I min dagsbok, Mark Nepos ”The book of awakening”, läser jag idag om vikten av att låta en känsla, en erfarenhet få ta sin tid att klinga ut i mig innan jag kastar mig in i nästa ögonblick av livet. Precis som vågorna även dagarna efter att stormen lagt sig, till synes utan anledning, fortsätter att skölja in över västerhavets röda granithällar sköljer känslor och erfarenheter över mitt röda hjärta (som tur var inte är av granit). Och behöver få göra så i relativ fred för att jag till fullo ska ta in och göra till mitt. Varsamt hålla i själens händer, känna in form och färg, se och förnimma hur den rör sig, växer, drar ihop innan den kommer till ro och jag kan integrera den genom att försiktigt plantera den sätta ner den i hjärtats trädgård.

Orden i en annan bok, Ärvda svar av etnologen Ida Hult, får mig att känna igen hur vi, 2000-talets människor, jagar ”känslan av handling” genom att vi ”beställer en sak” – föreställningarna om det perfekta livet med djup, mening och oceaner av tid – men ”serverar en annan” – det kortsiktiga agerandet och ögonblickliga tillfredsställandet av begär, anammandet av quick fixes och ett uppmärksamhetsspann kortare än en guldfisks minne. ”Hellre ett halvfabrikat till middag än en djupgående förändring. Hellre ännu en ny diet än att hitta ett förhållningssätt som fungerar över tid”.

”Det är lättare att fylla på med saker och inspiration utifrån än att förändra sig inifrån” skriver Hult. Och, aj, ”Vi tror att med mer information och inspiration kommer vi att ändra beteende, och så köper vi ännu en bok”. Jag läser orden och tittar på min hylla med nyinköpta böcker som jag avser läsa i jakten på upplysning och den blixt av insikt som jag någonstans uppenbarligen fortfarande väntar på.

Mina gjorda erfarenheter och känslor talar om för mig att det jag behöver är tid att låta kroppen kliva i hjärnans skor och på allvar börja vandra de stigar som all min kunskapsinhämtning och inspirationsjakt trampat upp under åren. Det tar tid, inte minst från den (initialt mycket roligare) inspirationsjakten, och det är bra mycket mer obekvämt än att sätta mig i den sköna läsefåtöljen och slå upp ännu en guidebok till själens upptäcktsresa i livet. Handlingen är dock den ofrånkomliga tredje delen av den förändringens treenighet som insikt och beslut utgör de två andra delarna av. Och att ”det är bara att börja” som en bekant ofta hävdat genom åren, tja, det är sant i princip, men ”bara” är inte sällan stort som Mount Everest. Eller i alla fall Möllehöj.

Att leva tar tid. Tid som vi har ett okänt mått utmätt åt oss av. Som jag lätt lurar mig till att fylla med en ständig rörelse framåt och utåt, i jakt på nya erfarenheter, nya perspektiv, nya kunskaper. ”Vidga mitt universum”. Tid som också behöver få tas att vidga inte bara det yttre, utan det inre universumet. Att låta kroppen, själen, hjärtat hinna ikapp huvudet. Genom att gå inåt, neråt, mot djupet koppla ihop den med här:et, nu:et och kongruensen av de val jag gör idag med det som är viktigt för mig på sikt.