Jag fick en plats med ryggen i tågets färdriktning. En fönsterplats.

Blicken vilar i det som är där ute. Som rör sig bakåt. Som vi som reser lägger bakom oss.

Meter för meter, mil efter mil.

Rälen och banvallens makadamtäcke på parallellspåret susar förbi så snabbt att de bara blir bruna linjer på rosagrå massa.

Slyet och småträden i kanten hastar vidare, fullt urskiljningsbara.

Åkrarna, vägarna och vattendragen bortom sveper lojt och lustfyllt förbi fönstret i eleganta, behagliga linjer som försvinner i fjärran.

Jag överraskas av stillheten som uppstår när jag för en stund låter ögat vila på det som tillryggalagts. På det jag lämnar bakom mig, istället för att hela tiden ha blicken riktad mot det som kommer. Jag tar in och låter tanken, känslan sjunka en stund.

Det är så lätt att fastna i stirrandet ut i okänd framtid, mot det som ska komma. Oavsett om det är med oro, hopp, tillförsikt, glädje eller otålighet.

Det är så rofyllt, kanske vemodigt, kanske förundrat, kanske bara… att rasta blicken på det som passerat. Att iaktta, låta det glida bort och in på sin plats i minnets, erfarenhetens mer eller mindre medvetna arkiv.

För en stund.