… ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilket samhället vilar.

En vän citerade Karl Bertil Jonsson alias Tage Danielsson häromdagen på FB. Och jag kommer att tänka på citatet nu när jag sitter på tåget hem från Linköping, där jag tillbringat mina arbetsdagar i veckan.

Den inre tillfredsställelsen är tungt påtaglig. Liksom utmattningen efter två intensiva workshopdagar tisdag och onsdag samt tre högengagerande möten idag.

Jag hade glädjen att få leverera workshopen tillsammans med min workshop-parhäst Malin. Hon är en klippa och en fröjd att jobba med. Strukturerad, med omsorg om detaljer, stabil, professionell, generös. Vi kompletterar varandra så bra (även om jag önskar att hon inte skulle behöva kompensera mig så fullt ut vad gäller struktur och detaljöga).

När jag vaknade imorse fick jag i blixtbelysning syn på hur komplett upplägg vi fått till. Ett pussel av mängder av olika metoder som vi utbildat och tränat oss i att använda, som vi lånat in från andra sammanhang och tweakat till för att svara mot behoven i just detta sammanhang. Metoder som sattes ihop för att stötta deltagarna i att gå från insikter om människors behov till utkast till visioner och roadmaps för hur förutsättningarna på systemnivå ska ställas för att behoven ska kunna mötas.

Ett upplägg som utmanade deltagarna att ta tillvara alla resurser som vi människor har för att uppleva, förstå och forma världen: tanken och analysen, känslan och intuitionen, sinnena och upplevelsen.

Ett upplägg som gjorde att trötta, men lyckliga och glada deltagare lämnade oss igår med ord av tacksamhet och entusiasm över dagarna. Med en känsla av att vara något viktigt på spåren.

Ett upplägg som gör att jag kan ta tillvara hela spännvidden i mitt driv och min kompetens kring förändringsprocesser och samhällsutveckling: från övergripande samhällstrukturer och systemperspektiv till den enskilda individen med sina behov, rädslor och drömmar.

Låter mig bada i känslorna av tacksamhet, lugn och kompetens som tillbakablicken på veckans arbetsinsats ger. Tänker att det här får bli ett inlägg att gå tillbaka till de veckor som inte riktigt bärs av samma medvind.

Alltför ofta genom åren har jag istället badat i min känsla av otillräcklighet, av ”när kommer de att upptäcka att jag är en fake”, av stressen inför att riskera göra fel. Det här är definitivt ett skönare bad.

Ger du dig tillfälle ibland att stanna upp i känslan av ditt väl utförda arbete?