Om livsberättelser och coaching

För tillfället lyssnar jag på Jonathan Haidts bok The Happiness Hypothesis. Igår kom jag till ett avsnitt som fick mig att sätta ett bokmärke för att kunna gå tillbaka och lyssna igen. Det var en referens till professor Dan McAdams arbete om livsberättelser och narrativ psykologi som fångade mig.

Enligt McAdams kan vår personlighet delas in i tre nivåer:

  • Grundläggande drag – som i den så kallade femfaktorteorin: grad av öppenhet, samvetsgrannhet, extroversion, vänlighet och neuroticism)
  • Karakteristisk anpassning – mina vanor, övertygelser, attityder och livsmål)
  • Livsberättelsen – den i ständig utveckling stadda berättelsen som ”integrerar ett rekonstruerat då, upplevt nu och förväntad morgondag till en sammanhängande och vitaliserande livsmyt” (min översättning och kursivering).

Den där formuleringen med då, nu och morgondag fångade mig lite extra. Bakgrunden till det var ett av flera resonemang om vad coaching är som jag samlat på mig under min pågående coachkurs.

För att sammanfatta, så skulle jag beskriva resonemanget som att coaching handlar om att

  • utforska vårt nu för att
  • forma en framtid där vi lever i enlighet med det som är viktigt för oss. Och om att, för att göra den resan möjlig,
  • ge insikt om inte sällan omedvetna möjliggörande eller hindrande övertygelser som formats av tidigare erfarenheter. Och slutligen om att
  • sätta igång ett görande som ger andra erfarenheter och i förlängningen andra övertygelser, som kan ersätta dem som stjälper mer än hjälper oss.

Med andra ord tänker jag att coaching handlar om att skriva ut våra livsberättelser, så att vi får bättre syn på dem (och på vår karakteristiska anpassning hittills i livet). Så att vi kan komplettera, redigera och layouta dem, inom de bokpärmar som livsbanans ofrånkomliga gång och gjorda erfarenheter, etablerade sammanhang och relationer utgör.

Språket i det aktuella avsnittet i min livsberättelse är ganska minimalistiskt. Ett lugnt, eftertänksamt flöde med mycket luft mellan ord och rader. Men med ord som bär intensiv mening och närvaro. Och i din?

Klokt sagt

Att oroa sig är att bära morgondagens börda med dagens styrka – det är att bära två dagar på samma gång. Det är att gå in i morgondagen i förväg. Oron tömmer inte morgondagen på dess sorger, den tömmer idag på dess styrka.

Worrying is carrying tomorrow’s load with today’s strength- carrying two days at once. It is moving into tomorrow ahead of time. Worrying doesn’t empty tomorrow of its sorrow, it empties today of its strength.

Corrie Ten Boom (Min översättning)

Läst: Berättelse om ett äktenskap

IMG_3848Det var med blandade känslor jag lade ifrån mig min första Bokabonnemangsbok, Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap.

Sällan har jag läst sådan poetisk prosa. Sånt självlysande språk. Ska bestämt hålla utkik efter fler poeter som vänstrar som prosaister. (Bob Hansson väntar i min bokhylla bland annat.)

Jag dras in av ett språk med kraften av en elektromagnet i Timmys och Jons unika relation. I alla fall jobbar de – han? – hårt för att de inte ska bli som andra par, för att deras relation ska vara äkta, enastående, självförverkligande och utan lojalitet mot något annat än deras egna personer och relation – konventionerna göre sig icke besvär.

Men attans också – under den moderna ytan bryter det fram uråldriga drifter som svartsjuka, hämndlystnad och längtan efter exklusiv tvåsamhet. Och missionärsställningen som kronan på verket.

Det är Jons röst vi hör i boken. Fast det är Timmys upplevelser vi följer i första hand. Eller, det är Timmys upplevelser i Jons tolkning.

Och det är det som ger ett skav hos mig. Jon tolkar in rätt mycket i Timmys beteende och agerar också på sin tolkning av vad som händer hos henne. Alltmer desperat ju mer outgrundlig hon blir för honom.

För mig, som ofta söker så mycket information som möjligt, från olika håll, ur olika perspektiv, blir berättelsen om äktenskapet därför bara halv. Å andra sidan heter ju boken inte Berättelsen… utan bara Berättelse. Jons berättelse.

Han målar sin Timmy i målmedvetenhetens färger. En stark kvinna, som länge vetat vad hon vill och som enträget och disciplinerat format sitt liv, inklusive äktenskap, och formar sin kropp till att svara upp mot sina ideal. Vars balans rubbas av plötslig attraktion som växer till en allt uppslukande passion, bortom förnuft och utom kontroll.

En kvinna som lämnar mig ganska oberörd. Kanske för att hon i Jons berättelse stänger sig, blir oberörbar för honom. Han, vars desperation och till självskadebeteende gränsande servilitet för en stund påminner om den bottenlösa smärtan i att bli lämnad.

Att det skaver beror nog i ärlighetens namn också på att jag själv har en icke försumbar tendens till att tolka in rätt mycket i mina medmänniskors beteenden. Och glömma bort att stämma av med dem om mina antaganden stämmer. Jon skulle på den punkten mycket väl kunna vara jag.

Skavet till trots, är det en bok jag gärna lästipsar vidare om. Tack Helena och Bokabonnemanget för en rik upplevelse, med tankespjärn och av perfekt längd dessutom!

Lästips: Förväntan, förhoppning och Dag Hammarskjölds skål!

Helena sätter viktiga ord på distinktionen mellan förhoppning och förväntan. Just i skrivande stund har jag förhoppningen om en inspirerande helg med många skratt tillsammans med henne, älsklingen, Tess och EK på skrivkurs i djupet av vackraste Småland.

Förväntan, förhoppning och Dag Hammarskjölds skål!

Förväntan, förhoppning och Dag Hammarskjölds skål!
— Läs på herothecoach.com/2018/04/27/forvantan-forhoppning-och-dag-hammarskjolds-skal/