Jag fick en plats med ryggen i tågets färdriktning. En fönsterplats.
Blicken vilar i det som är där ute. Som rör sig bakåt. Som vi som reser lägger bakom oss.
Meter för meter, mil efter mil.
Rälen och banvallens makadamtäcke på parallellspåret susar förbi så snabbt att de bara blir bruna linjer på rosagrå massa.
Slyet och småträden i kanten hastar vidare, fullt urskiljningsbara.
Åkrarna, vägarna och vattendragen bortom sveper lojt och lustfyllt förbi fönstret i eleganta, behagliga linjer som försvinner i fjärran.
Jag överraskas av stillheten som uppstår när jag för en stund låter ögat vila på det som tillryggalagts. På det jag lämnar bakom mig, istället för att hela tiden ha blicken riktad mot det som kommer. Jag tar in och låter tanken, känslan sjunka en stund.
Det är så lätt att fastna i stirrandet ut i okänd framtid, mot det som ska komma. Oavsett om det är med oro, hopp, tillförsikt, glädje eller otålighet.
Det är så rofyllt, kanske vemodigt, kanske förundrat, kanske bara… att rasta blicken på det som passerat. Att iaktta, låta det glida bort och in på sin plats i minnets, erfarenhetens mer eller mindre medvetna arkiv.
… ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilket samhället vilar.
Utsikt från ett tågfönster i väntan på avgång. En välbekant vy.
En vän citerade Karl Bertil Jonsson alias Tage Danielsson häromdagen på FB. Och jag kommer att tänka på citatet nu när jag sitter på tåget hem från Linköping, där jag tillbringat mina arbetsdagar i veckan.
Den inre tillfredsställelsen är tungt påtaglig. Liksom utmattningen efter två intensiva workshopdagar tisdag och onsdag samt tre högengagerande möten idag.
Jag hade glädjen att få leverera workshopen tillsammans med min workshop-parhäst Malin. Hon är en klippa och en fröjd att jobba med. Strukturerad, med omsorg om detaljer, stabil, professionell, generös. Vi kompletterar varandra så bra (även om jag önskar att hon inte skulle behöva kompensera mig så fullt ut vad gäller struktur och detaljöga).
När jag vaknade imorse fick jag i blixtbelysning syn på hur komplett upplägg vi fått till. Ett pussel av mängder av olika metoder som vi utbildat och tränat oss i att använda, som vi lånat in från andra sammanhang och tweakat till för att svara mot behoven i just detta sammanhang. Metoder som sattes ihop för att stötta deltagarna i att gå från insikter om människors behov till utkast till visioner och roadmaps för hur förutsättningarna på systemnivå ska ställas för att behoven ska kunna mötas.
Att låta händerna berätta om hur jag känner mig inför dagens övningar kan ge märkliga resultat. Jag kände mig utsmetad, med en fast kärna och ganska glad inför den workshop som den här överkörda ugglan skapades vid.
Ett upplägg som utmanade deltagarna att ta tillvara alla resurser som vi människor har för att uppleva, förstå och forma världen: tanken och analysen, känslan och intuitionen, sinnena och upplevelsen.
Ett upplägg som gjorde att trötta, men lyckliga och glada deltagare lämnade oss igår med ord av tacksamhet och entusiasm över dagarna. Med en känsla av att vara något viktigt på spåren.
Ett upplägg som gör att jag kan ta tillvara hela spännvidden i mitt driv och min kompetens kring förändringsprocesser och samhällsutveckling: från övergripande samhällstrukturer och systemperspektiv till den enskilda individen med sina behov, rädslor och drömmar.
Låter mig bada i känslorna av tacksamhet, lugn och kompetens som tillbakablicken på veckans arbetsinsats ger. Tänker att det här får bli ett inlägg att gå tillbaka till de veckor som inte riktigt bärs av samma medvind.
Alltför ofta genom åren har jag istället badat i min känsla av otillräcklighet, av ”när kommer de att upptäcka att jag är en fake”, av stressen inför att riskera göra fel. Det här är definitivt ett skönare bad.
Ger du dig tillfälle ibland att stanna upp i känslan av ditt väl utförda arbete?
Tur och retur Lund idag. SJ transporterar mig ner och upp igen genom ett sommargrönskande landskap. Insprängda med jämna mellanrum passerar enstaka hus, små samhällen, städer av olika storlekar mitt fönster.
Det är behagligt att åka tåg. Tid att tänka. Tid att betrakta. Tid att jobba. Tid att vara.
Också tid att samsas med många människor på liten yta. Det är inte alltid lika behagligt. Dofter och ljud bryter igenom min bubbla av ro. Chips? Smakar bättre än de luktar, inser jag. Likadant med sötade drycker – artificiell jordgubbe fyller näsan ett tag.
Givet att en är på humör och har tur kan mötet med en ny bekantskap på tåget bli riktigt berikande. Det har hänt mig några gånger. Men idag är jag varken på humör eller får sällskap av någon som vill prata med mig.
Vill bara vara med mig själv, dyka in i jobbet och med jämna mellanrum låta ögonen bada i grönskan utanför fönstret. Och det går ganska bra.
