Kategori: Insikter

Insikter från böcker, poddar, utbildningar. Men också som vuxit fram i mina egna tankar.

Med låg tyngdpunkt

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Tankar om troLeave a comment

Vad har återkomsten till den kristna praktiken gett mig?

Vilken typiskt västerländskt modern fråga. Om inte det ger *mig* något, vad är då nyttan, meningen? Det finns mycket att säga och skriva om svaret på frågan ”Varför en andlig praktik”, som visar på andra vägar än in mot mig själv och mitt livs bankvalv av nyttor och sånt-jag-fått-ut. Och jag förstår med såväl tanke som kroppslig erfarenhet allt mer av sanningen i de vägvisarna. Men det får – kanske – bli ett annat inlägg.

Om jag ändå nu kliver in i mitt västerländskt moderna tänkande ett tag, så kan jag konstatera att det är som att min tyngdpunkt sjunkit ner i kroppen. Min förankring i tillvarons grund har förstärkts. Jag har blivit mindre fångad i och benägen till att fastna i ältande, oroande, värderande och bedömande. Av andra, men inte minst av mig själv.

Är då min tro, min andliga praktik egentligen då inte bara en psykologisk flytväst på livets stormiga hav? Religionen har av många kritiker förklarats som just människans snuttefilt i en existentiellt utmanade och osäker värld, där vi egentligen är helt utlämnade och ensamma i det mörka tomrum som är universum.

Frågan om vad som är profant/sekulariserat och andligt har sysselsatt många tänkare och tyckare. Just nu lutar jag mig mot de som varnar för dikotomiseringen. Martin Lönnebos ord i boken Väven, som sedan några veckor är min dagliga följeslagare (och som, vågar jag påstå, kommer att vara så under många år framöver) väcker djupaste resonans i mig:

Ur Väven av Martin Lönnebo, Artos förlag 2010, närmare bestämt sidan 37.

Att avstå i advent

On By Sara ModigIn Ambitioner, Tankar, vanorLeave a comment

Tanken känns befriande på något sätt. Trotsig, som en motståndshandling.

Överflödet flödar väl aldrig över mer flödande än så här års. Först uppladdningen till black friday, med sms-aviseringar som surrar till var femte minut, bara överträffade av mejlbombningarna från butikerna där jag någon gång handlat och ännu inte orkat avregistrera nyhetsbreven från. Unika erbjudanden, bara 12, 8, 6, 4, 2 timmar kvar! Passa på nu – eller gå miste om ditt livs fynd!

Sedan julklapps- och julmatsskyltandet i butikerna. Ackompanjerat med julhitsen som snurrat sedan 1994. I ett, i ett. Det finns till och med en radiokanal som bara spelar julmusik. Och som åtminstone gjorde det redan i lördags – dagen före första advent.

Sedan familjens vistelse i USA i slutet av 00-talet har jag haft den amerikanska julpyntningskalendern i kroppen. Efter thanksgiving (torsdagen innan vår domssöndag) åker ALLT fram. Gran, krubba, tomtar, ljus… You name it. ”The american way”. I mellandagarna åker allt ner, så att nyår firas in cleant från julrött. Fast adventsstjärnornas mjukvita ljus får fortsatt pryda sin plats i fönstren.

I år hann jag bara inte. Orkade inte. Hälsan kom och satte käppar i hjulet på en redan tajt kalender.

Jag bestämmer mig för att göra det till ett medvetet avstående i år. I kyrkan firas så här års traditionellt den lilla fastan. Tanken är kanske att avstå för att förbereda sig för festen. Och jag funderar på vad mer jag vill skala bort.

Mobilspelen ryker – igen.

Sminket – eller mascaran som jag brukar smeta på fransarna – får också ryka. Det passar bra med ögon som nu lätt blir trötta efter äventyret som det högra var med om för någon vecka sedan.

Eventuella ambitioner om att publicera ytterligare en adventskalender, på denna sajt eller på En hel hand har jag redan lagt på hyllan i år. Och nu lägger jag även ambitionerna om en strukturerad avståendeplanering i fastans ton åt sidan.

Vad – och hur – vill du avstå för att skapa rymd för festen som väntar om 24 dagar?

Jag avstår till och med från att bildsätta det här inlägget tror jag bestämt. Det känns befriande. Trotsigt på något sätt.

Ett öppet hjärta

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Intentioner, Livet, TankarLeave a comment

Medan det nya året fortfarande befinner sig i sin linda vill jag skriva ett traditionsenligt inlägg med några rader om mitt årsord, min intention för det kommande året. Det jag bär med mig in i 2025 är Öppet hjärta.

Årsordets Öppna hjärta handlar för mig om att vara centrerad i, ta emot, att se med och om att låta mina handlingar börja och sluta i hjärtats energier, som kärlek, medkänsla, empati och förlåtelse.

Det handlar om att lägga av cynismens rustning och tillrättalagdhetens mask för att istället stå naket sårbar inför Livet. Om att ta emot, och kanske till och med be om, hjälp när det behövs, till exempel för att orka verka i en värld där det är lätt att tappa bort skönheten, godheten och medmänskligheten när så mycket rädsla, våld och alienation skymmer synfältet. Det handlar också om att vara trygg med att inte ha tvärsäkra och mediaanpassade svar på alla frågor. Och om att försöka pausa den dömande hen-är-inte-som-jag-reflexen och låta nyfikenheten ta dess plats, nyfikenheten på vad som ligger bakom och under beteenden, värderingar och formuleringar som är ljusår från mina egna.

Att leva och betrakta med från hjärtat låter mig uppleva Livets mysterium och hel(ig)het. I de avskilda stunderna under de medeltida valven där min andning in i hjärtat synkas med orden i den urgamla bönen. Christe Eleison. I nattvarden och kyrksoppan tillsammans med de allt mer bekanta ansiktena i min lokala kyrka. Men också i mötet med människorna i rulltrappan upp till pendeltåget eller i kassan på Coop, i trädkronornas susande och blåbärsrisets gröna täcke. I björktrasten på altanräcket, i min älskades blick och i samtalen med barnen och vännerna.

Orden Öppet hjärta stod ut som i eld under dagarna  inför årsskiftet då jag lyssnade inåt efter min intention för 2025. Det var i en intervju med författaren Mirabai Starr om hennes senaste bok Ordinary Mysticism – Your Life as Sacred Ground som det sa ”phaaaaooooffff” typ, och hela kroppen sa ”Ja!”. På frågan om hur hon definierar mysticism svarade hon att

”For me now, a mystical experience, and they brim from all kinds of moments in any given day … is one in which I experience the sacred directly. It’s not about some belief that I’m espousing or buying into. It’s not even necessarily about a practice that I’m engaged in, although it can be. ­There are some practices that are pretty reliable for opening the heart, which is the next part for me of a mystical experience. It’s an experience of the heart opening. And out of that open heart flows the parts of us that often are in the way of a direct experience of the divine and into that open heart flows that grace, that sacred substance, that mercifully helps me forget for a moment that I am separate.” (Min emfas)

Och hon beskriver sin förståelse av vägen till de mystika upplevelser som hon skriver om:

… it’s a combination of critical thinking and dropping down into my heart and disarmoring my heart. And it’s both. … [S]eemingly contradictory propositions can not only both be true, but just are and must be. And that’s called a paradox, and that’s what characterizes the mystical life. So it’s not all about only the heart. It’s like in Buddhism they talk about the two wings of wisdom and loving kindness or compassion. And it’s in Jewish mysticism too, chesed [välvilja] and gevurah [styrka]. It’s in every wisdom tradition, we see that we need both a loving heart, a softening, a yielding, a tender heart, and we also need a fierce discernment and a willingness to rigorously engage with reality and wrestle out the truth.

Årsordets öppna hjärta står med andra ord inte ensamt. ”Critical thinking” och ”fierce discernment” finns med i bakgrunden. Kanske sätter jag dem på kanditatlistan inför 2026 års intention. Just nu, i min förankringsresa in och ner i kroppen känns de dock för kognitiva och alltför ”hjärnmässiga” (även om urskiljning definitivt har helkroppslig karaktär) för att jag ska vilja ägna dem huvudfokus. Det är en lägre tyngdpunkt, det är det Öppna hjärtat som min kropp och själ längtar efter för det kommande året.

Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. Årsorden har varit

Yutori – andrum

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Ikigai, Medveten närvaroLeave a comment

Jag snavade över ett instainlägg som fick mig att stanna upp. Ett vackert foto med det japanska ordet Yutori.

Det var nog den där känslan av tidlös rymd i här och nu som fångade mig. Den känslan älskar jag att vara i. Den är nästan som att jag är ett med det som omger mig: ”Träden. Molnen. Marken där jag går.” för att låna några ord från Pär Lagerqvist.

Jag ville också dela begreppet och inspirationen. Men med svensk text och egen bild såklart. Min vana trogen började jag googla för att läsa på om begreppet.

Inte blev jag mindre inspirerad när jag hittade några artiklar som översatte begreppet med ”room to breathe”. Klockrent, tänkte jag. För min alltmer regelbundna (snart snudd på dagliga) andningspraktik har gjort att jag har mycket närmare till det där tillståndet idag.

Så hittade jag källan till citatet. Äras den som äras bör tänker jag. Det var i ett inlägg om ”The Important Concept of Yutori” av Trudy Boyle på hennes blogg ”Living well with illness”, i vilket hon bland annat citerar Naomi Shihab Nye från ett avsnitt av podden On Being. Nye citerar ett brev hon fått från en japansk flicka, som skrev om Yutori och förklarade att

”It’s a kind of living with spaciousness. For example, it’s leaving early enough to get somewhere so that you know you’re going to arrive early, so when you get there, you have time to look around. … and after you read a poem just knowing you can hold it, you can be in that space of the poem. And it can hold you in its space. And you don’t have to explain it. You don’t have to paraphrase it. You just hold it, and it allows you to see differently.”

Så – en söndagsinspiration till dig får bli denna: Ta ett par djupa andetag och känn hur luften strömmar in och ut. Känn in din kropp i andetagen. Öppna dig sedan för det som är runt dig. Var i det, utan annat mål än att vara just med det som är. Utan etikett och värdering. För en stund. Och känn vad det gör med din upplevelse av världen.

Avståendets njutning

On By Sara ModigIn Tankar1 Comment

På senare tid har jag återkommande drabbats av en upplevelse av njutning. Det i sig är ju trevligt – livet ger mig många tillfällen och anledningar att njuta.

Den här njutningen har jag dock inte tidigare tänkt på eller sett så tydligt. Eller, jag har sett fenomenet som orsakar njutningen, men inte tänkt på det som just njutning utan mer som späkning eller till och med ett straff.

Jag avstår. Och njuter av det.

Jag njuter av att komma ut ur butiken utan inköp. Njuter av att avstå frukosten och känna kroppens lätthet, få känna riktig hunger innan lunchen. Njuter av att låta mitt engagemang i begynnande sociala mediediskussioner som jag observerar snurrar upp energi och känslor hos mig få klinga av utan att jag fortsätter att delge omvärlden mina klokskaper, briiljanta och fullständigt vattentäta argument och sanningar, de i mina ögon definitiva sista ordet-, sätta punkt- och diskussionsdödarformuleringarna (sagt med viss ironi, det hoppas jag ni förstår. Men bara viss…).

Avståendets handling öppnar dörren till sinnesro och kroppsnärvaro. Det är tillstånd som jag behöver för hälsa och resiliens.

Om sinnesro ser ut på något sätt så är detta ett av de sätten.

Utifrån denna upplevelse, som närmast kan beskrivas som ett slags frälsningsupplevelse (ja, jag känner och upplever intensivt och älskar målande, dramatiska formuleringar), skulle jag ju kunna välja att gå ut och proklamera, ja, missionera avståendets evangelium. Har på köpet nämligen formulerat eller kanske snarare börjat förstå giltigheten i hypotesen att en hel del av våra samhällsutmaningar skulle kunna mildras av avståendets sakrament.

Men jag avstår. Den här njutningen är inget någon kan övertalas till; den måste (som kanske all äkta njutning, frälsning eller upplysning) födas, växa fram inifrån, utifrån och i varje människas unika kontext. Jag stannar därför idag vid att detta ”bara” är min sanning.

Att avstå från att dela mina tankar offentligt väljer jag dock bort. För jag är nyfiken på vilka tankar och känslor som mitt vittnesbörd om avståendets nyfunna njutning väcker hos dig.

Självklart kan du avstå från att dela ditt svar med mig… njut!