Gränser

Inför kvällens nymåne har jag lyssnat inåt efter fokus för de kommande 28 dagarna. Det svar som landat i mig är ”gränser”.

Gränser som i gränser som behöver sättas i relation till andra, likaväl som för mig själv.

En begränsande gräns lade jag bakom mig när jag i morse tog ett morgondopp i 14-gradigt vatten – och njöt av det!

Gränser som behöver upprätthållas och försvaras, men också gränser som spelat ut sin roll och som nu behöver sprängas. Gränser som kanske behöver definieras och upprättas för första gången.

Gränser i förhållande till vad som är viktigt för mig, inklusive mitt egenvärde och rätt att vara varsam med mig själv. Inklusive den djupa meningsfullhet jag upplever i att ge kärlek och skapa rum där jag och mina medmänniskor kan växa och lära om och av livet tillsammans. Inklusive hur jag vill se på och förstå mina medmänniskor och världen vi delar.

Har du koll på dina värnande respektive begränsande gränser?

PS. Vaddå nymåne och fokus för måncykeln (28 dagar)? Jo, som jag tidigare sammanfattat: Inspirerad av kära vännen Tess vill jag ta hjälp av en av de cykliska perioder som finns i världen, måncykeln, för att lägga lite extra vikt vid någon aspekt av livet som jag vill jobba lite extra med. Om du jämför med fysisk träning, så väljer du kanske att avsätta en vecka eller månad eller termin åt att nöta in, fokusera på en viss rörelse eller moment i rörelsen. Same, same but different!

Grundad

Nymåne – ny intention.

I lyssnandet inåt efter vad jag behöver sätta extra fokus på de kommande 28 dagarna hörde jag den svaga viskningen ”grundad”. Och för första gången sedan jag började sätta intentioner per måncykel ville en känsla vara med och leka. Eller snarare ett medvetandetillstånd, att kombinera med intentionen om att utforska mer av vad det innebär för mig att leva grundad. Eller som en bekant formulerat det ”att ha lite mer gravity i livet”.

Tillståndet jag tänker på är det tillstånd som jag hamnar i i slutet av headspacemeditationerna. Andys varma röst uppmanar mig då att släppa lös hjärnan och låta den göra det den vill, vandra dit den vill, utan något särskilt fokus. Paradoxalt nog landar jag då i ett sällsynt tillstånd av inre tystnad, i ett lyssnande, observerande, en väntan på att se vad hjärnan ska ta sig för.

Planen för de kommande 27 dagarna (det var nymåne igår) är därför att lägga extra tid på meditation. Oguidade meditationer, med intentionen att vila i det där lyssnande, observerande, väntande tillståndet där min sedvanligt hektiska tankeverksamhet – tankespinn – får vila. Är nyfiken på vad det kommer att göra med mig.

”Grundad” är därmed också den intention som jag går in i mitt femtioförsta levnadsår med om tre veckor. Det känns tryggt. Som en bra avstamp in i mitt andra halvsekel (eller vad det nu blir).

Vilka upplevelser, associationer och tankar har du kring vad det innebär att känna sig grundad?

Vill du känna glädje? Pröva att titta på träd!

På väg in till jobbet i betongcity lyssnade jag på senaste avsnittet av On Being. Konstnären och illustratören Maira Kalman samtalar med Krista Tippet om ”vardagliga saker att bli förälskad i”. Just när jag kom upp på Vasagatan från pendeltåget, börjar de prata om träd.

Krista Tippet säger: ”Här är en annan rad av dig som jag älskar: ”Vi ser träd. Vad mer behöver vi?” Och Maira Kalman svarar: ”Det är så sant. Det är tungt att vara ledsen. Och naturligtvis tittar jag alltid på de saker som gör någon mindre ledsen, det vill säga glad, vilket inte är ”det vill säga” överhuvudtaget. Så att gå och titta på träd är verkligen en av världens härligheter, och vi säger ”var glad!” när vi ser såna saker.

Samtalet löper vidare. De konstaterar bland annat att träd ”bara är”. Och Maira Kalman avrundar med att säga: ”du vet, löv växer på träd, och fåglar sitter i träd, och fåglar sjunger, och det är ett enda helt vackert paket”.

Eftersom jag har glädje som intention denna måncykel, hajade jag till. Att betrakta träd och bli glad av det? Tja, varför inte? Jag testade med de vinterkala, jämnt och glest utplacerade träden som var det enda organiska material (förutom människorna) som prydde Vasagatans trottoarer. De såg lite lessna och malplacerade ut. Men visst, deras spretiga, levande och lätt anarkistiska (om än beskurna) form var vilsam för ögonen.

Så kom jag fram till Norra Bantorget och parken. Där breder träden ut sig på ett annat sätt. Och där väntade den på mig – glädjen över skönheten i kronornas former, barkens olika textur beroende på sort, det harmoniska mötet mellan stammen och marken. Inget träd är det andra likt. Ändå är de fulländade som just de exemplar de är.

När jag började bläddra bland mina bilder till de här raderna om den nyupptäckta källan till glädje, fick jag syn på att sambandet mellan träd och glädje inte är nytt för mig. Jag älskar uppenbarligen att betrakta och fotografera träd med alla deras detaljer och i deras olika sammanhang!

Närvarande

Nymåne. Ny intention. Välbekant tema.

Jag har några konkreta behov av att vara när- och härvarande i livet just nu. I träningen och utbildningen till coach. I dejtandet. I oron över leveransen och kundens eventuella intresse för fortsatt samarbete i ett visst uppdrag.

Tack vare några års regelbunden meditation, inte minst med stöd av Headspaceappen, har jag flera verktyg att ta till. Jag bemästrar dem inte. Men för varje gång jag använder dem blir de – och närvarandet – lite mer rotat i mig tänker jag. Känner jag.

Framförallt andningsankaret – gärna ända ner i könet som Tess skrivit om. Dels har det en rent fysiologiskt lugnande effekt på kroppen, dels gör koncentrationen på att känna in andningen att jag måste avbryta tankelooparnas snabba snurr, yrsliga dans och surrande kör.

Sen kroppen. Kroppen, va. Vilken grej för att vara närvarande. Att verkligen känna in fotsulorna mot golvet, mot skosulorna… Att visualisera rötter som går ända in i den glödheta kärnan av jorden. Grundad. Trygg som del av något urgammalt och oändligt.

Och intuitionen. När andningen fått tankarna att lugna sig, glesa ut, så att nåt annat kan få en syl i vädret, då blir det plats för lyhördheten och intuitionen. Två sidor på samma mynt.

Att lyhört observera med alla sinnen, utan att omedelbart värdera och stämpla de intryck som landar i den inre inkorgen – bra/dåligt, rätt/fel. Att lyhört observera inåt, och lita på intuitionens vägvisare.

Att pröva vägen som denna vägvisare pekar på. Inte med ambitiösa sjumilakliv eller i 2:30-minuterstempo, utan med naturlig, intuitiv steglängd och fart. Tillräckligt kort, tillräckligt långsamt för att hinna vara lyhörd för den återkoppling som mina sinnen ger mig och det nästa steg som intuitionen visar på.

Helena berättar i en FB-live om den grundläggande regeln för coaching. För att vara hållbar, resilient människa kanske till och med.

Show up. And respond to what shows up.

Inte mer. Inte mindre. Den regeln prövar jag som ett svar på frågan om Hur jag ska leva den här måncykelns intention, Närvarande.

Lyssna på Helena själv här. Vad händer med dig när du ”show up?” När du ”respond to what shows up”?

Nymåne, ny intention

I onsdags var det dags att bokstavligen niga för nymånens skära och önska sig en ny intention för den kommande måncykeln. De flesta av mina intentioner är sådär flummigt – men angeläget – själsliga: ”stillhet”, ”prestationsbefriad”, ”ett sakraliserat, överlåtet liv”, ”att säga nej för att skapa rymd”, ”lyssnande”.

Några gånger har de varit av mer fysisk, konkret karaktär: ”sensualitet” och ”uteliv” till exempel. Och den här måncykeln blir det så också, och det blir också cykel i flera bemärkelser som gäller: ”trampa på” .

Inspirationen är min nya cykel, tillsammans med det faktum att cykelmomentet i ICA-klassikern slutar den 30 juni. Och att jag bara hade kommit 100 av 300 km då, förra veckan när månen stod i ny.

Idag stämplade jag in min 183:e km, efter att ha satt personligt cykeldistansrekord. Pendling till och från jobbet gör underverk för de avverkade meterna. Och för humöret!