”Being alive takes time”

I min dagsbok, Mark Nepos ”The book of awakening”, läser jag idag om vikten av att låta en känsla, en erfarenhet få ta sin tid att klinga ut i mig innan jag kastar mig in i nästa ögonblick av livet. Precis som vågorna även dagarna efter att stormen lagt sig, till synes utan anledning, fortsätter att skölja in över västerhavets röda granithällar sköljer känslor och erfarenheter över mitt röda hjärta (som tur var inte är av granit). Och behöver få göra så i relativ fred för att jag till fullo ska ta in och göra till mitt. Varsamt hålla i själens händer, känna in form och färg, se och förnimma hur den rör sig, växer, drar ihop innan den kommer till ro och jag kan integrera den genom att försiktigt plantera den sätta ner den i hjärtats trädgård.

Orden i en annan bok, Ärvda svar av etnologen Ida Hult, får mig att känna igen hur vi, 2000-talets människor, jagar ”känslan av handling” genom att vi ”beställer en sak” – föreställningarna om det perfekta livet med djup, mening och oceaner av tid – men ”serverar en annan” – det kortsiktiga agerandet och ögonblickliga tillfredsställandet av begär, anammandet av quick fixes och ett uppmärksamhetsspann kortare än en guldfisks minne. ”Hellre ett halvfabrikat till middag än en djupgående förändring. Hellre ännu en ny diet än att hitta ett förhållningssätt som fungerar över tid”.

”Det är lättare att fylla på med saker och inspiration utifrån än att förändra sig inifrån” skriver Hult. Och, aj, ”Vi tror att med mer information och inspiration kommer vi att ändra beteende, och så köper vi ännu en bok”. Jag läser orden och tittar på min hylla med nyinköpta böcker som jag avser läsa i jakten på upplysning och den blixt av insikt som jag någonstans uppenbarligen fortfarande väntar på.

Mina gjorda erfarenheter och känslor talar om för mig att det jag behöver är tid att låta kroppen kliva i hjärnans skor och på allvar börja vandra de stigar som all min kunskapsinhämtning och inspirationsjakt trampat upp under åren. Det tar tid, inte minst från den (initialt mycket roligare) inspirationsjakten, och det är bra mycket mer obekvämt än att sätta mig i den sköna läsefåtöljen och slå upp ännu en guidebok till själens upptäcktsresa i livet. Handlingen är dock den ofrånkomliga tredje delen av den förändringens treenighet som insikt och beslut utgör de två andra delarna av. Och att ”det är bara att börja” som en bekant ofta hävdat genom åren, tja, det är sant i princip, men ”bara” är inte sällan stort som Mount Everest. Eller i alla fall Möllehöj.

Att leva tar tid. Tid som vi har ett okänt mått utmätt åt oss av. Som jag lätt lurar mig till att fylla med en ständig rörelse framåt och utåt, i jakt på nya erfarenheter, nya perspektiv, nya kunskaper. ”Vidga mitt universum”. Tid som också behöver få tas att vidga inte bara det yttre, utan det inre universumet. Att låta kroppen, själen, hjärtat hinna ikapp huvudet. Genom att gå inåt, neråt, mot djupet koppla ihop den med här:et, nu:et och kongruensen av de val jag gör idag med det som är viktigt för mig på sikt.

Bänkar utanför Masmo tunnelbanestation. En inbjudan att slå sig ner i vardagen och vänta in kroppen.

Att lyssna med hjärtat

Danskurs. Instruktören i Modern fox instruerar förarna att lyssna till musiken i sin dans. Oss följare uppmanar han att lyssna till våra förares signaler. Inte så att föraren ska ge muntliga instruktioner – ”nu ska vi ta de här stegen” – utan vi uppmanas att lyssna med vårt hjärta till de subtila signaler som föraren ger genom förflyttning av tyngdpunkten, starkare eller mjukare tryck med handen på min rygg, med handen som möter min hand…

Och jag ler igenkännande. Att lyssna med mitt hjärta. Lärdomen från en övning som jag gjorde i terapin häromveckan var att den riktigt medvetna närvaron, varsevarandet, är som starkast i mig när jag tittar och lyssnar med hjärtat.

När jag läser en bok och tar in orden med hjärtat, istället för att låta dem stanna i ögonen eller huvudet, då är det som om en extra dimension öppnar sig. Ordlöst landar texten i mitt varande och jag hör, jag upplever, tydligt resonansen den väcker hos mig.

När jag lyssnar på musik med hjärtat känner jag hur rytmen fortplantar sig ut i blodomloppets puls, hur klangerna stämmer cellernas harmonier och hur melodierna dansar i energin i min kropp, ut i marken, träden, fåglarna runt mig.

Att träna på att lyssna eller se med hjärtat gör jag genom att börja med att betrakta, lyssna på något ”som vanligt”. Sedan föreställer jag mig hur jag flyttar in blicken, hörseln längre in i huvudet. När jag sedan låter sinnena landa där de längtar till hamnar jag i hjärtat. Jag kan inte svära på att det är lika för alla – för någon kanske det är magen som är platsen för det djupa lyssnandet och seendet, för någon annan könet.

För mig blev danskursinstruktörens uppmaning en bekräftelse på att dansen är en del av mig. När jag lyssnar till mitt hjärta säger det till mig att ett sammanhang där jag ska vara i att lyssna till mitt hjärta är en rätt plats för mig. Så sätt på musiken så bjuder jag upp! Låt mig dansa!

Jobbpromenader med närvaro i det vackra

Är nu inne på femte veckan av hemmakontorande tror jag bestämt. Har varit förvånansvärt fokuserad på jobbet här vid köksbordet; distraktioner i form av ”borde fixa” har hållts på avstånd tills arbetsdagen är klar.

En hjälp i denna struktur har mina promenader till och från jobbet varit. De gånger jag drar på mig skorna och tar en promenad, om så bara runt kvarteret, för att ”gå till jobbet” blir koncentrationen på jobbet högre. Och de gånger jag ger mig ut för att ”gå hem från jobbet” blir fritiden mer avkopplad och frestelsen att ”bara kolla det där jobbmejlet” mindre.

Jag går i mina hoods här i Årsta; det ska vara enkelt, annars funkar det inte. Och det är märkligt – även om jag gått samma sträcka många gånger förr, är det ändå alltid nya upplevelser som väntar. Naturen är i ständig förändring. Vädret ger mina promenader olika inramning varje dag.

Jag tränar dessutom mina ögon att se detaljer – en knopp, en trädstam, rötternas slingrighet. Det blir en vandring i medveten närvaro, en närvarande medvetenhet om allt det vackra som finns runt mig. Här är några bilder som fångat det ögat uppmärksammat de senaste dagarna.

Kom ihåg till mig själv – adventskalender 2019 #18

Det tog ungefär ett år och nio månader från det att idén föddes till den verkställdes: min tatuering med påminnelsen om att vara här och nu.

Jag hade tänkt tanken att tatuera mig många år tidigare. En sån där tribaltatuering eller varför inte en fjäril i korsryggen. Men jag snubblade över information om att det skulle kunna förhindra ryggmärgsbedövning vid förlossning. Och därför blev det inte av.

Så träffade jag för snart två år sedan en person med den genialt enkla, men djupt meningsfulla, tatueringen i form av en enkel linje. Snyggt gjord, tonade ut lite åt ena långsidan. Den var en påminnelse till hen att värna hens gränser. Ett budskap i en form som tilltalade mig mycket.

Vi pratade ofta om vikten av att vara här och nu, hen och jag. Att vara här och nu var något som jag hade tränat på sedan jag gick i terapi efter min utmattning 2006. Fram tills dess hade jag i stor utsträckning levt mitt liv i dåtid, ofta med grämelse över något jag gjort eller inte gjort, eller i framtid, då alltför ofta i form av katastroftänkande.

Ursprungsskissen

Beslutet växte fram hos mig. Jag skulle göra en tatuering med påminnelsen till mig själv om att vara grundad i här och nu. Och designen, den bad jag mina konstnärliga barn göra. Har förstått det som att det mest blev C som skissade på de olika alternativen. Jag fastnade för en ren, men ändå lite utsmyckad och snirklig variant.

När valet väl var gjort hade den frekventa kontakten med inspiratören upphört. Fokus landade på flytt till ny lägenhet. Jag tappade tråden.

I våras plockade jag upp den igen. Började googla på ”Bästa tatueraren i Stockholm”. Landade på att jag skulle ta mig till Ölandsgatan på Söder och East Street Tattoo. Kände att deras NinniLeo skulle kunna göra det jag ville ha, när jag tittade på hennes arbeten.

I början av hösten klev jag innanför dörren till en helt ny värld. Kände mig otroligt ocool, men blev vänligt bemött. Rådfrågade, och fick mycket riktigt rätt i att NinniLeo var rätt person att boka tid hos.

Tankarna har gått sedan dess. Tänk om jag skulle ångra mig? Att ta bort en tatuering är ju mycket värre än att göra den, har jag förstått.

Idag klev jag in där för andra gången. Möttes av vänliga, trygga och supercoola Ninni, som tog mycket väl hand om sin nervösa första gångs-kund.

Visst gjorde det lite ont. Sved framförallt. Men till slut kunde jag till och med titta på nålen som målade strecken på min arm. Och jag kunde suttit mycket längre i det här och nu som det innebar att sitta still och låta någon ta hand om mig. Om än med nål med bläck i hand.

Det färdiga resultatet

Och när jag såg det färdiga resultatet kändes det helt rätt. Ett budskap i en design med djup mening för mig. På flera sätt.

Nu har jag ett mycket konkret ankare i att landa i här och nu:et. För mig blir det också ett ankare in i de nio attityderna i mindfulness, som jag återkommer till framöver.

Idag nöjer jag mig med att nämna ”icke-dömandet”, eller snarare ”icke-värderandet”. Den principen eller attityden är svallvågen från gårdagens funderingar om perfektion och begäret av bekräftelse, acceptans och godkännande.

Ridån går upp för andra akten

Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.

På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det

Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.

Cecilia Modig

Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).

Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.

Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.

Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna på djupet.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och ännu mer tid att kela, förstås.

Jag sparar prestationskrav och tid genom att låna mina egna ord från dagens inlägg för två år sedan. Uppdaterar dem bara till aktuell årgång:

Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.