Ett väl utfört arbete…

 ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilket samhället vilar.

Utsikt från ett tågfönster i väntan på avgång. En välbekant vy.

En vän citerade Karl Bertil Jonsson alias Tage Danielsson häromdagen på FB. Och jag kommer att tänka på citatet nu när jag sitter på tåget hem från Linköping, där jag tillbringat mina arbetsdagar i veckan.

Den inre tillfredsställelsen är tungt påtaglig. Liksom utmattningen efter två intensiva workshopdagar tisdag och onsdag samt tre högengagerande möten idag.

Jag hade glädjen att få leverera workshopen tillsammans med min workshop-parhäst Malin. Hon är en klippa och en fröjd att jobba med. Strukturerad, med omsorg om detaljer, stabil, professionell, generös. Vi kompletterar varandra så bra (även om jag önskar att hon inte skulle behöva kompensera mig så fullt ut vad gäller struktur och detaljöga).

När jag vaknade imorse fick jag i blixtbelysning syn på hur komplett upplägg vi fått till. Ett pussel av mängder av olika metoder som vi utbildat och tränat oss i att använda, som vi lånat in från andra sammanhang och tweakat till för att svara mot behoven i just detta sammanhang. Metoder som sattes ihop för att stötta deltagarna i att gå från insikter om människors behov till utkast till visioner och roadmaps för hur förutsättningarna på systemnivå ska ställas för att behoven ska kunna mötas.

Att låta händerna berätta om hur jag känner mig inför dagens övningar kan ge märkliga resultat. Jag kände mig utsmetad, med en fast kärna och ganska glad inför den workshop som den här överkörda ugglan skapades vid.

Ett upplägg som utmanade deltagarna att ta tillvara alla resurser som vi människor har för att uppleva, förstå och forma världen: tanken och analysen, känslan och intuitionen, sinnena och upplevelsen.

Ett upplägg som gjorde att trötta, men lyckliga och glada deltagare lämnade oss igår med ord av tacksamhet och entusiasm över dagarna. Med en känsla av att vara något viktigt på spåren.

Ett upplägg som gör att jag kan ta tillvara hela spännvidden i mitt driv och min kompetens kring förändringsprocesser och samhällsutveckling: från övergripande samhällstrukturer och systemperspektiv till den enskilda individen med sina behov, rädslor och drömmar.

Låter mig bada i känslorna av tacksamhet, lugn och kompetens som tillbakablicken på veckans arbetsinsats ger. Tänker att det här får bli ett inlägg att gå tillbaka till de veckor som inte riktigt bärs av samma medvind.

Alltför ofta genom åren har jag istället badat i min känsla av otillräcklighet, av ”när kommer de att upptäcka att jag är en fake”, av stressen inför att riskera göra fel. Det här är definitivt ett skönare bad.

Ger du dig tillfälle ibland att stanna upp i känslan av ditt väl utförda arbete?

Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)