Vem ger vi mandatet?

Vem ger jag mandatet att definiera vad som är rätt, riktigt och viktigt i mitt liv? Vem ger du detta mandat i ditt liv?

Frågan är i mitt fall retorisk. Efter att ha levt ett liv där ”vad andra ska tänka” ständigt har legat som undertext, och där mitt egenvärde har mätts i hur glada/ nöjda/ imponerade/ tacksamma/ bekräftande jag förmått människorna i min omgivning att bli, börjar jag nu på allvar närma mig en punkt i tillvaron där jag sträcker ut handen, greppar taget, plockar upp mandatet och placerar det där det hör hemma – hos mig själv.

Därmed inte sagt att jag tänker bli en bulldozer som kör över alla andra, blind och döv för andras behov och värderingar.

(Att den här kontrasten och behovet av förtydligande i denna riktning dyker upp i mina tankar blir för mig en symbol för hur svartvit och ensidig min underförstådda tolkning  av detta med jag-du-vibalans varit i alla år.)

Nej, jag fortsätter att träna mitt lyssnande och inkännande. Och jag känner en skakning på nedre däck som antyder att mitt erövrande av mandatet i mitt liv i själva verket kommer att öka min förmåga till att genuint och utan egenintresse lyssna till min medmänniskas behov, preferenser och förutsättningar. Jag kan lyssna mer öppet, utan potentiell stress, eftersom mitt egenvärde blir alltmer frikopplat från huruvida jag kan möta hens behov, svara upp mot hens preferenser och anpassa mig till hens förutsättningar.

Jag har länge intellektuellt förstått att förmågan att kunna relatera på ett sunt sätt till andra hänger ihop med min kraft att relatera på ett sunt sätt till mig själv. Nu börjar känslorna, tankarna och handlingarna komma ikapp, så att jag allt oftare i praktisk handling tillämpar min teoretiska kunskap om innebörden i det dubbla kärleksbudet.

And I feel good.

IMG_4316
”Nåja”, tänker Busan. ”Människan kan ju få tro att hon har mandatet i sitt liv. Jag vet ju vad som händer när jag sätter ner tassen.”

 

Nyfikenhetens lov

Podden On Being har gjort det igen – levererat formuleringar som verkligen väcker genklang i mig. Som får pusselbitar att falla på plats i min förståelse av världen och vad som är viktigt för mig.

Den här gången är det författaren Elizabeth Gilbert (mest känd för Eat, Pray, Love) som gästar Krista Tippett. De kommer in på Gilberts tanke om faran i ”vår tids refräng”: ”Följ din passion, följ din passion”. Detta blir, enligt samtalet Tippett och Gilbert emellan, något som stänger ute, då alla inte känner sig säkra på vad deras passion är. Eller, om de har koll på sin passion, om de verkligen kan mäta värdet av det som de skapar.

Och sen fortsätter pärlorna att trilla ungefär så här:

Nyfikenheten är ”ett mildare, tystare, mer välkomnande och mer demokratiskt fenomen”.

Nyfikenheten är vår vän som lär oss hur vi kan bli oss själva. Och den är en väldigt varsam vän, och en väldigt förlåtande vän, och en väldigt konstant en. Passion är inte så konstant, inte så varsam, inte så förlåtande, och ibland inte så tillgänglig. Och när vi lever i en värld som har gjort passionen till en allt överskuggande fetish så medför det en hel del press.

Och om du inte har en väldigt tydlig passion, eller om du har tappat den, eller om du är i en livsförändring där din passion ändrar sig eller om du inte är säker, och någon säger ”Det är enkelt att lösa ditt liv, följ bara din passion”. Då tycker jag [Gilbert] att de har skadat dig , för det gör bara att människor känner sig mer exkluderade och förskjutna och ibland misslyckade.

Nyfikenheten är en impuls som bara knackar dig på axeln helt lätt, som bjuder in dig till att vrida på huvudet några millimeter och titta lite närmare på något som har väckt ditt intresse. Och den kanske inte får dig att börja brinna; den kanske inte förändrar ditt liv; den förändrar kanske inte världen; den kanske inte ens är i linje med vad du gjort tidigare eller varit intresserad av. Den kan verka väldigt slumpartad och som helt nonsens.

Jag tror att anledningen till att folk inte följer sin nyfikenhet är att de väntar sig ett större tecken, och din nyfikenhet är ibland så mild och så märklig och, nästan, ingenting – bara ett litet spår av brödsmulor, som du kan missa om du har blicken fäst på bergstoppen i väntan på att  Moses ska komma ner och ge dig ett tecken från gud.

Nyfikenheten ger dig ledtrådar, men inte nödvändigtvis en slutdestination.

Ibland leder dig nyfikenheten till din passion. Ibland inte – och vet du vad? Det är fortfarande helt ok. För du har levt ett liv i följe med din nyfikenhet. Du har skapat ett liv som är mycket intressant, olikt alla andras. Och ditt liv i sig blir då konstverket – inte beroende av vad du har producerat, men som ett sätt att vara, som är mycket mer intressant och mycket mer hållbart.

För mig som gärna beskriver mig som ”constantly curious” eller ”neurotiskt nyfiken” (ja, jag vill hitta en bättre svensk alliteration, en som inte är så hård mot mig) så var den här lovsången till nyfikenheten klockren.

DSC_0957
Busan – naturligt nyfiken

Jag vårdar min nyfikenhet som den ädlaste skatt. De senaste månaderna har jag förstått på allvar att jag ibland låtit den driva min ambition väl hårt. Därför har jag nu blivit nyfiken på att utforska vad som händer med mig om jag vilar i det jag är och det jag har, istället för att jaga efter externa källor till att expandera genom att befästa min kompetens och validera min expertis. Jag vänder min nyfikenhet inåt ett tag, helt enkelt.

Nyfikenhet eller passion? Nyfikenhet och passion? Vilken ledstjärna söker och följer du?

 

Vänskap och lågmälda samtal förändrar

Senaste avsnittet av On Being har titeln ”How Friendship and Quiet Conversations Transformed a White Nationalist” (Hur vänskap och lågmälda samtal förändrade en vit nationalist). Ett mycket hörvärt samtal, som stärker mig i min tro på att balansen mellan ”att ta diskussionen” och att möta människor i lågmälda, lyssnande, frågande (inte ifrågasättande) samtal behöver justeras något i vårt samhälle idag. Till förmån för den senare kategorin av möten, då.

Just nu gör jag inget aktivt för att främja eller föra sådana samtal. Men något jag kan göra igen (liksom i det här ganska färska inlägget om min tro på samtalets kraft) är att flagga för LärOlika, som ett steg och en arena för sådana samtal att börja gro.

Det var mycket klokt som sades i avsnittet. Jag fastnade bland annat för dessa citat (som jag försökt rensa från talspråksoläslighet och dessutom översatt efter eget huvud)

(Krista Tippett:) … something that impressed me that seems to have gone on with the two of you, and at New College, is that while a lot of things happen online, many people… took it offline. There was this mix of letting things unfold as they do in that space, but also, constantly pulling it back to one-on-one conversation, to Shabbat dinner, saying… “If you want to talk to me about this, please reach out to me personally.” We wring our hands a lot about the digital space, but … New College and you modeled living with that but not letting it overwhelm.

(Matthew Stevenson:) I think it’s true. … one of … the great advantages of the digital world is that you can reach so many people instantaneously. One of the great advantages of not being online, though; of having a face-to-face connection, or, even if online, a one-on-one, a personal connection, is that it fosters the kind of empathy that Derek was describing. The other person is not just words on a screen. It’s not just some empty message that you’re responding to, totally impersonally. When it’s face-to-face, it’s a different ballgame. I think it’s much harder, much harder to discount the person’s humanity when he’s staring you in the eyes.

 

(Krista Tippett:) … något som imponerade på mig som verkar ha hänt er och på New College, är det att, även om många saker händer på nätet så tog  många människor … tog det offline. Det var den här mixen av att låta saker utvecklas som de gör på nätet, samtidigt som att ta tillbaka det till ett samtal en-till-en, till Shabbat-middag och till att säga … ”Om du vill prata med mig om det här, så ber jag dig att ta kontakt med mig personligen.” Vi vrider våra händer (i förtvivlan) över det digitala rummet, men … New College och ni skapade en modell för att leva med det men inte låta det ta överhanden.

(Matthew Stevenson:) Jag tror att det är sant. … en av de stora fördelarna med den digitala världen är att du kan nå så många människor direkt. En av de stora fördelarna med att inte vara online dock; om man har en ansikte-mot-ansiktekontakt, eller, även om det är online, en-mot-en, en personlig kontakt, är att den främjar den typ av empati som Derek beskrev. Den andra personen är inte bara ord på en skärm. Det är inte bara ett tomt meddelande som du svarar på, helt opersonligt. När det är ansikte-mot-ansikte är det en annan grej. Jag tycker att det är mycket svårare, mycket svårare att förminska personens mänsklighet när han stirrar dig i ögonen.

Foto: Cecilia Modig

Favorit i repris: om riter, ritualer och rutiner

De senaste månaderna har ett blogginlägg från april 2016 ofta poppat upp bland dem som ni läser. Av ingångarna till bloggen drar jag slutsatsen att det är folk som googlar på något av nyckelorden som läser.

Det förtjänade att läsas om i ser jag. Vad betyder riter, ritualer och rutiner för mig idag? Och vilka riter, ritualer och rutiner vill jag ha i mitt liv?

Min morgonritual med meditation och stretching är en sol jag vill behålla och utveckla. Och just som ritual faktiskt.

Annat skulle jag önska ha som rutin: att välja nyttig mat framför comforting food (de sammanfaller tyvärr inte i mitt fall) till exempel.

Vilka riter, ritualer och rutiner har du – och vill du ha – i ditt liv?

Fem saker att ta tag i medan vi fortfarande lever

Det enda som är säkert är att vi alla ska dö.

Varför så drastisk och pessimistisk? Tja, är det så drastiskt, så pessimistiskt egentligen? Det är ju bara fakta. Och ett faktum som vi alla har att förhålla oss till.

IMG_3990

Jag blev påmind om det igår när jag lyssnade på Åsa Kadowaki, psykiatriker och KBT-terapeut, som föreläste om det självledarskap som behövs för att hjälpa andra vid den nationella konferensen för AT-organisationerna i landstingen, dvs de personer som ansvarar för AT-läkarnas utbildning och tjänstgöring. Jag var där för att moderera och facilitera workshops tillsammans med kollegor.

Åsa var befriande krass på flera punkter i sin föreläsning. Bland annat kring detta – att livet slutar med döden, och att det är det enda vi är garanterade.

Hon återkom också till ett talesätt som jag själv försöker leva efter, med blandad framgång. ”Det är inte hur en har’t, utan hur en tar’t”.

Så hur tar jag då det faktum att livet bara pågår under en begränsad period?

De senaste veckorna har jag börjat känna en viss stress över det faktumet. Det är så mycket jag vill göra, och som jag skrev om igår är jag ju otålig.

När människor på dödsbädden får frågor om vad de skulle gjort annorlunda, är det dock inte svar som handlar om allt det där som jag tror att jag vill göra och känner en lätt stress över. Nej, det som de tar upp handlar snarare om att vara mer än att göra.

Bronnie Ware har skrivit en uppmärksammad bok på detta tema. Hennes slutsatser av att i många år ha jobbat i vården i livets slutskede är att de fem vanligaste sakerna som människor ångrar när de befinner sig i dödens väntrum är

1. Jag önskar att jag hade varit ärlig mot mig själv i stället för att leva som andra förväntade sig att jag skulle.

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.

3. Jag önskar att jag hade haft mod att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade haft kontakt med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.

Så. Jag tror jag tar och slår av på stressen en stund över allt jag ska hinna göra innan jag stänger butiken för gott. Tar några djupa andetag och tackar livet för att jag får vara en del av det än så länge. För den jag är, för känslorna, för människorna som betyder mycket för mig och som jag får betyda något för,  för lyckan över att bara finnas till.