Jobbpromenader med närvaro i det vackra

Är nu inne på femte veckan av hemmakontorande tror jag bestämt. Har varit förvånansvärt fokuserad på jobbet här vid köksbordet; distraktioner i form av ”borde fixa” har hållts på avstånd tills arbetsdagen är klar.

En hjälp i denna struktur har mina promenader till och från jobbet varit. De gånger jag drar på mig skorna och tar en promenad, om så bara runt kvarteret, för att ”gå till jobbet” blir koncentrationen på jobbet högre. Och de gånger jag ger mig ut för att ”gå hem från jobbet” blir fritiden mer avkopplad och frestelsen att ”bara kolla det där jobbmejlet” mindre.

Jag går i mina hoods här i Årsta; det ska vara enkelt, annars funkar det inte. Och det är märkligt – även om jag gått samma sträcka många gånger förr, är det ändå alltid nya upplevelser som väntar. Naturen är i ständig förändring. Vädret ger mina promenader olika inramning varje dag.

Jag tränar dessutom mina ögon att se detaljer – en knopp, en trädstam, rötternas slingrighet. Det blir en vandring i medveten närvaro, en närvarande medvetenhet om allt det vackra som finns runt mig. Här är några bilder som fångat det ögat uppmärksammat de senaste dagarna.

Kom ihåg till mig själv – adventskalender 2019 #18

Det tog ungefär ett år och nio månader från det att idén föddes till den verkställdes: min tatuering med påminnelsen om att vara här och nu.

Jag hade tänkt tanken att tatuera mig många år tidigare. En sån där tribaltatuering eller varför inte en fjäril i korsryggen. Men jag snubblade över information om att det skulle kunna förhindra ryggmärgsbedövning vid förlossning. Och därför blev det inte av.

Så träffade jag för snart två år sedan en person med den genialt enkla, men djupt meningsfulla, tatueringen i form av en enkel linje. Snyggt gjord, tonade ut lite åt ena långsidan. Den var en påminnelse till hen att värna hens gränser. Ett budskap i en form som tilltalade mig mycket.

Vi pratade ofta om vikten av att vara här och nu, hen och jag. Att vara här och nu var något som jag hade tränat på sedan jag gick i terapi efter min utmattning 2006. Fram tills dess hade jag i stor utsträckning levt mitt liv i dåtid, ofta med grämelse över något jag gjort eller inte gjort, eller i framtid, då alltför ofta i form av katastroftänkande.

Ursprungsskissen

Beslutet växte fram hos mig. Jag skulle göra en tatuering med påminnelsen till mig själv om att vara grundad i här och nu. Och designen, den bad jag mina konstnärliga barn göra. Har förstått det som att det mest blev C som skissade på de olika alternativen. Jag fastnade för en ren, men ändå lite utsmyckad och snirklig variant.

När valet väl var gjort hade den frekventa kontakten med inspiratören upphört. Fokus landade på flytt till ny lägenhet. Jag tappade tråden.

I våras plockade jag upp den igen. Började googla på ”Bästa tatueraren i Stockholm”. Landade på att jag skulle ta mig till Ölandsgatan på Söder och East Street Tattoo. Kände att deras NinniLeo skulle kunna göra det jag ville ha, när jag tittade på hennes arbeten.

I början av hösten klev jag innanför dörren till en helt ny värld. Kände mig otroligt ocool, men blev vänligt bemött. Rådfrågade, och fick mycket riktigt rätt i att NinniLeo var rätt person att boka tid hos.

Tankarna har gått sedan dess. Tänk om jag skulle ångra mig? Att ta bort en tatuering är ju mycket värre än att göra den, har jag förstått.

Idag klev jag in där för andra gången. Möttes av vänliga, trygga och supercoola Ninni, som tog mycket väl hand om sin nervösa första gångs-kund.

Visst gjorde det lite ont. Sved framförallt. Men till slut kunde jag till och med titta på nålen som målade strecken på min arm. Och jag kunde suttit mycket längre i det här och nu som det innebar att sitta still och låta någon ta hand om mig. Om än med nål med bläck i hand.

Det färdiga resultatet

Och när jag såg det färdiga resultatet kändes det helt rätt. Ett budskap i en design med djup mening för mig. På flera sätt.

Nu har jag ett mycket konkret ankare i att landa i här och nu:et. För mig blir det också ett ankare in i de nio attityderna i mindfulness, som jag återkommer till framöver.

Idag nöjer jag mig med att nämna ”icke-dömandet”, eller snarare ”icke-värderandet”. Den principen eller attityden är svallvågen från gårdagens funderingar om perfektion och begäret av bekräftelse, acceptans och godkännande.

Ridån går upp för andra akten

Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.

På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det

Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.

Cecilia Modig

Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).

Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.

Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.

Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna på djupet.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och ännu mer tid att kela, förstås.

Jag sparar prestationskrav och tid genom att låna mina egna ord från dagens inlägg för två år sedan. Uppdaterar dem bara till aktuell årgång:

Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.

Återblick #7

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets sjunde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • att få fira min förstföddas 16-årsdag (om än några dagar försent). Tacksamheten över att få ha henne i mitt liv känner inga gränser.
  • att se 14-åringens upprymdhet inför ännu en konsertupplevelse med kompisar.
  • musikvalet i 11-åringens tv-spel Forza Horizon: Bach, Händel, Vivaldi, Grieg, Debussy och Strauss bland annat. En dos klassisk musik till racingspelet är ju toppen!
  • vänskap med flera decennier på nacken.
  • att få fira bästa Ps födelsedag i denna vänskap, liksom med nya bekantskaper.
  • grymt roliga konserter med vokalensemblen, såå svängiga och skickliga musiker och magisk musik som hyllning till Prince.
  • känslan när en kollega ger ett förslag som pulvriserar trix- och knöligheter i ett nafs.
  • läckraste Wallenbergarna och värmen hos vännen E. Home away from home.
  • årets första cykeltur. Den friheten och lättheten!
  • att låta vårvintersolen värma ansiktet.

… har jag tränat lite extra på att

  • fokusera på och njuta av det som är här och nu.
  • släppa taget om föreställningar om framtiden

… har jag läst

  • kapitlet om hur förändringar i samspelet mellan höger och vänster hjärnhalva kan sägas avspegla sig i utvecklingen av konst, arkitektur och litteratur under antiken i Iain McGilchrists The Master and His Emissary. En fascinerande bok, som jag läser i telefonens Kindleläsare när jag pendlar eller reser. Har därför hållit på ett tag…

… har jag bland annat lyssnat på

Vad tar du med dig från den gångna veckan?