Busan har flyttat. Inte till de sälla jaktmarkerna i katthimlen, men väl till barnens andra hem, det hos deras far.

Här hemma blev det blev till slut för trångt för matte, katt och tre barn varannan vecka. Det blev framför allt för många avbrott i min sömn av en katt som ville ut eller in genom altandörren en meter bort från min huvudkudde.

Ja, det är tomt att komma hem nu. Ja, det är märkligt att inte behöva tänka på att släppa in eller ut henne innan jag lägger mig. Innan jag släcker.

Hon var en krockkudde under en vinglig period i livet. En mjuk, varm, spinnande krockkudde.

Jag vinglar till lite då och då fortfarande. Men blir allt stadigare på foten, här på livets gropiga väg. Så jag är nog redo att ta mig an livet utan terapikatt.

En plats i mitt hjärta kommer hon alltid att ha. Busan Modig, egensinnig, njutningslysten, ständigt hungrig terapikatt (sådan katt, sådan matte). Må du få ett fantastiskt liv i ditt nya hem, med kattlucka som du kan gå och komma som du vill genom.