Ridån går upp för andra akten

Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.

På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det

Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.

Cecilia Modig

Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).

Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.

Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.

Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna på djupet.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och ännu mer tid att kela, förstås.

Jag sparar prestationskrav och tid genom att låna mina egna ord från dagens inlägg för två år sedan. Uppdaterar dem bara till aktuell årgång:

Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.

Återblick #7

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets sjunde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • att få fira min förstföddas 16-årsdag (om än några dagar försent). Tacksamheten över att få ha henne i mitt liv känner inga gränser.
  • att se 14-åringens upprymdhet inför ännu en konsertupplevelse med kompisar.
  • musikvalet i 11-åringens tv-spel Forza Horizon: Bach, Händel, Vivaldi, Grieg, Debussy och Strauss bland annat. En dos klassisk musik till racingspelet är ju toppen!
  • vänskap med flera decennier på nacken.
  • att få fira bästa Ps födelsedag i denna vänskap, liksom med nya bekantskaper.
  • grymt roliga konserter med vokalensemblen, såå svängiga och skickliga musiker och magisk musik som hyllning till Prince.
  • känslan när en kollega ger ett förslag som pulvriserar trix- och knöligheter i ett nafs.
  • läckraste Wallenbergarna och värmen hos vännen E. Home away from home.
  • årets första cykeltur. Den friheten och lättheten!
  • att låta vårvintersolen värma ansiktet.

… har jag tränat lite extra på att

  • fokusera på och njuta av det som är här och nu.
  • släppa taget om föreställningar om framtiden

… har jag läst

  • kapitlet om hur förändringar i samspelet mellan höger och vänster hjärnhalva kan sägas avspegla sig i utvecklingen av konst, arkitektur och litteratur under antiken i Iain McGilchrists The Master and His Emissary. En fascinerande bok, som jag läser i telefonens Kindleläsare när jag pendlar eller reser. Har därför hållit på ett tag…

… har jag bland annat lyssnat på

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Närvarande

Nymåne. Ny intention. Välbekant tema.

Jag har några konkreta behov av att vara när- och härvarande i livet just nu. I träningen och utbildningen till coach. I dejtandet. I oron över leveransen och kundens eventuella intresse för fortsatt samarbete i ett visst uppdrag.

Tack vare några års regelbunden meditation, inte minst med stöd av Headspaceappen, har jag flera verktyg att ta till. Jag bemästrar dem inte. Men för varje gång jag använder dem blir de – och närvarandet – lite mer rotat i mig tänker jag. Känner jag.

Framförallt andningsankaret – gärna ända ner i könet som Tess skrivit om. Dels har det en rent fysiologiskt lugnande effekt på kroppen, dels gör koncentrationen på att känna in andningen att jag måste avbryta tankelooparnas snabba snurr, yrsliga dans och surrande kör.

Sen kroppen. Kroppen, va. Vilken grej för att vara närvarande. Att verkligen känna in fotsulorna mot golvet, mot skosulorna… Att visualisera rötter som går ända in i den glödheta kärnan av jorden. Grundad. Trygg som del av något urgammalt och oändligt.

Och intuitionen. När andningen fått tankarna att lugna sig, glesa ut, så att nåt annat kan få en syl i vädret, då blir det plats för lyhördheten och intuitionen. Två sidor på samma mynt.

Att lyhört observera med alla sinnen, utan att omedelbart värdera och stämpla de intryck som landar i den inre inkorgen – bra/dåligt, rätt/fel. Att lyhört observera inåt, och lita på intuitionens vägvisare.

Att pröva vägen som denna vägvisare pekar på. Inte med ambitiösa sjumilakliv eller i 2:30-minuterstempo, utan med naturlig, intuitiv steglängd och fart. Tillräckligt kort, tillräckligt långsamt för att hinna vara lyhörd för den återkoppling som mina sinnen ger mig och det nästa steg som intuitionen visar på.

Helena berättar i en FB-live om den grundläggande regeln för coaching. För att vara hållbar, resilient människa kanske till och med.

Show up. And respond to what shows up.

Inte mer. Inte mindre. Den regeln prövar jag som ett svar på frågan om Hur jag ska leva den här måncykelns intention, Närvarande.

Lyssna på Helena själv här. Vad händer med dig när du ”show up?” När du ”respond to what shows up”?