Vad har återkomsten till den kristna praktiken gett mig?
Vilken typiskt västerländskt modern fråga. Om inte det ger *mig* något, vad är då nyttan, meningen? Det finns mycket att säga och skriva om svaret på frågan ”Varför en andlig praktik”, som visar på andra vägar än in mot mig själv och mitt livs bankvalv av nyttor och sånt-jag-fått-ut. Och jag förstår med såväl tanke som kroppslig erfarenhet allt mer av sanningen i de vägvisarna. Men det får – kanske – bli ett annat inlägg.
Om jag ändå nu kliver in i mitt västerländskt moderna tänkande ett tag, så kan jag konstatera att det är som att min tyngdpunkt sjunkit ner i kroppen. Min förankring i tillvarons grund har förstärkts. Jag har blivit mindre fångad i och benägen till att fastna i ältande, oroande, värderande och bedömande. Av andra, men inte minst av mig själv.
Är då min tro, min andliga praktik egentligen då inte bara en psykologisk flytväst på livets stormiga hav? Religionen har av många kritiker förklarats som just människans snuttefilt i en existentiellt utmanade och osäker värld, där vi egentligen är helt utlämnade och ensamma i det mörka tomrum som är universum.
Frågan om vad som är profant/sekulariserat och andligt har sysselsatt många tänkare och tyckare. Just nu lutar jag mig mot de som varnar för dikotomiseringen. Martin Lönnebos ord i boken Väven, som sedan några veckor är min dagliga följeslagare (och som, vågar jag påstå, kommer att vara så under många år framöver) väcker djupaste resonans i mig:

Ur Väven av Martin Lönnebo, Artos förlag 2010, närmare bestämt sidan 37.




