… och rullgardinen drogs upp

Jag vaknade i söndags med en känsla som varit borta i drygt 2 år. Känslan av djup, lugn, stadig glädje.

Jag kände igen känslan från våren/sommaren 2016. 10 år efter utbrändheten hade jag hittat ett hem i mig själv och i det som då var mitt liv.

Sen hände grejer i livet. Grejer som rev ner tak och väggar i det hemmet. Som gjorde djupa sprickor i grunden. Grejer, som gjorde saker med mig som jag skrivit om här på bloggen och i egna anteckningar. Som jag samtalat med vänner, terapeut och coach om. Vridit och vänt på i tanken till leda. Vilat i tystnad om.

Andra grejer har också hänt, grejer som gett framtidshopp och livsvilja åter. Kaos har långsamt omvandlats till nyvunna livsmönster med såväl stabilitet som riktning. Genom hårt jobb, som innefattat något av det svåraste av allt – att släppa taget om och acceptera det jag inte kan förändra. Genom att våga ta emot de gåvor som livet fört i min väg i form av kärlek, tillhörighet och lust till gemensam framtid, i form av ny yrkesbana. Och genom tiden, den som läker många sår.

Den dagliga brottningsmatchen med kombattanter som sorg, vemod, ilska, förtvivlan, frustration har böljat fram och tillbaka. Efter sommaren gick jag in i vad som varit en av de mer intensiva kamperna med dem.

Så då anar du kanske den förundran jag kände i söndags, när reveljen visade sig gå i glädjens tonart. Den djupa, lugna tonen av glädje. Som fortsätter att sjunga.

Jag kommer att ställas inför nya matcher, nya kamper, ingen tvekan om det. Och de kommer att avlösas av glädjen igen. En växelverkan som driver livet framåt.

Men just nu får nästa match vänta lite. För just nu är jag upptagen. Upptagen med att vila i glädjen.

DSC_5260
Vildmark i sprakande färger

 

 

 

Lånar ord om betydelsen av det som är

”Do you dislike who you are?” Personlighetstestet ställde frågan rakt upp och ner.

Mitt svar – så där snabbt och intuitivt som svar på såna här tester ska vara – fick mig att studsa. ”Instämmer helt”.

Men?! Jag har ju jobbat med acceptans och förlåtelse och självmedkänsla och att omfamna min sårbarhet och med fan och hans moster så länge jag kan minnas?!

Och ändå. Jag gillar uppenbarligen inte den jag är.

Och när jag tänker efter så vet jag att det stämmer. Ett återkommande tema i samtalen med olika coacher genom åren har varit deras iakttagelse att jag är så sträng och fördömande, förminskande och ibland rent ut elak mot mig själv.

Jag ser det också, och så gör jag ett fördömande av mina fördömanden…

Intellektuellt vet jag att vägen ur denna helvetesspiral är att släppa taget. Att släppa taget om att försöka bli (nåt annat än vad jag är – smalare, mer strukturerad, mer balanserad, mer… ). Att vila i varandet. I det jag är. Inte det jag gör. Inte det jag ska bli. I det jag är. Utan etiketter.

Det är svårt. Tycker jag. Att landa det i kropp och själ.

Kanske var det därför instagramposten från Wild Women Sisterhood grep tag så i mig ikväll. Jag har i och för sig inget behov av stolthet. Men av att ”sit back” och ”marvel at my life” lite mer.

Magin i våra huvuden: att betrakta allt som heligt

Idag lånar jag text och tankar av Leo Babauta på bloggen Zen Habits. Det han skriver om är enkelt, men ändå så svårt. Och kanske mer angeläget än vad det först kan synas. För hur skulle vår värld – våra relationer till oss själva, till andra, till naturen, miljön och klimatet – se ut om vi valde att se dem som heliga?

I helighet

När vi vaknar på morgonen går många av oss automatiskt in på våra telefoner eller datorer och börjar läsa, kolla meddelanden, svara på saker och röra sig genom onlinevärlden på autopilot.

Vi fortsätter vår dag på samma sätt,  manövrerar så gott vi kan, hanterar stress och blir överväldigade, rör oss i den fysiska världen och glömmer att vara uppmärksamma.

För det mesta är allt normalt. Vi manövrerar och klarar oss. Goda dagar går det ganska bra. Dåliga dagar kommer frustrationen och stressen till oss.

Men vad händer om vi kan skifta allt på ett magiskt sätt?

Vad skulle hända om vi förändrade hur vi såg allting runt oss, inklusive andra människor, inklusive oss själva, inklusive varje liten sak vi ser?

Prova detta: se varje sak du ser som helig.

Se vad som händer.

Nu ska jag erkänna att ”heligt” är ett laddat ord för många människor som inte är religiösa. Det betyder bokstavligen ”i förbindelse med Gud (eller gudarna)”, och om du inte är religiös kan det verka lite dumt. Men jag tror inte på Gud, och tycker fortfarande om att tanken är att saker kan vara heliga. Lyssna färdigt på mig.

”Helig” är helt enkelt att höja något till nivån av gudomlighet. Det kan vara Gud, om du tror på Gud, men det kan vara gudomligheten i universum, miraklet i existensen och i varje ögonblick. Om du tänker på hur galet det är att vi existerar och funderar på hur underbart och mirakulöst detta universum är… Jag skulle hävda att det är gudomligt, oavsett vad du tror på.

Titta ut: Träd och blommor och fåglar du kan se är fyllda med gudomlighet. De är heliga. Likaså är vinden, stjärnorna, solljuset som faller på främlingars ansikten, förmågan att se färger och att ha ett samtal och en gemenskap med en medmänniska.

Tänk på allt som förändras:

Om du börjar se något som heligt blir det inte längre ”inget särskilt”, något du tar för givet. Du uppskattar helt och hållet skönheten i det heliga objektet eller varelsen.

Om du ser en annan person som helig, behandlar du hen med respekt,  till och med kärlek; du ser djupt in i skönheten i hens själs och brustna hjärta; du är tacksam för din gemenskap med hen.

Om du ser dina ägodelar som heliga, slänger du dem inte i papperskorgen eller lägger dem på vilket gammalt ställe som helst – du lägger undan dem med omsorg.

Om du ser ditt arbete som heligt känner du inte längre att det är en börda, utan en gåva. Du gör det av hängivenhet, med kärlek, i stället för att bara försöka ta dig igenom det.

Om du ser dig som helig, börjar du plötsligt se godheten i dig själv. Du behandlar dig bättre, stoppar hälsosam mat inuti dig själv i stället för skräp.

Om du ser världen runt dig som helig, rör dig genom den med vördnad. Med en känsla av att vilja applådera universum för dess magiska skapelse. Med en känsla av syfte, att vara publiken för detta mirakel, som vill fullt ut uppskatta det.

Se på allt omkring dig med vördnad och uppskattning. Behandla det med respekt och omsorg. Stoppa undan saker med vördnad. Behandla andra som om du kopplar upp dig mot det gudomliga. Och behandla dig själv som en manifestation av universum som på något sätt har fått gåvan att förverkliga sin egen helighet.

Det är sann magi, och den är alltid tillgänglig.

(Min översättning av detta inlägg)

Varning för starka ord

Jag har slutat med tabletterna. De antidepressiva.

Huruvida det är klokt har jag varit lite vankelmodig till. Men jag känner att de gör att jag skär bort sidor av mig själv som behöver få utrymme, som jag behöver bearbeta, ta mig igenom och ur. Att jag äter dem för att de här sidorna är besvärliga för mig, men kanske framförallt för andra, att hantera. Och det är fan inte ok.

Men utsättningen innebär att jag gråter mer. Att jag är mer lättrörd, lättfångad i känslospiraler (och då har jag ändå varit det även när jag ätit tabletterna), mer sorgsen, mer vemodig, mer ledsen.

Men inte deprimerad!

Jag tror och hoppas att tårarna en dag ebbar ut. Att jag landar i mina känslor och tankar på ett mer balanserat, ägande sätt.

För jag känner mig någonstans starkare än någonsin tidigare. Samtidigt som utsättningen gör att jag känner mig skörare än på länge. Tja, ända sedan hösten 2016 då. Den vidriga. Nedräkning pågår för tillfället till tvåårsdagen av systemkollapsen.

De här två åren har jag hanterat min egen sorg, vrede och maktlöshet över att ha blivit lämnad och brustna drömmar. Jag har välkomnat en ny kvinna in i mina barns familj. Jag har hanterat/balanserat mina barns initiala förtvivlan över splittringen och deras känslor inför nya hem, nya boendeformer, nya familjemedlemmar och i Js fall, ny skola. Jag har idkat varannanveckas boende i nästan ett år. Jag har våndats över att hitta ny bostad, ekonomi och flytt. Jag har dejtat och knutit an, blivit bortvald och valt bort i raskt tempo. Jag har hittat och blivit hittad av en ny kärlek och bygger nu en relation med honom och hans familj, med allt vad det innebär av att lära känna en annan människa och sig själv i relation till honom, liksom av att utforska och utveckla vårt sätt att kommunicera. Jag har gjort en mental djupdykning och kommit till nya insikter på ledarskapskurs. Jag har brutit upp från ett jobb och gått till två andra.

INTE KONSTIGT ATT JAG ÄR SKÖR!

INTE KONSTIGT ATT JAG SÖRJER OCH GRÅTER.

INTE KONSTIGT ATT JAG KÄNNER MIG HELT JÄVLA SLUT.

Men det här är livet. Inte depression. Det här är något som jag känner att jag faktiskt kommer att landa i, kunna släppa och komma vidare ur.

Även om det tar tid.

Sysselsattsbesatt?

Återbrukar några tankar om att leva lagom. Lika aktuella nu som för två år sedan när de skrevs. Lite bättre på att visa mig självmedkänsla – lite varsammare med mig själv – har jag blivit. Och även om jag fortfarande har många ambitioner, i synnerhet vid varje terminsstart, så ger jag idag större utrymme till vila och varande än vad jag gjort tidigare.

Saras goda.

När jag vaknar utan att kunna somna om, men ändå är alldeles för trött för att gå upp, sätter jag numera på en podcast (efter en headspace). Imorse blev det en pod med Tara Brach, i vilken hon bland annat citerade Thomas Merton. Citatet fick mig att vakna till ordentligt och börja fundera på vad jag hörde.

To allow oneself to be carried away by a multitude of conflicting concerns, to surrender to too many demands, to commit oneself to too many projects, to want to help everyone in everything, is to succumb to the violence of our times.

Thomas Merton, Conjectures of a Guilty Bystander (1966)

Citatet visade sig vid googling vara del av ett längre sammanhang:

There is a pervasive form of contemporary violence to which the idealist most easily succumbs: activism and overwork. The rush and pressure of modern life are a form, perhaps the most…

View original post 233 fler ord