Tacksamhet i varje ögonblick?

I varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Ord från ett inlägg om tacksamhet som jag skrev för drygt ett år sedan. Tänker att det är dags att rekapitulera de där orden, som en bakgrund till varför jag varje vecka (som ambition i alla fall) väljer att reflektera över och summera några av de saker som jag har känt tacksamhet över.

Orden var inspirerade av ett avsnitt av podden On Being där munken David Steindl-Rast säger:

Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. 


Jag utmanas av de orden. Men försöker likväl praktisera dem, med varierande framgång.

Vad väcker orden, tanken om möjligheten att välja tacksamhet i livets alla situationer, hos dig?

I repris: Om det där viktiga och riktiga

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om de farledsmärken som jag styrde mitt liv efter då. De är i högsta grad fortfarande giltiga, även om jag ibland råkar komma ur kurs i kortare eller längre stunder. Som en påminnelse till mig själv väljer jag att reprisera listan idag.

Några av de farledsmärken som jag nu styr efter är

  • Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
  • Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
  • Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
  • Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
  • Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv. (Addendum 2019: Jag gråter fortfarande när jag får frågan. Fast mer sällan. Det tar tid att ändra vanor.)
  • Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
  • Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.

Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

Helena valde att svara på min fråga i ett eget, mycket läsvärt inlägg. Läs gärna medan du funderar på frågan!

Ett myrsteg i taget

Helena ställde följande fråga i ett inlägg häromsistens:

Hur besvarar du frågan:
Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid? 

Jag svarade i en kommentar, som, vilket Helena fick mig att se, var ett inlägg i sig själv. Så här är mitt svar på hennes fråga.

Ja herregud vilken viktig påminnelse – eller om det till och med är ny insikt – detta med de små stegen i vardagen är. Som du ju vet har jag ju haft lätt till att börja med det stora audicious, big hairy, målet. Börja – och ofta inte komma vidare ifrån. Och sen har jag blivit frustrerad över att jag aldrig infriat mina drömmar/mål/intentioner…

Genom insikterna som jag får i min pågående coachträning blir det så himla tydligt varför det är så att det är just de små sakerna – myrstegen – vi gör och tar varje dag som skapar förändring alternativt förstärker/bibehåller ett önskat läge. Som i mittendelen av sinnesrobönen: ”mod att förändra det jag kan”. Helt enkelt den del av framtidsskapandet som vi kan påverka.

Jag tar myrsteg nu i att vända på mitt förhållningssätt till utveckling och inte minst lärande. För det är när myrsteg läggs till myrsteg, med mellanrum för reflektion och lärande däremellan, som vanor, beteenden, erfarenheter, övertygelser och livsberättelser kan utvecklas, växa, expandera och medvetet formas.

Bild skapad i canva.com


Återblick på vecka 3 2019

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets tredje vecka…

… var jag tacksam över

  • insikt på insikt som föddes i coaching. Både egen och andras.
  • att insikterna också ”fick ben”, dvs jag handlade i linje med dem.
  • att ha fått fart på skrivandet igen. Ja, inte här på bloggen då. Men på berättelsen som började växa fram tidigare under förra året. Kan fortfarande inte riktigt ta in att jag hade en berättelse, inte bara egna erfarenheter och betraktelser, inom mig.
  • mitt beslut att kliva fram i sårbarhet och befarad naivitet för att dela mina drömmar och längtor med mina kursare på coachkursen och få gensvaret ”det är sååå självklart att det är det du ska göra”.
  • att få njuta lyxen att bli bjuden på delikata rätter och ljuvligt sällskap.
  • det återvändande ljuset. Gryningen kommer allt tidigare, skymningen blir allt senare. Våren väntar mig.
  • de +10000 stegen som min stegräknare visade flera dagar i rad.
  • sex timmars obruten sömn. För första gången på jag vet inte hur länge. Vad hände liksom?

… tränade jag mig på

  • att än en gång att släppa fri den sorg och det vemod som tycks vara mina trogna följeslagare i denna fas av livet.

… lärde jag mig att

  • det att acceptera sorgen och vemodet för vad de är och att de är hos mig kan öppna för den glädje, harmoni och lugna energi som jag längtar efter mer av.

… tittade jag på

  • Netflixserien Sex Education, med grymt manus, lysande skådespeleri (inklusive Mikael Persbrandt som nordisk hantverkarhunk och feromonstint samspel med Gillian Anderson) och bästa soundtracket jag hört på länge.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Återblick på vecka 2 2019

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets andra vecka…

… är jag tacksam för

  • tiden med barnen. Den där vi pysslar var och en med vårt och den där vi umgås. Över mat, städning eller spel, på promenad eller framför TV:n.
  • återfunnen vänskap.
  • professionella förtroenden.
  • träden, som blivit mina allierade i att uppmärksamma glädjen.
  • den i mina ögon vitalisering av politiken som det innebär att de två liberala partierna tagit ett kliv ur en allians där konservatismen växer sig allt starkare.

… har jag lärt mig

  • att använda en Xbox-kontroll. Jag kör visserligen som en kratta i sonens Forza Horizon, men det är kul! Och han växer av att få lära mig det han behärskar fullt ut.
  • att göra en riktigt god tomatsalsa. På fri hand. Annars vore det väl inte jag, som har notoriskt svårt att följa recept.

… har jag lyssnat på

  • senaste avsnittet av podden Ett samtal, där Helena och Caspian samtalar om tempo. Tänkvärt, med ett skönt samtals – just det – tempo.

… har jag läst

… har mitt mantra varit

  • ”Jag är hel”. Med mitt mörker och mitt ljus. Med mina styrkor och svagheter (inte sällan samma saker, fast ur olika perspektiv), med min historia, mina drömmar och drivkrafter, mitt mod och mina rädslor. Jag behöver ingen annan för att bli hel. Däremot är den jag är i relationer med andra en del av den helhet som är jag.
Den nya bron över Årstabäcken fångade mitt öga och fångades på bild när vi tog en ”fånga dagsljus-promenad”.

Vad har du noterat denna vecka?