Att bjuda in sitt hjärta

Jag jobbar en hel del med facilitering till vardags, det vill säga att leda workshops, dialogmöten och andra former av sammanhang där människor möts för att utforska en gemensam utmaning eller uppgift, nå beslut och göra åtaganden för att ta bollen som man fångade vid mötet och spela vidare i vardagen.

En metod/ansats/skola för att göra detta går under benämningen The Art of Hosting. Det är ett så vackert begrepp. En konstform är det verkligen. I det lägger jag att det inte är något man kan läsa sig till bemästrande och excellens i, utan något som man måste göra för att utvecklas i. Jag lägger också ett stort mått av kreativitet i det: att utifrån behov, förutsättningar och sammanhang – och inte minst de människor och den dynamik som finns och uppstår dem emellan – skapa processer som öppnar för, bjuder in en god dialog med nyfikenhet, prestigelöshet, lyhördhet och gärna också en hel del skratt.

Bjuda in skrev jag. Hosting – värdskap. Att skapa ett rum och hålla en rymd där nya insikter kan väckas, engagemang ta form och åtagandet för det där första steget på tusenmilafärden (eller för den delen kanske det 472:a – lika viktigt det för att fortsätta i önskad riktning) manifesteras.

I en annan del av min vardag coachar jag personer. Coaching beskrivs ibland som ett stöd i att ta sig från ett nuläge till ett önskat läge mot bakgrund av de erfarenheter och mönster som man etablerat genom livet. För mig behöver inte coaching alltid handla om en utvecklingsresa framåt mot ett bestämt mål (jag vet att mål, inte minst SMARTA, ofta ses som en viktig del av coachingprocessen. Jag är inte odelat positiv till de där smarta målen. Ibland kan det vara smartare att tillåta sig något som är mer löst i kanten.). Det handlar lika mycket eller mer om ett område eller en fråga i en människas liv som hen vill ta sig an på något sätt – om så ”bara” genom att byta perspektiv. Det kan handla lika mycket om expansion och fördjupning som utveckling och strävan framåt.

Facilitering och coaching har en hel del gemensamt. Inte minst genom att det handlar om att bjuda in till ett rum och en rymd där utforskande kan ske. Och för mig är det viktigt att skapa rum som inte bara bjuder in huvudet. Utan som också, och kanske framförallt, bjuder in hjärtat.

Vi är fantastiska varelser, vi människor. Förmögna att ta in och forma vår värld med hjälp av analys och logik, med känsla och intuition och med våra sinnen och vår kropp. Ju mer av alla dessa förmågor vi kan använda, sätta i rörelse, ta vara på energin i, desto djupare tänker jag att våra insikter och åtaganden kan ta fäste i oss. Och det är i alla de perspektiven som jag vill facilitera och coacha. Med hela människan, för hela människan.

Har du en fråga eller område som du vill ge ett rum, en rymd att utforskas i? Kanske kan jag få bjuda in dig och ditt hjärta till det. Om det gäller facilitering hittar du mig och mina grymma kollegor här. För individuell coaching kontaktar du mig här.

Helhjärtat

Mitt årsord för 2022 är helhjärtat.

Hjärtats två kamrar är platsen där himmel och jord möts. Där medkänslans och kärlekens logik föds och bor. Det är platsen dit jag går när jag vill lyssna, se, känna och vara varsevarande med hela mig.

Hjärtslagen anger grundpulsen i livets egen polyrytmik, sammanvävda med dygnets timmar, årets skiftningar och livets faser. I varje slag bor ett dyrbart, alldeles unikt nu, som i sig rymmer dåtid och framtid i ett flöde av evighet.

Intentionen att leva och bidra till förutsättningar för andra att leva helhjärtat visar mig på vägen som bär genom integritet. Att inför mig själv och andra stå för och i det som är min sanning.

Den visar på vägen där mina ord, min tystnad och mitt lyssnande flödar ur mig för att skapa i linje med livets närande krafter. Inte i prestationens, manipulationens, svara-upp-mot-förväntningarnas, få-sista-ordets eller medberoendets ödeläggande framfart.

Intentionen visar mig på en resa där hjärtats och med det kärlekens intelligens varsamt tar ledarstaven och för hjärnans/tankens, magens/intuitionens, könets/kreativitetens och kroppens/varandets intelligens genom året. Ett år där dagar av glädje, lust, frustration, vemod, hopp, längtan, vrede, sorg, förundran och tacksamhet träs upp på årstråden för 2022.

Jag återvänder till Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv och mina egna reflektioner kring dem som stöd på vägen. Och jag återkommer till två sånger, som får bli årets signaturmelodier.

Seasons of love (från musikalen Rent)

Helhjärtat (Ingemar Olsson)

Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. 2016:s årsord var Sanning och balans, 2017:s Varsam glädje, 2018:s Hälsoglädje, 2019:s Hållbar ekonomi, 2020:s och 2021:s Hållbar.

Ursinne och förtryck

Ursinne och förtryck. Intimt sammanbundna. Tänk dig ett vulkanutbrott. Jordytan bryts plötsligt upp av urstarka krafter som släpper fritt det som hållits nere, legat och sjudit under ytan en lång tid.

BIld av jmarti20 från Pixabay

Det som sjuder under ytan i våra liv är bland annat orättfärdigheter, förtryck, förminskanden, överträdelser av det som är vår innersta kärna. Av det som är viktigt för oss, oavsett om det handlar om oförrätter som begås mot oss själva eller mot andra på sätt som går på tvärs med våra djupaste värderingar. 

Sunt är att ge uttryck för ursinnet, vreden och ilskan. I andning, i mer eller mindre välartikulerade och sammanhängande ljud, i kroppens rörelser (så länge de inte skadar andra eller mig själv). 

Annars tar kroppen om hand om det på sitt eget sätt. Skriker i smärta: ”visa mig själv respekt, ta mig själv på allvar, ge mig själv den plats som är min att ta i världen!” 

Och ingen förändring sker i det som felats och felar mig. 

Ingen förändring är möjlig förrän jag visar min kärna den respekten, tar den på det allvaret och ger mig den plats i världen som är min att ta som det innebär att tala högt och tydligt om det som kokar och kokat där under ytan. Om det jag tigit om, fast hela min varelse känt att det är fel. Om det jag slätat över, av rädsla för att vara obekväm, förlora anseende och status, bli betraktad som mindre vetande. 

Vreden är en av de sju klassiska dödssynderna. Och om vreden blir vår dominerande, långsiktiga drivkraft till förändring riskerar vi nog att missa målet (som ju är ursprungsbetydelsen av ordet synd). I ilska tänker vi inte konstruktivt, och en ursinnig människas seende är mer av tunnel än vidsträckta och mångfacetterade perspektiv. Det innebär dock inte att ilskan, vreden, ursinnet inte är klarsynt. Tvärtom. 

Efter ett liv av att värja mig för ilskan, vreden, ursinnet, kan jag äntligen ta in att det är en av de bästa och mest exakta tändgnistorna som finns för att tydligt och klart sätta strålkastarljuset på förtrycket, orättfärdigheten, förminskandet, felandet. I mina egna, andras eller systemens beteenden. 

När att jag till fullo tagit in och gett uttryck för vredens kraft, behöver jag sedan omvandla den glödande energin till empatisk, utforskande, urskiljande, kreativ, konstruktiv rörelse framåt. I den processen är vreden en god tjänare, men en ganska så farlig herre. För kropp, för själ och inte minst för de relationer som förändringen förutsätter. Ett pågående vulkanutbrott bränner och förgör. När lavaströmmarna lugnar sig och andra krafter i naturen tar över, börjar livet spira. Då kan nya öar, skärgårdar, landmassor och kontinenter i tillvaron ta form och frodas. 

Surtsey 1999. Redan tre år efter utbrottet 1963 slog fåglar bon på ön. Ett år senare hade mossorna börjat etablera sig på ön och lavarna kom ytterligare tre år senare. 1998 hade den första busken slagit rot, och enligt Wikipedia räknar man nu med att två till fem nya arter om året slår rot där.

Bild: The original uploader was Worldtraveller at English Wikipedia., CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons

Happy nationaldag 2021!

(Jag bygger vidare på ord från tidigare år.)

Precis som i rubriken är det med Mitt Sverige.

Mitt Sverige är en blandning av gamla och nyskapade traditioner, av historia mitt i nutid och ständigt framväxande framtid. Mitt Sverige är fädernelandets granit som genom seklen tar nya former genom influenser från vår omvärld.

För på samma sätt som en individ blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige till i flödet av människor, idéer och skeenden mellan oss som bor här och den mångfacetterade omvärlden.

Blå himmel och en mångfald av gula blommor. En bild som symboliserar det Sverige jag drömmer om och arbetar för: ett möjligheternas land för många, genom mötet mellan människor med alla våra likheter och olikheter. Och en blånande, stor och vid rymd att växa och utvecklas i.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten (en text jag för övrigt gärna skulle se att DN släpper betalväggen för). Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. De lyder:

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.



Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

HTTPS://WWW.DN.SE/NYHETER/DILSA-DEMIRBAG-STEN-DU-KAN-BORJA-MED-ATT-FRAGA-DIG-SJALV/?FORCESCRIPT=1&VARIANTTYPE=LARGE

Och jag tänker på diktarens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

STIG DAGERMAN

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa möjlighet att känna delaktighet och ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt och murbyggande. Men som också skulle kunna läsas med andra glasögon: ligger inte vår tapperhet idag i att fortsätta värna det öppna samhället, med respekt för alla människors lika värde? En text som kan tolkas som att det kärlekens tecken som kören besjunger handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Och att den handlar om kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Och jag lyssnar på Kent, när de, med vad jag tolkar som vemodig ömhet och kanske samtidigt med både kritisk och ironisk hållning, sjunger om dagens Sverige, i all sin komplexitet och mänsklighet. Samma känsla av tillhörighet och tillgivenhet som i OD:s hyllning av den svenska flaggan och det orden i den symboliserade i den tid när K G OssianNilsson skrev dem. Men samtidigt med en mer komplex känsla, i en tid när vi sett och ser hur stolthet över nationen och dess symboler i dess fanatiska och extrema versioner förminskar och förgör människor.

Kärleken och bekännelsen till de värden som som jag lägger i raderna om den svenska fanan ovan bör givetvis inte stanna vid landets gränser. Men just idag vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på plätten eller bär den i vårt hjärta.

Så – happy nationaldag 2021 till dig, bästa läsare!

Livet i en fyrfältare – del 1: Om fyra f-ord

Vi kom att prata om det där med förändring och utveckling i helgen, jag och M, där vi satt på tvärbanan på väg till Gullmarsplan.

Måste vi ständigt växa som människor, måste vi hela tiden utveckla oss, måste vi konstant våga förändringen? Det var i den lite lätt tvära frågan vi kom att stanna ett tag, passande nog där på tvärbaneresan på väg till Gullmarsplan.

Jag har länge varit av uppfattningen att svaret på den frågan är ”ja”. Det framgår bland annat av undertiteln på den här bloggen: ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet: för att inspirera och inspireras”. Strävan. Efter det goda i livet. När jag skriver de här orden inser jag att det faktiskt kan vara en paradox. (Vilket livet i och för sig är fullt av.)

Min psykolog/coach Alla frågade mig en gång, efter en lång stunds tystnad av den sort hon lärde mig att älska istället för att rädas: ”Måste det alltid vara en kamp för dig?” Jag hade väl vridit och vänt på något av alla de områden i livet där jag tyckte mig otillräcklig, men där målet var sååå värt att kämpa och försöka förändras för. För det var ju det goda jag strävade efter.

När man betraktar sakernas tillstånd på det klot som vi bebor tillsammans, så framstår behovet av att mänskligheten lyfter sig själv i håret ur flera olika perspektiv ganska klart. Och mänskligheten består ju till syvende och sist av människor som du och jag. Så visst finns det saker att kämpa med. Och för.

Och utan utveckling blir det väl bara stagnation och kanske till och med avveckling. Den föreställningen har jag alltså länge skrivit under på. Med emfas. Jag har stört mig på de som förespråkat förnöjsamheten, som manat till kamp mot det budord i vårt samhälle som predikar den ständiga förändringens primat. Er ber jag nu om ursäkt för min halsstarrighet och mina skygglappar.

Jag är ju samtidigt en stark troende på livet som en radda av ”både och”. Av dikotomier, dualiteter och växelverkningar. Sorgen och glädjen. Kris och utveckling. Vila och aktivitet. Lek och allvar. Varför skulle inte det gälla människovarandet också?

Vårt samtal där på tvärbanan hann bölja fram och tillbaka på den korta sträckan innan det lade sig tillrätta vid stranden av en fyrfältare (med numera åtta år som konsult är det lätt hänt…).

Den ena axeln sträcker ut fyrfältaren i dimensionen mellan förändring och – ja, vadå?

Jag började med att skriva förnöjsamhet som motpol. Det passade också bra in på det citat som M i något slags synkronicitet skickade samtidigt som jag satte mig för att börja skriva på det här inlägget. Citatet kom från en artikel med tips inför utvecklingssamtalet:

Johan Fogelberg lyfter fram att målet faktiskt kan vara att behålla nuvarande arbetsuppgifter. 

– Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är, men då behöver man sätta ord på det så att chefen förstår att man inte är ambitionslös utan att just nu känns det bra, jag gör rätt saker. Och då kanske man kommer överens om att ingen kompetensutveckling behövs.

Delaryd, C. ”Experterna: Så fångar du chefens öra under medarbetarsamtalet.” Artikel i Ny Teknik 2021-02-15

”Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är…”. Förnöjsamhet. Och fortsättning, som M föreslog i vår chatt kring citatet och det här inlägget. Att fortsätta med det man gör, utan att känna behov av att ändra på något. Det låter lockande.

Vi var också inne på fördjupning som motpol till förändring. I och för sig är fördjupning också en slags förändring. Men i en annan riktning än de gängse associationerna till den där förändringen som på något sätt märks tydligast på utsidan, och som kanske främst drivs av yttre tryck av något slag. Yttre tryck i form av exempelvis den allmänna kulturen i samhället, familjevärderingar eller arbetsplatsens strukturer.

Fyra f-ord: förändring med motpolerna förnöjsamhet, fortsättning och fördjupning. Jag slänger in ett ”nästan f-ord” som ännu en alternativ motpol: vila (”nästan f ”eftersom v är ett tonande f…). Att vila i förnöjsamheten och fortsättandet. Kanske är det det som bereder plats för fördjupningen. För att stanna upp. Slå läger. Komma hem. Efter återresan från livets Gullmarsplan och alla ambitions-, utvecklings- och drömdestinationer som de många förändringsspåren förbinder den med.

Det är en viktig del av det goda i livet. En del som undflyr strävan. Som bara kan uppstå när jag släpper strävan. Släpper kampen.

Vad tänker du om förhållandet mellan förändring och… ja, vad tänker du som förändringens motpol?

(Orden på den andra axeln då? Dem återkommer jag till.)