Etikett: Brené Brown

Återblick #10

On By Sara ModigIn Veckan som gickLeave a comment

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tionde vecka…

… har jag känt tacksamhet över bland annat

  • alla som tänkte på och uppvaktade mig på min födelsedag.
  • mitt liv – alla 50 år som passerat. En del mörkare, andra ljusare. Alla har de gjort mig till den jag är idag. Skörstark. Intensivt kännande och tänkande. Alltmera varande och observerande. Kanske lite mindre nyfiken nu än tidigare. Prokrastinerande och impulsiv. Och mycket mer som jag nu trivs bra med att vara.
  • att se barnen våga och därigenom växa.
  • att för många år sedan ha fått möta B, en lågmäld, varm, seende person med stor musikalitet. Nu delade jag tacksamheten, men också sorgen över att han inte längre finns bland oss, med många vid hans begravning.
  • att som kvällsnöje sjunga och spela mig igenom ett antal låtar från alla visböcker vi har tillsammans med sonen M. Få saker slår glädjen i att musicera med barnen!

… har jag ätit

alldeles för mycket tårta. Gott var det!

… har jag läst vidare i

Brené Browns Dare to Lead. En av mina många understrykningar är

In our desperate search for joy in our lives, we missed the memo: If we want to live a life of meaning and contribution, we have to become intentional about cultivating sleep and play. We have to let go of exhaustion, busyness, and productivity as status symbols and measures of self-worth.

Brené Brown, Dare to lead

… har jag tittat på

mellofinal. Med kidzen såklart, utan dem är mitt mellointresse ganska ljumt. En bra låt vann, helt klart. Rätt låt? Det beror på vilken måttstock man mäter mot.

… har jag levt med

den förlamande trötthet som alltid tränger sig på så här års (kan jag konstatera när jag bläddrar bland mina inlägg här). Inte minst är det vaaaansinnigt svårt att komma upp ur sängen, trots att jag vaknar tidigt. Jag tränar på att bara konstatera läget, istället för att skamma och klaga på mig. Jag vet att det vänder när ljuset nu återkommer. Och till veckan ska det bli mindre tårta och mer gröna smoothies… Och mera avsiktlighet, intentionalitet vad gäller att vårda och odla sömn och lek.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Där ljuset kommer in

On By Sara ModigIn TankarLeave a comment

The light is gonna keep you going

Though the dark is gonna help you understand

(Ljuset får dig att fortsätta

Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)

Jag har tidigare citerat orden från Michelle Willis vackra sång It’ll rain today här. Sången påminner mig om att livet är både ljus och mörker, och att mörker inte bara är frånvaro av ljus utan också vägen till insikter som vi aldrig kan få utan smärtan, sorgen, vreden, mörkret.

Brené Brown är inne på samma spår när hon skriver att

“Vulnerability is the birthplace of love, belonging, joy, courage, empathy, and creativity. It is the source of hope, empathy, accountability, and authenticity. If we want greater clarity in our purpose or deeper and more meaningful spiritual lives, vulnerability is the path.”

(I sårbarheten föds kärlek, tillhörighet, glädje, mod, empati och kreativitet. Den är källan till hopp, empati, ansvar och autenticitet. Om vi vill ha större klarhet i vårt syfte, vår mening och mer meningsfulla andliga liv, så är sårbarheten vägen.)

I ett samtal med en kär vän idag kom vi in på att vi idag, mitt i livet, har en större förmåga att möta, leva genom och ta tillvara det som gör ont i tillvaron än när vi var yngre. Att vi båda upplever att vår förmåga att ta in det som är ljust och gott samtidigt ökat, fördjupats.

”Jag vill hellre leva livet i relief än i platt 2D” har jag sagt ibland och skrivit tidigare här på bloggen.

Ytterligare en nyckel till balansen mellan mörker och ljus i våra liv dök upp i kväll i form av ett citat av den persiska 1200-talspoeten Rumi. Det fick bli en Canva av hans ord och en bild från i somras.

Såret

Några ord och toner om likgiltighet

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat1 Comment

Just som jag bestämt mig för att göra ett sånt där ”i princip”-avsteg från det dagliga bloggandet, dök en association upp i skallen som ändå förtjänar ett inlägg. Det var en vän som på FB suckade över Likgiltighet. Och det var reveljen som fick ett musikaliskt minne att vakna till liv och ställa sig i givakt i huvet mitt.

På det magiska albumet Livslevande med Tommy Körberg och Stefan Nilsson med band finns sången Likgiltigheten är en form, med musik av Stefan Nilsson och Göran Sommerdal och text av Tommy Körberg själv.Det går inte att vara likgiltig inför groovet och ihärdigheten i pianospelet. Inte heller för närvaron och kraften i sången. Här får du både ljud och bild:

Texten ger utrymme för reflektion och tolkning. Det jag hör, är en varning för att gömma oss innaför likgiltighetens förrädiska skal. Om vi gömmer oss för vår rädsla, osäkerhet, glädje, styrka, förtvivlan innanför likgiltighetens distanserande skal, bedövar vi oss så till den milda grad att vi riskerar att krossas av oförmågan att känna, att leva fullt ut den dagen då livet blir alldeles extra påtagligt… genom kärlek, död, födelse, gemenskap eller något annat som hör det livslevande, lång-ifrån-likgiltiga, livet till.

Eller med min husguru Brené Browns ord:

We cannot selectively numb emotions, when we numb the painful emotions, we also numb the positive emotions. (Vi kan inte välja vilka känslor vi ska döva, när vi bedövar de känslor som gör ont, bedövar vi också de positiva känslorna)

The opposite of recognizing that we’re feeling something is denying our emotions. The opposite of being curious is disengaging. When we deny our stories and disengage from tough emotions, they don’t go away; instead, they own us, they define us. Our job is not to deny the story, but to defy the ending—to rise strong, recognize our story, and rumble with the truth until we get to a place where we think, Yes. This is what happened. This is my truth. And I will choose how this story ends. (Motsatsen till att erkänna att vi känner något är att förneka våra känslor. Motsatsen till att vara nyfiken är att vara oengagerad. När vi förnekar våra berättelser och kopplar bort jobbiga känslor, så försvinner de inte; istället äger de oss, definierar de oss. Vårt jobb är inte att förneka berättelsen, men att trotsa slutet – att resa oss starkt, bekräfta vår berättelse och att brottas med sanningen tills vi når en plats där vi tänker att, Ja. Det här är det som hände. Det här är min sanning. Och jag kommer att välja hur den här berättelsen slutar.)

Energikällorna – skrattet

On By Sara ModigIn Energibalans2 Comments

När jag, i mitt födelsedagsinlägg, frågade vad ni är nyfikna på att läsa om i de inlägg som jag har planen (och snart vanan) att skriva så gott som dagligen under mitt femtionde levnadsår svarade Helena så fint:

Mången kust och mången hamn är jag nyfiken på vad gäller dig, själssöstra mi, och för att göra det enkelt för mig så säger jag inledningsvis, dina energikällor. Dvs ”Energikällor som sensualism och kroppsglädje, självkänsla, egenbehov, väl valda relationer och engagemang, nyfikenhet, prestigelöshet, skratt och tårarna utan skam.” – allt detta skulle jag mer än gärna läsa mer om för att, i min hjärna, spegla och tankespjärna, känna igen så väl som möta nytt i!

Ja, det är ypperliga förslag på teman för inlägg, det håller jag med om! Och vad passar bättre än att dela några rader om skrattet efter en helg då jag och barnen flera gånger skrattat så vi gråtit, fastnat i såna där skrattattacker som en inte kan sluta, skrattpåseskratt som gör ont i magen till slut och som en tappar andan av. Som en får extra år till livet av, och definitivt massor livskvalitet i den innevarande stunden.

Jag hittade en härligt vetenskapligt torr definition av skratt i en uppsats om humor i omvårdnaden:

”Spontant skratt är en motorisk reflex som frambringas av den koordinerade sammandragningen av femton ansiktsmuskler på ett stereotypt sätt och åtföljs av förändrad andningsverksamhet” (Humorologi: vetenskapliga perspektiv på humor och skratt)

Måste bestämt läsa resten av den boken också. Inte minst för att se hela sammanhanget till denna lätt surrealistiska, om än sakliga, beskrivning. Fnissar till när jag läser den faktiskt!

Vad jag skrattar åt när jag skrattar? Gärna åt lekar med språk och ord. Slapstick – ja, jag erkänner, jag skrattar åt det! (Även ofrivilliga slapsticks som i Fail Army…) En fingervisning finns också här, där jag för två år sedan skrev om Brené Browns 10e livsråd för ett helhjärtat liv – Värna skrattet, sången och dansen.  I det inlägget delade jag bland annat en infografik om skrattets hälsobefrämjande effekter. Den är definitivt värd att repriseras.

Vad får dig att skratta?

Laugh It Off: How Laughing is Beneficial To Your Health

Jämförelsens träsk

On By Sara ModigIn Svärta och smärta, Tankar3 Comments

perfect-948197_1920
Foto: jaychoi2770 @ Pixabay https://pixabay.com/sv/perfekt-liv-ofullkomlighet-street-948197/

Om dödskuggan är en dal så är jämförelsen ett träsk. Ett illaluktande, dyigt träsk som drar ner självkänsla och energi i gyttjan.

När jag fastnar i det destruktiva jämförandet med andra är det som om själva mitt varande blir en prestation. Visserligen är det oftast andra, mer avgränsade ”prestationer i ordets traditionella mening” som för mig in på vägen som leder till träsket. Men ofta slutar det med att jag fastnar i tankar och känslor av att det nog inte bara är den specifika uppgiften, rollen eller prestationen som andra gör bättre än jag.

Det är liksom hela jag som är fel.

Träsket innehåller, utöver jämförelsens kvävande dy, också intolkningens förgiftande gaser. Det är inte bara jag som identifierar mina otillräckligheter i jämförelsen med ”alla andra”. Nej, när jag fastnat i jämförelsens träsk ser ju hela världen dem och fördömer mig. Att jag överhuvudtaget har några vänner, får ha kvar vårdnaden om barnen och om katten, att jag får in uppdrag och har ett jobb – det handlar ju bara om att människor inte orkar agera på min oduglighet. Allt enligt min reptilhjärnas förvrängda verklighetsuppfattning.

Nu har jag ju tack och lov vid tillräckligt många tillfällen tagit mig ur träsket för att veta att det ligger i en återvändsgränd som jag faktiskt kan ta mig ur och bort från. Jag vet att det finns en annan väg.

Till den vägen visar några av Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv som jag skrev om 2016. Inte minst då ”Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter” och ”Värna om skapandet –frigör dig från jämförelsetänket”.

Till den vägen visar också Nilofer Merchants tankar om Onlyness:

Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision.

(Onlyness är det som bara just den personen kan bidra med till en situation [typ, situationen ”livet” tänker jag]. Det innefattar varje människas resa och passioner. Onlyness handlar i grunden om att hedra varje person: först, som vi ser oss själva [sic!] och sen som vi värderas. Var och en av oss står på en plats som ingen annan upptar. Den unika ståndpunkten är sprungen ur vår samlade erfarenhet, perspektiv och vision. (min översättning))

Intellektuellt sett hittar jag på Onlyness-vägen med förbundna ögon i mörkret. Men med jämna mellanrum tar reptilhjärnan över ratten, och jag hamnar på avfarten till vägen som bär till träsket. Jag märker det ofta inte förrän jag fastnat med spinnande hjul och sjunkande fordon. Inte sällan hänger felkörningen ihop med att farten i livet går för snabbt.

Att skriva av mig frustrationen har jag upptäckt är ett bra sätt för mig att lägga i backen och få fast mark under hjulen. Och genom att skriva just det här inlägget har jag kommit upp på vägen som nu leder bort från det träsk där jag befunnit mig några dagar.

Kanske kan mina navigeringserfarenheter hjälpa dig som, liksom jag, kör fast i jämförelsens träsk med jämna mellanrum. Du är inte ensam. Jag väntar in dig på påfarten till Onlyness-vägen, så kör vi jämsides mot soluppgången!

Du vet väl om att du är värdefull.

Att du är viktig, här och nu.

Att du är [värd att vara] älskad för din egen skull

för ingen annan är som du.

(Ingemar Olsson)