Ny måne – ny intention

Igår var det nymåne igen och dags att sätta en ny intention för den nya måncykeln, den fjärde för året.

Den nya intentionen började pocka på redan för några dagar sedan, under inflytande av vårsol, fågelsång, altanhäng och vårblommor. Det är uteliv som ska levas och utforskas de kommande 27 dagarna.

IMG_3384

Mycket passande, nu när Spanienvärme väntas till våra trakter. Passande också när två säckar trädgårdsjord står och väntar på att fylla ut och ge ny näring åt mitt pyttelilla gerillaland nedanför balkongen. När den nyinköpta sekatören nästan studsar av otålighet att få ge sig på kaprifol och buske av okänd sort som ska ansas hårt. När svartvinbärsbusken, koriandern och myntan väntar på att grävas ner i det nyfixade landet.

Andra saker jag drömmer om att göra ocb uppleva i utelivet denna förvår är att kula utomhus, promenera, att cykla och att utforska vilda örter för att fylla frys och smaklökslusten med. Helena är en inspiratör i detta, och snart ska jag gå på nässel- och kirskålsjakt efter hennes modell.

Stillhet, Att säga nej för att skapa rymd och Det sakraliserade, överlåtna livet har stått i fokus under tidigare måncykler detta år. Kan lugnt säga att praktiken med att sätta en intention och låta den växa och utvecklas i måntakt har varit av godo för mig så här långt, och gett bränsle till mitt årsord Hälsoglädje. Är ganska så säker på att så blir fallet med Uteliv också. Bara tänk på allt D-vitamin som kroppens depåer hungrar efter att få fylla på!

PS. Vaddå måncykel tänker du kanske. Jo, inspirerad av kära vännen Tess vill jag ta hjälp av en av de cykliska perioder som finns i världen, måncykeln, för att lägga lite extra vikt vid någon aspekt av livet som jag vill jobba lite extra med. Om du jämför med fysisk träning, så väljer du kanske att avsätta en vecka eller månad eller termin åt att nöta in, fokusera på en viss rörelse eller moment i rörelsen. Same, same but different!

 

Leva experimenterande, leva lärande

I en kommentar till inlägget om Tystnad och vanor skrev Helena

Och så tänker jag vidare att JA, se vad som funkar – inte funkar – saknas i de vanor du etablerat under året. Och använd kunskapen konstruktivt. Framför allt tror jag dock det i grund och botten är nyfikenheten som driver mig, dvs, ”vad vore möjligt om… jag började göra x, y eller z?” och att jag då faktiskt också VILL undersöka det!

Jag har funderat på vad hennes ord väcker hos mig. Och jag har insett att det ligger ett viktigt perspektiv i det hon skriver (så klart).

Jag har insett att när jag ger mig ut på vägen till  en ny vana så är det blodigt allvar. Vägen är en av alla de vägar som ska leda till min mer fullkomliga personlighet (jo, jag erkänner, såna fåfänga tankar har jag. Det har jag fått syn på när jag funderat på detta.)

Det här förhållningssättet gör att det blir ett misslyckande när jag inte lyckas upprätthålla eller etablera en ny vana. Inte ett lärande. Och jag som har som mitt livsmantra ”Att lära är att leva”!

Ler ömsint åt att jag inte sett den här delen av elefanten mitt framför mig. Jag har haft fokus på lärande utifrån andras kunskap – att lära av mina egna erfarenheter har jag inte funderat på i så stor utsträckning som del av mitt lärande och liv.

Så – jag bestämmer mig för att prova om ett mer experimenterande, ett mer lekande förhållningssätt till att pröva stigar mot nya vanor kan vara något för mig. ”Lekande” för att det är så djupt mänskligt, för att det är så vi lärt oss alla våra grundläggande förmågor och vanor som barn, och inte minst för att ta bort en del av det blodiga allvaret med vilket jag i hög utsträckning närmat mig utveckling och expansion.

En vana som jag länge längtat efter att etablera och som jag för tillfället känner mig ordentligt grundad i är daglig meditation. Idag firar jag 100 dagar i följd med minst 10 minuters meditation! Woopwoop!

IMG_3400

 

Rumtid

Jag utforskar min intention Det sakraliserade, överlåtna livet. Min coach Alla visade mig här i veckan på vad jag känner är en central aspekt av det. Jag sa något om att ”göra något med tiden”. Och hon kontrade med att ”låta tiden göra något med/av mig”.

I senaste avsnittet av On Being intervjuas poeten Naomi Shihab Nye. Hon utvecklar bland annat tanken att vi alla tänker i dikter. Och i hennes ord dök ett japanskt begrepp upp, som handlar om precis det här – yutori:

I do think that all of us think in poems…. And I think that is very important, not feeling separate from text; feeling your thoughts as text, or the world as it passes through you as a kind of text — the story that you would be telling to yourself about the street even as you walk down it, or as you drive down it; as you look out the window, the story you would be telling. It always seemed very much, to me as a child, that I was living in a poem — that my life was the poem. And in fact, at this late date, I have started putting that on the board of any room I walk into that has a board.

I just came back from Japan a month ago, and in every classroom, I would just write on the board, “You are living in a poem.” And then I would write other things just relating to whatever we were doing in that class. But I found the students very intrigued by discussing that. “What do you mean, we’re living in a poem?” Or, “When? All the time, or just when someone talks about poetry?” And I’d say, “No, when you think, when you’re in a very quiet place, when you’re remembering, when you’re savoring an image, when you’re allowing your mind calmly to leap from one thought to another — that’s a poem. That’s what a poem does.”

And they liked that. And a girl, in fact, wrote me a note in Yokohama on the day that I was leaving her school that has come to be the most significant note any student has written me in years. She said, “Well, here in Japan, we have a concept called ‘yutori,’ and it is spaciousness. It’s a kind of living with spaciousness. For example, it’s leaving early enough to get somewhere so that you know you’re going to arrive early, so when you get there, you have time to look around.” Or — and then she gave all these different definitions of what yutori was, to her. But one of them was: “After you read a poem, just knowing you can hold it — you can be in that space of the poem, and it can hold you in its space, and you don’t have to explain it. You don’t have to paraphrase it. You just hold it, and it allows you to see differently.*

Att leva med rymd. Som i berättelsen om den gamle indianen, som när han rest till en plats med moderna färdmedel, satte sig och ”väntade in själen”.

Detta förhållningssätt tänker jag på, och har börjat träna mig i, denna vecka. Att ge utrymme för att ”låta tiden göra något med mig”. Att låta mitt undermedvetna och alla de komplexa samband jag befinner mig spela ut sina kort och lugnt betrakta dem innan jag gör nästa medvetna drag.

Det är en del i att leva helgad och överlåten till livet.

IMG_3191

*Min översättning: Jag tror att vi alla tänker  i dikter. ”Och jag tror att det är mycket viktigt, att inte känna sig åtskild från text; att känna dina tankar som text eller att världen passerar genom dig som en typ av text – berättelsen som du skulle berätta för dig själv om gatan även när du går längs den eller när du kör längs den; när du tittar ut genom fönstret – den berättelse, du skulle berätta. Det verkade alltid väldigt mycket så för mig som barn, att jag levde i en dikt – att mitt liv var dikten. Och faktiskt, på senare tid har jag börjat sätta det på tavlan i vilket rum som helst som jag går in i och som har en tavla.

Jag kom precis tillbaka från Japan för en månad sedan, och i varje klassrum brukade jag bara skriva på tavlan: ”Du lever i en dikt.” Och sen brukade jag skriva andra saker som var relevanta för just den lektionen. Men jag upptäckte att eleverna var mycket fascinerade av att diskutera det. ”Vad menar du med att vi lever i en dikt?” Eller ”När? Alltid, eller bara när någon pratar om poesi? ”Och jag brukade  säga,” Nej, när du tänker, när du är på en mycket lugn plats, när du minns, när du njuter av en bild, när du låter ditt sinne lugnt gå från en tanke till en annan – det är en dikt. Det är vad en dikt gör. ”

Och de tyckte om det. Och en flicka i Yokohama skrev faktiskt ett meddelande till mig den dagen jag lämnade hennes skola som har blivit det mest betydelsefulla meddelande som någon student har skrivit till mig på många år. Hon sa, ”Jo, här i Japan har vi ett begrepp som heter ”yutori” och det är rymlighet. Det är som att leva med rymlighet. Till exempel, att gå tillräckligt tidigt när du är på väg någonstans så att du vet att du kommer fram tidigt, så att du har tid att se dig omkring när du kommer fram.” Eller – och så gav hon alla dessa olika definitioner av vad yutori var, för henne. Men en av dem var: ”Efter att du läst en dikt, så kan du bara hålla den – du kan vara i diktens rum och den kan hålla dig i sitt rum, och du behöver inte förklara den. Du behöver inte parafrasera den. Du håller bara den, och den låter dig se annorlunda.”

Nymånens skära

Denna den tredje måncykeln detta år. Den tillägnas ett sakraliserat, överlåtet liv.

Det är begrepp som är hämtade från den kristna traditionen. Och jag tar med mig de begreppen från den traditionen där jag vuxit upp, till den plats i livet där jag befinner mig nu. En plats där konfessionsgränserna inte är relevanta. Där gud inte är en person med drag av en aldrig så kärleksfull förälder, utan den allt genomsyrande energi som skapar, river ner och skapar nytt igen. Den kärlek som vi människor bär varandra och oss själva genom dödskuggornas dal med. Den fulla närvaron i tiden, i rummet, i relationen i samtidigt samband med dåtid och framtid, här och vid universums gräns.

Begreppet sakraliserad livstil hörde jag i höstas. Inför denna nymåne har det krupit fram i medvetandet igen. Igår kväll fick det sällskap av begreppet överlåtelse, som fanns med i Desmond och Mpho Tutus bok Om godhet.

Vad det innebär för mig vill jag alltså utforska de kommande 28 dagarna. Ett vet jag redan, och det är att det handlar om att lyssna och se. Inåt och utåt. Utan att döma och etikettera.

Jag är så nyfiken på vad jag kommer att höra och se!

Säger nej för att skapa rymd

Hur går det med min intention som jag tidigare skrivit om, att säga nej för att skapa rymd? Denna kväll är det fullmåne, och eftersom jag följer månens faser i min intention låter jag den under dessa dagar blomma ut till fullo. Jag iakttar, gör, reflekterar och lär.

IMG_2897

Oj, vad jag har lärt denna vecka. Har sett flera mönster av tankar och göranden hos mig själv som skapar massa stress; stress som inte sällan rinner över genom ögonens tårkanaler. Tankarna och görandena handlar om att jag ofta, ofta, läser in en massa antaganden om vad andra vill och förväntar sig av mig och de skeden som jag är en del av. Jag jobbar hårt för att göra människor nöjda och glada, ofta(st) utifrån antaganden om vad som gör dem nöjda och glada…

När mina antaganden om vad andra vill går på tvärs med varandra och dessutom vad jag vill – ja, då blir det kaos i huvudet. För då lyckas jag ju inte i mitt uppsåt att göra alla glada och nöjda. Och vad är jag då värd…..?

Jag vet ju i grunden att mitt värde inte sitter i att göra andra glada. Därför behöver jag träna mig i att säga nej. Nej till tankespöken och självkritik.

Mitt nej ger mig rymd – och ansvar – för att känna efter, sätta ord på och följa min egen väg. Mina önskningar, mina behov, mina drömmar.

Därför blev det månfotografering med älsklingen ikväll. Därför blir det med största sannolikhet, om vädret är vänligt, ännu en dag i backen imorgon. Med värkande fötter och mjölksyra i alla muskler nedanför höfterna, tror jag. För att utförsåkningen är så kul, så befriande, så meditativt. Och för att det är så kul att göra det med 10-åringen, som är glad som en lax i backen.