Nyfikenhetens lov

Podden On Being har gjort det igen – levererat formuleringar som verkligen väcker genklang i mig. Som får pusselbitar att falla på plats i min förståelse av världen och vad som är viktigt för mig.

Den här gången är det författaren Elizabeth Gilbert (mest känd för Eat, Pray, Love) som gästar Krista Tippett. De kommer in på Gilberts tanke om faran i ”vår tids refräng”: ”Följ din passion, följ din passion”. Detta blir, enligt samtalet Tippett och Gilbert emellan, något som stänger ute, då alla inte känner sig säkra på vad deras passion är. Eller, om de har koll på sin passion, om de verkligen kan mäta värdet av det som de skapar.

Och sen fortsätter pärlorna att trilla ungefär så här:

Nyfikenheten är ”ett mildare, tystare, mer välkomnande och mer demokratiskt fenomen”.

Nyfikenheten är vår vän som lär oss hur vi kan bli oss själva. Och den är en väldigt varsam vän, och en väldigt förlåtande vän, och en väldigt konstant en. Passion är inte så konstant, inte så varsam, inte så förlåtande, och ibland inte så tillgänglig. Och när vi lever i en värld som har gjort passionen till en allt överskuggande fetish så medför det en hel del press.

Och om du inte har en väldigt tydlig passion, eller om du har tappat den, eller om du är i en livsförändring där din passion ändrar sig eller om du inte är säker, och någon säger ”Det är enkelt att lösa ditt liv, följ bara din passion”. Då tycker jag [Gilbert] att de har skadat dig , för det gör bara att människor känner sig mer exkluderade och förskjutna och ibland misslyckade.

Nyfikenheten är en impuls som bara knackar dig på axeln helt lätt, som bjuder in dig till att vrida på huvudet några millimeter och titta lite närmare på något som har väckt ditt intresse. Och den kanske inte får dig att börja brinna; den kanske inte förändrar ditt liv; den förändrar kanske inte världen; den kanske inte ens är i linje med vad du gjort tidigare eller varit intresserad av. Den kan verka väldigt slumpartad och som helt nonsens.

Jag tror att anledningen till att folk inte följer sin nyfikenhet är att de väntar sig ett större tecken, och din nyfikenhet är ibland så mild och så märklig och, nästan, ingenting – bara ett litet spår av brödsmulor, som du kan missa om du har blicken fäst på bergstoppen i väntan på att  Moses ska komma ner och ge dig ett tecken från gud.

Nyfikenheten ger dig ledtrådar, men inte nödvändigtvis en slutdestination.

Ibland leder dig nyfikenheten till din passion. Ibland inte – och vet du vad? Det är fortfarande helt ok. För du har levt ett liv i följe med din nyfikenhet. Du har skapat ett liv som är mycket intressant, olikt alla andras. Och ditt liv i sig blir då konstverket – inte beroende av vad du har producerat, men som ett sätt att vara, som är mycket mer intressant och mycket mer hållbart.

För mig som gärna beskriver mig som ”constantly curious” eller ”neurotiskt nyfiken” (ja, jag vill hitta en bättre svensk alliteration, en som inte är så hård mot mig) så var den här lovsången till nyfikenheten klockren.

DSC_0957
Busan – naturligt nyfiken

Jag vårdar min nyfikenhet som den ädlaste skatt. De senaste månaderna har jag förstått på allvar att jag ibland låtit den driva min ambition väl hårt. Därför har jag nu blivit nyfiken på att utforska vad som händer med mig om jag vilar i det jag är och det jag har, istället för att jaga efter externa källor till att expandera genom att befästa min kompetens och validera min expertis. Jag vänder min nyfikenhet inåt ett tag, helt enkelt.

Nyfikenhet eller passion? Nyfikenhet och passion? Vilken ledstjärna söker och följer du?

 

Några ord och toner om likgiltighet

Just som jag bestämt mig för att göra ett sånt där ”i princip”-avsteg från det dagliga bloggandet, dök en association upp i skallen som ändå förtjänar ett inlägg. Det var en vän som på FB suckade över Likgiltighet. Och det var reveljen som fick ett musikaliskt minne att vakna till liv och ställa sig i givakt i huvet mitt.

På det magiska albumet Livslevande med Tommy Körberg och Stefan Nilsson med band finns sången Likgiltigheten är en form, med musik av Stefan Nilsson och Göran Sommerdal och text av Tommy Körberg själv.Det går inte att vara likgiltig inför groovet och ihärdigheten i pianospelet. Inte heller för närvaron och kraften i sången. Här får du både ljud och bild:

Texten ger utrymme för reflektion och tolkning. Det jag hör, är en varning för att gömma oss innaför likgiltighetens förrädiska skal. Om vi gömmer oss för vår rädsla, osäkerhet, glädje, styrka, förtvivlan innanför likgiltighetens distanserande skal, bedövar vi oss så till den milda grad att vi riskerar att krossas av oförmågan att känna, att leva fullt ut den dagen då livet blir alldeles extra påtagligt… genom kärlek, död, födelse, gemenskap eller något annat som hör det livslevande, lång-ifrån-likgiltiga, livet till.

Eller med min husguru Brené Browns ord:

We cannot selectively numb emotions, when we numb the painful emotions, we also numb the positive emotions. (Vi kan inte välja vilka känslor vi ska döva, när vi bedövar de känslor som gör ont, bedövar vi också de positiva känslorna)

The opposite of recognizing that we’re feeling something is denying our emotions. The opposite of being curious is disengaging. When we deny our stories and disengage from tough emotions, they don’t go away; instead, they own us, they define us. Our job is not to deny the story, but to defy the ending—to rise strong, recognize our story, and rumble with the truth until we get to a place where we think, Yes. This is what happened. This is my truth. And I will choose how this story ends. (Motsatsen till att erkänna att vi känner något är att förneka våra känslor. Motsatsen till att vara nyfiken är att vara oengagerad. När vi förnekar våra berättelser och kopplar bort jobbiga känslor, så försvinner de inte; istället äger de oss, definierar de oss. Vårt jobb är inte att förneka berättelsen, men att trotsa slutet – att resa oss starkt, bekräfta vår berättelse och att brottas med sanningen tills vi når en plats där vi tänker att, Ja. Det här är det som hände. Det här är min sanning. Och jag kommer att välja hur den här berättelsen slutar.)

Favorit i repris: Att älska sin nästa som sig själv

2016 skrev jag en serie inlägg utifrån Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv. Ett helhjärtat liv sammanfaller i hög utsträckning med det som är min intention för den pågående måncykeln – det sakraliserade, överlåtna, eller om en så vill, helgade livet. Idag väljer jag att reprisera ett av dessa inlägg (fler repriser kommer framöver). Det handlar om det livsråd som jag nog brottats och brottas mest med. Paradoxalt nog. För att brottas med att ha medkänsla och att vara varsam med sig själv – hur går det till egentligen? Är det överhuvudtaget möjligt? Eller finns det en annan väg fram till att säga de saker till mig själv som jag skulle säga till min bästa vän när ångesten sätter in? Kan jag på något annat sätt än kampens nyckla upp att kunna se på mig själv med de varma ögon som jag skulle se på min bästa vän med i hens osäkerhet och känsla av otillräcklighet?

Skrev häromdagen om den andra delen i Brené Browns livråd no 2 för ett helhjärtat liv: ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. Idag vill jag återvända till den första delen av rådet, som ju är ”Värna om medkänslan med dig själv”.

Medkänsla med sig själv, eller på engelska self-compassion, handlar i grund och botten om att bejaka sitt eget människovarande. Den ständigt perfekta, alltid rätta och starka, aldrig misslyckade varelsen har genom årtusendena alltid definierats som något annat än människa – mytologi och litteratur vimlar av övermänniskor, gudar och andra sagofenomen. I vår tid kan vi lägga till robotar och botar till skaran av potentiellt fläckfria företeelser (även om det sannolikt är några års utvecklingsarbete kvar).

De människor som det likaledels vimlar av i historia, mytologi och litteratur är allt annat än felfria. Människovarandet inrymmer såväl styrka som svaghet, såväl stor potential som otaliga brister, såväl nästan underverk som totala misslyckanden.

klodt_michail_petrovich_-_raskolnikov_and_marmeladov

Raskolnikov och Marmeladov – två minst sagt mänskliga personer i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Målning av Michail Petrovich Klodt [Public domain], via Wikimedia Commons

Brené Browns tankar om medkänsla med sig själv grundas till stor del på forskaren Kristin Neffs arbete. Neff beskriver tre beståndsdelar i denna medkänsla:

  • Att vara snäll mot sig själv – ”Self-compassion entails being warm and understanding toward ourselves when we suffer, fail, or feel inadequate, rather than ignoring our pain or flagellating ourselves with self-criticism.” Så lätt jag har att hamna i det där självpiskandet med den förödande självkritiken… Det blir lätt ett ältande och ett malande av skam och ”skulle gjort annorlunda”. Och som det äter av självkänsla och glädje, samtidigt som det föder vresighet och otålighet med människorna i min omgivning.
  • Delad mänsklig erfarenhet – ”…self-compassion involves recognizing that suffering and personal inadequacy is part of the shared human experience – something that we all go through rather than being something that happens to “me” alone.” Den där känslan av att nästan lätta från marken när otillräcklighetsryggsäcken fallit av i påminnelsen eller insikten om att min upplevelse delats av andra – den känslan av befrielse!
  • Medveten närvaro – ”… relating personal experiences to those of others who are also suffering, thus putting our own situation into a larger perspective…  (i kombination med) … the willingness to observe our negative thoughts and emotions with openness and clarity … (och) … a non-judgmental, receptive mind state in which one observes thoughts and feelings as they are, without trying to suppress or deny them.” (Som du förstår har jag kortat hennes text något.) Nyckelordet för mig sedan några år är ”non-judgmental”. Jag har oerhört lätt att sätta värderande etiketter på mina känslor, upplevelser och tankar – det var bra, det var dåligt, dumt, klantigt (inte någon slump att det är tre negativa omdömen på ett positivt…). En av grundprinciperna i den medvetna närvaron är just att bara observera – utan att bedöma och värdera. Och i och med detta andrum som hjärnan då skapar för mig själv, får jag ofta ett bredare perspektiv och mer distans till min frustration, irritation, otillräcklighet eller vad det nu kan vara – med mindre stresspåslag och drunkningsupplevelse på grund av översvämmande känslor som följd.

Neff betonar att det inte handlar om att tycka synd om sig själv, om tillåta sig total njutningslystnad eller ens om självaktning.

Min kära vän och coach Helena har skrivit om att det verkar som om vi är många idag som lever i en ”epidemic of harshness”. Hennes bot mot denna epidemi är just Be gentle with yourself – var snäll mot dig själv. Om du vill ha stöd på vägen mot djupare medkänsla med dig själv, följ gärna hennes söndagstips på just detta tema.

Vad spelar då medkänslan med mig själv för roll egentligen? Förutom att vi kan välja att utgå från att vi faktiskt är värda den bara för att vi – är – , så lägger den också grunden till bättre hälsa (genom högre motståndskraft mot stress och andra mentala påfrestningar) och till bättre relationer med våra medmänniskor. Det är på samma sätt som jag skrev om i det första inlägget om Att älska sin nästa som sig själv:

Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.

Vågar du släppa taget om skammen, skulden och kraven för ge dig själv samma medkänsla som jag tror att du unnar din omvärld?

Denna text publicerades första gången 29 mars 2016

Om det där viktiga och riktiga

I söndagens inlägg skrev jag bland annat om att jag ”just nu lever mitt liv till fullo efter vad jag känner är viktigt och riktigt för mig”. Vad är det då jag kommit fram till som är viktigt och riktigt för mig? 

Några av de farledmärken som jag nu styr efter är

  • Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
  • Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
  • Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
  • Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
  • Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv.
  • Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
  • Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.

Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

På temat tacksamhet

Har lyssnat på ännu ett avsnitt av On Being. Lyssnat på, tagit in, mediterat mig genom, varit i universums varande med ännu ett avsnitt. Det är ofta den känslan som den ger mig, den podden.

I det här avsnittet intervjuar Krista Tippett benedektinermunken David Steind-Rast. Han är en människa som rör sig i mellanrummen – mellan religioner, liksom mellan religion och vetenskap. Jag fascineras och inspireras av sådana personer, fanatikernas motpoler, sökare som inte väjer för vare sig mysticism eller rationell analys. Ja, jag inte bara inspireras av dem, jag vill också identifiera mig med dem.

Hur som helst, avsnittets huvudperson har också ägnat en stor del av sitt liv åt att lyfta betydelsen av tacksamhet. Jag har själv upplevt den läkande och stärkande kraften i tacksamheten. Och jag har ju bestämt mig för att ge den utrymme i mina söndagsreflektioner under det här året, bland annat för att jag vet att det bidrar till mitt välbefinnande, och därmed den hälsoglädje som är mitt årstema.

På tips av väninnan Therese använder jag sedan ett par veckor appen Grateful, som hjälper mig att få syn på olika nyanser och perspektiv av tacksamhet i vardagen. Ett tips som härmed vidarebefordras!

Som David Steindl-Rast konstaterar i citatet nedan, vi kan inte, ska inte, vara tacksamma för allt som händer oss. Men i varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Först det engelska originalcitatet från samtalet i podden, längre ner ett försök till egen översättning.

Ms. Tippett: There are a few qualities — say, aspects or qualities of the experience of gratefulness and thanksgiving that you’ve noted that I’d love to just draw out. And one of them is beholding — that surprise can be a beginning of being grateful, and beholding, and also, listening. I guess what we’re talking about here is attending.

Br. Steindl-Rast: Well, for me, this idea of listening and really looking and beholding — that comes in when people ask, “Well, how shall we practice this gratefulness?” And there is a very simple kind of methodology to it: Stop, look, go. Most of us — caught up in schedules and deadlines and rushing around, and so the first thing is that we have to stop, because otherwise we are not really coming into this present moment at all, and we can’t even appreciate the opportunity that is given to us, because we rush by, and it rushes by. So stopping is the first thing.

But that doesn’t have to be long. When you are in practice, a split second is enough — “stop.” And then you look: What is, now, the opportunity of this given moment, only this moment, and the unique opportunity this moment gives? And that is where this beholding comes in. And if we really see what the opportunity is, we must, of course, not stop there, but we must do something with it: Go. Avail yourself of that opportunity. And if you do that, if you try practicing that at this moment, tonight, we will already be happier people, because it has an immediate feedback of joy.

I always say, not — I don’t speak of the gift, because not for everything that’s given to you can you really be grateful. You can’t be grateful for war in a given situation, or violence or domestic violence or sickness, things like that. There are many things for which you cannot be grateful. But in every moment, you can be grateful.

For instance, the opportunity to learn something from a very difficult experience — what to grow by it, or even to protest, to stand up and take a stand — that is a wonderful gift in a situation in which things are not the way they ought to be. So opportunity is really the key when people ask, “Can you be grateful for everything?” — no, not for everything, but in every moment.

(Krista: Det finns några kvaliteter – aspekter av eller kvaliteter i upplevelsen av tacksamhet och tacksägelse som du noterat som jag bara skulle lyfta fram. Och en av dem är betraktande – att överraskning kan vara början på att vara tacksam, och betraktande, och dessutom lyssnande. Jag antar att vad vi talar om här är att vara uppmärksam. 

Broder David:  Tja, för mig kommer den här tanken på att lyssna och verkligen se och betrakta in när folk frågar ”Men hur ska vi praktisera den här tacksamheten?” Och det finns en väldigt enkel sorts metod för det: stanna upp, se, börja. De flesta av oss – fångade i scheman och deadlines och springer omkring, så därför är det första vi behöver göra att stanna upp, för annars så kommer vi inte in i det nuvarande ögonblicket överhuvudtaget, och vi kan inte ens uppskatta möjligheten som vi får, efter som vi rusar förbi den, och den rusar förbi. Så att stanna upp är det första.

Men det behöver inte vara utdraget. När du behärskar praktiken, räcker en del av en sekund – ”stopp”. Och sedan betraktar du: vad är, nu, möjligheten i detta givna ögonblick, enbart just i detta ögonblick, och den unika möjlighet som detta ögonblick ger? Och det är där som betraktandet kommer in. Och om vi verkligen ser vad möjligheten är så får vi, självklart, inte stanna där, utan vi behöver göra något med den: Börja. Ta tillvara den möjligheten. Och om du gör det, om du försöker praktisera det i det här ögonblicket, ikväll, som kommer vi redan att vara lyckligare människor, för det ger en omedelbar återkoppling i glädje. 

Jag säger alltid inte – jag talar inte om gåvan, för inte för allt som ges till dig kan du vara verkligt tacksam. Du kan inte vara tacksam för krig i en viss situation, eller våld eller våld i hemmet eller sjukdom, sådana saker. Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. )

Bilden till detta inlägg är gjord hos Canva.com.