Varning för starka ord

Jag har slutat med tabletterna. De antidepressiva.

Huruvida det är klokt har jag varit lite vankelmodig till. Men jag känner att de gör att jag skär bort sidor av mig själv som behöver få utrymme, som jag behöver bearbeta, ta mig igenom och ur. Att jag äter dem för att de här sidorna är besvärliga för mig, men kanske framförallt för andra, att hantera. Och det är fan inte ok.

Men utsättningen innebär att jag gråter mer. Att jag är mer lättrörd, lättfångad i känslospiraler (och då har jag ändå varit det även när jag ätit tabletterna), mer sorgsen, mer vemodig, mer ledsen.

Men inte deprimerad!

Jag tror och hoppas att tårarna en dag ebbar ut. Att jag landar i mina känslor och tankar på ett mer balanserat, ägande sätt.

För jag känner mig någonstans starkare än någonsin tidigare. Samtidigt som utsättningen gör att jag känner mig skörare än på länge. Tja, ända sedan hösten 2016 då. Den vidriga. Nedräkning pågår för tillfället till tvåårsdagen av systemkollapsen.

De här två åren har jag hanterat min egen sorg, vrede och maktlöshet över att ha blivit lämnad och brustna drömmar. Jag har välkomnat en ny kvinna in i mina barns familj. Jag har hanterat/balanserat mina barns initiala förtvivlan över splittringen och deras känslor inför nya hem, nya boendeformer, nya familjemedlemmar och i Js fall, ny skola. Jag har idkat varannanveckas boende i nästan ett år. Jag har våndats över att hitta ny bostad, ekonomi och flytt. Jag har dejtat och knutit an, blivit bortvald och valt bort i raskt tempo. Jag har hittat och blivit hittad av en ny kärlek och bygger nu en relation med honom och hans familj, med allt vad det innebär av att lära känna en annan människa och sig själv i relation till honom, liksom av att utforska och utveckla vårt sätt att kommunicera. Jag har gjort en mental djupdykning och kommit till nya insikter på ledarskapskurs. Jag har brutit upp från ett jobb och gått till två andra.

INTE KONSTIGT ATT JAG ÄR SKÖR!

INTE KONSTIGT ATT JAG SÖRJER OCH GRÅTER.

INTE KONSTIGT ATT JAG KÄNNER MIG HELT JÄVLA SLUT.

Men det här är livet. Inte depression. Det här är något som jag känner att jag faktiskt kommer att landa i, kunna släppa och komma vidare ur.

Även om det tar tid.

Sysselsattsbesatt?

Återbrukar några tankar om att leva lagom. Lika aktuella nu som för två år sedan när de skrevs. Lite bättre på att visa mig självmedkänsla – lite varsammare med mig själv – har jag blivit. Och även om jag fortfarande har många ambitioner, i synnerhet vid varje terminsstart, så ger jag idag större utrymme till vila och varande än vad jag gjort tidigare.

Saras goda.

När jag vaknar utan att kunna somna om, men ändå är alldeles för trött för att gå upp, sätter jag numera på en podcast (efter en headspace). Imorse blev det en pod med Tara Brach, i vilken hon bland annat citerade Thomas Merton. Citatet fick mig att vakna till ordentligt och börja fundera på vad jag hörde.

To allow oneself to be carried away by a multitude of conflicting concerns, to surrender to too many demands, to commit oneself to too many projects, to want to help everyone in everything, is to succumb to the violence of our times.

Thomas Merton, Conjectures of a Guilty Bystander (1966)

Citatet visade sig vid googling vara del av ett längre sammanhang:

There is a pervasive form of contemporary violence to which the idealist most easily succumbs: activism and overwork. The rush and pressure of modern life are a form, perhaps the most…

View original post 233 fler ord

Rebloggar: #lyrikfredag på en söndag – Lägger av rustningen

Som fredagsdikt bjuder jag på en repris. Fortfarande lika aktuell – ständigt aktuell kanske? Rustningen är oftast av, men ibland tar den sig på mig utan att jag kan kontrollera det. Som om Tony Starks IronMandräkt gått i baklås och levde sitt eget liv. Ibland när den är av överraskas jag av dolkstick som gör rejält ont. Som orsakar lätt blodförlust. Men som än så länge har gått att förbinda och läka innan de gjort större skada.

Frivilligt drar jag inte på mig rustningen igen. För att andas, utforska, röra mig fritt är så mycket mer värt än det skydd den gav. Skyddet mot rädslan för att bli bortvald, övergiven, utanför.

Nu jobbar jag på att låta styrkan som rustningen gav – den chimära styrkan – ta plats i min kärna istället.

Saras goda.

jag kränger mig ur stålrustningen del för del

stålrustningen som hållit hjärta och hjärna i schack

som valt vilka samtalsämnen, inläggsämnen, tankar, känslor, ord

som får passera som passande

del för del slår slamrande i golvet

jag väller fri över alla bräddar

fri att utforska

fri att bli sårad

fri att bli helad

fri att växa

fri att vara stilla

fri att dra mig tillbaka

utan rustningens tyngd rör jag mig lättare

svävar

dansar

flyger fram

när jag stannar upp och tar mark

tar långsamma, inkännande steg

gräver ner fötterna i jorden

är det för att jag själv vill

inte för att rustningen tvingar mig till det

fri att

hålla utrymme för livet med all dess

ovisshet

glädje

smärta

sorg

vrede

rädsla

hopp

fri att

samtala

observera

lyssna

känna in

reflektera

skriva

tänka

känna

minnas

glömma

fri.

IMG_3155

View original post

Tasty tisdag: ett toppenalternativ till cava

Till dagens lunch på Panini föll jag för en flaska med kombucha (fermenterat te typ) från Humm med smak av kokos och lime.

Förvånad tittade jag på flaskan efter första klunken. Den här smaken kände jag igen. Hmmm, inte helt lättplacerad dock.

Så kom jag på det: cava eller prosecco! Kanske till och med en inte alltför torr skumpa. Mycket godare än de alkoholfria alternativ till en av mina absoluta favoritdrycker som jag smakat tidigare.

Eftersom det här var första gången jag smakat kombucha, så är jag nu nyfiken på om den här tonen av mousserande vin går igen i alla varianter. Vet du?