Backspegel i tacksamhet och förundran 46

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 46:e  tänker jag bland annat på…

… bra möte med kompetent vårdpersonal. Trygga, empatiska, pedagogiska.

… körövning med julsånger! Härligt, det var länge sedan nu. Och Otto x 2 står på repertoaren – både Advent och Guds son är född. Båda riktiga julfavoriter hos mig.

… bra balans mellan fokus på jobbet som anställd, egna företaget och fritid.

… mötet med en entusiastisk kund inför kommande workshop.

… presentationen av planerna för renoveringen av vårt kontor. Det blir läckert!

… mötena med såväl ny bekantskap som befintlig vän och fd kollega. Goda samtal är livsluft.

… fnissig och nära chat med väninnor kring lust i kilobyte.

… ännu ett möte i det dubbla mentorskapet med en kollega. Så bra och värdefullt att få lära av varandras kompetens och perspektiv.

… mysig höstpromenad med två av tre barn i solen, i skogen alldeles utanför knuten.

… filmkväll med ett av tre barn. ”The hills are alive with the sound of music…”

… doft och smak av pepparkakor när barnen begick pepparkaksbakspremiär 2018.

… samlad långfrukost, inspirerad av julstämningen som damp ner i och med baket. ”Så här ska vi ha det varje frukost när vi är hos dig, mamma”. Well, om vi börjar med att sikta på lördagar och söndagar så blir det nog bra.

… att vi monterade stereon. Nu är mitt 1800-talsbokskåp också stereomöbel och äntligen hör jag bastonerna i musiken jag lyssnar på här hemma. Inväntar grannarnas reaktion. Steg för steg närmar jag mig målbilden för något slags ”färdig” lägenhet.

… Busan. Ja, katten som jag ville bli av med är fortfarande kvar. Inte optimalt i vardagen. Men hon är gosigare än på länge, vilket kompenserar. Och jag mår trots allt bra av att vila handen på hennes varma päls, att klappa henne, lyssna på hennes spinnande.

Vad fyller dig med pepparkaksdoft, förlåt, tacksamhet när du tänker på veckan som gick?

IMG_5663

Backspegel i tacksamhet och förundran 39, 40, 41

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på de tre senaste veckorna tänker jag bland annat på…

… tillfredsställelsen över att ha fullföljt en träningsutmaning i form av ICA-klassikern.

… sånglektion i par med 15-åringen för fantastiska Rebecka Andreasson. Himla kul mor-och-barnaktivitetet till stor glädje och nytta för oss båda. Och upplevelsen av vad som som frisätts i kroppen i form av både klang och känsla när små, små spänningar släpper. Wow!

… stunder av mysande och kelande med Busan. Jag har visserligen bestämt mig för att hon måste få ett annat hem på kortare eller längre sikt, eftersom jag starkt känner att lägenheten är för liten för mig, tre barn och en katt. Men i väntan på att omplaceringen löser sig njuter jag tillsammans med henne.

… egenbryggd, drickbar äppelcider.

… hembakta kanelbullar! Både av 14-åringen och av älsklingen. Det är lyx det!

… långa lässtunder. Älskar det.

… flera riktiga hallelujah moments på jobbet, när jag känner att jag kan bidra till teamets, företagets och kundens framsteg, och samtidigt lär mig massor. Yay!

… framsteg på hemmafixarfronten. Med älsklingens hjälp har barnen som delar rum nu fått lite mer privacy i form av rullgardiner vid sina loftsängar. Fler tavlor har kommit upp och en ny skohylla som är i mer lagom format pryder nu sin plats i hallen. Och så har ett av mina allra första köp till lägenheten från förra året kommit på plats, en taklampa i vardagsrummet.

… höstmarknad på Skansen med sista ringleksbarnsuppvisningen för 15-åringen. I sällskap av hela fina Big Pack (dvs alla fyra barnen).

… att fylla en påse med härliga rotfrukter på sagda höstmarknad och sedan laga till dem i ugn. Med bara smör, salt och svartpeppar på.

… skivinspelningen med Ars Longa. Medveten närvaro i toner. Och gott om tillfällen att träna nyförvärvade insikterna från sånglektionen.

… inhoppet som körledare för Vox Nova i Norrmalmskyrkan. Åh, så roligt att få skapa musik som körledare igen! Den rollen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Och skoj att träffa gamla vänner och bekanta.

… ett par AWn med kära väninnor. Samtal om smått och stort i självklar gemenskap.

… återbesök på bästa extended vardagsrummet Gaston. Oslagbart mysigt och gott!

… otroligt intressant föreläsning av professorn i idrottens ledarskap och fd tennistränaren och Davis Cup-kaptenen Carl-Axel Hageskog om Värdebaserat ledarskap vid CELEDs ledarskapsdag i Jönköping. Underhållande, koncist och tänkvärt.

… tv-upplevelsen Världens sämsta indier med David Batra – underhållande, bildande och berörande. Och starstruck av svt-korrespondenten Malin Mendel! Upplevelsen förhöjdes över att jag och älsklingen avverkade alla programmen tillsammans. Mysigt.

… för att vara en som tittar väldigt lite på tv, inklusive streamat, förundras jag över hur jag under dessa tre veckor både klämt Batra med Mendel OCH brittiska The Split. Jag blev bergtagen av den sistnämnda serien, med sitt självlysande skådespeleri och för mig relevanta tema, och väntar nu ivrigt på att nästa säsong ska komma. Tack för tips, Sofia!

… den själsliga reningen i, eller kanske främst efter, ett besök på återvinningscentralen.

… hösten. Den gyllene. Den som ger incitament till att tända ljus, svepa in sig i ett täcke, dricka fylligt rött vin eller kryddigt te, göra långkok, frossa i rotfrukter och ta låååånga varma skumbad. Tagga ner och bädda in liksom. Tränar inför november, Höstmånaden med stort H.

Hur har du tagit emot hösten? 

Vill inte gå in

Jag känner ofta med Busan så här års. Vill inte gå in. Vill suga i mig av ljuset, dofterna, ljuden, luften och värmen mot huden.

Vill ladda hopp, glädje, lust, liv skönhet och förundran.

Så jag förstår den avmätta blicken på matte som vill stänga altandörren för kvällen. ”Vaddå? Flytta in? När en kan ligga här ute och … bara vara…? Ge dig!”

Testar att sträcka ut

Ju äldre en blir, desto stelare blir en. Det vill säga, om en inte gör något för att mota olle i grind.

Motandet har jag nu börjat testa som en daglig vana. Ja, just det, testa. Jag har för ovanlighetens skull inte föresatt mig att ”nu ska jag stretcha varje dag i resten av mitt liv” på det sätt som jag vanligtvis gjort när jag börjat en ny vana under gångna år.

Nej, jag testar en dag i taget. Fem minuters stretching av kroppen i ett litet nybörjarprogram från Sworkit, den träningsapp jag använder för tillfället. Enligt den filosofi som jag skrev om i början av april: den att leva experimenterande, leva lärande.

Så här långt har det blivit sju dagar i rad. Än så länge får jag feed-backen från kropp och knopp att testet ska fortsätta – det är såååå skönt att sträcka ut att min inre röst ropar på mig om jag glömmer bort det. Hälsoglädje både idag och imorgon liksom!

Min främsta förebild och inspiration i smidighet – Busan the cat.

Söndag i tacksamhet och förundran 11

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets elfte vecka ser jag bland annat tillbaka på…

Mys med Busan the cat. Hon är som ett vandrande och spinnande valium, med morrhår och lurvig svans.

Målgång i ICA-klassikerns Vasalopp! Med hjälp av mitt eget pannben, en väldesignad utmaning och världens bästa PP (personliga peppare) i form av min älskling har jag kommit igång och rört på mig regelbundet. Spotifys låtlista gav mig dessutom det perfekta soundtracket i form av Solala och Helen Sjöholm i Vår bästa tid är nu.

Älsklingens magiska beröring. Han kan han.

Spontanmöte med kära vännen Helena.

Vårvintersolsvärmen som börjar vakna till liv.

De allt ljusare kvällarna.

Jordärtskockssoppa. Jag har kommit på varför jordärtskocka heter Jerusalem artichoke på engelska – det är ju Jerusalem som analogi för himlen och paradiset som åsyftas. Smaken är bara heeeeeelt paradisisk!

Senaste avsnittet av On Being med poeten Naomi Shihab Nye. Så många tankar som gick rätt in i bull’s eye i min intention för denna måncykel om ett sakraliserat, överlåtet liv.

Fikat med med vännen Alexander, som det var alltför länge sedan jag träffade.

Insikt om att jag håller ut i vanor som jag mår bra av.

500 inlägg på bloggen. Ja, detta är nummer 500. 20 april 2010 la jag ut första inlägget. Vissa ränder går aldrig ur – jag är fortfarande mästare på att snooza mobilalarmet.

Barnens ankomst för en veckas boende med mig.

Vad är du tacksam över och vad förundras du över, när du ser tillbaks på den gångna veckan?