Minnen av mitt andetag

Första minnet av min andning är från treårsåldern. En härlig åktur i en lagomt läskig rutschbana slutade med vad jag minns som tappad anda, då jag landade med svanskotan på en sten som låg gömd i sanden där nedanför metallbanans slut. 

Min medvetna relation med andningen kom sedan under lång tid framförallt handlat om andning som verktyg för sången. Att träna stödet är en grundpelare i all sångundervisning, och jag vet inte hur många körövningar jag inlett med att be körsångarna dofta på en virtuell ros och sedan på utandning tala om hur gott den doftar med ett AAAAhhhh. På så sätt kan man ju sätta igång en medvetenhet om andningen.  

Första gången som jag kom i kontakt med andning för något annat än ett verktyg i sång (och en olägenhet under och efter fysisk aktivitet) var under en utlandsperiod, då en kompis bjöd med mig på något som hette breathwork. Det var en märklig upplevelse. Jag låg på en madrass och lyssnade på hur de andra andades och försökte göra på samma sätt som de, vilket inkluderade att prestera en och annan tår. För att känslor skulle levas var mycket tydligt i resten av rummet. Mycket mysko och flummigt tyckte jag, och inget som gav mersmak.

När jag blev gravid första gången hade jag, som duktig flicka på jakt efter perfektion, självklart bilden av att jag skulle andas mig igenom förlossningen; jag skulle föda helt på naturlig väg helt enkelt. Jag gick en förberedande förlossningsyoga- och andningskurs och tyckte jag var väl förberedd på vad som skulle komma. Livet ville annorlunda, och min andning var inte tillräckligt utvecklad för att klara ett kejsarsnitt utan bedövning. När det var dags för nummer två blev lustgasen min bästa andningsvän. Inte riktigt vad jag hade planerat.

Ett annat minne av hur jag drabbades av medvetenheten om min andning var när jag, i det prestigefyllda jobbet, kom ut från ett möte med min chef och kände uppgiftens allvar och tidspress – såväl som den fysiska omöjligheten att få ner någon som helst luft nedanför armhålehöjd. Några månader senare var jag sjukskriven för utmattningssyndrom. 

Under rehabiliteringen introducerade min terapeut mig till mindfulness. Jag fick börja meditera med fokus på andningsankaret, som det kallades. Jag läste på och började ana kraften till läkning som jag bar omkring på i min kropp, men inte utnyttjat. 

När barnen blev lite större och deras mående i perioder dippade, fick jag lära både mig och dem att andas i fyrkant. 

Mitt i livet blev jag singel, och med det både nyfiken och hungrig på nya sexuella upplevelser. Tantra hade jag hört talas om, men nu växte nyfikenheten än mer. Man skulle visst kunna få orgasm bara genom att andas. Det ville jag uppleva! Av olika anledningar dröjde min praktiska bekantskap med tantran. Jag läste visserligen på, men omsatte inte i praktiken. Jag gjorde inte ens några försök att få andningsorgasm. 

Mats kom in i mitt liv sommaren 2020, med färska upplevelser av en tantrakurs där frigörande andning var en del. Det han berättade spädde på min nyfikenhet. En väninna bjöd med oss till en bekant som leder frigörande andning. Jag andades; fick först bilderna av Brysselerfarenheten för ögonen. Den här gången hände det andra saker i mig. Jag kommer idag inte ihåg detaljerna, men jag kände att det fanns något här att söka vidare i. 

Det blev sensommar 2021, och jag kom till den kurs som Mats gått. Den frigörande andningen blev en central del av det som satte djupa avtryck på mig. Under en fikarast dök också ett ord upp i förbifarten, när en av deltagarna berättade att hen träffat kursledaren tidigare på en andningspedagogsutbildning. Andningspedagog – det ordet slog an en djup och kraftig ton i mig. Liksom en stor nyfikenhet. Väl hemma googlade jag fram information om en utbildning som skulle börja i januari i 2022. Och jag anmälde mig. 

Jag har nu gått halva kursen, och ska nu ta emot egna övningsklienter i frigörande andning. Kursen har dock ett bredare fokus, och jag har samlat på mig mycket kunskap och praktiska övningar för andning generellt (även om det finns oändligt mycket mer att lära och upptäcka). 

Under året har jag upplevt hur andningsövningarna gjort jag blir allt bättre på att ta till mig kroppens signaler och reglera påslag av stress och starka känslor i vardagen. Jag har andats mig igenom och slutit fred med tunga upplevelser och känslor. Andningen har också gjort att jag har färdats i rymden, liksom vilat i fullständig stillhet i nuet. 

När jag fick frågan i våras om jag håller kurser i andning, svarade jag ett självklart och djupt inifrån kommande Ja. Och nu är det snart fysisk premiär för ”Intro till ditt andetag”. 16 november för Stockholmsbor (och tillresta) ges det möjlighet till en tretimmars guidad date med andningen för allt från nyfikna nybörjare till vetgiriga vana. Med teori och praktik. En onlineversion är också under planering (mejla mig på sara(at)saramodig.se om du vill få notis när det blir dags!). Anmäl dig här om du vill lära mer och utforska olika dimensioner av en av de häftigaste funktionerna vi har i vår kropp! Eller tipsa någon i din närhet som du tror är intresserad. 

Axis mundi

Även om vi lever i en heliocentrisk värld 
går samtidigt världsaxeln rätt genom mig. 
I vars och ens egen värld är vi centrum och mitten av allt. 
Axis mundi löper rakt genom var och en av oss, 
oavsett om vi är
människor, djur, träd eller klippor 

Nord och syd, väst och öst förenas i mig.  
Igår och imorgon möts 
mitt i mitt enda eviga nu. 
Himlen och jorden dansar kind mot kind och smälter samman
i det här som man alltid har med sig; 
det överallt varandes här. 

Jag befinner mig alltid och överallt 
på just denna plats, 
i just denna tidpunkt,
som kontinuerligt rör sig genom rumstiden. 
Oföränderligt i att vara nu, vara här. 
Och ändå ständigt i förändring i förhållandet till sammanhangen
i det yttre och inre.

Lekandes liv

Det var när jag skulle skriva mitt senaste inlägg som jag studsade till på underrubriken i titeln till bloggen. ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet”.

Strävan. Ett ord jag förknippar med kamp, den där kampen som så länge varit min självklara följeslagare i livet. Kampen, som har en nära relation med hoppet. Men som jag sedan några år har kommit att observera mer på distans för att i stället välja vila och varande som grundton, vilket jag skrivit om tidigare: ”Bättre när jag inte tar i”.

Det lilla gruskornet låg och skavde i mig några dar.

Så en lördag förmiddag, i en online andningssession med Steph Magenta (rekommenderas för dig som är intresserad av frigörande andning, breathwork eller vad du väljer att kalla det) slog insikten ut i blom. Tänk om jag skulle byta ut strävan, kampen mot lek? Mot dans?

Efter andningen väntade uppgiften att städa lägenheten. Bestämde mig för att leka med perspektivet att se städningen som en lek. Det gick som en dans! Inte som i snabbt – nej, köket som sunkat ner sig rejält efter sjukdagar fick ta fem timmar att städa. Men det blev inte tråkigt och kändes inte som en börda. På söndagen fortsatte jag med resten av lägenheten, på samma lekande, dansande vis.

Att leka, dansa med livet betyder inte att jag inte tar det på allvar. Något av det mest allvarliga och ”på riktiga” som finns är barn som är hängivna i sin lek eller dans. Och det är med barnets inställning som jag går in i testet – eller leken om du så vill – av lek och dans som livshållning.

Därför byter jag nu ut underrubriken också. ”Om min lek och min dans med det goda i livet.” Vilka tankar, vilka känslor väcker det hos dig?

Kvinna i dans

Midsommardröm

Nyss var dagen som längst och ljuset som ljusast. Naturen är på sitt bästa lekhumör och plockar fram ny blomning varje dag ur sin leklåda. Nuet är sällan så undflyende som denna tid på året; samtidigt sällan så intensivt närvarande. 

Midsommarens magi för mig långt tillbaka i tiden, till när människornas kultur var en delmängd av naturen. Då kulturen löd under naturens lagar om dansen mellan mörker och ljus, liv och död, aktivitet och vila, rörelse och stillhet. Om att aldrig ta ut mer än vad som behövs här och nu, kanske till och med i tillit till att det finns mer den dag vi behöver det. I alla fall i något slags acceptans av risken att stå utan för att därigenom underordna sig principen om potentialen för tillräcklighet.

När rädslan växte sig större än tillit och acceptans föddes civilisationen, vars lagar vi sedan dess underkastat oss själva. Inte nog med det, vi har också tagit och tar alltjämt oss fortfarande friheten att underkasta resten av naturen samma civilisationslagar. Med vilken rätt?

Människan har en särställning i världen i kraft av sin tanke- och föreställningsförmåga, som ger henne kraften att, i civilisationens namn, omforma och ursupera naturen  – inklusive människan själv. Med denna kraft följer ur ett kosmologiskt perspektiv också motsvarande ansvar för helheten – ett ansvar som civilisationen hittills förhållit sig på ett närmast tonårstrotsigt sätt till: jag är större, jag vill ha och det nu, jag behöver ingen annan än mig och mina likar. Är vi redo för och är det möjligt att låta vår kollektiva mänsklighets frontallob mogna till vuxenhet snart?

Jag satte mig ner för att skriva en poetisk betraktelse över midsommarmagin. Orden har tagit andra vägar. Måhända drivna av en växande insikt i mig om behovet av att balansera ett liv som i hög utsträckning levts i  civilisationens rike med härskarna Tanke, Intellekt, Logik, Kontroll, Bedömning och Mätbarhet på tronerna. 

I min midsommardröm vill jag (bland annat) fira och förankra i Gaias rike. Moder jord, som, i kär lek med den flödande kraften av liv-död-liv som genomsyrar kosmos, befruktas med och föder fram grönska, blomning, frukt och näring. Jag sanndrömmer genom att med andningens hjälp flytta hem lite till i min kropp och dess rötter som sträcker sig djupt ner i Gaias mystiska mörker av vila och växtpotential. I sanndrömmens sinnlighet tar jag in grönskan och blomningen och jasmindoften och koltrastsången och smultronsmaken som Moder jord föder fram. Och min midsommarsanndröm rymmer sällskapet av mina barn, mitt mest kraftfulla arv till den natur som mänskligheten varit och är en del av i tusentals led genom tiden. 

1 juni igen

Ja, jag repriserar ett inlägg igen. Med några korta tillägg av nya tankar. Vi kom att prata om fenomenet nystart (på engelska fresh start effect, som bland annat podden Dumma människor gjort ett avsnitt om) häromdagen jag och kollegorna. Hur vi gillar ett nytt år, en ny termin, en ny månad, en ny vecka… det ger oss känslan av att allt är möjligt och att den här gången ska det där projektet minsann gå i mål.

Och idag är det första juni. Sommarens första dag. Med 100 dagar av en alldeles ny sommar framför oss, 100 dagar av det som många av oss som bor i Sverige längtar efter under resten av året. Lagom med värme (även om de dagar då värmen är just lagom kan vara ganska så få), ljusa kvällar (som snabbt blir mörkare), grönska och (någorlunda) lättsamt sinne som gör att det känns enklare att umgås och vara.

Det är en finfin tid att ta tillvara några av de livsråd för ett helhjärtat liv som jag återkommit till under åren här på bloggen, och som jag för sex år sedan – galet vad tiden går – tillämpade i skapandet av videon nedan. Då skrev jag också:

Det handlar om att värna några aspekter av mitt sanna jag: utforskande och experimenterande. Och jag har GARANTERAT fått frigöra mig från kraven på att vara perfekt

Inlägget är ett uttryck för tacksamhet och glädje över sommarens rikedom, lediga dagar, blomsterprakt och solens värme mot huden. Och det är ett skapande, som, för att jag ska kunna stå för det, kräver att jag frigör mig från min mångåriga vana att fastna i jämförelsetänkande.

Det är en lek – med ord och toner, sång och bilder, liksom med digitala verktyg. Och det känns faktiskt som lite av ett meningsfullt arbete.

Så – beväpna dig med generositet och välvilja  (ja, jag försöker ta mig bort från perfektionstänkandet genom att släppa något som jag själv tycker är långt från perfekt – men jag tänker inte tala om på hur många och vilka ställen eller i vilken omfattning, för då kommer du bara att lyssna och titta efter det… ). Här är en hyllning till 1 juni och sommaren i min första multitrackinspelning (sååå bra utmaning och träning att sjunga kör med sig själv!).

Hur kommer du leka, experimentera, skapa i tacksamhet och glädje i sommar? Dela gärna och låt oss andra glädjas med dig!