Han tystnade och tänkte en liten stund. Så sa han (ungefär så här):”Det är festligt det där med hastighet och växlar. När hastigheten ökar, behöver växelhjulet gå långsammare för att inte motorn ska skära”.
Med en kalender som gör att vårterminen kommer att gå i hög hastighet och en samtidig längtan att sakta ner, insåg jag att jag behövde hitta växelfunktionen i livet. Jag testtänker nu på den som förmågan och tillfällena till mikropauser och -återhämtning i vardagen. Att skapa, men kanske framförallt ta tillvara, ögonblick då jag kan ge tanken och känslan fri rymd att vila i, istället för att rastlöst söka distraktion och fortsatt dopaminpåslag från sociala medier, nyheter, mobilspel eller städande av garderober.
Andning. Läsning (av pappersböcker). SensingYoga. Ligga sked i tystnad. Promenader (när antingen jag plockat fram det garderoberna förmår av broddar och broddförsedda skor eller väglaget blivit snällare.) Ha tråkigt. Handarbeta (har en evighetsstickning som jag börjar på, river upp, börjar om på. Och har massa pärlor som väntar på att bli till smycken). Morgon- och kvällsritual med närvaro och reflektion. Digital fasta. Parasympatisk musik, dvs musik som ger den där känslan av rymd, vila, ro, evighet. Här ett Spotifyexempel med den magiska vokalensemblen Voces8.
Min tanke är att det inte ska behövas långa stunder åt gången. En prototypande vår väntar.
I mitt plöjande av kunskap om fysisk, mental och själslig hälsa, liksom i samtal med terapeuter och coacher, för att inte säga vänner med samma intresse, har jag ibland återkommit till betydelsen av rutiner, ritualer och riter. I dagens lucka, när vi nu står inför några traditionsfyllda dagar, funderar jag lite över innebörden i de olika orden. För det finns en koppling mellan tradition och rutin, ritual och rit.
För mig är rutin något som jag regelbundet gör i en viss situation (en återkommande tidpunkt eller plats t.ex.) utan nämnvärd eftertanke eller djupare mening. Tandborstning, att låsa dörren, att packa väskan eller att be om ursäkt om jag krockar in i någon i tunnelbanan eller på stan är exempel på rutiner i min vardag.
Ordet kommer från ursprungligen från franskans ”route” i betydelsen väg, stig, bana. I svensk etymologisk ordbok ges ordet betydelsen ”genom övning uppnådd färdighet” eller ”kunskap om vägen”.
Det handlar om handlingar eller tankar som vi ”gör” regelbundet, som ett slags ”standard procedure” som Wikipedia beskriver dem som. De hjälper oss att få struktur på vår tillvaro, och är ofta del i en följd av handlingar, där den ena aktiviteten triggar den följande utan att vi behöver ägna den någon tankemöda. Vi tänker därför oftast inte på att vi gör dem förrän vi blir störda i vårt görande av dem på något sätt – till exempel genom att vi blir avbrutna eller genom att vi glömmer bort dem om någon tidigare triggerhandling uteblir eller blir störd.
Det finns en nära koppling mellan vana och rutin. Och jag tänker att rutinen visserligen hjälper oss till hälsa genom att den ger struktur och sparar (tanke-)energi. Men det är bara en aspekt. Beroende på rutin kan hälsoutfallet skilja sig åt. Rutinen att ta ett glas vin när man kommer hem från jobbet kan, om man ha otur, utvecklas till något inte fullt så hälsosamt.
Ritualen är på samma sätt som rutinen något som jag gör regelbundet, med hyfsat tät frekvens. Den stora skillnaden är att ritualen är betydligt mer laddad med mening än rutinen, som inte sällan sker så gott som mekaniskt.
Symboler för goda ritualer (i flera bemärkelser). En kaffe med reflektion, tack.
Ordet ritual kommer från latinets ritualis: ”det som hör till riten, det religiösa bruket – ”ritus”. Ritus var i sin tur den beprövade erfarenheten av att göra något på ett visst sätt. Wikipedia anger att ”The original concept of ritus may be related to the Sanskritṛtá (”visible order)” in Vedic religion, ”the lawful and regular order of the normal, and therefore proper, natural and true structure of cosmic, worldly, human and ritual events”. Även ritualen handlar alltså om att skapa struktur i livet. Och jag associerar till struktur som i en yta med struktur, en lätt relief. Med nivåskillnader mellan det som står ut och det som står tillbaka. Ritualen som ett sätt att ge relief åt tillvaron. Att göra den mer urskiljningsbar.
Riten i sin tur – ja, ordet härrör uppenbart även det från latinets ”ritus”. Wikipedia tar upp tre typer av riter:
övergångsriten, som förändrar en individs sociala status på ett påtagligt sätt – från barn till vuxen, från ogift till gift, från elev/student till utexaminerad genom examen ex.
gemensamma riter, antingen av religiös karaktär, eller olika festivaler. [Eller Kalle Anka 15.00 på julafton, tänker jag.]
personliga riter, som pilgrimsresor, avgivande av vigsellöften eller edgångar av olika slag.
De begrepp som ligger närmast till hands i min vardag är rutinen och ritualen. De handlar båda om handlingar eller vanor som jag regelbundet gör, men som beroende på den vikt som jag lägger i handlingen faller i den ena eller andra kategorien.
Genom att välja att betrakta en handling som det ena eller det andra kan jag välja en handlings innebörd. Att låsa dörren kan ske på rutin – och allra oftast är det fallet. Men jag kan också välja att stanna upp en millisekund, låsa dörren och känna tacksamhet för att jag har någonstans att bo, ett hem som andas skönhet och påfyllning, liksom för dem som jag delar mitt hem under olika former. Att mitt yngsta barn varje kväll, när han var i åttaårsåldern, hojtade ”Go’natt familjen” innan han somnade, blev för mig en kär ritual som uttryckte vår sam- och tillhörighet till varandra.
Det sista vi gjorde på jobbet innan julsemestern var en projektretro. Jag har tänkt på det som en värdefull rutin för lärande och utveckling i vårt sätt att driva projekt. Vad skulle hända om vi väljer att betrakta det som en ritual?
Just nu är jag inne i en 12-dagars ritual för att slå an ton och sätta intention för det kommande året. Med önskelappar, drömnoteringar, tarotkort och runor utför jag en ritual för att lägga grunden för ett år med en fond av medvetenhet och reflektion.
I perioder har jag haft ritualen att reflektera över den gångna veckan och fånga stunder av tacksamhet och förundran, vilket inte minst märkts här på bloggen. Det är en djupt meningsskapande ritual, som jag vill ta upp igen på det nya året. Jag kan verkligen rekommendera den även till dig som inte redan tillämpar den.
Riter har jag tidigare inte haft så många. I år blev jag blev i och för sig varse att vår tradition att klä gran och julpynta tillsammans inför 1 advent (förra året var det visserligen bara mellanbarnet och jag som deltog) för mig varit en rit som markerat ingången i jultiden. I år, när han flyttat hemifrån, ville sig inte riten här hemma. Och det var tomt.
Annars befinner sig familjen i en period av övergångsriter. Studenter och en sista grundent till våren, barnens fyttar till egna boenden. Mellanbarnet klädde i år sin egen julgran. Och konstaterade att det innebar att han var vuxen på riktigt. Se där en vacker övergångsrit i mina ögon och mitt hjärta.
Personliga riter är något jag funderat länge på – att markera formulerandet eller uppnåendet av vissa mål är något som definitivt förtjänar mer genomtänkta riter. Eftersom 2023 kommer att, om allt går enligt plan, innebära slutförandet av två andningspedagogs/-guidekurser och en yogainstruktörskurs finns det potential att utforska här.
Dagens luckpaket är en inbjudan att reflektera över vilka rutiner, ritualer och riter du har respektive skulle vilja ha i ditt liv. Har du någon rutin som du skulle vilja göra till ritual, om inte annat lite då och då, för att uppmärksamma den djupare meningen som kan läggas i handlingen?
Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg.
Jag är inte religiös, men absolut inte ateist. I perioder har jag trott på småfolk, kanske mer i fantasin än i verkliga livet, men även på spöken och änglar. På energier som är mer än bara det som existerar på den här planeten, i den här dimensionen. Något som kommer med budskap om framtiden. Någon skulle säkert kalla detta för gud. För mig spelar det inte så stor roll var det är, men jag är öppen för att det finns högre makter, att det finns liv efter detta och att det finns energier som omsluter oss. Som vill oss väl.
Min mamma sa redan när jag var liten: ”var försiktig med vad du önskar dig, för förr eller senare får du det du önskar”. Vi skickar ut en signal, en önskan eller en fråga till universum och tillbaka kommer ett svar, eller en gåva. Jag tror på karma, om du av ger av dig själv, får du tusenfalt tillbaka. Det behöver inte vara så att du får något tillbaka från just den personen som du har gett något till, utan gåvan kommer från ett helt annat håll.
Att dela med sig var grunden till nätverket Magma, som jag startade i Öresundsregionen 2002. Det var ett nätverk för kvinnor verksamma inom kulturella och kreativa näringar. Nätverket hade till syfte att vi skulle dela med oss av oss själva, kunskaper, idéer och kontakter för att stärka varandra. Tillsammans gjorde vi massor med spännande saker, mässor, konferenser, studiecirklar, nätverksträffar, antologier. Medlemmar startade företag tillsammans, gjorde olika projekt ihop. Vi växte i hela Skandinavien och under en tid var Magma Sveriges ledande genusdrivna sociala innovation. Jag var och är fortfarande oerhört stolt över Magma och även om nätverket inte finns kvar idag, har det skapat värdefulla relationer för väldigt många människor, inklusive mig själv.
Genom Magma kom jag bland annat i kontakt med healing, yoga, klärvoajans och meditation. Jag började uppmärksamma tecken i naturen, olika budskap, från andra sidan, från universum. Ofta kommer budskapen i form av ett djur. Jag har inte alltid förstått vad de har att säga, men så upptäckte jag Carina Solöga Högman, författare till boken, Djurens språk. Solöga och boken har skänkt mig så mycket glädje. Här kan jag slå upp vad universum vill säga mig. Några av er tycker säkert att detta bara är flummigt, men för mig är det inte så. Jag bär med mig boken överallt, för tecken, det finns där, det handlar bara om att se dem. När min pappa låg vid dödsbädden, så pratade vi just om Djurens språk, och jag bad honom att hålla kontakten från andra sidan. Det gör han, inte dagligdags, men då och då, när jag behöver det.
Första gången kom han som en fjäril, en svart sorgmantel med ett vitt band. Den satte sig på en snöhög utanför ytterdörren och jag minns att jag tyckte det var konstigt, med en fjäril mitt i vintern. Men när jag förstod, att det var ett meddelande från pappa, brast jag i gråt. Enligt Solöga kommer sorgmanteln med följande budskap:
Ta dig an livet med entusiasm och optimism. Min gåva till dig är att ha en lätt väg att vandra på. Här handlar det om att svåra vägar kan göras lätta. Rena dig själv från smärta och lidande genom att ge uttryck för det. Kalla sedan tillbaka kraften och välj att känna t ex optimism, entusiasm eller kärlek. Du kan skapa dig en lätt väg, fri från sorg, smärta, bördor, genom att helt enkelt välja det!
Det var precis vad jag behövde höra då. Jag fick kraft att välja en väg fri från smärta.
För några veckor sedan, på fars dag, körde jag från Luleå till Skellefteå för att träffa en av mina bästa vänner som jag faktiskt har lärt känna genom Magma. När jag hade parkerat bilen kom en kråka och satte sig på takboxen. Den satt där länge och iakttog mig. Den var inte rädd alls. Just kråkan är speciell för mig och pappa. Vi skrev en saga ihop när jag var barn, Kråkan Kraak. Pappa viskade den i örat för mig. Från början var det pappa som hittade på alla hyss Kråkan Kraak hade för sig, men efter hand var jag med och skapade och tillsammans låg vi där vid läggdags och viskade och hittade på historier. Jag älskade de stunderna. Det kändes mysigt, tryggt och spännande. Jag visste ju inte var vi skulle hamna, pappa, jag och Kråkan Kraak. Nu satt han där på bilen, utanför Sara kulturhus, i Skellefteå, på självaste fars dag. Pappa kändes så närvarande och det kändes tryggt.
Nyligen, när jag var i Egypten, kom en fågel flygande igen och slog ser ner alldeles intill mig. Jag tänkte åter igen, att det är pappa som hälsar på. Denna gång i form av en falk som enligt Solöga kommer med följande budskap:
Var segerviss, du är på väg mot ditt livs mål. Positiva budskap är på ingång. Min gåva till dig är att känna tilltro till framtiden.
Så nu gör jag det, känner tilltro.
Dagens luckpaket innehåller en uppmaning att även du försöker se universums tecken och tolka djurens språk. Jag förstår om du inte har boken hemma, men googla på solöga och djuret du ser, så kommer du att kunna läsa vad den kommer med för budskap till just dig.
Jag ligger i soffan hos särbon, mätt och belåten efter söndagsfrukosten, och funderar på dagens program. Tankarna går mellan blogginlägg som ska skrivas, kurser som ska kommas ikapp, glöggmingel och promenad som ska avnjutas, måltider som ska lagas och skåp att rensa och sortera.
Tanken på de där skåpen och de prylar som jag vet att jag har, men ofta glömmer bort eller inte hittar när jag behöver dem, blir plötsligt allt överskuggande och en längtan efter den där perfekta hotellrumsordningen där allt har och är på sin plats tar plats i kroppen.
Kommer på mig själv med vad jag håller på med, tar ett mentalt steg tillbaka och tänker på den om inte nyrensade så iallafall nystädade klädkammaren. På sovrummet, där den nya fondtapeten med kastanjeblad möter mina ögon varje morgon. På mitt kök, som nu har drygt ett år på nacken och som jag fortfarande blir alldeles varmlycklig av att komma ut i.
Ser att jag har gjort det igen: låtit bilden av den svarta pricken fylla hela synfältet, fast det finns ett helt vitt papper att ta in.
Det är skillnaden mellan att vara i ett bristperspektiv och ett tillräckligtperspektiv. Så ofta har jag hamnat, och hamnar fortfarande med jämna mellanrum, i bristperspektivet.
Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt med pengar på kontot, inte tillräckligt organiserat hemma, inte tillräckligt bra förälder/dotter/syster/vän, inte tillräckligt med tid, inte tillräckligt med böcker lästa, inte tillräckligt kompetent…
Min kloka dotter sa häromdagen att hon insett hur mycket som handlar om hur man väljer att se på saker och ting. Jag är så tacksam att hon nått en insikten tidigt i livet. För den besparar oss mycket energidränerande frustration. Så att vi istället kan lägga den energin på det som är viktigt för oss, alldeles oavsett vad det handlar om.
För var och en av punkterna ovan kan jag välja att se det vita papperet där den svarta pricken målats dit. Jag har en kropp som andas, rör sig, berör och berörs, njuter. Jag har en ekonomi som gör det möjligt för mig att ha ett eget, vackert boende i en härlig del av Stockholm. Jag har något slags grundordning hemma, och förresten är det bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Jag har goda relationer med mina barn, mina föräldrar, min syster och mina vänner. Jag jobbar heltid med ett roligt jobb och gör dessutom sjukt mycket roliga saker på fritiden. Jag läser och lyssnar konstant på böcker och poddar, så ny kunskap, nya insikter och upplevelser den vägen får jag definitivt till mig. Jag kommer aldrig att bli fullärd, men har massa kompetens inom många olika områden som jag använder efter bästa förmåga. Fullt tillräcklig.
Dagens luckpaket till dig är frågan om vilken svart prick du låter fylla ditt synfält på bekostnad av det vita papperet. Är det en reell brist, eller är det i själva verket tillräckligt om du tittar på det från ett annat håll?
Jag har slagits flera gånger på sistone av att många sammanhang kring personlig utveckling och psykisk hälsa pratar om de fysiska, emotionella och mentala perspektiven. Punkt. Och de finns, som du som följer den här julkalenderbloggen säkert märkt, med i vår modell för ledarskap och personlig utveckling. Vi har ju dock lagt till två, det sociala respektive det existentiella perspektivet. För att vi båda har upplevt att de är viktiga aspekter i våra egna livsresor. Tillägget gör vi i gott sällskap, för när WHO definierar livskvalitet och hälsa finns både de sociala och existentiella perspektiven med.
WHO:s definition av existentiell hälsa inrymmer åtta olika delperspektiv:
Upplevelse av sammanhang
Existentiell styrka och kraft
Tillit som livskraft
Meningen med livet
Upplevelse av helhet
Harmoni och inre lugn
Upplevelse av förundran
Förhoppning
Min egen erfarenhet av att ha en utmattningsdepression säger mig att min mentala hälsa har ett starkt samband med min existentiella hälsa. För min upplevelse av mening med livet och av helhet var försvagad. Min harmoni, mitt inre lugn, förmåga att känna förundran och hopp var utraderad. Och forskningen stöder min upplevelse av detta samband, som sannolikt är dubbelriktat.
Jag slås också av att det offentliga samtalet om existentiella frågor blivit synligare på senare tid. Eller är det bara jag som blivit mer uppmärksam? Jag tar bara två exempel här, men de är många fler. DN har under de senaste veckorna publicerat ett antal artiklar på temat med artiklar av bland annat Kristina Lindquist (som sörjer sin förlorade kristna tro), Björn Wiman (som går i kyrkan och bär ett kors runt halsen som ”ett tecken som gör det lättare för mig att hålla fast vid det jag uppfattar som heligt och rättfärdigt i denna värld” och Hanna Hellquist (som saknar de ritualer som hon skriver att vi slängt ut med religionen och att hon ”en vacker dag ska … våga [sig] in i värmen igen”. I en av kvällstidningens Expressens bloggar samtalar Eric Schüldt och Natalie Lantz om frågor som i högsta grad är existentiella, som huruvida de känner sig värdefulla och värda att älskas eller vem/vad är gud för dem.
Kanske bidrog pandemin till att aktualisera och öppna för samtalet om de existentiella frågorna. Frågorna som handlar om vad det är att vara människa. Om liv och död, kärlek och altruism, mening och sammanhang.
Ett vet jag, och det är att för mig är det viktigt att sätta ord på även det existentiella perspektivet. Även om det rymmer frågor som ofta är svåra att fånga i ord.
Ofta landar jag i min barn- och ungdoms kristna språkdräkt. ”Nåd”. ”Försoning”. ”Helgelse”. ”Förlåtelse”. Att ha tillgång till bibelns texter och alla de psalm- och sångtexter som gnuggades in i hjärnvindlingarna under den första delen av mitt liv ser jag som en rikedom idag. Fast jag en gång i tiden hade en stark ambition att bidra till att modernisera det religiösa språket. För orden kändes främmande, obsoleta och alienerande i det moderna samtalet.
Idag är det tillräckligt för mig att de hjälper mig att orientera mig i tillvaron. Jag fyller dem inte längre med tron på en personlig gud, men de hjälper mig att förstå och beskriva viktiga delar av mitt liv ändå.
Och jag funderar på vad som händer med ett samhälle där språket för det existentiella perspektivet har utarmats. När vi famlar för att fånga det där tomrummet, oron, rädslan eller varför inte också förundran, kärleken och glädjen som är del av livsvillkoren. Söker efter sätt att beskriva det för oss själva och för andra. Vad tror du?
Dagens luckpaket är en inbjudan till dig att reflektera över hur de åtta delperspektiven i WHO:s definition av existentiell hälsa ter sig i ditt liv:
Upplevelse av sammanhang
Existentiell styrka och kraft
Tillit som livskraft
Meningen med livet
Upplevelse av helhet
Harmoni och inre lugn
Upplevelse av förundran
Förhoppning
Jag vill lägga till Upplevelse av tacksamhet. För mig är det en bärande del i min existentiella upplevelse av livet, och jag har många gånger skrivit om det här på bloggen, bland annat i detta inlägg.
Det är stora frågor det handlar om. Kanske känner du att du behöver någon att bolla med, någon som kan lyssna på dina ord och reflektioner kring detta. Du kan hitta stöd genom att söka på existentiell coaching eller existentiell terapi på nätet, eller genom att vända dig till Jourhavande medmänniska.
