21 december – Min syn på design

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg.

Jag drivs av utveckling, oavsett om det handlar om att utveckla en plats, ett företag, en produkt eller tjänst eller en människa. Och när jag utvecklar använder jag design. Min syn på design beskrivs i 8 punkter nedan. 8, som för mig handlar mycket om design, ständig utveckling som går i loopar – man upptäcker, definierar, utvecklar, levererar, utvärderar, gör om, runt, runt. 8:an påminner också om SVID:s designmodell ”Double diamond” som utgår från Design Councils modell och som SVID, Stiftelsen Svensk Industridesign (där jag sitter i styrelsen) använder för att förklara och visualisera designprocessen (se nedan). 

Figuren visar designmodellen ”Double diamond” som utgår från Design Councils modell och som SVID nu använder för att förklara och visualisera designprocessen.
  1. Design handlar alltid om att utgå från användaren. I en kommun handlar det om att ha invånaren i fokus, men även besökaren, företagaren – ja, alla som vistas och verkar på en plats. Coachar jag en entreprenör eller adept kliver jag in i adeptens roll och försöker se världen utifrån adeptens ögon, planerar jag en konferens, eller en utbildning tänker jag alltid på mottagaren, likaså om jag skriver något. Vem ska läsa, varför och vad ska den personen få ut av det jag producerar? 
  2. Design handlar om att göra det enkelt. Och att förstå och ta ut kärnan. Det enkla är ofta det svåra och därför är det så viktigt att sätta sig in i en situation och att försöka förstå de behov som finns. Jag brukar samla in massor med material när jag utvecklar en ny produkt eller tjänst, jag kastar in all information i en tratt, maler och maler och till slut kommer essensen ut – kärnan. På en plats handlar det om att hitta platsens identitet. Platsens DNA och själ. När det har blivit tydligt, blir allt så mycket lättare att utveckla och det blir mycket lättare att kommunicera sitt budskap och att förklara varför man gör vissa val. Metoden använder jag i alla mina processer, inte minst nu när jag har börjat studera igen. Jag tar in massor med information, men ganska snart plockar jag ut det viktigaste. 
  3. Grunden är att lyssna. Och observera. Eftersom jag är journalist i grunden är jag bra på att lyssna och att ställa frågor. Men det handlar också om att ställa rätt frågor och att formulera sig rätt och att lyssna på inte bara det som kommer ut som ord, utan även vara observant på hur det sägs, varför det sägs, och på vad som inte sägs. Det vill säga det där mellan raderna. Det handlar om att vara totalt närvarande, att ta in hela rummet, hela situationen, hela människan. 
  4. Hela människan. Är något som jag och min kompanjon Sara verkligen har tagit fasta på. Tillsammans med har viutvecklat konceptet ”En hel hand” som hela den här julkalendern bygger på. ”En hel hand” är en metod för utveckling av ledarskap och självledarskap som utgår från hela människan, kroppen, hjärnan, själen, våra relationer och det universiella/andliga. 
  5. Prototypa. Testa. Design handlar också om att testa saker i skarpt läge. För att se, känna, upptäcka hur något fungerar eller inte fungerar. Här är det viktigt att få feed-back i ett tidigt skede, så att fel går att rätta till för att spara tid, resurser, pengar, energi.
  1. Samskapa. Korsbefrukta. Dela med sig. Design för mig är att samskapa, blanda kompetenser och att dela med sig. Det har varit grunden i allt jag gör, nätverket Magma för kvinnor från olika branscher, sektorer, kulturer, samhällsklasser, alla utvecklingsprogram somjag ligger bakom till exempel ”Dags att designa Norrbotten” och ”Latitude-66 Mentorship” som är ett utvecklingsprogram med syfte att rusta Norrbottens framtida ledare.Design för mig är att dela med sig av sina kunskaper, erfarenheter, framgångar, misstag, idéer, kontakter. När flera hjärnor tänker och skapar tillsammans blir allt mycket större och bättre, speciellt om man har olika bakgrund.
  1. Alla sinnen. Design handlar om upplevelsen, av en plats, en produkt eller tjänst. Och upplevelsen förstärks av våra sju sinnen, de vanliga fem – syn, lukt, smak, hörsel, känsel, hörsel, samt balans (balans som fastställer kroppens inriktning i förhållande till tyngdkraften så att en gynnsam kroppsställning kan bibehållas, men också balans i livet – mellan jobb och fritid etc.) samt fantasi (förmågan att skapa inre bilder, känslor och föreställningar)
  1. Leverans. Design handlar såklart om att få fram en färdig produkt eller tjänst. Något som går att använda. Som skapar nytta. Det behöver inte vara något revolutionerande, utan det kan räcka med ett nytt sätt att tänka, utföra en tjänst, en ny metod. När man går in i en designprocess handlar det ofta om att något behöver förbättras, förändras och utvecklas. Man går från nuläge till ett nyläge/ett önskat läge. Det svåra är att hitta hur:et, hur tar jag mig till det önskade läget. Design är ett stöd i den processen. Viktigt i processen är också att hitta rätt utmaning – vad är egentligen problemet? Och hur utvecklar jag rätt lösning?

Jag själv utvecklar nya metoder hela tiden som jag testar och utvecklar tillsammans med andra. Jag tror att det är därför design känns livsviktigt för mig. Jag designar livet. Och allt som finns i det.

Dagens luckpaket innehåller en kort övning som jag kallar now-wow-how. Fundera på din livssituation. Hur har du det nu? (now) Lista allt som är bra och även det som är mindre bra. Tänk på hur du skulle vilja att det var. I det bästa av världar skulle jag … (wow), så funderar du på hur du ska ta dig dit (how).

Denna lilla övning går att applicera på det mesta. How:et är kanske det svåraste, Här kanske du måste ta hjälp av någon annan? Kommer du inte på svaret nu, kanske du kan fundera under julen. Du får gärna återkoppla till oss. Vi är så nyfikna på era now-wow-how-resor. Lycka till!

”Being alive takes time”

I min dagsbok, Mark Nepos ”The book of awakening”, läser jag idag om vikten av att låta en känsla, en erfarenhet få ta sin tid att klinga ut i mig innan jag kastar mig in i nästa ögonblick av livet. Precis som vågorna även dagarna efter att stormen lagt sig, till synes utan anledning, fortsätter att skölja in över västerhavets röda granithällar sköljer känslor och erfarenheter över mitt röda hjärta (som tur var inte är av granit). Och behöver få göra så i relativ fred för att jag till fullo ska ta in och göra till mitt. Varsamt hålla i själens händer, känna in form och färg, se och förnimma hur den rör sig, växer, drar ihop innan den kommer till ro och jag kan integrera den genom att försiktigt plantera den sätta ner den i hjärtats trädgård.

Orden i en annan bok, Ärvda svar av etnologen Ida Hult, får mig att känna igen hur vi, 2000-talets människor, jagar ”känslan av handling” genom att vi ”beställer en sak” – föreställningarna om det perfekta livet med djup, mening och oceaner av tid – men ”serverar en annan” – det kortsiktiga agerandet och ögonblickliga tillfredsställandet av begär, anammandet av quick fixes och ett uppmärksamhetsspann kortare än en guldfisks minne. ”Hellre ett halvfabrikat till middag än en djupgående förändring. Hellre ännu en ny diet än att hitta ett förhållningssätt som fungerar över tid”.

”Det är lättare att fylla på med saker och inspiration utifrån än att förändra sig inifrån” skriver Hult. Och, aj, ”Vi tror att med mer information och inspiration kommer vi att ändra beteende, och så köper vi ännu en bok”. Jag läser orden och tittar på min hylla med nyinköpta böcker som jag avser läsa i jakten på upplysning och den blixt av insikt som jag någonstans uppenbarligen fortfarande väntar på.

Mina gjorda erfarenheter och känslor talar om för mig att det jag behöver är tid att låta kroppen kliva i hjärnans skor och på allvar börja vandra de stigar som all min kunskapsinhämtning och inspirationsjakt trampat upp under åren. Det tar tid, inte minst från den (initialt mycket roligare) inspirationsjakten, och det är bra mycket mer obekvämt än att sätta mig i den sköna läsefåtöljen och slå upp ännu en guidebok till själens upptäcktsresa i livet. Handlingen är dock den ofrånkomliga tredje delen av den förändringens treenighet som insikt och beslut utgör de två andra delarna av. Och att ”det är bara att börja” som en bekant ofta hävdat genom åren, tja, det är sant i princip, men ”bara” är inte sällan stort som Mount Everest. Eller i alla fall Möllehöj.

Att leva tar tid. Tid som vi har ett okänt mått utmätt åt oss av. Som jag lätt lurar mig till att fylla med en ständig rörelse framåt och utåt, i jakt på nya erfarenheter, nya perspektiv, nya kunskaper. ”Vidga mitt universum”. Tid som också behöver få tas att vidga inte bara det yttre, utan det inre universumet. Att låta kroppen, själen, hjärtat hinna ikapp huvudet. Genom att gå inåt, neråt, mot djupet koppla ihop den med här:et, nu:et och kongruensen av de val jag gör idag med det som är viktigt för mig på sikt.

Bänkar utanför Masmo tunnelbanestation. En inbjudan att slå sig ner i vardagen och vänta in kroppen.

Frigörande andning

Jag har ridit på nymånens skära. 
Jag har varit en ton i sfärens musik.
I bröstet en stråle från ljusaste stjärna.
Jag smakat ett grand utav himmelrik. 

Jag har låtit den djupaste skammen
Bli synlig och tydlig och sedd,
Bli hållen så varsamt i famnen.
Hos medkänslan plats blev beredd. 

Och själen i frihet sig svingar
I rymden av evighetsnu 
Blir buren av andningens vingar
Och vilar i livskraftens djup. 

Ursinne och förtryck

Ursinne och förtryck. Intimt sammanbundna. Tänk dig ett vulkanutbrott. Jordytan bryts plötsligt upp av urstarka krafter som släpper fritt det som hållits nere, legat och sjudit under ytan en lång tid.

BIld av jmarti20 från Pixabay

Det som sjuder under ytan i våra liv är bland annat orättfärdigheter, förtryck, förminskanden, överträdelser av det som är vår innersta kärna. Av det som är viktigt för oss, oavsett om det handlar om oförrätter som begås mot oss själva eller mot andra på sätt som går på tvärs med våra djupaste värderingar. 

Sunt är att ge uttryck för ursinnet, vreden och ilskan. I andning, i mer eller mindre välartikulerade och sammanhängande ljud, i kroppens rörelser (så länge de inte skadar andra eller mig själv). 

Annars tar kroppen om hand om det på sitt eget sätt. Skriker i smärta: ”visa mig själv respekt, ta mig själv på allvar, ge mig själv den plats som är min att ta i världen!” 

Och ingen förändring sker i det som felats och felar mig. 

Ingen förändring är möjlig förrän jag visar min kärna den respekten, tar den på det allvaret och ger mig den plats i världen som är min att ta som det innebär att tala högt och tydligt om det som kokar och kokat där under ytan. Om det jag tigit om, fast hela min varelse känt att det är fel. Om det jag slätat över, av rädsla för att vara obekväm, förlora anseende och status, bli betraktad som mindre vetande. 

Vreden är en av de sju klassiska dödssynderna. Och om vreden blir vår dominerande, långsiktiga drivkraft till förändring riskerar vi nog att missa målet (som ju är ursprungsbetydelsen av ordet synd). I ilska tänker vi inte konstruktivt, och en ursinnig människas seende är mer av tunnel än vidsträckta och mångfacetterade perspektiv. Det innebär dock inte att ilskan, vreden, ursinnet inte är klarsynt. Tvärtom. 

Efter ett liv av att värja mig för ilskan, vreden, ursinnet, kan jag äntligen ta in att det är en av de bästa och mest exakta tändgnistorna som finns för att tydligt och klart sätta strålkastarljuset på förtrycket, orättfärdigheten, förminskandet, felandet. I mina egna, andras eller systemens beteenden. 

När att jag till fullo tagit in och gett uttryck för vredens kraft, behöver jag sedan omvandla den glödande energin till empatisk, utforskande, urskiljande, kreativ, konstruktiv rörelse framåt. I den processen är vreden en god tjänare, men en ganska så farlig herre. För kropp, för själ och inte minst för de relationer som förändringen förutsätter. Ett pågående vulkanutbrott bränner och förgör. När lavaströmmarna lugnar sig och andra krafter i naturen tar över, börjar livet spira. Då kan nya öar, skärgårdar, landmassor och kontinenter i tillvaron ta form och frodas. 

Surtsey 1999. Redan tre år efter utbrottet 1963 slog fåglar bon på ön. Ett år senare hade mossorna börjat etablera sig på ön och lavarna kom ytterligare tre år senare. 1998 hade den första busken slagit rot, och enligt Wikipedia räknar man nu med att två till fem nya arter om året slår rot där.

Bild: The original uploader was Worldtraveller at English Wikipedia., CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons