Just som jag bestämt mig för att göra ett sånt där ”i princip”-avsteg från det dagliga bloggandet, dök en association upp i skallen som ändå förtjänar ett inlägg. Det var en vän som på FB suckade över Likgiltighet. Och det var reveljen som fick ett musikaliskt minne att vakna till liv och ställa sig i givakt i huvet mitt.
På det magiska albumet Livslevande med Tommy Körberg och Stefan Nilsson med band finns sången Likgiltigheten är en form, med musik av Stefan Nilsson och Göran Sommerdal och text av Tommy Körberg själv.Det går inte att vara likgiltig inför groovet och ihärdigheten i pianospelet. Inte heller för närvaron och kraften i sången. Här får du både ljud och bild:
Texten ger utrymme för reflektion och tolkning. Det jag hör, är en varning för att gömma oss innaför likgiltighetens förrädiska skal. Om vi gömmer oss för vår rädsla, osäkerhet, glädje, styrka, förtvivlan innanför likgiltighetens distanserande skal, bedövar vi oss så till den milda grad att vi riskerar att krossas av oförmågan att känna, att leva fullt ut den dagen då livet blir alldeles extra påtagligt… genom kärlek, död, födelse, gemenskap eller något annat som hör det livslevande, lång-ifrån-likgiltiga, livet till.
Eller med min husguru Brené Browns ord:
We cannot selectively numb emotions, when we numb the painful emotions, we also numb the positive emotions. (Vi kan inte välja vilka känslor vi ska döva, när vi bedövar de känslor som gör ont, bedövar vi också de positiva känslorna)
The opposite of recognizing that we’re feeling something is denying our emotions. The opposite of being curious is disengaging. When we deny our stories and disengage from tough emotions, they don’t go away; instead, they own us, they define us. Our job is not to deny the story, but to defy the ending—to rise strong, recognize our story, and rumble with the truth until we get to a place where we think, Yes. This is what happened. This is my truth. And I will choose how this story ends. (Motsatsen till att erkänna att vi känner något är att förneka våra känslor. Motsatsen till att vara nyfiken är att vara oengagerad. När vi förnekar våra berättelser och kopplar bort jobbiga känslor, så försvinner de inte; istället äger de oss, definierar de oss. Vårt jobb är inte att förneka berättelsen, men att trotsa slutet – att resa oss starkt, bekräfta vår berättelse och att brottas med sanningen tills vi når en plats där vi tänker att, Ja. Det här är det som hände. Det här är min sanning. Och jag kommer att välja hur den här berättelsen slutar.)
Reblogga detta på Saras goda. och kommenterade:
De senaste dagarna har mörket varit extra påtagligt. Både utomhus och på insidan. (Sannolikt finns ett visst samband däremellan.) Jag funderade till och med ett tag på om det bara var att erkänna att mitt val att lämna mina antidepressiva tabletter var överilat. Att det var depressionen som lagt beslag på färgen i tillvaron igen.
I gårdagens samtal om detta med min ovärderliga coach/terapeut Alla ställde hon frågan om hur jag såg på mig själv och mitt mörker.
Och plötsligt blev jag påmind om en kommentar som jag gav till vännen som insåg att hon varit låg under ett antal månader, och som nu kände igen sig själv igen när det låga gett vika. Jag frågade något i stil med vem hon var när hon var låg om hon inte var sig själv.
Mångas självbild, liksom min, sätter spotlight på de där perioderna i livet när vi mår bra. När ljuset och färgerna finns där, när energi och kreativitet låter oss verka, bidra, möta eller vad vi nu vill göra. Det där mörka, kleggiga, färglösa, intighetiga – det är inte vi. Eller?
Så mycket i universum handlar om balans. Både och. Yin och yang. Aktivitet och vila. Mörker och ljus. Kärlek och sorg. Är sorgen månne kärlekens pant? Eller i alla fall pant för förmågan att älska och uppleva kärlek? ”Allt är mitt, och allt ska tagas från mig” med Pär Lagerkvists ord.
I samtalet med Alla föll spotlighten på hur mitt mörker, som i perioder är djupt, är motpolen till min lika intensiva förmåga till innerlighet och till att älska, beröras av och intensivt uppleva skönheten i musiken, naturen eller mötet med en annan människa. Utan det ena kan jag inte hålla det andra fullt ut.
Den sista pusselbiten i den här tankebanan föll på plats när mitt pendeltågslyssnande på Spotifys sammanställning av mina favoritlåtar 2018 kom till Likgiltighet med Tommy Körberg och Stefan Nilsson. Om den sången, och om Brené Browns tankar om den balans som jag blev påmind om i samtalet med Alla handlar det här inlägget från i april om.