Lyckan kommer, lyckan går…

Hur hittar man till lyckans land? Och – vad är lycka för mig? För dig?

En FB-vän skrev häromdagen ungefär att hen längtade till lyckan. Det är en längtan jag ofta känt igen mig i. Den där lyckan… Den där längtan efter lyckan… För mig är det samma längtan som den diffusa hemlängtan som följt mig genom åren, och som jag skrev om i februari 2017:

… det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Snavade häromdagen över en annan formulering kring det som för mig är lite samma längtan. I förordet till Bulgakovs Mästaren och Margarita skriver författaren Amanda Svensson att:

Bulgakov levde och dog under en av de mörkaste och ofriaste perioderna i Rysslands historia, och kan inte säjas ha haft många glädjestunder i sitt skruttiga liv. Trots det lämnade han efter sig en roman som ger hopp det han själv så hett eftertraktade, men aldrig fick: frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. Det är en roman som skänker en känsla av både frid och energi. En soluppgång efter solnedgången. ”Allt kommer att bli som det ska vara, så är världen skapad”, som Woland, denna på samma gång djälvul och hjäte, lovar Margarita och mästaren innan han förklarar dem fria att leva sina liv precis såsom de själva önskar.

Frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. … frid och energi. För mig är det ord som i hög utsträckning beskriver lycka.

Kärlek, kreativitet och skapande- ord som handlar om att göra något slags avtryck i omvärlden. Ser i efterhand att det är ett perspektiv som saknas i min beskrivning av hemlängtan från 2017 – att inte bara vara uppfylld av en passiv lyckokänsla, utan faktiskt också ge praktiskt utlopp för lyckan. I linje med det gammelgrekiska ord, eudaimonia, som ofta översatts med lycka, men i själva verket handlar om det väl levda livet, att göra rätt saker, till gagn för sig själv men kanske framförallt det övriga samhället

…..

Jag skrev några ord på min FB-väns inlägg kring vad jag tror hjälper oss på resan mot lyckans land, mot det där hemmet, hemmahamnen, bortom det fysiska rummet.

Jag skrev om tacksamhet – för det som varit. Jag skrev om mening och meningsfullhet – i det jag gör och för det jag kommer att göra, i de sammanhang jag är en del av och i dem jag kommer att vara det i framtiden.

Jag insåg i efterhand att jag också skulle ha velat skriva om acceptans, mod och vishet – i linje med Sinnesrobönens ord:

… sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och vishet att inse skillnaden

Vad tror du om min karta och kompass? Och vad är lycka för dig?

En parad, en stolt förälder, en veteran och 13 000 steg

För femtio år sedan brakade det loss i New York. När poliserna stormade in i en razzia mot homosexuella och transpersoner på baren Stonewall Inn, blev det början till en flera dagar lång och våldsam demonstration. Och det blev en vändpunkt i kampen för homosexuellas frigörelse. Året efter hölls den första Pride, i New York.

För andra året i rad har jag idag gått i Prideparaden i Stockholm Pride. Båda åren har jag gått med nätverket Stolta föräldrar till hbtq-barn. Jag har valt att gå med nätverket för att jag är oändligt stolt över mina barns mod och integritet – den väg jag försökt visa och vänja dem vid att vandra – att vara sig själva, även om det ibland innebär att utmana både sig själv och andra. Och jag har valt att gå med nätverket för att säga till föräldrar, syskon och släkt till alla barn och unga som blir avvisade, bortstötta, förträngda av dem som borde – ja, faktiskt borde – stå dem allra närmast, stötta och älska sitt barn, bror, syster, syskon fullt ut som hen är, att det finns ett annat sätt att förhålla sig. Naivt, kanske du säger. Men det är genom våra handlingar och våra exempel som vi förändrar världen. Om jag bara kan bidra till att en närstående väljer en annan väg än avvisandets och bortstötandets väg – ja, då är det tillräckligt.

I år fick jag gå i fint sällskap av en vän som gick sitt första tåg för fyrtio år sedan, när Prideveckan hette Frigörelseveckan. Det kändes stort att gå med honom under broarna över Kungsgatan, som idag var fyllda med jublande, applåderande åskådare, och höra berättelsen om hur de då betydligt färre demonstranterna än dagens ca 45 000 fick ruttna grönsaker kastade på sig från samma broar.

Under de här fyrtio åren har mycket hänt. Min sextonåring och jag lyssnade tidigare i veckan på Barbro Westerholm, bland annat mångårig riksdagsledamot för Liberalerna och fd generaldirektör för Socialstyrelsen. Hon berättade om den politiska historien bakom avkriminaliseringen av homosexualitet (1944), borttagandet av sjukdomsstämpeln (1979), partnerskapslagen (1995) och könsneutralt äktenskap (2009). ”Man får inte vara ömhudad om man ska jobba för det man tror på” som hon sa. En sann legend, förebild och inspiration.

Utöver frigörelsen på sexualitetens område, har dessutom mycket skett vad gäller könsidentitetsfrågor under dessa år. Kravet på sterilisering vid könskorrigering togs exempelvis bort 2013, och i några andra länder har ett tredje juridiskt kön införts.

Det är lätt att tro att de gjorda vinningarna nu är skrivna i sten. Men kampen för att

Varje vuxen människa bör kunna fatta så många faktiska beslut utan fruktan eller favörer angående så många aspekter av sitt liv som är förenliga med alla andra vuxna människors lika frihet

Judith N Shklar, Rädslans liberalism

kommer aldrig att vara slutgiltigt vunnen. Historien tar aldrig slut.

Därför kommer jag att fortsätta gå i Prideparaden. Därför kommer jag att fortsätta stötta mina barn i deras livsval av sexualitet och könsidentitet oavsett vad de väljer. Därför engagerar jag mig nu politiskt med fokus på bland annat hbtq-frågor.

Utöver att gjorda landvinningar ständigt behöver försvaras, återstår många viktiga steg att ta. I dagens paradpromenerande fick jag iallafall ihop 13 000 fysiska steg, vilket gör att jag nu ikväll kan lägga upp fötterna i en paus från vardagsmotionsmålsättningen om 12 000 steg varje dag.

Andras läror eller egna erfarenheter

Jag läser, nej, jag njuter, för tillfället av Siddhartha av Herman Hesse på inrådan av min själabror A. Wikipedia skriver att den är skriven i ”en enkel, lyrisk stil”. Och så upplever jag texten – som en vacker blandning av prosa och lyrik.

I början av boken möter jag Siddhartha, en ung man som alla runtom honom älskar. Själv älskar han dock inte vare sig sig själv eller sitt liv, utan söker Sitt Sanna Jag, Atman, upplysning och frid.

Hans sökande börjar med att han går i sin fader Brahmanens, den lärdes, fotspår. Det är tänkandets, intellektets och dogmatikens väg med religionens kunskap och ritualer som nycklar. Det fortsätter i asketens förnekande av kroppen och den materiella världen, med nycklarna i den andliga disciplinen och försakandet som nyckel.

På sin väg genom livet möter han sedan Buddha. Till skillnad från sin följeslagare Govinda, väljer Siddhartha dock att inte ansluta sig till lärjungaskaran. Siddharthas beslut grundar sig på insikten att det är Buddhas egen erfarenhet, och inte den lära som han predikar, som gjort honom till upplyst.

Siddharthas fortsatta sökande efter den erfarenheten för sin egen räkning går vidare genom sinnenas rike, i att bejaka kroppens begär – sex, mat, lyx och rikedom. Efter en lång tid finner han sig dock mätt, blasé och i längtan efter att höra den inre röst som alltid tidigare gett honom vägledning i livet. Han återvänder till den enkla färjkarl som, på Siddharthas väg till staden, för många år sedan skeppade honom över floden.

Samma flod, som nu blir hans vägvisare till att lära sig lyssna, och till att höra och se att alla hans tidigare erfarenheter är del av livet, det levande. Att allt – dåtid, framtid, nutid – är ett i det stora levande världsalltet.

Läsningen gör djupt intryck på mig. Jag samlar på mig många citat och och hittar analogier till mitt eget och andras liv och aktuella funderingar.

No, there was no teaching a truly searching person, someone who truly wanted to find, could accept. But he who had found, he could approve of any teachings, every path, every goal, there was nothing standing between him and all the other thousand anymore who lived in that what is eternal, who breathed what is divine.

Siddhartha, Herman Hesse

Ett citat som jag fastnade särskilt för häromdagen är detta. Konstant nyfiken har jag svårt att stanna för och hålla fast vid en teori eller sanning – om den inte är min egen, under ständig utveckling och expansion, formulerad utifrån egna levda erfarenheter, liksom på insikter som jag tillägnat mig genom att ta del av andras erfarenheter och kunskaper. Därför knyter citatet starkt an till mitt eget aldrig sinande sökande efter att förstå, inse, erfara livet och den plats i kosmos där det utspelar sig. Mitt eget och mänsklighetens samlade liv.

Foto: Flickr/Kathy Ponce CC BY 2.0

Gränssättning för medkänsla

Min husguru Brené Brown skriver i sin bok Resa sig stark om sju beståndsdelar av det hon kallar för Tillitens anatomi. Den första av dem är Gränssättning (”Boundaries”). Så här i inledningen av mitt 28-dagars fokus på gränser läser jag hennes ord, reflekterar över dem och lyssnar in vad de säger mig just nu och här.

För att kunna känna tillit till andra behöver jag känna att du respekterar mina gränser, och vara trygg i att du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Jag behöver också veta att att du är beredd att säga nej när jag kommer för nära någon av dina gränser. För att kunna känna tillit till mig själv behöver jag känna att jag respekterar jag mina egna gränser och är tydlig mot mig själv och andra med vad som går för sig och inte.

Jag läser och sammanfattar: ”Att lära sig sätta, hålla och respektera gränser är andra sidan på myntet av utmaningen är att lägga bort viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna.”

Och jag tar ett djupt andetag. För ja, jag har länge levt med viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna som en av mina främsta drivkrafter. Kanske till och med den främsta i perioder, sorgligt nog.

Marie-Louise Ekman har sagt: ”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

När jag läser citatet i ljuset av de tankar som cirklat i mitt huvud med anledning av mitt första halvsekel, handlar det om att jag under mitt första halvsekel i hög utsträckning låtit er andra definiera mitt egenvärde. Har jag blivit accepterad, inkluderad, efterfrågad, beundrad, omtyckt av er? Och som en konsekvens av detta har jag varit livrädd för att göra er besvikna. Då skulle jag ju förlora er acceptans och bli exkluderad, avvisad, föraktad, ignorerad. Bortvald. Värdelös.

Det har varit ett försöksliv där jag testat vem jag kunnat bli, vem jag velat vara med sikte på att passa in. Det är i högsta grad en naturlig drivkraft, en konsekvens av evolutionens verkan på människan som social art. Vår art består av mängder av unika individer, som i väldigt hög grad blir till som individer i mötet med andra individer och i mötet med sociala sammanhang i form av olika grupper. Grupper som vi länge varit, och faktiskt fortfarande är, beroende av för vår överlevnad.

På tröskeln in i mitt andra halvsekel känner jag mig alltmer redo att själv ta kommandot över min självkänsla. Redo att börja leva på riktigt med min läsning av Marie-Louise Ekmans ord. Med sikte på den mening och inom ramarna för de grundvärderingar som mina första 50 år ritat ut på livskartan så här långt.

Därför är det nu tid att sätta viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna i perspektiv. Jag inser att jag, för att kunna leva fullt ut i de av mina grundvärderingar som handlar om medkänsla med mig själv och andra, och om att hålla bekräftande och bekraftande rum för mina medmänniskor öppna, behöver träna min gränssättningsmuskel.

Jag hittar ett citat av Brené Brown på webben, tyvärr inte i original. Det visar på varför medkänsla och tydliga gränser går hand i hand. Jag läser och samlar mod.

The most compassionate people that I’ve ever interviewed… happened to be the most boundaried. They happened to be the people who had very, very clear boundaries about what they were willing to do, what they were not willing to do, what they were willing to take on, and what they were not willing to take on. 

I have a little boundary mantra now that’s… choose discomfort over resentment. In those moments that sometimes it’s uncomfortable to say ”No, I can’t,” or ”I’m sorry, I’m not available,” and it feels uncomfortable. But it’s so much better for me to choose being uncomfortable in a moment, than feeling complete resentment and judgment forever.

http://arianek.com/boundaries-and-compassion

Återblick #11 och #12

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets elfte och tolfte vecka…

… har jag varit tacksam över

  • 16-åringens integritet. Hon väljer själv att konfirmera sig, och döpa sig för att ha något att konfirmera. Att min vän H är hennes dop- och konfirmationspräst är ännu en källa till tacksamhet.
  • 14-åringens civila olydnad när han strejkade med Greta och alla miljoner andra unga över hela världen. Hans ömma moder håller honom svaret skyldig nu hur vi på daglig nivå kan minska vårt fotavtryck.
  • fortsatt viktiga insikter på coachkursen.
  • att få översköljas av musik på konserten med Florence+The Machine
  • känslan av att ha hittat så rätt, så hem i jobbet. Tror bestämt jag är lite kär. I min arbetsplats, mina kollegor och mina uppdrag. I känslan jag har för jobbet just nu. Den att jag gör skillnad.
  • känslan av att ha hittat så rätt, så hem i träningen. Iyengaryogan gör mig väl till kropp och själ.
  • krokusarna i mitt trädgårdsland.
  • den ljuvliga laxen med lime och koriander som E lagade åt mig.
  • promenaden till Liljeholmen med 14-åringen, som blev till ett delande av värdefulla tankar.
  • gonattkram med tillhörande ord ”jag älskar dig, mamma” från 11-åringen.
  • att se bilderna på 16-åringen i den vackraste balklänningen, vintage med hög hals och långa ärmar i spets. Så mycket hon, så vacker hela hon.
  • att sjunga vårsånger i tre stämmor med körsångarbarnen vid köksbordet.
  • doften av vår.
  • en bra wordfeudvecka med en rullning och ett riktigt högpoängsord (på slumpbrädet visserligen men i alla fall).

… har jag skrattat (med värme) åt mig själv när

  • jag fylldes av pirrande intresse och välbehag av åsynen av powerpointen med ordet ”förvaltning” på vid Tillitsdelegationens Forum Tillit. (I filmen från dagen kan du vid 4.00 ungefär se mig, tillsammans med IVOs (Inspektionen för vård och omsorgs) Thomas Mehralizade och Ulla Barr samt Andreas Zheng Svensson från Knas Hemma reflektera kring det Policy Lab som vi på Usify gjorde tillsammans med IVO kring kvalitet i tillsynen av HVB).

… har jag lyssnat på

  • P3 Souls dokumentär om Chaka Khan, en av mina absoluta favoritartister. En fängslande skildring om en person som formats av mycket mörker i livet. Del 1 och del 2.

… har jag tittat på

… har jag fängslats av

  • naturens skönhet. Den sammetslena mossan, de tinande isformationerna på klippan, vintergäckens solgula trotsighet. Och träden, de välsignade träden. Där knopparna börjar anas, men där de kala grenverken ännu formar skulpturer så intrikata och vackra att Michelangelos David framstår som en gipsgjutning på förskolenivå i jämförelse.

Vad tar du med dig från veckan som gått?