Jag har bokreafyndat

Hej, jag heter Sara och jag är bokoholist. Jag gömde nyligen undan en kasse med tre pocketböcker – framförallt för mig själv tror jag – längst in i garderoben. Och jag har gett mig köpförbud på nya böcker, eftersom min att läsa-hög är högre än K2. (Inte riktigt Mount Everestnivå än, men det närmar sig med stormsteg…)

Samtidigt är jag just nu i ett läge där min hjärna inte förmår läsa några längre stycken åt gången. Kär kallas det visst. Härligt, härligt, men mycket läst blir det inte.

I alla fall smög jag mig häromdagen in på Akademibokhandeln eftersom jag var en timma tidig till ett möte. (Jag såg mig nogsamt om, så att ingen jag kände såg mig.) Skulle ju bara titta efter nya böcker till 9-åringen att läsa den kvart om dagen han har i läsläxa. Eller…

Kom ut med en ny kasse. Tre böcker låg där. Ingen till barnen, däremot tre till mig. Det var ju trots allt halva reapriset…

imageb9bae283-0de8-48aa-b8ce-20391acf94ebNåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.

Brené Brown har, som läsare av min blogg inte kunnat undgå att ana, hjälpt mig se rikedomen i att välja leva helhjärtat och sårbart  (alla länkar i denna mening går till tidigare blogginlägg på denna blogg med dessa taggar eller sökord i sig).

Från första ordet i denna bok om att tappa fotfästet, falla, slå sig hårt och sedan resa sig igen – starkare, mer levande – inser jag att jag kommer att vilja begrunda varje mening och dricka ny näring till att leva. Till att leva fullt ut.

Då gör det inget att jag bara kan läsa korta passager åt gången. Läs, känn in, begrunda, sätt egna ord och bilder på. Lev. And repeat.

 

Hopp=f(kamp)

Krista Tippetts bok Becoming Wise – an Inquiry into the Mystery and Art of Living har följt mig under 2016. Jag har läst den i småbitar, matiga och mättande småbitar, eftersom den är proppfull av tankar som jag behöver mycket eftertanke och reflektion för att smälta.

Vulnerability-2Det sista kapitlet, som jag avslutat idag, har rubriken Hope. Om någon förknippade hopp med naiv framtidsoptimism, så får den här helt andra perspektiv på begreppet.

I ett citat från ett samtal med Brené Brown läser jag

… hope is a function of struggle. … hope is not an emotion. Hope is a cognitive, behavioural process that we learn when we experience adversity, when we have relationships that are trustworthy, when people have faith in our ability to get out of a jam.

Hope is brokenhearted on the way to becoming wholehearted.

Tippett leder över dessa tankar till ett resonemang om resiliens, som är ett av de vackraste orden jag vet.

Resilience is a successor to mere progress, a companion to sustainability. It acknowledges from the outset that things will go wrong. All of our solutions will eventually outlive their usefulness. We will make messes, and disruption we do not cause or predict will land on us. This is the drama of being alive.

Yep. Så sant. ”This is the drama of being alive”. I slutet av ett år där ”messes” och ”disruptions” sannerligen varit såväl oönskade som oförutsedda, och där de bildligt talat kraschlandat på oss, både som samhällen och, för mig själv, på ett personligt plan, är det angeläget att komma ihåg att detta inte är något konstigt. Det är smärtsamt, oönskat, problematiskt – men naturligt, en del av livsvillkoren för människa och samhälle. Historien tar inte slut, hur gärna vi än vill tro det när våra egna livsvillkor är som behagligast.

To nurture a resilient human being, or a resilient city, is to build in an expectation af adversity, a capacity for inevitable vulnerability. As a word and as a strategy, resilience honors the unromantic reality of who we are and how we are, and so becomes a refreshingly practical compass for the systems and societies we can craft. It’s a shift from wish-based optimism to reality-based hope. It is akin to meaningful, sustained happiness – not dependent on a state of perfection or permanent satisfaction, not an emotional response to circumstances of the moment, but a way of being that can meet the range of emotions and experiences, light and dark, that add up to a life.

Resiliensen gror, får näring och växer i gemenskapen med andra. När vi delar våra bekymmer, vår sårbarhet, vår glädje och vår sorg jobbar spegelneuronerna för fullt och väver osynliga spindelvävstrådar av återhämtning och hopp mellan oss. Våra upplevelser av misslyckanden och kriser, av framgångar och lyckostunder omvandlas till en på samma gång djupt personlig och brett delad upplevelse av att vara människa. Ur sådana erfarenheter av det som varit och är hämtar jag sedan kraft att fortsätta ”framåt och uppåt”.

Resilience is at once proactive, pragmatic, and humble. It knows it needs others. It doesn’t overcome failure so much as transmute it, integrating it into the reality that evolves.

Skapar i Sävsjö

Lördagslyx!

Att vakna vid 10.

Att dricka frukostkaffe i sällskap av bästa HERO, som redan kommit igång med dagens skrivande.

Att själv öppna datorn och låta skapandet börja, orden flöda och tankarna vändas och vridas.

Att ta en promenad i söta Sävsjö i den höga senoktoberluften.

Att njuta av sena blommor och frökapslar och inse att naturen är lika vacker på hösten som på våren – bara annorlunda.

Att ta plats i ett pokégym och dessutom levla upp till nivå 9.

Att köpa gofika med hem.

Att äta spenat- och soltorkadetomateromelett till lunch, följt av vacker frukttallrik.

img_4763

Att varva skrivandet med att shakea loss – ypperlig Pomodorovariant!

Att fika en ljuvlig toscabakelse i kombination med samtal som berör.

Att få ta en tupplur på soffan medan Helena handlade.

Att laga pasta med tomatsås till ackompanjemang av flitigt övande gitarrelev.

Att skriva lite till.

Att ligga i soffan och läsa ut Brené Browns Mod att vara sårbar.

Att äta chokladglass, sms:a barnen och blogga lite innan en går och knyter sig, cirka tolv timmar efter uppstigande.

Att veta att imorgon blir det ännu mer skapande, samtalande och spanande efter Pikachu innan tåget tar mig hem till Stockholm.

Godnatt!

Om själsfränder och en hiss till lycksalighetens rike

Skepp ohoj från böljan den blå! I sällskap av min främsta själsfrände sitter jag nu här i min hytt och myser på M/S Amorella på väg till Åbo.

Mitt ärende med resan är att skriva ostört ett antal timmar. Men ska en jobba måste en ju ladda upp med näring först. Så jag började resan i À la carte-reston – en helt gudomlig njutning!

img_4563
Det var hissen direkt till sjunde himlen när förrättens jordsärtskockspudding träffade smaklökarna. Den sockersaltade renfilén smälte i munnen av mörhet och rödbetsspadet (sirapen skulle jag nog snarare beskriva konsistensen som) bröt av fint. 

 

img_4564
Varmrättens vildandsbröst och vildandskrokett var perfekta ihop med Reservan från vingården Remelluri i Rioja. Pumpavariationerna gav färg och smakfyrverkerier – en ugnsrostad ganska konventionell, en syrad och en med kardemummakryddning (fast jag undrar om det verkligen var pumpa i den, kändes och såg ut mer som en mild potatispuré)… 

 

img_4565
Som avslutning fick både ögon och smaksinnet en fest. Havtornsparfaiten med choklad- och honungsvariationer var så höstligt vacker – och lika god som den såg ut! 

 

img_4561
Sällskapet var det inget fel på. Jag och mig själv rådde oss själva, tog in smakerna till fullo, tjuvlyssnade på konversationer vid borden runtom oss och bjöd in Brené Brown att göra oss sällskap mellan rätterna. 

 

Så var det ju det där med själsfränden då. Jag väljer att avstå från tron på att det bara finns en själsfrände för mig. De senaste veckorna har varit ett mycket tydligt kvitto på att jag har flera själsfränder runtomkring mig. Jag är dessutom lyckligt lottad nog att trivas väldigt bra i i mitt eget sällskap – och någon som känner mig och delar mina våndor, hemligheter, glädjeämnen och drömmar bättre än jag själv är nog svårt att hitta (inte minst på en Finlandsfärja).

 

 

 

 

Helhjärtat vill jag leva – dag 99 i #blogg100

Bloggutmaningen #blogg100 går mot mål. Eftersom jag har missat att blogga en dag sedan starten den 1 mars är detta dag 99 i min utmaning – jag ser upploppet, inte minst i FB-gruppen för #blogg100-inläggen. Där har de flesta inläggen idag ett tresiffrigt nummer i rubriken.

3470650293_60b27d6539_bEn röd tråd genom denna utmaning (den började till och med innan #blogg100 drog igång) har varit Brené Browns tio livsråd för ett helhjärtat liv från boken Våga vara operfekt. Jag vill ägna detta inlägg åt att samla mina tankar hittills på temat, som ett index och möjlighet till repetion för dig och mig. Det är ju den berömda upprepningen som är kunskapens moder…

1. Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter 

2. Värna om medkänslan med dig själv – frigör dig från kraven på att vara perfekt

3. Värna om motståndskraften – frigör dig från att döva dina känslor (numbing) och maktlöshet 

4. Värna tacksamhet och glädje – frigör dig från rädslan och otillräckligheten

5. Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert  

6. Värna om skapandet – frigör dig från jämförelsetänkandet 

7. Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

8. Värna om lugnet och stillheten – frigör dig från orons livsstil

9. Värna det meningsfulla arbetet – frigör dig från dina egna tvivel och andras krav 

10. Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll