Midsommardröm

Nyss var dagen som längst och ljuset som ljusast. Naturen är på sitt bästa lekhumör och plockar fram ny blomning varje dag ur sin leklåda. Nuet är sällan så undflyende som denna tid på året; samtidigt sällan så intensivt närvarande. 

Midsommarens magi för mig långt tillbaka i tiden, till när människornas kultur var en delmängd av naturen. Då kulturen löd under naturens lagar om dansen mellan mörker och ljus, liv och död, aktivitet och vila, rörelse och stillhet. Om att aldrig ta ut mer än vad som behövs här och nu, kanske till och med i tillit till att det finns mer den dag vi behöver det. I alla fall i något slags acceptans av risken att stå utan för att därigenom underordna sig principen om potentialen för tillräcklighet.

När rädslan växte sig större än tillit och acceptans föddes civilisationen, vars lagar vi sedan dess underkastat oss själva. Inte nog med det, vi har också tagit och tar alltjämt oss fortfarande friheten att underkasta resten av naturen samma civilisationslagar. Med vilken rätt?

Människan har en särställning i världen i kraft av sin tanke- och föreställningsförmåga, som ger henne kraften att, i civilisationens namn, omforma och ursupera naturen  – inklusive människan själv. Med denna kraft följer ur ett kosmologiskt perspektiv också motsvarande ansvar för helheten – ett ansvar som civilisationen hittills förhållit sig på ett närmast tonårstrotsigt sätt till: jag är större, jag vill ha och det nu, jag behöver ingen annan än mig och mina likar. Är vi redo för och är det möjligt att låta vår kollektiva mänsklighets frontallob mogna till vuxenhet snart?

Jag satte mig ner för att skriva en poetisk betraktelse över midsommarmagin. Orden har tagit andra vägar. Måhända drivna av en växande insikt i mig om behovet av att balansera ett liv som i hög utsträckning levts i  civilisationens rike med härskarna Tanke, Intellekt, Logik, Kontroll, Bedömning och Mätbarhet på tronerna. 

I min midsommardröm vill jag (bland annat) fira och förankra i Gaias rike. Moder jord, som, i kär lek med den flödande kraften av liv-död-liv som genomsyrar kosmos, befruktas med och föder fram grönska, blomning, frukt och näring. Jag sanndrömmer genom att med andningens hjälp flytta hem lite till i min kropp och dess rötter som sträcker sig djupt ner i Gaias mystiska mörker av vila och växtpotential. I sanndrömmens sinnlighet tar jag in grönskan och blomningen och jasmindoften och koltrastsången och smultronsmaken som Moder jord föder fram. Och min midsommarsanndröm rymmer sällskapet av mina barn, mitt mest kraftfulla arv till den natur som mänskligheten varit och är en del av i tusentals led genom tiden. 

1 juni igen

Ja, jag repriserar ett inlägg igen. Med några korta tillägg av nya tankar. Vi kom att prata om fenomenet nystart (på engelska fresh start effect, som bland annat podden Dumma människor gjort ett avsnitt om) häromdagen jag och kollegorna. Hur vi gillar ett nytt år, en ny termin, en ny månad, en ny vecka… det ger oss känslan av att allt är möjligt och att den här gången ska det där projektet minsann gå i mål.

Och idag är det första juni. Sommarens första dag. Med 100 dagar av en alldeles ny sommar framför oss, 100 dagar av det som många av oss som bor i Sverige längtar efter under resten av året. Lagom med värme (även om de dagar då värmen är just lagom kan vara ganska så få), ljusa kvällar (som snabbt blir mörkare), grönska och (någorlunda) lättsamt sinne som gör att det känns enklare att umgås och vara.

Det är en finfin tid att ta tillvara några av de livsråd för ett helhjärtat liv som jag återkommit till under åren här på bloggen, och som jag för sex år sedan – galet vad tiden går – tillämpade i skapandet av videon nedan. Då skrev jag också:

Det handlar om att värna några aspekter av mitt sanna jag: utforskande och experimenterande. Och jag har GARANTERAT fått frigöra mig från kraven på att vara perfekt

Inlägget är ett uttryck för tacksamhet och glädje över sommarens rikedom, lediga dagar, blomsterprakt och solens värme mot huden. Och det är ett skapande, som, för att jag ska kunna stå för det, kräver att jag frigör mig från min mångåriga vana att fastna i jämförelsetänkande.

Det är en lek – med ord och toner, sång och bilder, liksom med digitala verktyg. Och det känns faktiskt som lite av ett meningsfullt arbete.

Så – beväpna dig med generositet och välvilja  (ja, jag försöker ta mig bort från perfektionstänkandet genom att släppa något som jag själv tycker är långt från perfekt – men jag tänker inte tala om på hur många och vilka ställen eller i vilken omfattning, för då kommer du bara att lyssna och titta efter det… ). Här är en hyllning till 1 juni och sommaren i min första multitrackinspelning (sååå bra utmaning och träning att sjunga kör med sig själv!).

Hur kommer du leka, experimentera, skapa i tacksamhet och glädje i sommar? Dela gärna och låt oss andra glädjas med dig!

Frigörande andning

Jag har ridit på nymånens skära. 
Jag har varit en ton i sfärernas musik.
I bröstet en stråle från ljusaste stjärna.
Jag har smakat ett grand utav himmelrik.

Jag har låtit den djupaste skammen
Bli synlig och tydlig och sedd
Bli hållen så varsamt i famnen
Hos medkänslan plats blev beredd.

Och själen i frihet sig svingar
I rymden av evighetsnu
Blir buren av andningens vingar
Och vilar i livskraftens djup.

Att lyssna med hjärtat

Danskurs. Instruktören i Modern fox instruerar förarna att lyssna till musiken i sin dans. Oss följare uppmanar han att lyssna till våra förares signaler. Inte så att föraren ska ge muntliga instruktioner – ”nu ska vi ta de här stegen” – utan vi uppmanas att lyssna med vårt hjärta till de subtila signaler som föraren ger genom förflyttning av tyngdpunkten, starkare eller mjukare tryck med handen på min rygg, med handen som möter min hand…

Och jag ler igenkännande. Att lyssna med mitt hjärta. Lärdomen från en övning som jag gjorde i terapin häromveckan var att den riktigt medvetna närvaron, varsevarandet, är som starkast i mig när jag tittar och lyssnar med hjärtat.

När jag läser en bok och tar in orden med hjärtat, istället för att låta dem stanna i ögonen eller huvudet, då är det som om en extra dimension öppnar sig. Ordlöst landar texten i mitt varande och jag hör, jag upplever, tydligt resonansen den väcker hos mig.

När jag lyssnar på musik med hjärtat känner jag hur rytmen fortplantar sig ut i blodomloppets puls, hur klangerna stämmer cellernas harmonier och hur melodierna dansar i energin i min kropp, ut i marken, träden, fåglarna runt mig.

Att träna på att lyssna eller se med hjärtat gör jag genom att börja med att betrakta, lyssna på något ”som vanligt”. Sedan föreställer jag mig hur jag flyttar in blicken, hörseln längre in i huvudet. När jag sedan låter sinnena landa där de längtar till hamnar jag i hjärtat. Jag kan inte svära på att det är lika för alla – för någon kanske det är magen som är platsen för det djupa lyssnandet och seendet, för någon annan könet.

För mig blev danskursinstruktörens uppmaning en bekräftelse på att dansen är en del av mig. När jag lyssnar till mitt hjärta säger det till mig att ett sammanhang där jag ska vara i att lyssna till mitt hjärta är en rätt plats för mig. Så sätt på musiken så bjuder jag upp! Låt mig dansa!