Med låg tyngdpunkt

Vad har återkomsten till den kristna praktiken gett mig?

Vilken typiskt västerländskt modern fråga. Om inte det ger *mig* något, vad är då nyttan, meningen? Det finns mycket att säga och skriva om svaret på frågan ”Varför en andlig praktik”, som visar på andra vägar än in mot mig själv och mitt livs bankvalv av nyttor och sånt-jag-fått-ut. Och jag förstår med såväl tanke som kroppslig erfarenhet allt mer av sanningen i de vägvisarna. Men det får – kanske – bli ett annat inlägg.

Om jag ändå nu kliver in i mitt västerländskt moderna tänkande ett tag, så kan jag konstatera att det är som att min tyngdpunkt sjunkit ner i kroppen. Min förankring i tillvarons grund har förstärkts. Jag har blivit mindre fångad i och benägen till att fastna i ältande, oroande, värderande och bedömande. Av andra, men inte minst av mig själv.

Är då min tro, min andliga praktik egentligen då inte bara en psykologisk flytväst på livets stormiga hav? Religionen har av många kritiker förklarats som just människans snuttefilt i en existentiellt utmanade och osäker värld, där vi egentligen är helt utlämnade och ensamma i det mörka tomrum som är universum.

Frågan om vad som är profant/sekulariserat och andligt har sysselsatt många tänkare och tyckare. Just nu lutar jag mig mot de som varnar för dikotomiseringen. Martin Lönnebos ord i boken Väven, som sedan några veckor är min dagliga följeslagare (och som, vågar jag påstå, kommer att vara så under många år framöver) väcker djupaste resonans i mig:

Ur Väven av Martin Lönnebo, Artos förlag 2010, närmare bestämt sidan 37.

Ett öppet hjärta

Medan det nya året fortfarande befinner sig i sin linda vill jag skriva ett traditionsenligt inlägg med några rader om mitt årsord, min intention för det kommande året. Det jag bär med mig in i 2025 är Öppet hjärta.

Årsordets Öppna hjärta handlar för mig om att vara centrerad i, ta emot, att se med och om att låta mina handlingar börja och sluta i hjärtats energier, som kärlek, medkänsla, empati och förlåtelse.

Det handlar om att lägga av cynismens rustning och tillrättalagdhetens mask för att istället stå naket sårbar inför Livet. Om att ta emot, och kanske till och med be om, hjälp när det behövs, till exempel för att orka verka i en värld där det är lätt att tappa bort skönheten, godheten och medmänskligheten när så mycket rädsla, våld och alienation skymmer synfältet. Det handlar också om att vara trygg med att inte ha tvärsäkra och mediaanpassade svar på alla frågor. Och om att försöka pausa den dömande hen-är-inte-som-jag-reflexen och låta nyfikenheten ta dess plats, nyfikenheten på vad som ligger bakom och under beteenden, värderingar och formuleringar som är ljusår från mina egna.

Att leva och betrakta med från hjärtat låter mig uppleva Livets mysterium och hel(ig)het. I de avskilda stunderna under de medeltida valven där min andning in i hjärtat synkas med orden i den urgamla bönen. Christe Eleison. I nattvarden och kyrksoppan tillsammans med de allt mer bekanta ansiktena i min lokala kyrka. Men också i mötet med människorna i rulltrappan upp till pendeltåget eller i kassan på Coop, i trädkronornas susande och blåbärsrisets gröna täcke. I björktrasten på altanräcket, i min älskades blick och i samtalen med barnen och vännerna.

Orden Öppet hjärta stod ut som i eld under dagarna  inför årsskiftet då jag lyssnade inåt efter min intention för 2025. Det var i en intervju med författaren Mirabai Starr om hennes senaste bok Ordinary Mysticism – Your Life as Sacred Ground som det sa ”phaaaaooooffff” typ, och hela kroppen sa ”Ja!”. På frågan om hur hon definierar mysticism svarade hon att

”For me now, a mystical experience, and they brim from all kinds of moments in any given day … is one in which I experience the sacred directly. It’s not about some belief that I’m espousing or buying into. It’s not even necessarily about a practice that I’m engaged in, although it can be. ­There are some practices that are pretty reliable for opening the heart, which is the next part for me of a mystical experience. It’s an experience of the heart opening. And out of that open heart flows the parts of us that often are in the way of a direct experience of the divine and into that open heart flows that grace, that sacred substance, that mercifully helps me forget for a moment that I am separate.” (Min emfas)

Och hon beskriver sin förståelse av vägen till de mystika upplevelser som hon skriver om:

… it’s a combination of critical thinking and dropping down into my heart and disarmoring my heart. And it’s both. … [S]eemingly contradictory propositions can not only both be true, but just are and must be. And that’s called a paradox, and that’s what characterizes the mystical life. So it’s not all about only the heart. It’s like in Buddhism they talk about the two wings of wisdom and loving kindness or compassion. And it’s in Jewish mysticism too, chesed [välvilja] and gevurah [styrka]. It’s in every wisdom tradition, we see that we need both a loving heart, a softening, a yielding, a tender heart, and we also need a fierce discernment and a willingness to rigorously engage with reality and wrestle out the truth.

Årsordets öppna hjärta står med andra ord inte ensamt. ”Critical thinking” och ”fierce discernment” finns med i bakgrunden. Kanske sätter jag dem på kanditatlistan inför 2026 års intention. Just nu, i min förankringsresa in och ner i kroppen känns de dock för kognitiva och alltför ”hjärnmässiga” (även om urskiljning definitivt har helkroppslig karaktär) för att jag ska vilja ägna dem huvudfokus. Det är en lägre tyngdpunkt, det är det Öppna hjärtat som min kropp och själ längtar efter för det kommande året.

Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. Årsorden har varit

Yutori – andrum

Jag snavade över ett instainlägg som fick mig att stanna upp. Ett vackert foto med det japanska ordet Yutori.

Det var nog den där känslan av tidlös rymd i här och nu som fångade mig. Den känslan älskar jag att vara i. Den är nästan som att jag är ett med det som omger mig: ”Träden. Molnen. Marken där jag går.” för att låna några ord från Pär Lagerqvist.

Jag ville också dela begreppet och inspirationen. Men med svensk text och egen bild såklart. Min vana trogen började jag googla för att läsa på om begreppet.

Inte blev jag mindre inspirerad när jag hittade några artiklar som översatte begreppet med ”room to breathe”. Klockrent, tänkte jag. För min alltmer regelbundna (snart snudd på dagliga) andningspraktik har gjort att jag har mycket närmare till det där tillståndet idag.

Så hittade jag källan till citatet. Äras den som äras bör tänker jag. Det var i ett inlägg om ”The Important Concept of Yutori” av Trudy Boyle på hennes blogg ”Living well with illness”, i vilket hon bland annat citerar Naomi Shihab Nye från ett avsnitt av podden On Being. Nye citerar ett brev hon fått från en japansk flicka, som skrev om Yutori och förklarade att

”It’s a kind of living with spaciousness. For example, it’s leaving early enough to get somewhere so that you know you’re going to arrive early, so when you get there, you have time to look around. … and after you read a poem just knowing you can hold it, you can be in that space of the poem. And it can hold you in its space. And you don’t have to explain it. You don’t have to paraphrase it. You just hold it, and it allows you to see differently.”

Så – en söndagsinspiration till dig får bli denna: Ta ett par djupa andetag och känn hur luften strömmar in och ut. Känn in din kropp i andetagen. Öppna dig sedan för det som är runt dig. Var i det, utan annat mål än att vara just med det som är. Utan etikett och värdering. För en stund. Och känn vad det gör med din upplevelse av världen.

Att lyssna med hjärtat

Danskurs. Instruktören i Modern fox instruerar förarna att lyssna till musiken i sin dans. Oss följare uppmanar han att lyssna till våra förares signaler. Inte så att föraren ska ge muntliga instruktioner – ”nu ska vi ta de här stegen” – utan vi uppmanas att lyssna med vårt hjärta till de subtila signaler som föraren ger genom förflyttning av tyngdpunkten, starkare eller mjukare tryck med handen på min rygg, med handen som möter min hand…

Och jag ler igenkännande. Att lyssna med mitt hjärta. Lärdomen från en övning som jag gjorde i terapin häromveckan var att den riktigt medvetna närvaron, varsevarandet, är som starkast i mig när jag tittar och lyssnar med hjärtat.

När jag läser en bok och tar in orden med hjärtat, istället för att låta dem stanna i ögonen eller huvudet, då är det som om en extra dimension öppnar sig. Ordlöst landar texten i mitt varande och jag hör, jag upplever, tydligt resonansen den väcker hos mig.

När jag lyssnar på musik med hjärtat känner jag hur rytmen fortplantar sig ut i blodomloppets puls, hur klangerna stämmer cellernas harmonier och hur melodierna dansar i energin i min kropp, ut i marken, träden, fåglarna runt mig.

Att träna på att lyssna eller se med hjärtat gör jag genom att börja med att betrakta, lyssna på något ”som vanligt”. Sedan föreställer jag mig hur jag flyttar in blicken, hörseln längre in i huvudet. När jag sedan låter sinnena landa där de längtar till hamnar jag i hjärtat. Jag kan inte svära på att det är lika för alla – för någon kanske det är magen som är platsen för det djupa lyssnandet och seendet, för någon annan könet.

För mig blev danskursinstruktörens uppmaning en bekräftelse på att dansen är en del av mig. När jag lyssnar till mitt hjärta säger det till mig att ett sammanhang där jag ska vara i att lyssna till mitt hjärta är en rätt plats för mig. Så sätt på musiken så bjuder jag upp! Låt mig dansa!

Ursinne och förtryck

Ursinne och förtryck. Intimt sammanbundna. Tänk dig ett vulkanutbrott. Jordytan bryts plötsligt upp av urstarka krafter som släpper fritt det som hållits nere, legat och sjudit under ytan en lång tid.

BIld av jmarti20 från Pixabay

Det som sjuder under ytan i våra liv är bland annat orättfärdigheter, förtryck, förminskanden, överträdelser av det som är vår innersta kärna. Av det som är viktigt för oss, oavsett om det handlar om oförrätter som begås mot oss själva eller mot andra på sätt som går på tvärs med våra djupaste värderingar. 

Sunt är att ge uttryck för ursinnet, vreden och ilskan. I andning, i mer eller mindre välartikulerade och sammanhängande ljud, i kroppens rörelser (så länge de inte skadar andra eller mig själv). 

Annars tar kroppen om hand om det på sitt eget sätt. Skriker i smärta: ”visa mig själv respekt, ta mig själv på allvar, ge mig själv den plats som är min att ta i världen!” 

Och ingen förändring sker i det som felats och felar mig. 

Ingen förändring är möjlig förrän jag visar min kärna den respekten, tar den på det allvaret och ger mig den plats i världen som är min att ta som det innebär att tala högt och tydligt om det som kokar och kokat där under ytan. Om det jag tigit om, fast hela min varelse känt att det är fel. Om det jag slätat över, av rädsla för att vara obekväm, förlora anseende och status, bli betraktad som mindre vetande. 

Vreden är en av de sju klassiska dödssynderna. Och om vreden blir vår dominerande, långsiktiga drivkraft till förändring riskerar vi nog att missa målet (som ju är ursprungsbetydelsen av ordet synd). I ilska tänker vi inte konstruktivt, och en ursinnig människas seende är mer av tunnel än vidsträckta och mångfacetterade perspektiv. Det innebär dock inte att ilskan, vreden, ursinnet inte är klarsynt. Tvärtom. 

Efter ett liv av att värja mig för ilskan, vreden, ursinnet, kan jag äntligen ta in att det är en av de bästa och mest exakta tändgnistorna som finns för att tydligt och klart sätta strålkastarljuset på förtrycket, orättfärdigheten, förminskandet, felandet. I mina egna, andras eller systemens beteenden. 

När att jag till fullo tagit in och gett uttryck för vredens kraft, behöver jag sedan omvandla den glödande energin till empatisk, utforskande, urskiljande, kreativ, konstruktiv rörelse framåt. I den processen är vreden en god tjänare, men en ganska så farlig herre. För kropp, för själ och inte minst för de relationer som förändringen förutsätter. Ett pågående vulkanutbrott bränner och förgör. När lavaströmmarna lugnar sig och andra krafter i naturen tar över, börjar livet spira. Då kan nya öar, skärgårdar, landmassor och kontinenter i tillvaron ta form och frodas. 

Surtsey 1999. Redan tre år efter utbrottet 1963 slog fåglar bon på ön. Ett år senare hade mossorna börjat etablera sig på ön och lavarna kom ytterligare tre år senare. 1998 hade den första busken slagit rot, och enligt Wikipedia räknar man nu med att två till fem nya arter om året slår rot där.

Bild: The original uploader was Worldtraveller at English Wikipedia., CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons