I ide

Jag har gått i ide.

Minnet sviker mig, men det känns som att det är väldigt länge sedan som jag har sovit så mycket som nu. Och det är definitivt länge sedan som kalendern varit så tom.

Den glest fyllda kalendern har ju sin naturliga förklaring i pandemin. I inställda aktiviteter och event. I begränsade sociala kontakter.

Den kollektiva nedstämdheten som skapas av oron, ovissheten och påfrestningarna på oss som både individer och samhälle, och som förstärks av medias ekokamrar, ligger som ett tyngdtäcke över dagarna.

När jag släpper taget om motståndet mot nedstämdheten skänker det där tyngdtäcket på ett märkligt sätt vila.

Det ställer mitt driv till produktion, skapande, görande, prestation i tydlig relief mot idets, vilans, varandets dragningskraft.

Och jag tänker att ”This too shall pass”. Så jag passar på att tacka ja till de gråa, korta dagarnas bolstrande inbjudan till att välja bort fritidsproduktiviteten. För att istället planlöst strömma nya och gamla musikaliska bekantskaper. Se en tv-serie eller film eller lyssna på en podd som lockar mer till garv än personlig utveckling eller som ger nya, nyttiga kunskaper (Hm. Kanske är motsättningen där inte så entydig som jag i förstone föreställer mig). Simma ut på Youtube (där jag i och för sig kan råka snava över intresseväckande och lärorika klipp). Gå en promenad i makligt tempo.

Det känns som… ett glest liv. I många sammanhang har jag fått till mig att ”det är i mellanrummen det händer”. Vad det är som händer i mitt utglesade livs mellanrum just nu vet jag inte. Tänker att det faktiskt inte måste hända något heller. Icke-händandet lockar.

Jag prövar att tacka ja till tröttheten i år istället för att, som under många andra vintrar, bekämpa den. 2020 gör jag sällskap med igelkottar och björnar. Och med de generationer som under tusentals år levde utan det elektriska ljusets och moderna samhällets driv mot samma höga aktivitetsgrad året runt.

Jag drar för de mörkläggande, tunga gardinerna och ger rum för sömnen. För icke-händandet. För varandet och vilan.

Jag går i eget ide.

I mitt ide sover jag nästan med huvudet i julgranen.
Barndomens dröm om att sova under ljusmagin har gått i uppfyllelse och lyser med milt sken upp det novembergråa i december.

Inre termostat ur lag ger nya insikter


Strukturformeln för östradiol, den viktigaste av östrogenerna. Illustration av Klaus Hoffmeier [Public domain], Wikimedia Commons

”När östrogenet minskar rubbas även kroppens naturliga termostat. Obalansen ger vallningar, en värmevåg som börjar i brösthöjd och förflyttar sig upp över ansikte och hårfäste.”

Så beskrivs vallningar på doktor.se, och jag känner inte igen mig. Vaddå börjar i brösthöjd? Men nog är det värmevallningar jag har sedan en tid, framförallt på nätterna. Fast i mitt fall är det som om hela kroppens termostat vrids upp på max supersnabbt. Pang, bom. VÄÄÄÄRMESLAG! Täcket flyger av, för att några minuter senare åka på igen, när jag börjar frysa som alla snödrottning Elsas undersåtar samlat och samtidigt.

Och så fortgår mina nätter. Inte undra på att en viss trötthet infinner sig med jämna mellanrum på dagarna.

Tröttheten påverkar givetvis också mitt humör. I kombination med den för min kropp och själ nya hormonbalansen som numera råder och direkt i sig själv också mitt sinnestillstånd har det vissa dagar varit tungt, väldigt tungt, på sistone. Det har bland annat bidragit till den glesa frekvensen i skrivandet här på bloggen.

Hösten 2017, när tröttheten också var påtaglig, provade jag östrogenplåster. Jag upplevde då att jag blev riktigt, riktigt låg av dem och avbröt behandlingen. Eftersom jag har en (o)vana att spara saker, kunde jag plocka fram dem förra veckan när jag läst på lite. Testa kan en alltid göra igen, tänkte jag. Och eftersom jag slutade med mina antidepressiva tabletter i höstas 2018 har jag en annan biokemi i kroppen idag än när jag provade förra gången tänkte jag också.

Det har bara gått en vecka sedan första plåstret åkte på. De nattliga värmeslagen har inte förändrats. Men själen är lättare och tröttheten inte längre lika bedövande, även om mina tankar fortfarande kretsar ovanligt mycket runt tanken på hur skönt det är att sova.

En person som vet och känner mer och i fler dimensioner än de flesta andra, gav mig förra året rådet att öppna mig för ”en äldre energi”: en långsammare, mer närvarande och icke strävande än den han upplevde hos mig där och då.

Mitt liv har i hög utsträckning handlat om former av energi som driv, prestation, om att skapa, åstadkomma, förändra och utvecklas. På väg i en riktning, inte sällan driven av en viss impulsivitet och inte sällan med energitorsk av olika magnituder.

När jag reflekterar över erfarenheten från de senaste månadernas hormoninducerade (och förvisso också händelser i livet-påverkade) låghet ser jag att den gåva den faktiskt har gett mig är utrymmet att ankra och bli mer hemma i den här andra energin – den varande, icke-presterande, observerande, lyssnande, långsammare. Och det känns som en värdefull gåva!

Kvinna eller man – vi påverkas alla av hormonförändringar mitt i livet. Känner du igen dig i något av min upplevelse av förändringar i din grundenergi?

Favorit i repris: Återhämtning i mellanrum

Det slår mig att mitt liv följer en alldeles egen andningsrytm.

Det andas in när jag fyller på med energi, intryck, kunskap, information, sociala interaktioner… När jag läser, lyssnar, reflekterar…

Det andas ut när jag delar med mig av tankar, kunskap, tid, kontakter, gemenskap… När jag pratar, skriver, skapar, gör…

Det är i stillhet när jag är i varandet, i vilan i nuet; när jag observerar, registrerar… Utan att värdera, medvetet bearbeta eller agera.

Precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten – pausen mellan utandning och inandning – får utrymme och ta sin egen tid, behöver min hjärna och själ återhämtningen i mellanrummet – det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.

Känner du igen dig i denna rytm? 

IMG_2897
Livets cykliska rytmer. Dygnets rytm är en. Måncykeln en, liksom.årstidernas växlingar. Någonstans speglar de nog livets egen andningsrytm. Jag ser helt klart en potential i att utforska på vilket sätt. 

Det här är en lätt bearbetning av ett inlägg som ursprungligen postades 3 april 2014 och i en redigerad version 4 oktober 2016.

 

Energikällorna – skrattet

När jag, i mitt födelsedagsinlägg, frågade vad ni är nyfikna på att läsa om i de inlägg som jag har planen (och snart vanan) att skriva så gott som dagligen under mitt femtionde levnadsår svarade Helena så fint:

Mången kust och mången hamn är jag nyfiken på vad gäller dig, själssöstra mi, och för att göra det enkelt för mig så säger jag inledningsvis, dina energikällor. Dvs ”Energikällor som sensualism och kroppsglädje, självkänsla, egenbehov, väl valda relationer och engagemang, nyfikenhet, prestigelöshet, skratt och tårarna utan skam.” – allt detta skulle jag mer än gärna läsa mer om för att, i min hjärna, spegla och tankespjärna, känna igen så väl som möta nytt i!

Ja, det är ypperliga förslag på teman för inlägg, det håller jag med om! Och vad passar bättre än att dela några rader om skrattet efter en helg då jag och barnen flera gånger skrattat så vi gråtit, fastnat i såna där skrattattacker som en inte kan sluta, skrattpåseskratt som gör ont i magen till slut och som en tappar andan av. Som en får extra år till livet av, och definitivt massor livskvalitet i den innevarande stunden.

Jag hittade en härligt vetenskapligt torr definition av skratt i en uppsats om humor i omvårdnaden:

”Spontant skratt är en motorisk reflex som frambringas av den koordinerade sammandragningen av femton ansiktsmuskler på ett stereotypt sätt och åtföljs av förändrad andningsverksamhet” (Humorologi: vetenskapliga perspektiv på humor och skratt)

Måste bestämt läsa resten av den boken också. Inte minst för att se hela sammanhanget till denna lätt surrealistiska, om än sakliga, beskrivning. Fnissar till när jag läser den faktiskt!

Vad jag skrattar åt när jag skrattar? Gärna åt lekar med språk och ord. Slapstick – ja, jag erkänner, jag skrattar åt det! (Även ofrivilliga slapsticks som i Fail Army…) En fingervisning finns också här, där jag för två år sedan skrev om Brené Browns 10e livsråd för ett helhjärtat livVärna skrattet, sången och dansen.  I det inlägget delade jag bland annat en infografik om skrattets hälsobefrämjande effekter. Den är definitivt värd att repriseras.

Vad får dig att skratta?

Laugh It Off: How Laughing is Beneficial To Your Health

Vila och effektivitet

img_2471
Busan vilar när hon behöver. Utan tanke på att vara särskilt effektiv. En bra läromästare.

I en av mina skrivstunder häromdagen dök det upp ett begrepp som fick mig att haja till: ”Maximera effektiviteten i vilan”.

Det här var en dag då jag var trött och seg, och hade svårt att få något vettigt gjort. När mina trägna försök att producera och administrera ställdes inför datorstrul och tillhörande teknikstress, kapitulerade jag och ägnade resten av dagen åt att slöa. Göra ingenting. Eller, som jag insåg i efterhand, vila.

Jag är en människa som sällan bara tillåter mig att vara. Mina ambitioner och viljor att göra saker är många, och de flesta är dessutom roliga.

Och vila – ja, det gör jag mest ”när jag har gjort det där och det här”, och då för att ”orka det här och det där”. Alltså är jag sällan närvarande i vilan, utan nästan på väg upp ur soffan – om jag lägger mig för att slappa – eller på väg att uträtta det där ärendet som väntar – om jag ger mig ut på promenerande vila – redan när jag börjar tänka på pausen.

Och när bokstäverna landat på papperet häromdagen, insåg jag att det jag länge försökt göra är att maximera effektiviteten i min vila. Och jag kände också att det för mig i själva verket är en paradox. Går det att vila på djupet om jag samtidigt jagar något annat än själva vilan?

Ofärdiga tankar som du kanske förstår. Hjälp mig gärna med dina perspektiv – hur tänker du kring vila och effektivitet?