I ide

Jag har gått i ide.

Minnet sviker mig, men det känns som att det är väldigt länge sedan som jag har sovit så mycket som nu. Och det är definitivt länge sedan som kalendern varit så tom.

Den glest fyllda kalendern har ju sin naturliga förklaring i pandemin. I inställda aktiviteter och event. I begränsade sociala kontakter.

Den kollektiva nedstämdheten som skapas av oron, ovissheten och påfrestningarna på oss som både individer och samhälle, och som förstärks av medias ekokamrar, ligger som ett tyngdtäcke över dagarna.

När jag släpper taget om motståndet mot nedstämdheten skänker det där tyngdtäcket på ett märkligt sätt vila.

Det ställer mitt driv till produktion, skapande, görande, prestation i tydlig relief mot idets, vilans, varandets dragningskraft.

Och jag tänker att ”This too shall pass”. Så jag passar på att tacka ja till de gråa, korta dagarnas bolstrande inbjudan till att välja bort fritidsproduktiviteten. För att istället planlöst strömma nya och gamla musikaliska bekantskaper. Se en tv-serie eller film eller lyssna på en podd som lockar mer till garv än personlig utveckling eller som ger nya, nyttiga kunskaper (Hm. Kanske är motsättningen där inte så entydig som jag i förstone föreställer mig). Simma ut på Youtube (där jag i och för sig kan råka snava över intresseväckande och lärorika klipp). Gå en promenad i makligt tempo.

Det känns som… ett glest liv. I många sammanhang har jag fått till mig att ”det är i mellanrummen det händer”. Vad det är som händer i mitt utglesade livs mellanrum just nu vet jag inte. Tänker att det faktiskt inte måste hända något heller. Icke-händandet lockar.

Jag prövar att tacka ja till tröttheten i år istället för att, som under många andra vintrar, bekämpa den. 2020 gör jag sällskap med igelkottar och björnar. Och med de generationer som under tusentals år levde utan det elektriska ljusets och moderna samhällets driv mot samma höga aktivitetsgrad året runt.

Jag drar för de mörkläggande, tunga gardinerna och ger rum för sömnen. För icke-händandet. För varandet och vilan.

Jag går i eget ide.

I mitt ide sover jag nästan med huvudet i julgranen.
Barndomens dröm om att sova under ljusmagin har gått i uppfyllelse och lyser med milt sken upp det novembergråa i december.

Återblick #22

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugoandra vecka…

… är jag tacksam över

  • långhelgen. Behövde fortfarande komma ner i varv lite efter en hektisk vår. Nu är varvtalet ganska så optimerat.
  • Skratt, gråt, samtal, tid, utflykter och arbetsgemenskap med barnen
  • Att se hur syskonen finner varandras gemenskap alltmer givande och angelägen. Att höra deras skratt tillsammans.
  • Slutleveransen i ett angeläget uppdrag, med stor stolthet över resultatet och mina kollegor, vars kompetenser jag beundrar och lär mig av.
  • Att få frågan om att hoppa in som talare vid premiärexamensceremonin för Masterstudenterna i design på Linköpings universitet, och att få leverera detta tillsammans med min underbara kollega och teamlead Malin. Och fira i solen på hennes förstubro efteråt.
  • Coachingsessionen med klienten som fullkomligt studsade av nyvunna insikter och iver att omsätta dem i praktiken. Och som gjorde det med stor framgång och avsedd effekt.
  • Att hitta klänning att hyra och inte behöva stress-sy inför nästa veckas femtioårsparty. Att dessutom hitta de perfekta skorna till på secondhand.
  • Möten med ömhet, närhet, njutning och inte minst samtal om det viktiga i livet.
  • Min altan i sommarsolen. Blommorna, grönskan, gräsen i trädgården. Bofinkens jublande fanfar.

… har jag lyssnat på Molly Sandéns nya skiva Det bästa kanske inte hänt än. Om uppbrottet från Danny Saucedo. Texter som tar tag med hullingar. En produktion som är sååå snygg, så cool. Och ändå så naken.

… har jag läst ut filosofen Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Oj. Oj. Oj. En sån läsupplevelse. Sista avsnittet handlar om humanioras, religionens och konstens roll och möjligheter i ett samhälle där mätbarhetens dogm styr med järnhand, inte minst inom de mellanmänskliga verksamheterna paradoxalt nog. En järnhand som riskerar att krossa exakt det vi hoppats på att den skulle ge oss: kvalitet och värdighet. En bok jag strax ska börja om på.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

#lyrikfredag: Kroppspråk

portrait bw”Dansa!” sa kroppen. Och jag gav mig hän. Följde, förde, böjde, skakade, rockade och rollade. Regerade i ensamt majestät på köksdansgolvet.

”Var uppmärksam!” sa kroppen. Och jag fokuserade. På att följa och leda den ordlösa energin i rummet som genererades när deltagarnas tankar möttes kring våra frågor och uppgifter i samtal runt borden.

”Älska!” sa kroppen. Och jag hörsammade. Lekte, smekte, rörde, berördes.

”Näring med smak!” sa kroppen. Och jag lagade. Sötpotatis, grönkål, granatäpple, vitlök. Ingefära, citron, honung. Purjolök, potatis.

”Kaffe!” sa kroppen. Och jag svarade. Mätte, bryggde, mjölkskuggsblandade, drack, njöt av kryddig doft och beskfruktig smak, vaknade, värmdes.

”Integrera!” sa kroppen. Och jag tog hjälp. Av varsamma händer och stort hjärta som låste upp, balanserade och visar på vägen mot helande.

”Vila!” sa kroppen. Och jag lyssnade. Pausade, sov, andades, återhämtade, förebyggde.

Vad har din kropp bett om eller uppmanat dig till på sistone? Har du hörsammat den?

 

 

Höstfredag

Cyklar hem i den klara höstluften efter intensiv och väl utförd arbetsvecka. Eller, efter två intensiva arbetsveckor som det känns som. Förra helgen var jag fullbokad, med musicerande dels i form av skivinspelning med min nya kör, dels som vikarierande körledare vid söndagsgudstjänst. Roligt, skapande och energigivande på många sätt.

Himlen är blå och välver sig högt över Stockholm. Den fyller mig med rymd, vidd och öppenhet. Solen glittrar i fönster och vattenspeglar. Jag saktar ner för att njuta av ljuset och för att fylla på D-vitaminförrådet. Träden skiftar i färger över hela skalan från grönt till rött till gult. Doften av höst fyller min näsa.

Hemma väntar Busan på käk och soffan på att få ta emot mig i en vänlig omfamning: ”Kom och vila hos mig. Because you’re worth it. Because you need it för livsbalansen”.

En mun fylligt rött vin sätter an smaken av värme och ingonad ro, som en mjuk, fluffig filt för smaklökarna. Något med grönkål står på menyn ikväll – kanske bara ett glas av den gröna smoothie som jag ska förbereda för helgens frukostar. Kanske en värmande soppa eller en varm sallad med fetaost och valnötter.

Laddar mentalt inför lördagens planer på hemmafix och återvinningscentralsbesök. Efter en lååång paus i fixandet i lägenheten har jag nu i sakta mak börjat ta mig an ogjorda punkter. Tavlor sätts upp, saknade lampor kommer på plats, en ny skohylla i mer lagom skala ska skruvas upp. Dessutom kliar det i fingrarna efter en storstädning (ett ytterst sällsynt symtom hos mig, varför jag borde ta vara på detta tillfälle). Jag borde förbereda ÅVC-besöket genom att dra fram och leta rätt på allt det som ska slängas eller lämnas i återvinningscontainrarna. Jag borde gå ut och höstrensa min mikroträdgård för att få med trädgårdsavfallet till rätt containter. Längtar efter att känna en lika klar och hög atmosfär i mitt hem som jag känner under oktoberhimlen.

Tänker att jag nog ska begränsa fixandet till lördagen. För att helga vilodagen på söndag. Soffan har en poäng där, i att det behövs en balans mellan vila och aktivitet.

Tänker att jag nog behöver öva mig på att helga vilodagar. Bestämmer mig därför för att det jag verkligen ska göra är ligga kvar i soffan en stund till och öva.

DSC_2780

Vila och effektivitet

img_2471
Busan vilar när hon behöver. Utan tanke på att vara särskilt effektiv. En bra läromästare.

I en av mina skrivstunder häromdagen dök det upp ett begrepp som fick mig att haja till: ”Maximera effektiviteten i vilan”.

Det här var en dag då jag var trött och seg, och hade svårt att få något vettigt gjort. När mina trägna försök att producera och administrera ställdes inför datorstrul och tillhörande teknikstress, kapitulerade jag och ägnade resten av dagen åt att slöa. Göra ingenting. Eller, som jag insåg i efterhand, vila.

Jag är en människa som sällan bara tillåter mig att vara. Mina ambitioner och viljor att göra saker är många, och de flesta är dessutom roliga.

Och vila – ja, det gör jag mest ”när jag har gjort det där och det här”, och då för att ”orka det här och det där”. Alltså är jag sällan närvarande i vilan, utan nästan på väg upp ur soffan – om jag lägger mig för att slappa – eller på väg att uträtta det där ärendet som väntar – om jag ger mig ut på promenerande vila – redan när jag börjar tänka på pausen.

Och när bokstäverna landat på papperet häromdagen, insåg jag att det jag länge försökt göra är att maximera effektiviteten i min vila. Och jag kände också att det för mig i själva verket är en paradox. Går det att vila på djupet om jag samtidigt jagar något annat än själva vilan?

Ofärdiga tankar som du kanske förstår. Hjälp mig gärna med dina perspektiv – hur tänker du kring vila och effektivitet?