Oh, Pinterest!

Summan av alla laster är konstant sägs det. Och när jag nyligen tagit bort både FB och Twitter från min iPhone, ja, då går jag och snöar in på Pinterest istället…

Pinterest handlar om bilder. Och visuell kommunikation kan säga sååå mycket och sååå effektivt. Vår förmåga att ta in information via bilder är större än vår förmåga att ta in information i text eller ljud. Och Pinterest är en magisk och enorm samling av bilder, infographics, tutorials och annat smått och gott för en neurotiskt nyfiken person som jag.

Jag skapar ”boards” för de områden som jag är intresserad av. Och som jag blir intresserad av, i takt med att jag snavar över intressanta bilder hos dem som jag följer eller som algoritmerna slänger in i mitt flöde (filterbubbla javisst). Så växer t.ex. mina boards för Design thinking/things och Systems thinking fram.

Jag kan också fritextsöka på något ord eller tema som jag vill ha mer information om. Så började jag t.ex. min samling/board för Bonsai och för Medeltiden (inför Medeltidsveckan i sommar).

Men – med ytterligare ett socialt medium bland mina laster vill det till att jag övar mig i att välja vad jag lägger min tid på. Det kan lätt slinka iväg en och två timmar utan reflektion annars. Som med många saker gäller att lagom är fantastiskt bra, men också att det lätt blir för mycket om en inte är vaksam.

Använder du Pinterest? Om så, på vilket sätt? Och om du vill dela med dig av dina bästa sätt att använda Pinterest så blir jag glad! 

Telefonskräck och rösten i luren

Hej, jag heter Sara och jag har telefonskräck. 

Var kommer den ifrån, den där ångesten inför att behöva ”lyfta på luren”? Och varför klingar den inte av, trots att jag gjort otaliga telefonintervjuer (snacka om självplågardrag, att skaffa sig ett jobb där telefonintervjuer i perioder är vardagsmat)?

Jag mejlar tusen gånger hellre än ringer. Chatta går också bra.

Om någon ber mig ringa, så går skräckfilmsregissören i mig igång. Vad har jag gjort för fel som jag ska stå till svars för nu? Hur ska jag formulera mig så att jag inte svamlar iväg och bara blir osammanhängande och bluddrig?

 

monster-426993_960_720

Prestationsprinsessan. Min inre kritiker. Fördömandets demon. De krälar fram i dagsljuset och släpar med sig den kletiga rädslan för att göra fel, störa, ge ett dåligt intryck, verka korkad, gud vet vad, när jag närmar mig ”nummerskivan”.

Avsaknaden av kommunikation med hela människan. Bara en röst i andra änden av luren och ord i en skissartad kontext. Det är det som gör det svårt – svårare – att landa i tanken på samtalet. Tror jag.

Och ändå.

 

Efter nästan varje telefonintervju och som idag även efter vissa privata telefonsamtal tänker jag: Wow. Så häftigt. Vilken berättelse jag fick mig till livs. Vilken fantastisk person som rösten i andra änden av luren gav mig glädjen att samtala med en stund.

Då blir jag alldeles varm och ler. Både på insidan och utsidan.

 

Hur känner du inför telefonsamtal? Och om du har blivit av med en telefonskräck, vad var det som förlöste dig?

 

Mental resiliens: Att släppa taget om att inte få saker gjorda

Varning: långläsning!

På bloggen Zen Habits skriver Leo Babauta om mindfulness, minimalism och frivillig enkelhet. Idag dök ett inlägg från bloggen upp i mitt flöde på Bloglovin‘ som gick rakt in i mig, inte minst eftersom jag senast igår reflekterade tillsammans med min kloka coach Alla över det faktum att jag ofta fastnar i prestation, prestige och höga ideal som jag gång på gång tycker mig missa. Jag vill så mycket, och blir så besviken när jag inte lyckas med det jag vill fullt ut.

Det här är frågor som jag bråkat med åtminstone sedan min utmattningsperiod 2006. Ja, jag har bråkat med dem, och stirrat mig blind på den väg jag tycker mig ha kvar till det höga ideal eller mål jag ställt upp. Och därmed missat den sträcka jag faktiskt tillryggalagt, och det ställe i processen som jag varit på där och då.

När rubriken Mental Resiliency: Letting Go of the Guilt of Not Getting Things Done dyker upp i flödet idag, så faller det sig därför mycket naturligt att jag klickar och läser. Läser och studsar av igenkänning.

Tar bestämt och trycker in hela inlägget här, i min egen fria översättning. För mitt eget kom-i-håg och för att jag tror att vi kanske är flera som behöver påminnas om budskapet. Om att släppa taget om de ambitioner, förväntningar och ideal vars motiv inte bottnar i kärlek och medkänsla. I varsamhet.

Mental resiliens: släpp taget om skulden att inte få saker klara

Det händer oss alla: det där som vi hoppades göra, får vi inte gjort. Och det gör att vi känner oss stressade eller skyldiga.

Det är dags att släppa taget om det, eftersom det inte hjälper oss.

Vi kan bygga resiliens kring detta, med lite mental träning. Och det hjälper oss på magiska sätt.

Känner du igen dig i något av följande? 

  • Du bestämde dig för att ta upp en viss vana (motion, äta, meditation, skriva), men fullföljde inte din planering. Du känner dig skyldig, besviken på dig själv eller bara stressad.
  • Du hade en lista med saker du behövde göra, men missade de flesta av dem. Det ökade bara på din stress.
  • Du hade planerat att arbeta med ett projekt eller skriva lite … men sköt upp det. Återigen kände du dig skyldig, besviken eller stressad.
  • Du hoppades på att förändra dina mönster för hur du exempelvis äter eller pratar med andra eller tillämpar mindfulness. Så blir allt skit och du känner dig besviken.

Det finns tusentals variationer på dessa teman. Det gemensamma draget är att saker inte gick som du hade hoppats på, och att detta orsakar besvikelse, skuld, stress.

Så här är det: det är inget problem att vi inte uppfyller våra förväntningar. Det verkliga problemet är förväntningarna. Och den stress som uppstår när vi inte uppfyller förväntningarna.

I alla exempel ovan har vi ett ideal i huvudet om hur saker ska vara, hur vi vill vara. Det är inget fel med det – vi gör alla så hela tiden – men det blir ett problem när vi håller fast för hårt i idealen och förväntningarna. Det leder till svårigheter: vi känner oss svikna, vi känner ångest, vi känner ilska eller vrede mot oss själva, vi blir olyckliga.

Processen av förväntningar och att inte möta dem och som följd av det känna mindre glädje … den går om och om igen, under hela dagen. Vi gör det ständigt mot oss själva.

Det skapar stress, olycka, upplevelsen av att vara överväldigad och att känna att vi inte kan förändras. Det leder till en brist på tillit till oss själva. Detta är den verkliga skadan. Det skadar det vi vill göra, vilket i sin tur gör det mer troligt att vi ger upp, just för att vi inte litar på oss själva.

Det är problemet.

Lösningen är att släppa greppet om våra ideal. Att bli medveten om våra förväntningar (på oss själva, men också på andra) och att släppa taget om dem. Kasta ut dem, om möjligt, och bara se vad som händer.

Och att älska det som faktiskt händer. Att älska dig själv som du är, inte som du önskar att du vore. Visst, du ska fortfarande sträva efter att göra gott, av kärlek till dig själv och andra… men när du inte uppfyller de där förväntningarna – släng ut dem och älska istället den du är och vad du faktiskt har gjort. Älska verkligheten.

Här är receptet, om du vill ha ett:

  • Formulera en intention att älska dig själv genom att träna, äta bättre, meditera, vara snäll mot andra eller göra ditt arbete i världen. Ta dig an intentionen av kärlek och gör sen så gott du kan. 
  • Oavsett vad du gör, håll koll på dina förväntningar och kasta dem i havet. Älska det du faktiskt gör, älska ögonblicket och dig själv oavsett vad som händer. Släpp taget om den värdelösa skulden och stressen och självkritiken.
  • Se vad som höll dig tillbaka från att uppfylla din intention. Gör en avsiktlig förändring i din miljö, så att den inte fortsätter att hålla dig tillbaka. Sätt en annan intention, av kärlek, men klamra dig inte fast vid den. Upprepa, om och om igen.

Genom att släppa förväntningarna, genom att kasta dem i havet, kan vi släppa våra svårigheter och faktiskt hitta frid. Faktiskt hitta förnöjsamhet. Faktiskt älska oss själva. Och detta leder till att vi är lyckliga med världen och oss själva på ett otroligt sätt som fyller hjärtat.

Leo Babauta, Zen Habits

Foto: Cecilia Modig

(Om du undrar om jag har Babautas tillstånd för att publicera denna översättning så kan jag informera om att han publicerar allt sitt material i Public Domain. Här skriver han om sitt beslut.)

Bokabonnemangspremiär

Idag damp det ned ett fint paket i min brevlåda. Det var min första bok från Bokabonnemanget, som jag skrivit om här. Jag anmälde först mitt intresse per Messenger och swishade avgiften för de tre böcker årligen som jag valde. Därefter svarade jag på några enkla frågor om mina läsvanor och bokpreferenser (jag skrev att jag ville läsa korta böcker bland annat).

Och nu har jag alltså den första boken i min hand. Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap. Helena, som var den av Bokabonnemangarna som valde ut den åt mig, läste den i början av året och skrev om den här.

Det är med viss bävan jag tar mig an boken. Vad kommer den att väcka för känslor kring det äktenskap jag själv befann mig i tills för snart 19 månader sedan? Och inför dess avslut?

Tiden har ännu jobb kvar att göra på sårläkarfronten.

Men jag vet att Helena är varsam med mig. Och jag anar en vänskaplig hand som vill visa på förmågan att, med bokens kvinnliga huvudperson, vila i

… att det kommer att gå över, alltsammans. Det är bara känslor. Visserligen starka känslor, våldsamma och allt utplånande och förvirrande känslor för oss båda, så starka att en hel värld kan gå under på grund av dem. Och ändå kommer de förr eller senare att gå över, förlora sin giltighet och sakta släppa taget.

Lame Deer, Seeker of Visions

Sen i oktober har jag från tid till annan i tanken flyttat mig till den amerikanska prärien i South Dakota. Där örnarna svävade högt i skyn och där bufflarna en gång i tiden strövade fritt och gav tak över huvudet, kläder och mat till indianerna. Bland dem Lakotaindianerna, som Lame Deer tillhörde.

I boken Lame Deer, Seeker of Visons, berättar shamanen eller medicinmannen med samma namn för sin vän Richard Erdoes, kosmopolit som flydde från Europa till USA under andra världskriget. Lame Deer berättar om sitt mångskiftande liv, och om den kultur och tradition som han var en del av.

Berättelsen är en berättelse om en syn på världen som en helhet, en värld där allting hänger ihop, och där allting är symboler för detta. Symboler för den store anden, Wakan Tanka, som är den som både ger liv och som finns i allt som har liv. En värld där de som är udda, som transvestiter och det som vi i bondesverige skulle kallat byfånar – heliga clowner, heyoka, – inte stöts bort utan istället ges särskilda, betydelsebärande roller och uppgifter i samhället. En värld, där de religiösa uttrycken skiljer sig från de som jag är uppväxt med, men som jag kan känna igen flera innebörder och funktioner i. Fascinerande. Den stora floden, som dränker och sveper bort  (nästan) allt. Fredspipan och fredsfursten. Drömmen om ett paradis som kommer, där alla oförrätter och alla sår är läkta, i naturen såväl som i människan.

Det är också en berättelse om hur ”den vite mannen” tror sig göra världen bättre, med sina tekniska uppfinningar, sina pengar och sitt sätt att organisera och strukturera världen. Men där Lame Deer och hans gelikar ser det som en schimär, eftersom förlusten av helhet, gemenskap och samband mellan människor och mellan människan och naturen kostar mer än vad de får i gengäld.

Det är en berättelse om en tradition som var på väg att dö ut, att utrotas. Men som i form av den här boken på ett sätt i alla fall bevarats till eftervärlden. Och det finns en hel del att lära av indianernas världsbild tänker jag. Inte minst att vi och den jord som vi bor på är del av samma kropp, samma ande, samma förmåga till liv. Och när jorden lider, lider vi.