillförsikt, glädje eller otålighet.

Det är så rofyllt, kanske vemodigt, kanske förundrat, kanske bara… att rasta blicken på det som passerat. Att iaktta, låta det glida bort och in på sin plats i minnets, erfarenhetens mer eller mindre medvetna arkiv.

För en stund.