9 december – om konsten att bygga tillit

Vi bor i ett land som i internationella jämförelser brukar benämnas som ett högtillitssamhälle, det vill säga ett land där människor i allmänhet litar på varandra och på de offentliga institutionerna. I just de offentliga institutionerna har tillitsbegreppet aktualiserats extra mycket på senare år, då regeringen 2016 tillsatte den så kallade Tillitsdelegationen för idé- och verksamhetsutveckling bort från New Public Management i offentliga verksamheter. Tillit till gruppen är en viktig del av psykologisk trygghet, som i sin tur har visat sig vara en väsentlig faktor i vad som skapar framgångsrika team. 

Jag, Sara, har på sistone haft flera anledningar att fundera över hur vi kan bygga tillit till varandra. I relationer, i grupper, som ledare och i samhällen. I min kärleksrelation har jag fått uppleva nåden att känna tilliten växa genom att utmanas i att ta ansvar för och vara tydlig med och mina behov och lita på att min partner tar ansvar för och är tydlig med sina. Det har varit tufft för mig, som av ohejdad vana har en tendens att förekomma det som jag tror är omgivningens behov och gränser. Istället för att vänta in och låta motparten känna in och ta ansvar för att uttrycka dem.

Louise Bringselius, forskare i organisation, tillit och ledning vid Lunds universitet och forskningsledare i Tillitsdelegationen har tagit fram en modell för hur tillit skapas, som jag vill ta som avstamp.

Den tillitsskapande processen (med inspiration från Mayer et al, 1995). s. 9 i Bringselius, L. (2017). Tillitsbaserad styrning och ledning: Ett ramverk. (2 uppl.) (Samtal om tillit i styrning). Tillitsdelegationen.

Modellen visar för det första att tillit skapas över tid, i en ständigt pågående process mellan att vi visar en person, grupp eller organisation (i fortsättningen ”person” för enkelhets skull) tillit och att vi får återkoppling från resultatet av vår tillit. För det andra visar den att den tillit vi visar är beroende av i vilken utsträckning vi uppfattar personen som att hen 

  • besitter förmågan att göra det vi förväntar oss av hen (”kunna”), 
  • har integritet nog att agera så att principer och handlingar överensstämmer, även när det är obekvämt (”våga”)
  • är beredd att göra det som är anledningen till att vi vänder oss med vår tillit till hen (”vilja”). 

För det tredje pekar modellen också på att vår benägenhet att känna och visa tillit är beroende av vår egen inneboende förmåga till tillit. Den här punkten påverkas av tidigare erfarenheter, kulturella aspekter etc. För det fjärde pekar den på att graden av tillit hänger ihop med graden av upplevd risk – att låna en person en tia kräver sannolikt en lägre grad av tillit än att låna någon 10 000 kronor, då risken kan antas vara högre ju högre belopp jag riskerar att förlora.

Parterapeuten John Gottman beskriver hur tillit byggs upp över tid i ett antal ”sliding doors”-ögonblick, med syftning på filmen Sliding doors. Där utspelar sig två parallella historier med helt olika utfall, allt beroende på om Gwyneth Paltrow, som spelade huvudpersonen, hann med tunnelbanan eller ej. Innebörden är, som Gottman skriver, att 

In any interaction, there is a possibility of connecting with your partner or turning away from your partner. (I varje interaktion finns det en möjlighet att knyta an till din partner eller att vända dig bort från din partner.)

https://greatergood.berkeley.edu/article/item/john_gottman_on_trust_and_betrayal

Som exempel på vad det innebär, berättar Gottman om han, en kväll när han hade siktet på att fortsätta läsa en deckare han fastnat i, såg sin hustrus ledsna ansikte i badrumsspegeln. Han stod då inför valet att välja sin deckare eller att uppmärksamma sin fru. Valet föll på att fråga hustrun om vad som tyngde. Genom att se och lyssna till hennes berättelse, bidrog han till att stärka tilliten dem emellan. 

Brené Brown har identifierat vad hon kallar för tillitens anatomi. Jag tänker att det handlar om sju stycken värderingar, som vi kan välja att följa eller ej i alla de sliding doors-ögonblick som vi ställs inför i våra möten med andra. Som ledare, vänner, partners, föräldrar, kollegor… Och jag tänker att vi också har de där sliding doors-ögonblicken i förhållande till oss själva – för vi behöver även kunna känna tillit till oss själva för att kunna visa tillit till andra. 

1. Gränssättning – Du respekterar mina gränser, och du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Du är beredd att säga nej.

2. Pålitlighet – Du gör det du säger att du ska göra. Du lovar inte för mycket, utan levererar det du sagt och prioriterar mellan olika åtaganden. 

3. Ansvarstagande – Du står för dina misstag, ber om ursäkt och rättar till. 

4. Tystnadsplikt (eller som i orginalet ”vault – valvet”) – Du för inte saker vidare som du inte har lov att berätta. Jag måste veta att jag kan säga saker i förtroende och att du inte berättar hemliga saker om andra för mig. 

5. Integritet – du väljer det som är modigt framför det som är bekvämt. Du väljer det som är rätt framför det som är roligt, snabbt eller lätt. Och du väljer att leva dina värderingar istället för att enbart prata om dem. 

6. Icke-dömande – Vi kan prata om vad vi känner och behöver utan att döma varandra (eller oss själva, eftersom det hänger ihop med vår benägenhet att döma andra, tänker jag, förf:s tillägg). 

7. Generositet – Du tolkar andras avsikter, ord och handlingar så generöst du kan. 

s. 234-235 i Brown, B. (2015). Resa sig stark. Libris, Örebro

I det tillitsskapande i min kärleksrelation, som jag beskrev ovan, ser jag tydligt hur kombinationen av i synnerhet gränssättning, icke-dömande och generositet har varit en gynnsam grogrund. Och tilliten har befästs genom ett växande antal sliding doors-ögonblick där var och en tar ansvar för att ge uttryck för respektive svara med sina behov, idéer och önskemål.

Dagens luckpaket till dig är utmaningen är att identifiera ett sliding door-ögonblick när du valde att handla på ett sätt som, enligt de här punkterna, påverkade andras tillit till dig i positiv eller negativ riktning. Vilken känsla får du i kroppen av att tanken på det ögonblicket och din handling? Vad kan du dra för lärdom av ditt agerande för framtiden? Hur påverkade situationen din tillit till dig själv?

7 december – om skam, samhörighet och sårbarhet

Jag, Sara, citerade terapeuten Laila Dahls definition av emotionellt mod i inlägget om känslor 2 december

”… hävstången du använder när det du behöver göra/säga/vara innebär att på ett eller annat sätt göra dig sårbar – och när att göra dig sårbar är just det som känns läskigt.”

Med inspiration från det citatet plockade jag, inför det här inlägget på tema känslan, fram Brené Browns bok Mod att vara sårbar igen. I den skriver hon om skam, samhörighet och sårbarhet. Om att sårbarheten är ”kärnan, hjärtat, centrum i en meningsfull mänsklig tillvaro” och ”alla känslors kärna”. Utan sårbarhet försvåras kontakten med våra känslor, både de mörka och de ljusa.

Hon skriver också om att en kultur av otillräcklighet är den perfekta grogrunden för skam, skam som väcker vår djupt liggande rädsla av evolutionärt ursprung över att vi inte är tillräckligt … [fyll i valfritt ord] för att få höra till. Vår rädsla för att vi inte längre skulle vara värda samhörighet med andra. 

När jag läser boken, tänker jag att det är det amerikanska samhället hon beskriver. Och att vi väl ändå är mer avslappnade till att vi är dem vi är i Sverige. Eller är vi det? 

När skammen hälsar på, går förnuftet inte sällan i baklås. Upplevelsen av skam triggar vårt flykt/fajt-beteende. Inte sällan kapar reptilhjärnan hela kommandocentralen. Personerna som Brown intervjuat berättar om okontrollerbar vrede, galenskap eller avstängning som reaktion på skammen. Och som jag känner igen mig. Alltifrån ett dräpande svar, gärna av ”what about you”-karaktär, till de brännande, okontrollerbara tårarna som får mig att krympa och känna att jag riskerar att lösas upp och försvinna på samma sätt som Elphaba, den gröna häxan i musikalen Wicked, enligt sägnen skulle göra när hon kommer i kontakt med vatten. Jag har varit i dem. Eller om de till och med har varit mig.

Upp med skölden, ladda vapnen, spring in i grottan och göm mig för världen – allt för att skydda mig mot skammen. När det som behövs i själva verket är något helt annat: skamtålighet. Det är inte samma sak som att förneka eller göra motstånd mot skammen. Det är

”förmågan att förbli sig själv när skamkänslorna kommer, att ta sig igenom själva upplevelsen utan att offra sina värderingar och att komma ut på andra sidan skammen med större mod, medkänsla och samhörighet än man hade när man gick in i den.” 

Mod att vara sårbar, s. 75

Brown talar om skamtålighetens fyra delar: 

  • Att känna igen skammen när den attackerar, och förstå vad som väckte den. 
  • Kritiskt tänkande: hur förhåller sig de budskap och krav som triggar skammen hos dig med verkligheten? Står de verkligen för det och den du vill vara, eller är det (din bild av) andras krav, förväntningar och förhoppningar som utlöser känslan? 
  • Öppna dig för medkänsla med dig själv och från andra. Ja. Du läste rätt. För medkänsla, från dig själv. Prova att säga de ord till dig själv som du skulle sagt till en nära vän som var i samma situation som du. ”Så klyschigt”, kanske du tänker. Jag tänker att klyschor ibland uppfattas som klyschor för att det är sanningar som vi av någon anledning värjer oss mot. Men att de blivit klyschor för att de faktiskt är giltiga.
  • Prata om skammen. Dela din upplevelse med människor som du vet stöttar ditt inneboende värde. Sätt ord på vad du känner och vad du behöver. 

Jag började ju det här inlägget med ord om sårbarhet. Varför då så många ord om skammen? För att skam är det som främst får oss att värja oss för sårbarheten. Den, som Brown definierar som 

” en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet”. 

Mod att vara sårbar, s. 37

Och som med all ovisshet och risk krävs det mod för att våga ta steget. Emotionellt mod att våga bli avvisad. Utan att för den skull tappa fotfästet. Och det är viktigt, för att, som jag var inne på i inlägget den 2 december, tror jag att vi alla har mycket att vinna på att våga det modet. Som individer, som familjer, som grupper. Jag tror till och med, som Brown skriver att

”ärliga samtal om sårbarhet och skam kan förändra världen”. 

Mod att vara sårbar, s. 44

Dagens luckpaket är en utmaning igen. En utmaning och en inbjudan att reflektera över vilka skampunkter som du har. Brown beskriver hur hennes intervjupersoner blir berörda över formuleringen

”Aldrig … nog”.

Och hon radar upp ett antal svar som hon fått:

  • Aldrig bra nog
  • Aldrig perfekt nog
  • Aldrig mäktig nog
  • Aldrig smart nog
  • Aldrig ovanlig nog

Någonting högg till i mig när jag läste orden, och jag skrev dit ”aldrig kompetent nog” i slutet av listan.

Vilket eller vilka ord skjuter du in i i formuleringen mellan aldrig och nog? Hur känns det i kroppen när du läser vad du skrivit? Kan du tänka på någon eller några situationer när den här känslan aktiverats hos dig? Vad gjorde du som reaktion på känslan? Hur såg verkligheten ut i förhållande till känslan?

Den här reflektionen hjälper dig att förbereda dig för de första delarna i skamtåligheten, att känna igen och förstå vad som väckte skammen, liksom att pröva realismen i budskapet. För en sak är säker, och det är att vi alla känner skam någon gång. Nästa gång den står där med kniven mot din strupe, redo att ta över kommandobryggan, kan den här reflektionen hjälpa dig att stå bättre beredd.

Återblick #25

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugofemte vecka…

… har jag varit tacksam över

  • känslan av ett väl utfört arbete.
  • en härlig midsommarfest i nya och gamla bekantskapers sällskap.
  • smaken av lingon- och rosépepparsill och kall öl.
  • att få somna och vakna bredvid en annan människa i närhet och lust.
  • att få njuta av sol, ljumma sommarvindar, god mat och dryck på utelokaler (i dubbel bemärkelse) i kärt sällskap.
  • strosande i en av världens vackraste städer.
  • telefonsamtalen med min själabror om livets mörker och ljus.

… har jag upplevt

  • hur min förmåga att skapa befriande rum av kärlek och närvaro växer sig djup och stark.
  • hur mitt tidigare så goda detaljminne är under transformation till något annat. Förhoppningsvis ett minne för helheter och stora drag, och inte bara ett icke-minne…
  • att min ökade acceptans och självuppskattning av min kropp gör att jag för första gången på några år på allvar vågar kläder som är både kvinnliga och sköna i sommarvärmen.
  • njutningen av att promenera barfota på solvarm asfalt och i gräset.
  • den bubblande livsglädjen i dancewalken hem efter härliga timmar i kärt sällskap.

… har jag lyssnat på

  • Maritza Horn och Myntas ljuvliga tolkningar av Nils Ferlins poesi från albumet Bara för längtan.
  • Dag Vags Du får aldrig nog. Hehe. Ligger nog nåt i det.
  • Danny Saucedo i Snacket på stan. En riktig gladpopslåt som dök upp på Spotifylistan Midsommarfest – utan den listan hade jag missat denna succé från Så mycket bättre 2016.

… har jag fortsatt att läsa This Human av Melis Senova. En bok att läsa, reflektera, öva, reflektera utifrån.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Återblick #13 och #14

Låg fart på bloggandet för tillfället. Många inläggsidéer i huvudet, men de kommer inte ut genom fingrarna. Nåväl. Allting har sin tid. Är nöjd med att jag gör mina regelbundna summeringar av livet i återblicksform så länge. Och här är min summering av årets 13e och 14e vecka. De här veckorna…

… har jag varit tacksam och förundrats över bland annat

  • rådjuren, kol- och björktrastarna, hararna i trädgården (nej, jag har inga tulpaner i rabatten som jag ska gräma mig över att rådisarna käkat upp) som påminner mig om att jag är en del av naturen, det större, levande, allt andandes.
  • lyxen att få njuta 50-årspresent i form av avkoppling i bassänger och bastu på Centralbadet med bästa väninnorna P och A, och dessutom bli bortskämd med libanesisk middag på Underbar efteråt.
  • en helt vanlig tisdagskväll som förgylldes av sällskap av goda väninnan H. Samtal, skratt och allvar, prosecco och vårlig supé bidrog till guldglans.
  • spontanhäng i min fantastiska granne Ms nya soffa. Glad för att det var en skön soffa, glad för samtal och själsfrändeskap med M och glad för att få ha ett sådant grannskap!
  • skratt, matiga mackor, gemenskap och aha-insikter med kära vännen E och hans härliga A. Att veta att hjälpen finns där när jag behöver den. Att känna kärlek.
  • ord av kärlek och samhörighet.
  • närhet, åtrå, lust och lek. Bästa hobbyn. Tillsammans med samtal och musik.
  • intressanta och hypotesvändande intervjuer i viktiga projektet.
  • att få träning i kommunikationsarbete, och komma framåt steg för steg mot nya webben.
  • grymt bra uppstart för det team som vi sjösatt på jobbet. En ”sätta spelregler och lära känna-workshop” gav verkligen mersmak på samarbete!
  • att se hur workshopdeltagare ger sig hän i utforskandet av materialet i den flugbindningsövning som kompetenta kollegan Cristine ledde för att deltagarna skulle reflektera runt erfarenheter och ambitioner för sina projekt.
  • att få hjälpa till med min förtjusning i att köra lastbil när Ps son flyttade till egen lya.
  • att få dela utrymme, träning i sannolikhetslära och argumenterande tal, middagsskratt och -samtal liksom promenadgemenskap och filmkväll med barnen ännu en vecka.
  • att uppriktigt kunna svara på frågan om vad jag gör bra: ”att vara förälder”.
  • njutningen av att flexa ut på fredagen och ta en oljemassage hos Kraisorn på Bambad. Avkoppling och återhämtning.
  • att konstatera att min årsintention om Hållbar ekonomi redan är verklighet. Med utvecklingspotential, javisst. Men en helt annan trygghet och lugn, ett helt annat utrymme än på länge har jag nu.

… läser jag

tre böcker parallellt som ger många viktiga insikter om vad det är att vara människa i det moderna samhället. Om vad vi kanske tappat bort på vägen. Och om vad treenigheten kanske handlar om (där väntar ett inlägg, vill jag lova) .. : Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark, Dare to lead av Brené Brown och The master and his emissary av Iain McGilchrist (ja, jag kämpar på med den i e-boksvariant. Snart faller jag till föga och köper den i pappersversion. Det går mycket fortare för mig att läsa i den formen.)

… har jag lyssnat på

Prince. Håller på att ta mig igenom hans utgivning sedan konserten i februari. Fastnat på Emancipation, som är ett såååå grymt album. Inte minst balladen I can’t make you love me suger in mig i musiken, stämningen, slingorna och harmonierna. Suger in mig så jag aldrig vill lämna.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Lek för livets skull

När jag läste Brené Browns ord om vikten att värna vilan och leken som jag citerade i min återblick i söndags var det som om det var första gången jag läste dem. Vilket ju är märkligt, eftersom jag både läst och bloggat om dem förut.

Nåja. Istället för att grotta ner mig i anledningar till denna minneslucka gör jag en liten recap, återanvänder och reflekterar lite över vad det betyder för mig idag. Jag tänker nu främst på den del som handlar om leken.

För visst är det väl sorgligt, ja, rent av problematiskt, att leken ofta anses som något barnsligt, något som man lägger av med som vuxen. När den i själva verket är viktig för vår hälsa och välbefinnande.

Det sjunde livsrådet för ett helhjärtat liv, som jag bloggade om 2016, lyder

Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

Brené Brown
  • Leken görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Leken är frivillig
  • Leken är lockande och attraktiv i sig själv
  • Leken är fri från tidspassning
  • Leken gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Leken ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Leken ger mersmak – leken föder lust till lek

Så sammanfattar lekforskaren Stuart Brown lekens essens. Och så sammanfattar jag några av mina favoritsysslor som jag ger och vill ge prioritet och utrymme i mitt liv.

Som kär lek – leken med en annan människa, nära och nakna. I urvarandet, sensualiteten och sexualiteten. Få saker slår den leken, få saker ger mig mer närvaro, mer energi, mer livskraft. Och definitivt mersmak!

Som musiken – att lyssna, utöva, ge mig hän i klanger, rytm och melodislingor. På konsert, hemma, promenad, i kör eller som åhörare. Att vara åhörare beskrivs ibland som en passiv aktivitet, som att konsumera musik. Men om jag på allvar låter mig vara fullt ut närvarande i åhörandet samskapar jag min upplevelse, leker fram den tillsammans med artisten. Inte alls särskilt passivt i min värld.

Som dans – ja, det är något jag leker alldeles för lite med. Men längtar efter att leka mer med. Hemmadiscon och dancewalks.

Som matlagning – ja, det kan faktiskt vara en lek under rätt förutsättningar. Har inte gett mig de förutsättningarna på länge dock.

Som goda samtal – ordens, tankens och intuitionens dans och musik med goda vänner. Nästan lika fantastiskt som kär lek!

Så ja, jag vill vara en lekande människa. På dessa och fler sätt. Homo Sapiens Ludens.

Vilka lekar leker du helst?

Vy över Globens scen där Florence and the machine spelade för ett folkhav som glimmade av lysande mobiler
I måndags lekte jag både musik och dans på konserten med Florence + The Machine