Några ord och toner om likgiltighet

De senaste dagarna har mörket varit extra påtagligt. Både utomhus och på insidan. (Sannolikt finns ett visst samband däremellan.) Jag funderade till och med ett tag på om det bara var att erkänna att mitt val att lämna mina antidepressiva tabletter var överilat. På om det var depressionen som lagt beslag på färgen i tillvaron igen.

I gårdagens samtal om detta med min ovärderliga coach/terapeut Alla ställde hon frågan om hur jag såg på mig själv och mitt mörker.

Och plötsligt blev jag påmind om en kommentar som jag gav till vännen som insåg att hon varit låg under ett antal månader, och som nu kände igen sig själv igen när det låga gett vika. Jag frågade något i stil med vem hon var när hon var låg om hon inte var sig själv.

Mångas självbild, liksom min, sätter spotlight på de där perioderna i livet när vi mår bra. När ljuset och färgerna finns där, när energi och kreativitet låter oss verka, bidra, möta eller vad vi nu vill göra. Det där mörka, kleggiga, färglösa, intighetiga – det är inte vi. Eller?

Så mycket i universum handlar om balans. Både och. Yin och yang. Aktivitet och vila. Mörker och ljus. Kärlek och sorg. Är sorgen månne kärlekens pant? Eller i alla fall pant för förmågan att älska och uppleva kärlek? ”Allt är mitt, och allt ska tagas från mig” med Pär Lagerkvists ord.

I samtalet med Alla föll spotlighten på hur mitt mörker, som i perioder är djupt, är motpolen till min lika intensiva förmåga till innerlighet och till att älska, beröras av och intensivt uppleva skönheten i musiken, naturen eller mötet med en annan människa. Utan det ena kan jag inte hålla det andra fullt ut.

Den sista pusselbiten i den här tankebanan föll på plats när mitt pendeltågslyssnande på Spotifys sammanställning av mina favoritlåtar 2018 kom till Likgiltighet med Tommy Körberg och Stefan Nilsson. Om den sången, och om Brené Browns tankar om den balans, som jag blev påmind om i samtalet med Alla, handlar det här inlägget från i april om.

Saras goda.

Just som jag bestämt mig för att göra ett sånt där ”i princip”-avsteg från det dagliga bloggandet, dök en association upp i skallen som ändå förtjänar ett inlägg. Det var en vän som på FB suckade över Likgiltighet. Och det var reveljen som fick ett musikaliskt minne att vakna till liv och ställa sig i givakt i huvet mitt.

På det magiska albumet Livslevande med Tommy Körberg och Stefan Nilsson med band finns sången Likgiltigheten är en form, med musik av Stefan Nilsson och Göran Sommerdal och text av Tommy Körberg själv.Det går inte att vara likgiltig inför groovet och ihärdigheten i pianospelet. Inte heller för närvaron och kraften i sången. Här får du både ljud och bild:

Texten ger utrymme för reflektion och tolkning. Det jag hör, är en varning för att gömma oss innaför likgiltighetens förrädiska skal. Om vi gömmer oss för vår rädsla, osäkerhet, glädje, styrka…

View original post 283 fler ord

Livets alla sidor

Idag har ord från olika håll, men på samma tema på något sätt, korsat min väg.

I min inbox låg i morse ett mejl med raderna

The great perfection lies in the fact that no matter what happens next, you’ll be richer for it.

(Det helt perfekta är det faktum att oavsett vad som händer härnäst, så blir du rikare av det).

Och ja. Det kan synas pretentiöst, men så är det faktiskt. Allt som händer ger mig erfarenheter och lärdomar. Inte alltid önskvärda eller behagliga. Men som jag vissa dagar väljer att se som berikandes mitt liv. De ger mig nya och djupare perspektiv på vad det är att vara människa. Ibland känns det som att de ger mig en större insikt om livet.

Och sen dök Joni Mitchell upp i mina hörlurar . Med den magiska Both Sides Now.

Tears and fears and feeling proud,
To say ”I love you” right out loud
Dreams and schemes and circus crowds
I’ve looked at life that way

But now old friends they’re acting strange
They shake their heads, they say I’ve changed
Well something’s lost, but something’s gained
In living every day.

I’ve looked at life from both sides now
From win and lose and still somehow
It’s life’s illusions I recall
I really don’t know life at all

Livets båda sidor. Den ljusa och den mörka. Och så förstås den i mitt fall knivsuddssmala kanten emellan dem som bara är. Jag har sett dem alla. ”Something’s lost, but something’s gained in living every day”.  Och den där insikten är som alldeles bortblåst… Och kanske är den inte ens relevant. Det går bra, är kanske till och med bra för mig, att leva utan att ständigt söka ökad eller djupare förståelse. Åtminstone i perioder.

Vad tänker du kring det?

img_1261

Joni Mitchell skrev sången när hon satt på ett flygplan och såg ner på molnen. Som jag gjorde när jag tog det här fotot.

 

Diagnos: diskussionsfobi

Sh-t. Fjärilsont i magen. Det välbekanta pirret i armar och ben med känslan av att ha tappat lite i gravitation. Andningen som liksom stannar i bröstkorgen.

Ångest. Flyktpåslag av adrenalin. För en kommentar som jag valde att avge på FB i en fråga som jag känner starkt för. Med stor sympati och förståelse för författarens perspektiv denna gång. Men ändå med en delvis annan ståndpunkt. Eller kanske till och med bara en annan tyngdpunkt.

Fjärilarna, pirret, viktlösheten – ja, ångesten – kommer ofta när jag ger mig in i en diskussion eller debatt, inte minst i skriftlig form. Funderar över vad det är som triggar den här reaktionen hos mig. Vet ju de flesta av svaren sedan tidigare.

Breda, väl uppkörda motorvägar av att öppen konflikt inte är comme il faut. Att säga emot, ifrågasätta, var att bryta mot normen. Att ställa sig utanför gemenskapen och bli betraktad som lite eljest. Att förlora bekräftelse och i stället orsaka missnöje.

Trefiliga länsvägar av oräkneligt antal möten med kyligt rationellt argumenterande medförande återkommande upplevelser av tillkortakommande i logik eller kunskapsunderbyggnad.

År av professionell träning i att argumentera som agent för principals räkning. Där ett dåligt genomfört jobb visserligen inte kunde ha priset av en valförlust, vilket min utmattade hjärna var övertygad om skulle vara fallet 2006,  men där vinst och förlust i förhandlingar i folkstyrets tjänst på en ytterst liten marginal ändå stod på spel.

Jag har vid ett tillfälle fått höra att jag har ett ”närmast autistiskt förhållningssätt” till mina skriftliga ord (samma tillfälle som föranledde berättelsen i det länkade blogginlägget ovan om svaren på mina funderingar). Det var i en chat med en nyfunnen vänskap (inte längre vänskap tyvärr) där mina elaborerade och väl underbyggda, om än inte vattentäta svar (för några sådana finns inte i en fråga som till syvende och sist handlar om värderingar) kring privat vård och omsorg bemöttes med  argument som jag uppfattade som nivån ”du förklarar inte så jag begriper. Och även om jag begriper, och även om du visat att det exempel som jag baserar min argumentation på faktiskt var fake news, så är det för jävligt i alla fall”.

Jag undrar än idag vad hen menade med autistiskt förhållningssätt till orden. Det är sant att jag väljer mina ord med stor omsorg, investerar mycket av mig i ordval, tonalitet, meningsbyggnad, styckesindelningar. Det en älskar, vårdar en. Och jag älskar språket. När orden inte når fram blir jag frustrerad. Även om jag vet att kommunikation uppstår hos mottagaren, i dansen mellan sändare och mottagare. Det gör att kommunikation förutsätter viljan hos båda att delta i den dansen.  Här upplevde jag att den till största delen saknades. Var det min oförmåga att uppfatta den viljan och följa min diskussionspartners tankebanor som föranledde kommentaren? Jag undrar.

Nå, efter den erfarenheten bestämde jag mig i alla fall för att kliva av, hålla mig borta från det mesta av diskussioner. Inte minst i skriftlig form. Jag bestämde mig för att det inte var fel på mig när jag far illa av diskussioner. Jag bestämde mig för att hålla mig till samtal där öppenhet finns att tillsammans utforska de olika sidorna av en fråga. För jag har i grunden inga problem med att människor har andra värderingar, gör andra livsval, intar andra ståndpunkter än jag. Det är naturligt, spännande och gör världen så mycket större. (Självklart brister jag i med jämna mellanrum i förmågan att leva upp till intentionen om nyfiket utforskande av andras perspektiv.)

Men – jag ser att jag behöver och vill träna på att inte ta det personligt de gånger jag möts av motargument. Eller när jag inser att jag missat någon viktig aspekt.

Ta det personligt förresten. Vad innebär det? Klart det är personligt – det är ju min förmåga eller kunskap som inte rymmer hela sanningen. Och det är ju personligt. I synnerhet för en person som har en stark drivkraft mot allvetande… Jag blir makt- och värnlös, som jag konstaterade i samma blogginlägg som ovan.

Jag formulerar därför om tanken: jag behöver och vill träna på att komma ihåg och stå stadigt i vissheten att en person faktiskt inte behöver eller ens kan ha hela sanningen för att ha rätten att göra sin åsikt och röst hörd. Jag behöver inte, kan inte, ha hela bilden. Jag vet, och behöver påminna mig om, att jag ändå har jag rätten att pröva mina tankar, dela min bild av verkligheten. Och när jag har fel (i frågor där rätt och fel är giltiga grunder), eller om jag missat eller faktiskt inte köper någon annans argument eller perspektiv, så minskar inte det värdet av mig som människa. Inte heller förtar det värdet av mina åsikter, erfarenheter eller kunskap.

När jag skriver dessa ord lugnar sig faktiskt fjärilarna i magen lite. Andningen sjunker ner i kroppen. Markkontakten kommer tillbaka.

Jag kommer fortsätta att vara sparsam med diskuterandet. Hålla mig till samtalen. Med andra och i mitt eget huvud. Men jag börjar nu betrakta det som en möjlighet till expansion om jag ändå dristar mig till att doppa tån då och då i argumenterandets konst. En form av exponering för att bota min diskussionsfobi. Eller ”bli-avslöjad-som-mindre-vetande-och-därmed-förlöjligad-och-utstött-fobin” som det i grunden ju handlar om.

Min evighetskalender i köksfönstret har en för dagen mycket passande bild. Är jag beredd att ta en promenad till din sida och betrakta världen från ditt håll? Är du villig att komma över till min sida ett tag för att försöka förstå vad jag pratar om? Världen blir större då. För oss båda.

IMG_5683

Där ljuset kommer in

The light is gonna keep you going

Though the dark is gonna help you understand

(Ljuset får dig att fortsätta

Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)

Jag har tidigare citerat orden från Michelle Willis vackra sång It’ll rain today här. Sången påminner mig om att livet är både ljus och mörker, och att mörker inte bara är frånvaro av ljus utan också vägen till insikter som vi aldrig kan få utan smärtan, sorgen, vreden, mörkret.

Brené Brown är inne på samma spår när hon skriver att

“Vulnerability is the birthplace of love, belonging, joy, courage, empathy, and creativity. It is the source of hope, empathy, accountability, and authenticity. If we want greater clarity in our purpose or deeper and more meaningful spiritual lives, vulnerability is the path.”

(I sårbarheten föds kärlek, tillhörighet, glädje, mod, empati och kreativitet. Den är källan till hopp, empati, ansvar och autenticitet. Om vi vill ha större klarhet i vårt syfte, vår mening och mer meningsfulla andliga liv, så är sårbarheten vägen.)

I ett samtal med en kär vän idag kom vi in på att vi idag, mitt i livet, har en större förmåga att möta, leva genom och ta tillvara det som gör ont i tillvaron än när vi var yngre. Att vi båda upplever att vår förmåga att ta in det som är ljust och gott samtidigt ökat, fördjupats.

”Jag vill hellre leva livet i relief än i platt 2D” har jag sagt ibland och skrivit tidigare här på bloggen.

Ytterligare en nyckel till balansen mellan mörker och ljus i våra liv dök upp i kväll i form av ett citat av den persiska 1200-talspoeten Rumi. Det fick bli en Canva av hans ord och en bild från i somras.

Såret

#nomoreshame

Varning! Det här inlägget handlar om öppenhet kring sex. Om du inte delar min uppfattning att det är angeläget och självklart att kunna prata öppet om sex, eller om du känner att du verkligen inte vill veta dessa saker om mig, så har du all frihet i världen att sluta läsa det här inlägget nu. Jag väljer att stå för öppenhet kring sex i allmänhet och min egen sexualitet i synnerhet, inte minst av skäl som jag kommer att skriva om just i detta inlägg, men har respekt för att det finns andra uppfattningar. 

Som för vad som verkar vara de flesta av oss, växte jag upp i och har länge levt i en värld där sexualitet var något man inte pratade om. Den obligatoriska sexualundervisningen i skolan minns jag som biologi med fokus på könsorgan och reproduktion. Och med varningsklockor om skydd och övergrepp. Viktigt såklart. Men ensidigt kan tyckas.

I kyrkan där jag tillbringade en stor del av min tid som barn och ung fick jag mig till livs att ”sex är som en enkrona. Om du delar upp den i småbitar och ger till en massa olika personer, blir det så lite kvar till den som du väljer att gifta dig med. Du vill väl ge honom/henne (det här var innan hen) det finaste du har, din orörda enkrona?”

Och jag sparade på min enkrona, gav lite till mig själv (skambelagt, javisst. Men med den intressanta upptäckten att jag inte upplevde någon minskning i enkronan av det jag gav till mig själv. Tvärtom.), men kunde i alla fall överlämna en någorlunda hel och ren enkrona till mannen jag gifte mig och levde med i 27 år.

En tid efter att vi separerat för ett par år sedan snavade jag över begreppet hudhunger. Och insåg i blixtbelysning att en del av smärtan som skar så djupt i såväl själ som kropp kunde diagnostiseras som just det. Hudhunger.

Jag bet huvudet av rädsla och skam, och började internetdejta för att göra något åt min hunger efter hud och efter att bli sedd som åtråvärd kvinna igen. Och analogin med sexualiteten som enkrona fick en annan innebörd: jag märkte att ett investeringsperspektiv på sexualitet, sensualitet och lust var mycket mer relevant än ett kostnadsperspektiv. Ju mer jag gav av lust, åtrå, kropp och själ i den kroppsligt kära lekens virvlar, ju mer fick jag tillbaka i mig själv.

Jag började prata om sex med mina vänner. 48 år hade gått och jag hade, med undantag för någon enstaka gång, berört ämnet med vänner. Samma sorts befrielse infann sig, som när jag en gång i tiden landade i insikten om att jag ingalunda var ensam om att känna och digna under prestationskrav och förminskande självbild. Jag fick perspektiv på mina rädslor och funderingar. Kloka råd och tips öppnade nya vägar till lust och glädje.

Jag förstod av mina dejters reaktioner att jag var en ovanlig kvinna. Ovanlig i det att jag hade lätt att prata om sex, lätt att ta för mig och be om det som gav mig njutning. Och jag var bra på att ge njutning med, vilket de så klart också uppskattade. Men något gnagde i mig. Hur kom det sig att de uppfattade mig som så ovanlig? Jag lyssnade ju bara in vad våra kroppars grundläggande signaler sa, och prövade att agera på dem.

När jag för ett par veckor sedan fick frågan av Helena om jag ville skriva under en tänkt debattartikel av Charlotte Cronquist om att sluta skamma kvinnors sexualitet var det därför ett självklart ja som var mitt svar. Det blev visserligen inte en debattartikel – jag tror i ärlighetens namn att Charlottes approach var alltför öppen för till och med en oberoende liberal tidning. Vilket i sig säger något om behovet av att sluta skamma. Istället blev det ett upprop. Ett upprop under parollen #nomoreshame.

Delar du Charlottes och mina tankar om att det är hög tid och mycket angeläget att sluta skambelägga kvinnors sexualitet – ja, då vill jag uppmuntra dig till att skriva under i kommentarsfältet hos Charlotte och dela vidare. Och framförallt, att tala mer öppet om sex, och att sluta döma vår egen eller andras sexualitet för att istället se den som en härlig och viktig del av livet.

Charlotte skriver bland annat i sitt upprop

Vi har skapat ett samhälle där kvinnor inte tycks ha rätt till sina kroppar. Ibland förvandlas de till något som andra tror att de kan ta för sig av, kränka eller våldta – ibland ska vi skämmas över vår lust, passion och sensualitet.

Sexualiteten är bland det värdefullaste, viktigaste och mest grundläggande vi har. När vi kan leva med en sund relation till den så blir sexualiteten också en del av vår livskraft, vår energi, vår vilja och vår förmåga till att ge och ta emot kärlek.

Det är ett enormt problem när kvinnors mest basala drifter skuldbeläggs. Det hindrar oss från att äga vår kraft fullt ut. När vi accepterar vår – och andras – sexualitet, visar vi oss själva, och världen, att vi äger vår kraft och våra kroppar.

Läs hela texten och skriv under uppropet här! Och du – njut av din kropp, din lust, din sexualitet! Gör det på det sätt som du förmår och vill. Ingen annans sätt. Njut själv eller i samklang med annans/andras njutning. Det handlar om en av de dyrbaraste gåvorna vi fått av moder natur. Och den gåvan minskar inte med användning, den blir bara större och större och större… när vi njuter gåvan utan skam, med lyhördhet för både vår egen och andras njutning och kraft. #nomoreshame