Årsbokslut 2020

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också reflekterar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2021. Liksom tidigare år samlar jag min återblick på året i en Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2020

Om 2019 var ett märkesår i den verksamhet som är jag, har 2020 varit ett märkligt och märkvärdigt år. Ett märkligt år eftersom det utspelats i en tid av samhällskris som inte liknar något jag och många med mig upplevt förut. Ett märkvärdigt år eftersom jag hittat nya bottnar och linjer i mig som jag anar kommer dras ut framåt för mig att följa och fortsätta utforska inåt och utåt.

Min intention, mitt årsord, för 2020 har varit hållbar. Som i hållbar ekonomi, hållbar fysik, hållbar själ, hållbar biosfär, hållbara relationer, hållbart samhälle. Och hållbar som i ”möjlig och villig att hållas och hålla, famna i lekande lust”. Så det här inlägget skulle kunna ses som en integrerad hållbarhetsredovisning och förvaltningsberättelse. Och det är väl egentligen så det ska vara.

Ett ord som hänger ihop med hållbar – och ett av de vackraste orden jag vet – är resiliens. ”Återhämningsförmåga från chock och kris” är väl en ungefärlig innebörd av det. Och vår resiliens på såväl personliga som samhällsplan har verkligen satts på prov detta märkliga år.

För min del började året med sprudlande energi och lust till många roliga och viktiga aktiviteter i kombination med en skön kontorsgemenskap och roliga uppdrag på arbetstid. Ideella engagemang i politik och bostadrättsförening, körsång, Lindy hopdansande, yoga, engagemang i bostadsrättsföreningens styrelse, livemusik och vänner fyllde fritidskalendern.

Så tog det tvärstopp. Pandemin slog till på både samhälleligt och, skulle det visa sig i form av antikroppar, personligt plan. Och min återhämtningsförmåga fick bekänna färg.

Våren kom att präglas av den turbulens och oro som samhället ställdes inför. Aldrig kunde jag ana vilken crash course i att leda i kris som jag skulle få när jag för första gången i min karriär gick in i personalansvar 1 mars.

Att livet plötsligt stannade upp och tog sig andra former än tänkt har gett utrymme för att gå inåt. Stundtals har det känts som att gå i ide. Ovissheten, osäkerheten har gett god träning i varandet i här:et och nu:et. Det har varit ett år där min introverta sida fått andrum och utrymme. Och det har gjort mig gott och visat mig på vad som är hållbart för mig i längden.

Det har också varit ett år då jag fått avsäga mig uppdrag och åtaganden. Ambitionerna som triggades av all energi och inspiration jag kände under hösten 2019 för vad jag ville åstadkomma i ideellt arbete i kombination med heltidsanställning och eget företagande vid sidan blev för mycket. Kanske bidrog trötthet och sänkt stresströskel i spåren av Covid (några andra långtidssymtom har jag tack och lov sluppit, och kanske är det bara en ursäkt från min sida), kanske krockade det med det utrymme som mitt introverta, mer vegeterande jag tagit sig. Jag har i vilket fall (och än en gång) fått en kännbar läxa i att begränsa mina världsförändrande planer. Jag fortsätter mitt engagemang i den lokala politiska föreningen och i bostadsrättsföreningen – men på en hållbar nivå och ett öga på mina gränser.

Jag skrev i inledningen att jag hittat nya bottnar och linjer i mig som jag anar kommer dras ut framåt för mig att följa och fortsätta utforska inåt och utåt. För ett hållbart liv på många plan. Några sådana (utan konsekvent inbördes ordning) är

Ekonomisk överblick – jag är tacksam för att min ekonomi har visat sig hållbar under ett år så många ekonomiska parametrar satts på rejäla prov. Jag har skaffat mig en överblick som jag aldrig haft tidigare tack vare att jag blivit introducerad till Spirecta, ett slags avancerad kassabok för hela privatekonomin. Jag har också börjat följa bloggen och podden Rika tillsammans för inspiration och kunskap. Har jag då förändrat något i mitt ekonomiska görande? Utöver att ökat mitt månadssparande något och säga upp ett antal digitala abonnemang som legat och skräpat mestadels outnyttjade har det än så länge inte blivit några stora förändringar. Men känslan av att ha bättre koll är skön. En bra grund för en hållbar ekonomi.

Beröring – att få, javisst, men inte minst att ge. Kursen i Massage till husbehov gav stark mersmak. Massagebänken som jag köpte efter kursen har samlat alldeles för mycket damm under året, och både den och jag längtar tills pandemin är över och jag kan få erbjuda vänner och bekanta en stunds avslappnande beröring. Och den totala avkopplingen i att ge och få beröring med hållande rep i en kontakt som inte behöver ha en sexuell innebörd var en livgivande upptäckt som jag kommer fortsätta utforska.

Coaching och samtal – coachingen är en verksamhet som visserligen bara upprätthållits på låg nivå under året. De möten som jag haft har ändå varit kvitton på det jag insåg under 2018 och 2019: att få möta en medmänniska i coachingsamtal och hålla ett utrymme för hen att utforska något område av livet är något jag vill ägna mig åt. Och samtalen med kollegor, med vänner och familj eller med medpolitiskt engagerade om stort som smått är meningsskapande pärlor till ögonblick, som sammantaget skapar det smycke som det kan vara att vara människa.

Dans – året började som sagt med lindy hopkurs. Under hösten provade jag i brist på nybörjarpartner stepp, som varit en dröm sedan barnsben. Koordination, kondition och balans utmanades. Även om pandemin kommer att fortsätta begränsa möjligheterna att dansa och lära mig dansa i organiserad form under det kommande året vill jag ha dansen som en av grundpelarna för hälsa och livsglädje.

Chefsskapet – när jag nu klivit in i rollen som personalansvarig vill jag fortsätta att utforska och utveckla den. Klart är att den hänger ihop med coachingspåret, men det är andra delar kopplade till denna linje också. Inte minst träning i att vara bekväm med att vara obekväm.

Lek och vila – under året har jag fått träna mig i att vara bekväm med att vila. Att vara sysslolös. Att sitta vid köksbordet och titta ut på ekorrarna som flänger i träden, fåglarna som (bara till synes) planlöst lyfter och landar i buskar och träd som skiftar i olika nyanser av grönt. Promenaderna i mitt närområde. Att ge mig hän till en serie eller en film. Att sträcka ut kroppen i långsam yinyoga. Det är vila som jag vill ha mer av. Och 2020 har gett mig gåvan att (åter-)upptäcka leken, inte minst i form av brädspel och quiz. Jag har också insett betydelsen av att låta det lekfulla vara grunden för mitt skapande. Det har faktiskt gått lite på sparlåga under året, i alla fall om jag tänker på det i termer av fotografering och bloggande. Visserligen gick jag både fotokurs och deltog i fotomaraton. Men jag fastnade i prestationen i stället för leken som grund med blockering som resultat. Jag vill hitta hem till leken i skapandet igen.

Lust, sensuell och sexuell njutning – är förundrad över, förundrad och trygg i hur det utvecklats under året. Den resa genom trauma, sårbarhet och skam, med god effekt på min självbild och självkänsla som sex och sensualism utgör för mig, är en bärande del av vem jag är och vill vara som hel människa.

Förändrat föräldraskap – under 2020 blev min yngste tonåring. Och om lite drygt en månad blir min äldsta myndig. I takt med att barnen växer, försöker jag också växa mitt föräldraskap. Släppa taget, men finnas där på nya sätt. Oändligt tacksam, oändligt stolt över de tre som jag fått sätta till världen.

Jag stänger böckerna för 2020 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv och om vad jag behöver för att kunna återhämta mig när livet och tillvaron tar sig oanade vändningar. Med visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning.

På jakt efter orden

Eller – orden finns ju i mig, hos mig. De tar sig bara inte vägen hit till bloggen. De flödar, bubblar och dansar i chattar och samtal person till person, i talmanus, presentationer och annat material till kunder.

Skrivandet för min egen reflektion, i min dialog med mig själv med er läsare som ytterligare ”förmånstagare” är det som stannat upp. Ebbat ut. För tillfället. Säger vi.

För jag vill ju att det ska vara en del av mitt liv. Det är en viktig del av mitt liv. Reflektionen, skapandet och det bollande med en annan människa som uppstår när någon kommenterar. Viktigt.

Längtar efter rutin kring min externaliserade inre dialog som det skrivandet är. Hamnar ofta där, i längtan efter rutinen. Och den längtan växer sig så stark och så stor att den skymmer nuet och möjligheten att vara i det som jag vill att rutinen ska ge ett ofrånkomligt rum för, ge den där självklara nödvändigheten som morgonkoppen med varmt kaffe är. Skymmer möjligheten att bara här och nu skapa det utrymmet.

Som nu. Slår upp datorn och skriver några ord. Prövar om dansstegen fortfarande sitter och om dansgolvet håller.

De satt och det höll så här långt. Orden som rinner ur mig ovan i det försiktiga prövandet ger mig insikten om att mina troll och demoner Rutintörst, Perfektionsberoende och Prestationsdriv än en gång vridit om vägskyltarna på min vandring i att vara skapande, reflekterande människa.

Ha! Jag ser er, jag vet var ni bor och vad ni håller på med, era rackare! Och ni vet att jag har mött och bemött er tidigare, så ta nu och pys tillbaka in i era hålor ett tag. Ta sommarlov, semester helt enkelt! Gärna vääääääldigt länge.

Ett väl utfört arbete…

 ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilket samhället vilar.

Utsikt från ett tågfönster i väntan på avgång. En välbekant vy.

En vän citerade Karl Bertil Jonsson alias Tage Danielsson häromdagen på FB. Och jag kommer att tänka på citatet nu när jag sitter på tåget hem från Linköping, där jag tillbringat mina arbetsdagar i veckan.

Den inre tillfredsställelsen är tungt påtaglig. Liksom utmattningen efter två intensiva workshopdagar tisdag och onsdag samt tre högengagerande möten idag.

Jag hade glädjen att få leverera workshopen tillsammans med min workshop-parhäst Malin. Hon är en klippa och en fröjd att jobba med. Strukturerad, med omsorg om detaljer, stabil, professionell, generös. Vi kompletterar varandra så bra (även om jag önskar att hon inte skulle behöva kompensera mig så fullt ut vad gäller struktur och detaljöga).

När jag vaknade imorse fick jag i blixtbelysning syn på hur komplett upplägg vi fått till. Ett pussel av mängder av olika metoder som vi utbildat och tränat oss i att använda, som vi lånat in från andra sammanhang och tweakat till för att svara mot behoven i just detta sammanhang. Metoder som sattes ihop för att stötta deltagarna i att gå från insikter om människors behov till utkast till visioner och roadmaps för hur förutsättningarna på systemnivå ska ställas för att behoven ska kunna mötas.

Att låta händerna berätta om hur jag känner mig inför dagens övningar kan ge märkliga resultat. Jag kände mig utsmetad, med en fast kärna och ganska glad inför den workshop som den här överkörda ugglan skapades vid.

Ett upplägg som utmanade deltagarna att ta tillvara alla resurser som vi människor har för att uppleva, förstå och forma världen: tanken och analysen, känslan och intuitionen, sinnena och upplevelsen.

Ett upplägg som gjorde att trötta, men lyckliga och glada deltagare lämnade oss igår med ord av tacksamhet och entusiasm över dagarna. Med en känsla av att vara något viktigt på spåren.

Ett upplägg som gör att jag kan ta tillvara hela spännvidden i mitt driv och min kompetens kring förändringsprocesser och samhällsutveckling: från övergripande samhällstrukturer och systemperspektiv till den enskilda individen med sina behov, rädslor och drömmar.

Låter mig bada i känslorna av tacksamhet, lugn och kompetens som tillbakablicken på veckans arbetsinsats ger. Tänker att det här får bli ett inlägg att gå tillbaka till de veckor som inte riktigt bärs av samma medvind.

Alltför ofta genom åren har jag istället badat i min känsla av otillräcklighet, av ”när kommer de att upptäcka att jag är en fake”, av stressen inför att riskera göra fel. Det här är definitivt ett skönare bad.

Ger du dig tillfälle ibland att stanna upp i känslan av ditt väl utförda arbete?

Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)