Kategori: Att leva helhjärtat

Att lyssna med hjärtat

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat1 Comment

Danskurs. Instruktören i Modern fox instruerar förarna att lyssna till musiken i sin dans. Oss följare uppmanar han att lyssna till våra förares signaler. Inte så att föraren ska ge muntliga instruktioner – ”nu ska vi ta de här stegen” – utan vi uppmanas att lyssna med vårt hjärta till de subtila signaler som föraren ger genom förflyttning av tyngdpunkten, starkare eller mjukare tryck med handen på min rygg, med handen som möter min hand…

Och jag ler igenkännande. Att lyssna med mitt hjärta. Lärdomen från en övning som jag gjorde i terapin häromveckan var att den riktigt medvetna närvaron, varsevarandet, är som starkast i mig när jag tittar och lyssnar med hjärtat.

När jag läser en bok och tar in orden med hjärtat, istället för att låta dem stanna i ögonen eller huvudet, då är det som om en extra dimension öppnar sig. Ordlöst landar texten i mitt varande och jag hör, jag upplever, tydligt resonansen den väcker hos mig.

När jag lyssnar på musik med hjärtat känner jag hur rytmen fortplantar sig ut i blodomloppets puls, hur klangerna stämmer cellernas harmonier och hur melodierna dansar i energin i min kropp, ut i marken, träden, fåglarna runt mig.

Att träna på att lyssna eller se med hjärtat gör jag genom att börja med att betrakta, lyssna på något ”som vanligt”. Sedan föreställer jag mig hur jag flyttar in blicken, hörseln längre in i huvudet. När jag sedan låter sinnena landa där de längtar till hamnar jag i hjärtat. Jag kan inte svära på att det är lika för alla – för någon kanske det är magen som är platsen för det djupa lyssnandet och seendet, för någon annan könet.

För mig blev danskursinstruktörens uppmaning en bekräftelse på att dansen är en del av mig. När jag lyssnar till mitt hjärta säger det till mig att ett sammanhang där jag ska vara i att lyssna till mitt hjärta är en rätt plats för mig. Så sätt på musiken så bjuder jag upp! Låt mig dansa!

Ursinne och förtryck

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, För förändring1 Comment

Ursinne och förtryck. Intimt sammanbundna. Tänk dig ett vulkanutbrott. Jordytan bryts plötsligt upp av urstarka krafter som släpper fritt det som hållits nere, legat och sjudit under ytan en lång tid.

BIld av jmarti20 från Pixabay

Det som sjuder under ytan i våra liv är bland annat orättfärdigheter, förtryck, förminskanden, överträdelser av det som är vår innersta kärna. Av det som är viktigt för oss, oavsett om det handlar om oförrätter som begås mot oss själva eller mot andra på sätt som går på tvärs med våra djupaste värderingar. 

Sunt är att ge uttryck för ursinnet, vreden och ilskan. I andning, i mer eller mindre välartikulerade och sammanhängande ljud, i kroppens rörelser (så länge de inte skadar andra eller mig själv). 

Annars tar kroppen om hand om det på sitt eget sätt. Skriker i smärta: ”visa mig själv respekt, ta mig själv på allvar, ge mig själv den plats som är min att ta i världen!” 

Och ingen förändring sker i det som felats och felar mig. 

Ingen förändring är möjlig förrän jag visar min kärna den respekten, tar den på det allvaret och ger mig den plats i världen som är min att ta som det innebär att tala högt och tydligt om det som kokar och kokat där under ytan. Om det jag tigit om, fast hela min varelse känt att det är fel. Om det jag slätat över, av rädsla för att vara obekväm, förlora anseende och status, bli betraktad som mindre vetande. 

Vreden är en av de sju klassiska dödssynderna. Och om vreden blir vår dominerande, långsiktiga drivkraft till förändring riskerar vi nog att missa målet (som ju är ursprungsbetydelsen av ordet synd). I ilska tänker vi inte konstruktivt, och en ursinnig människas seende är mer av tunnel än vidsträckta och mångfacetterade perspektiv. Det innebär dock inte att ilskan, vreden, ursinnet inte är klarsynt. Tvärtom. 

Efter ett liv av att värja mig för ilskan, vreden, ursinnet, kan jag äntligen ta in att det är en av de bästa och mest exakta tändgnistorna som finns för att tydligt och klart sätta strålkastarljuset på förtrycket, orättfärdigheten, förminskandet, felandet. I mina egna, andras eller systemens beteenden. 

När att jag till fullo tagit in och gett uttryck för vredens kraft, behöver jag sedan omvandla den glödande energin till empatisk, utforskande, urskiljande, kreativ, konstruktiv rörelse framåt. I den processen är vreden en god tjänare, men en ganska så farlig herre. För kropp, för själ och inte minst för de relationer som förändringen förutsätter. Ett pågående vulkanutbrott bränner och förgör. När lavaströmmarna lugnar sig och andra krafter i naturen tar över, börjar livet spira. Då kan nya öar, skärgårdar, landmassor och kontinenter i tillvaron ta form och frodas. 

Surtsey 1999. Redan tre år efter utbrottet 1963 slog fåglar bon på ön. Ett år senare hade mossorna börjat etablera sig på ön och lavarna kom ytterligare tre år senare. 1998 hade den första busken slagit rot, och enligt Wikipedia räknar man nu med att två till fem nya arter om året slår rot där.

Bild: The original uploader was Worldtraveller at English Wikipedia., CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons

Gränssättning för medkänsla

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat2 Comments

Min husguru Brené Brown skriver i sin bok Resa sig stark om sju beståndsdelar av det hon kallar för Tillitens anatomi. Den första av dem är Gränssättning (”Boundaries”). Så här i inledningen av mitt 28-dagars fokus på gränser läser jag hennes ord, reflekterar över dem och lyssnar in vad de säger mig just nu och här.

För att kunna känna tillit till andra behöver jag känna att du respekterar mina gränser, och vara trygg i att du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Jag behöver också veta att att du är beredd att säga nej när jag kommer för nära någon av dina gränser. För att kunna känna tillit till mig själv behöver jag känna att jag respekterar jag mina egna gränser och är tydlig mot mig själv och andra med vad som går för sig och inte.

Jag läser och sammanfattar: ”Att lära sig sätta, hålla och respektera gränser är andra sidan på myntet av utmaningen är att lägga bort viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna.”

Och jag tar ett djupt andetag. För ja, jag har länge levt med viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna som en av mina främsta drivkrafter. Kanske till och med den främsta i perioder, sorgligt nog.

Marie-Louise Ekman har sagt: ”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

När jag läser citatet i ljuset av de tankar som cirklat i mitt huvud med anledning av mitt första halvsekel, handlar det om att jag under mitt första halvsekel i hög utsträckning låtit er andra definiera mitt egenvärde. Har jag blivit accepterad, inkluderad, efterfrågad, beundrad, omtyckt av er? Och som en konsekvens av detta har jag varit livrädd för att göra er besvikna. Då skulle jag ju förlora er acceptans och bli exkluderad, avvisad, föraktad, ignorerad. Bortvald. Värdelös.

Det har varit ett försöksliv där jag testat vem jag kunnat bli, vem jag velat vara med sikte på att passa in. Det är i högsta grad en naturlig drivkraft, en konsekvens av evolutionens verkan på människan som social art. Vår art består av mängder av unika individer, som i väldigt hög grad blir till som individer i mötet med andra individer och i mötet med sociala sammanhang i form av olika grupper. Grupper som vi länge varit, och faktiskt fortfarande är, beroende av för vår överlevnad.

På tröskeln in i mitt andra halvsekel känner jag mig alltmer redo att själv ta kommandot över min självkänsla. Redo att börja leva på riktigt med min läsning av Marie-Louise Ekmans ord. Med sikte på den mening och inom ramarna för de grundvärderingar som mina första 50 år ritat ut på livskartan så här långt.

Därför är det nu tid att sätta viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna i perspektiv. Jag inser att jag, för att kunna leva fullt ut i de av mina grundvärderingar som handlar om medkänsla med mig själv och andra, och om att hålla bekräftande och bekraftande rum för mina medmänniskor öppna, behöver träna min gränssättningsmuskel.

Jag hittar ett citat av Brené Brown på webben, tyvärr inte i original. Det visar på varför medkänsla och tydliga gränser går hand i hand. Jag läser och samlar mod.

The most compassionate people that I’ve ever interviewed… happened to be the most boundaried. They happened to be the people who had very, very clear boundaries about what they were willing to do, what they were not willing to do, what they were willing to take on, and what they were not willing to take on. 

…

I have a little boundary mantra now that’s… choose discomfort over resentment. In those moments that sometimes it’s uncomfortable to say ”No, I can’t,” or ”I’m sorry, I’m not available,” and it feels uncomfortable. But it’s so much better for me to choose being uncomfortable in a moment, than feeling complete resentment and judgment forever.

http://arianek.com/boundaries-and-compassion

Lek för livets skull

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat2 Comments

När jag läste Brené Browns ord om vikten att värna vilan och leken som jag citerade i min återblick i söndags var det som om det var första gången jag läste dem. Vilket ju är märkligt, eftersom jag både läst och bloggat om dem förut.

Nåja. Istället för att grotta ner mig i anledningar till denna minneslucka gör jag en liten recap, återanvänder och reflekterar lite över vad det betyder för mig idag. Jag tänker nu främst på den del som handlar om leken.

För visst är det väl sorgligt, ja, rent av problematiskt, att leken ofta anses som något barnsligt, något som man lägger av med som vuxen. När den i själva verket är viktig för vår hälsa och välbefinnande.

Det sjunde livsrådet för ett helhjärtat liv, som jag bloggade om 2016, lyder

Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

Brené Brown
  • Leken görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Leken är frivillig
  • Leken är lockande och attraktiv i sig själv
  • Leken är fri från tidspassning
  • Leken gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Leken ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Leken ger mersmak – leken föder lust till lek

Så sammanfattar lekforskaren Stuart Brown lekens essens. Och så sammanfattar jag några av mina favoritsysslor som jag ger och vill ge prioritet och utrymme i mitt liv.

Som kär lek – leken med en annan människa, nära och nakna. I urvarandet, sensualiteten och sexualiteten. Få saker slår den leken, få saker ger mig mer närvaro, mer energi, mer livskraft. Och definitivt mersmak!

Som musiken – att lyssna, utöva, ge mig hän i klanger, rytm och melodislingor. På konsert, hemma, promenad, i kör eller som åhörare. Att vara åhörare beskrivs ibland som en passiv aktivitet, som att konsumera musik. Men om jag på allvar låter mig vara fullt ut närvarande i åhörandet samskapar jag min upplevelse, leker fram den tillsammans med artisten. Inte alls särskilt passivt i min värld.

Som dans – ja, det är något jag leker alldeles för lite med. Men längtar efter att leka mer med. Hemmadiscon och dancewalks.

Som matlagning – ja, det kan faktiskt vara en lek under rätt förutsättningar. Har inte gett mig de förutsättningarna på länge dock.

Som goda samtal – ordens, tankens och intuitionens dans och musik med goda vänner. Nästan lika fantastiskt som kär lek!

Så ja, jag vill vara en lekande människa. På dessa och fler sätt. Homo Sapiens Ludens.

Vilka lekar leker du helst?

Vy över Globens scen där Florence and the machine spelade för ett folkhav som glimmade av lysande mobiler
I måndags lekte jag både musik och dans på konserten med Florence + The Machine

#nomoreshame

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat7 Comments

Varning! Det här inlägget handlar om öppenhet kring sex. Om du inte delar min uppfattning att det är angeläget och självklart att kunna prata öppet om sex, eller om du känner att du verkligen inte vill veta dessa saker om mig, så har du all frihet i världen att sluta läsa det här inlägget nu. Jag väljer att stå för öppenhet kring sex i allmänhet och min egen sexualitet i synnerhet, inte minst av skäl som jag kommer att skriva om just i detta inlägg, men har respekt för att det finns andra uppfattningar. 

Som för vad som verkar vara de flesta av oss, växte jag upp i och har länge levt i en värld där sexualitet var något man inte pratade om. Den obligatoriska sexualundervisningen i skolan minns jag som biologi med fokus på könsorgan och reproduktion. Och med varningsklockor om skydd och övergrepp. Viktigt såklart. Men ensidigt kan tyckas.

I kyrkan där jag tillbringade en stor del av min tid som barn och ung fick jag mig till livs att ”sex är som en enkrona. Om du delar upp den i småbitar och ger till en massa olika personer, blir det så lite kvar till den som du väljer att gifta dig med. Du vill väl ge honom/henne (det här var innan hen) det finaste du har, din orörda enkrona?”

Och jag sparade på min enkrona, gav lite till mig själv (skambelagt, javisst. Men med den intressanta upptäckten att jag inte upplevde någon minskning i enkronan av det jag gav till mig själv. Tvärtom.), men kunde i alla fall överlämna en någorlunda hel och ren enkrona till mannen jag gifte mig och levde med i 27 år.

En tid efter att vi separerat för ett par år sedan snavade jag över begreppet hudhunger. Och insåg i blixtbelysning att en del av smärtan som skar så djupt i såväl själ som kropp kunde diagnostiseras som just det. Hudhunger.

Jag bet huvudet av rädsla och skam, och började internetdejta för att göra något åt min hunger efter hud och efter att bli sedd som åtråvärd kvinna igen. Och analogin med sexualiteten som enkrona fick en annan innebörd: jag märkte att ett investeringsperspektiv på sexualitet, sensualitet och lust var mycket mer relevant än ett kostnadsperspektiv. Ju mer jag gav av lust, åtrå, kropp och själ i den kroppsligt kära lekens virvlar, ju mer fick jag tillbaka i mig själv.

Jag började prata om sex med mina vänner. 48 år hade gått och jag hade, med undantag för någon enstaka gång, berört ämnet med vänner. Samma sorts befrielse infann sig, som när jag en gång i tiden landade i insikten om att jag ingalunda var ensam om att känna och digna under prestationskrav och förminskande självbild. Jag fick perspektiv på mina rädslor och funderingar. Kloka råd och tips öppnade nya vägar till lust och glädje.

Jag förstod av mina dejters reaktioner att jag var en ovanlig kvinna. Ovanlig i det att jag hade lätt att prata om sex, lätt att ta för mig och be om det som gav mig njutning. Och jag var bra på att ge njutning med, vilket de så klart också uppskattade. Men något gnagde i mig. Hur kom det sig att de uppfattade mig som så ovanlig? Jag lyssnade ju bara in vad våra kroppars grundläggande signaler sa, och prövade att agera på dem.

När jag för ett par veckor sedan fick frågan av Helena om jag ville skriva under en tänkt debattartikel av Charlotte Cronquist om att sluta skamma kvinnors sexualitet var det därför ett självklart ja som var mitt svar. Det blev visserligen inte en debattartikel – jag tror i ärlighetens namn att Charlottes approach var alltför öppen för till och med en oberoende liberal tidning. Vilket i sig säger något om behovet av att sluta skamma. Istället blev det ett upprop. Ett upprop under parollen #nomoreshame.

Delar du Charlottes och mina tankar om att det är hög tid och mycket angeläget att sluta skambelägga kvinnors sexualitet – ja, då vill jag uppmuntra dig till att skriva under i kommentarsfältet hos Charlotte och dela vidare. Och framförallt, att tala mer öppet om sex, och att sluta döma vår egen eller andras sexualitet för att istället se den som en härlig och viktig del av livet.

Charlotte skriver bland annat i sitt upprop

Vi har skapat ett samhälle där kvinnor inte tycks ha rätt till sina kroppar. Ibland förvandlas de till något som andra tror att de kan ta för sig av, kränka eller våldta – ibland ska vi skämmas över vår lust, passion och sensualitet.

Sexualiteten är bland det värdefullaste, viktigaste och mest grundläggande vi har. När vi kan leva med en sund relation till den så blir sexualiteten också en del av vår livskraft, vår energi, vår vilja och vår förmåga till att ge och ta emot kärlek.

Det är ett enormt problem när kvinnors mest basala drifter skuldbeläggs. Det hindrar oss från att äga vår kraft fullt ut. När vi accepterar vår – och andras – sexualitet, visar vi oss själva, och världen, att vi äger vår kraft och våra kroppar.

Läs hela texten och skriv under uppropet här! Och du – njut av din kropp, din lust, din sexualitet! Gör det på det sätt som du förmår och vill. Ingen annans sätt. Njut själv eller i samklang med annans/andras njutning. Det handlar om en av de dyrbaraste gåvorna vi fått av moder natur. Och den gåvan minskar inte med användning, den blir bara större och större och större… när vi njuter gåvan utan skam, med lyhördhet för både vår egen och andras njutning och kraft. #nomoreshame