I en av mina skrivstunder häromdagen dök det upp ett begrepp som fick mig att haja till: ”Maximera effektiviteten i vilan”.
Det här var en dag då jag var trött och seg, och hade svårt att få något vettigt gjort. När mina trägna försök att producera och administrera ställdes inför datorstrul och tillhörande teknikstress, kapitulerade jag och ägnade resten av dagen åt att slöa. Göra ingenting. Eller, som jag insåg i efterhand, vila.
Jag är en människa som sällan bara tillåter mig att vara. Mina ambitioner och viljor att göra saker är många, och de flesta är dessutom roliga.
Och vila – ja, det gör jag mest ”när jag har gjort det där och det här”, och då för att ”orka det här och det där”. Alltså är jag sällan närvarande i vilan, utan nästan på väg upp ur soffan – om jag lägger mig för att slappa – eller på väg att uträtta det där ärendet som väntar – om jag ger mig ut på promenerande vila – redan när jag börjar tänka på pausen.
Och när bokstäverna landat på papperet häromdagen, insåg jag att det jag länge försökt göra är att maximera effektiviteten i min vila. Och jag kände också att det för mig i själva verket är en paradox. Går det att vila på djupet om jag samtidigt jagar något annat än själva vilan?
Ofärdiga tankar som du kanske förstår. Hjälp mig gärna med dina perspektiv – hur tänker du kring vila och effektivitet?
Jag tänker … är det inte stressande i sig att alltid/ofta monitera vad man själv tänker och känner? ”Är jag effektiv nu?” ”Vilar jag verkligen medvetet nu?” ”Står jag i känslan?” ”Är jag i nuet?”
Nu menar jag inte att du alltid gör det, en bloggpost är en bloggpost, bara en del av all tid. Men ändå. Om man flyttar fokus till ”att göra det man vill” (läsa, lära, sjunga eller vad det nu kan vara) istället för ”att vara det man vill” (i nuet, effektiv, i balans), hur skulle det … vara(!)?
Sen funderar jag på vad ”effektiv” betyder. Hur mäts det? När har man vilat ”mest”? Hur mäter man vila? Förutom att man känner sig utvilad och orkar med allt man vill förstås … Det är kanske jätteeffektivt att ligga och fundera på saker man vill göra, t ex. Alltså, jag menar, för någon kan det vara stressande, för någon annan kan det vara vilsamt.
Jag undrar om det inte är stressande att passa in i en mall hur man ska vara, eller vilka strategier man bör ta för att göra ”mest”.
Sen förstår jag känslan av att vilja lära sig allt, och att tiden är begränsad. Men där får man nog bara … gilla läget. 🙂
Tack Camilla för, som vanligt, kloka reflektioner och frågor för mig att fundera vidare på. Det där med mallen är definifivt relevant. Likaså distinktionen mellan att göra och vara. Att monitorera vad en känner kan säkert vara stressande för många. För mig är det livsviktigt, eftersom jag under en så stor del av livet stängde öron och ögon för mina känslor och behov med jobbiga och smärtsamma, men lärorika, konsekvenser.