Bokabonnemangspremiär

Idag damp det ned ett fint paket i min brevlåda. Det var min första bok från Bokabonnemanget, som jag skrivit om här. Jag anmälde först mitt intresse per Messenger och swishade avgiften för de tre böcker årligen som jag valde. Därefter svarade jag på några enkla frågor om mina läsvanor och bokpreferenser (jag skrev att jag ville läsa korta böcker bland annat).

Och nu har jag alltså den första boken i min hand. Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap. Helena, som var den av Bokabonnemangarna som valde ut den åt mig, läste den i början av året och skrev om den här.

Det är med viss bävan jag tar mig an boken. Vad kommer den att väcka för känslor kring det äktenskap jag själv befann mig i tills för snart 19 månader sedan? Och inför dess avslut?

Tiden har ännu jobb kvar att göra på sårläkarfronten.

Men jag vet att Helena är varsam med mig. Och jag anar en vänskaplig hand som vill visa på förmågan att, med bokens kvinnliga huvudperson, vila i

… att det kommer att gå över, alltsammans. Det är bara känslor. Visserligen starka känslor, våldsamma och allt utplånande och förvirrande känslor för oss båda, så starka att en hel värld kan gå under på grund av dem. Och ändå kommer de förr eller senare att gå över, förlora sin giltighet och sakta släppa taget.

Lame Deer, Seeker of Visions

Sen i oktober har jag från tid till annan i tanken flyttat mig till den amerikanska prärien i South Dakota. Där örnarna svävade högt i skyn och där bufflarna en gång i tiden strövade fritt och gav tak över huvudet, kläder och mat till indianerna. Bland dem Lakotaindianerna, som Lame Deer tillhörde.

I boken Lame Deer, Seeker of Visons, berättar shamanen eller medicinmannen med samma namn för sin vän Richard Erdoes, kosmopolit som flydde från Europa till USA under andra världskriget. Lame Deer berättar om sitt mångskiftande liv, och om den kultur och tradition som han var en del av.

Berättelsen är en berättelse om en syn på världen som en helhet, en värld där allting hänger ihop, och där allting är symboler för detta. Symboler för den store anden, Wakan Tanka, som är den som både ger liv och som finns i allt som har liv. En värld där de som är udda, som transvestiter och det som vi i bondesverige skulle kallat byfånar – heliga clowner, heyoka, – inte stöts bort utan istället ges särskilda, betydelsebärande roller och uppgifter i samhället. En värld, där de religiösa uttrycken skiljer sig från de som jag är uppväxt med, men som jag kan känna igen flera innebörder och funktioner i. Fascinerande. Den stora floden, som dränker och sveper bort  (nästan) allt. Fredspipan och fredsfursten. Drömmen om ett paradis som kommer, där alla oförrätter och alla sår är läkta, i naturen såväl som i människan.

Det är också en berättelse om hur ”den vite mannen” tror sig göra världen bättre, med sina tekniska uppfinningar, sina pengar och sitt sätt att organisera och strukturera världen. Men där Lame Deer och hans gelikar ser det som en schimär, eftersom förlusten av helhet, gemenskap och samband mellan människor och mellan människan och naturen kostar mer än vad de får i gengäld.

Det är en berättelse om en tradition som var på väg att dö ut, att utrotas. Men som i form av den här boken på ett sätt i alla fall bevarats till eftervärlden. Och det finns en hel del att lära av indianernas världsbild tänker jag. Inte minst att vi och den jord som vi bor på är del av samma kropp, samma ande, samma förmåga till liv. Och när jorden lider, lider vi.

Gladmat

En av de böcker som jag råkat få med hem trots rådande bokköpsförbud är Niklas Ekstedts och Henrik Ennarts Happy food – om hur mat och lycka hänger ihop.

Det handlar om hur maten påverkar de bakterier som bor i vår tarm, och som mycket forskning som gjorts på senare år antyder påverkar en stor del av vår hälsa, både fysisk och psykisk.

Ät färgglad, varierad mat som lagats från grunden. Hela korn och baljväxter. Mat som doftar och smakar mycket. Det är råden i ett nötskal. Egentligen medelhavskosten med några små tillägg.

Boken innehåller många recept som jag ser fram mot att prova. Själv och på både älsklingen och barnen. Några av mina absoluta favoriter hyllas i boken, som grönkål och jordärtskocka. Mangold och korn är två råvaror som jag inte använt så mycket, men som nu ska utforskas.

Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)

Jag har bokreafyndat

Hej, jag heter Sara och jag är bokoholist. Jag gömde nyligen undan en kasse med tre pocketböcker – framförallt för mig själv tror jag – längst in i garderoben. Och jag har gett mig köpförbud på nya böcker, eftersom min att läsa-hög är högre än K2. (Inte riktigt Mount Everestnivå än, men det närmar sig med stormsteg…)

Samtidigt är jag just nu i ett läge där min hjärna inte förmår läsa några längre stycken åt gången. Kär kallas det visst. Härligt, härligt, men mycket läst blir det inte.

I alla fall smög jag mig häromdagen in på Akademibokhandeln eftersom jag var en timma tidig till ett möte. (Jag såg mig nogsamt om, så att ingen jag kände såg mig.) Skulle ju bara titta efter nya böcker till 9-åringen att läsa den kvart om dagen han har i läsläxa. Eller…

Kom ut med en ny kasse. Tre böcker låg där. Ingen till barnen, däremot tre till mig. Det var ju trots allt halva reapriset…

imageb9bae283-0de8-48aa-b8ce-20391acf94ebNåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.

Brené Brown har, som läsare av min blogg inte kunnat undgå att ana, hjälpt mig se rikedomen i att välja leva helhjärtat och sårbart  (alla länkar i denna mening går till tidigare blogginlägg på denna blogg med dessa taggar eller sökord i sig).

Från första ordet i denna bok om att tappa fotfästet, falla, slå sig hårt och sedan resa sig igen – starkare, mer levande – inser jag att jag kommer att vilja begrunda varje mening och dricka ny näring till att leva. Till att leva fullt ut.

Då gör det inget att jag bara kan läsa korta passager åt gången. Läs, känn in, begrunda, sätt egna ord och bilder på. Lev. And repeat.