Om moderna organisationer och komplexa system

Jobbet förde mig idag till konferensen Offentliga rummet. Även om jag tillbringade större delen av dagen med fokus på processen kring priset Guldlänken (som jag varit beredande / samordnare av i år), hann jag med heja på flera gamla bekanta och lyssna på ett par presentationer.

En av de personer jag hörde tala var Kit Collingwood, initiativtagare till rörelsen OneTeamGov, som nu även finns i Sverige. Kit berättade bland annat om de principer som guidar rörelsens arbete för förnyelse av offentlig verksamhet.

1. Arbeta öppet och positivt

2. Göra saker i praktiken

3. Experimentera och iterera

4. Bejaka mångfald och vara inkluderande

5. I hjärtat bry oss om människor

6. Arbeta gränsöverskridande

7. Välkomna teknikens möjligheter

När jag nu sitter på tåget hem och läser igenom dessa principer igen, slås jag av att de nog kan gälla som ledstjärnor för de flesta moderna organisationer. De ger mig ett tydligt ramverk för hur jag vill arbeta för att hjälpa organisationer – och människorna i dem – att utvecklas med stöd av designbaserade metoder. Oavsett om det gäller privat, offentlig eller idéburen verksamhet. (Jag har en magkänsla av att de dessutom att de är ganska bra principer för sådana superkomplexa team som par-, familje- och vänskapsrelationer är. Även om det kanske kräver att man tänker ett varv extra kring vad de innebär i en specifik relation.)

Om du, liksom jag, är intresserad av att bidra till att förnya offentlig verksamhet utifrån dessa principer, ska du kika närmare på OneTeamGov Sverige. Du behöver inte vara offentliganställd för att platsa – bara intresserad av att arbeta lärande och praktiskt tillsammans med andra för att se hur de medel, strukturer och den kompetens som finns i offentlig verksamhet kan användas på ett sätt som gagnar vårt gemensamma bästa i än högre utsträckning.

Jag hann också höra delar av Dave Snowdens presentation imorse. Snowden är konsult och forskare inom informations- och kunskapsledning (knowledge management), och har utvecklat en modell för hur olika typer av system behöver olika typer av utvecklings- och beslutsprinciper – Cynefin (walesiska för habitat, dvs ett områdes lämplighet som livsmiljö för en viss djur- eller växtart). När jag första gången hörde Anders Ekholm på Institutet för framtidsstudier tala om modellen, föll polletten på plats och jag förstod varför designbaserad utveckling och innovation är så relevant i dagens samhälle och organisationer. Vi lever i hög utsträckning idag i komplexa system, vilket innebär att de präglas av en inneboende, kontinuerlig förändring. Utvecklingsarbete i sådana typer av system behöver bedrivas med vad Snowden kallar för framväxande praxis (”emergent practice”) och för mig var kopplingen till designarbetets lärande i många olika omgångar, från enklaste möjliga prototyper till mer fullskaliga, klockren. Det intrycket förstärktes idag, när Snowden la stor vikt vid att fånga berättelser och fundera kring frågan om hur vi kan få fler berättelser av den sort vi önskar (oavsett vad det gäller) som centralt i de projekt han jobbar med. Berättelserna om människornas upplevelser, erfarenheter och drömmar är ju en av grundstenarna i designarbetet.

På det sättet så knöts dagen ihop från start till mål för mig. Från komplexa system och spännande, storskaliga utvecklingsprojekt till arbetet för radikal förändring genom små, enkla åtgärder. Det ska bli spännande att se hur de frön som Snowden och Collingwood sådde kommer att gro i svensk förvaltning. Och hur jag utvecklar och omsätter mina egna insikter i praktisk handling.

Stolt och ödmjuk på samma gång

Introduktionsdag på jobbet för alla nyanställda. Bra samtal med kollegorna om bland annat vad vi lägger i begreppen användarcentrerad och design, som ju i kombination utgör den ansats som vi jobbar med i våra uppdrag för att skapa nytta och värde för våra kunder och partners. Och framförallt, i slutänden för deras användare.

Vårt motto, vårt syfte, är

Vi ser människor och skapar möjlighet för meningsfull förändring

Orden är noggrant valda, och syftar både på vad vi vill leverera i förhållande till våra kunder, och den kultur som vi vill bygga i företaget.

Människor – det omfattar givetvis användarna av de tjänster, system och produkter som vi är med och utvecklar. Men det omfattar också medarbetare och ledningspersoner i vårt eget företag liksom hos våra kunder och partners. Och det omfattar människor i andra funktioner och organisationer som finns med i de processer som skapar värde och nytta, som uppfyller behov och efterfrågan, för slutanvändarna.

Meningsfull förändring – vi är inte intresserade av att driva förändring för förändringens skull. Vi utforskar och provar oss fram i att förstå syftet med och sammanhanget för den förändring som vi jobbar med. Och i detta är det nödvändigt att se och involvera dem som påverkar och påverkas av den förändring, det utvecklingsarbete som är i fokus. För det är de som är de främsta experterna på vad som är meningsfullt utifrån deras behov, förutsättningar och sammanhang.

Skapar möjlighet – hur smarta vi än är kan vi aldrig på egen hand genomdriva förändringsarbetet för våra kunders eller partners räkning. Det vi kan göra är att hjälpa dem att se och förstå de behov och sammanhang som förändringen ska ske i. Vi kan förse dem med verktyg och metoder för att utforska dessa, analysera och dra slutsatser av detta, utveckla idéer och slutligen testa och prototypa dem. Och mina utvecklarkollegor kan dessutom omsätta detta i digitala lösningar. Men jobbet att förändra arbetsprocesser eller införa nya lösningar och affärsmodeller, det är något som kunder och partners själva måste ta ett ägandeskap och ansvar för. Även om det ibland kan vara obekvämt och arbetskrävande.

Det är som med mig och mitt expertberoende: jag kan få hur många insikter och kunskaper som helst om vad som krävs för en hälsosam livsstil till exempel. Men innan jag börjar göra det hårda jobbet i mitt eget sammanhang och min vardag kommer aldrig någon verklig förändring av mitt liv att uppstå. En PT kan visserligen engagera och motivera mig på ett annat sätt ä vad en bok kan – men inte ens hen kan göra jobbet åt mig. Det är ju bara jag som äger mina egna beslut och val.

På samma sätt är det med de organisationer som vi jobbar med – de äger sina resurser, sina prioriteringar och sin kultur. Vi kan ge dem insikter som skapar motivation och engagemang, och vi kan ge dem de verktyg och den kunskap som de behöver för att genomdriva förändringen. Men valet och kärnarbetet med att göra det, är deras.

Jag ser tillbaka på dagen, och på mina första månader som anställd på Usify, med en kombination av stolthet och ödmjukhet. Stolt över att få jobba med människor som så starkt drivs av att sätta människan och hens behov i centrum. Ödmjuk inför de stora möjligheter och utmaningar som detta medför.

Gissar att stoltheten och ödmjukheten späs på imorgon när hela företaget möts, både vi rookiesar och de kollegor som är äldre i gården, för att dela kunskap och kompetens med varandra.

30706437_10156241559984941_4085534889531670528_n
Stolt, ödmjuk och färdigfestad för kvällen.

Samtal räddar världen

Jag tror på samtal som helande kraft för individer, familjer, grupper, samhällen och världen. Samtal där både ord och tystnad får rum.

IMG_3765
Busan. Bekväm som få.

Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm med samtalets styvsyskon debatt och diskussion. I samtalet däremot, är jag som delfinen i vattnet, handen i handsken och katten i duntäcket.

Samtalskonsten är både enkel och svårbemästrad. Enkel, för att samtala är det vi gjort som art i alla tider för att bygga gemenskap, lösa problem och utforska världen. Svårbemästrad för att det kan kräva en hel del av oss, i form av att lägga bort såväl förutfattade meningar, positioner och och poses som våra bildliga skottsäkra västar och andra försvarsmekanismer. Att våga prestigelöshet, sårbarhet och öppenhet är långt ifrån självklart eller enkelt.

Samtalet gynnas av att vi tänker på balansen i de två öron och en mun som vi begåvats med av naturen. Ändå vågar jag påstå att vi som pratar mer än vi lyssnar (och som dessutom är fullt upptagna med att tänka på vad vi ska säga härnäst när vi skulle ha vunnit mycket på att lyssna aktivt och fokuserat istället) är fler till antalet än vad de lyssnande är.

Jag jobbar med och för förändrings- och utvecklingsprocesser som bygger på utforskande och skapande samtal mellan människor. Jag gillar initiativet och numera föreningen Lärolika, för att de utgår från samtalet och mötet mellan människor som kraft för förändring. Jag väljer gärna poddar där samtalets båda delar – orden och tystnaden, pratet och lyssnandet – är i balans:  On Being, Myter och mysterier, Björn & Navid

Navid Modiri har precis lanserat en gräsrotsfinansieringskampanj (Hm. Knöligare ord än svengelskans crowd funding-kampanj) för en podd som sätter samtalet i fokus. Jag har stöttat initiativet, och om du, liksom jag, tror att vi behöver fler samtal i förhållande till antalet debatter, diskussioner och dumförklaringar i samhället – ja, då tycker jag att du ska göra mig sällskap! Det gör du genom att gå in på Kickstarter och stötta Hur kan vi?.

För jag säger som Navid:

Jag tror att vi behöver förändra samtalet för att kunna förändra samhället. Därför är jag samtalsaktivist.

Var hittar du samtalen som gör dig klokare, mer förbryllad, mer nyfiken? Som gör dig mer levande, mer mänsklig?

 

Backspegel i tacksamhet och förundran 14

Under 2018 vill jag reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets fjortonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

Gemenskapen med 10-åringen när jag lämnade och hämtade hen vid påsklovskurs i programmering på ovan plats.

Skam-athon med barnen – alltså sluktittande på norska succéserien Skam.

Timmar i solen på altanen. Barbent.

IMG_3432

Upptäckten av krokus bland de trötta perennerna i mitt lilla land.

IMG_3427

Skratten och gemenskapen med älsklingen och tre av de fyra barnen vid matbordet och senare i kortspelet.

Diverse utkast och leveranser som jag känner tillfredsställelse över.

Den allt djupare känslan av att ha hittat rätt ansats till att göra skillnad i människors liv och i förlängningen bidra till ett mer människovänligt, hållbart och resilient samhälle.

Läsandet. Flera timmar. Härligt.

Känslan när migränen släpper. Som när regnet drar bort, rullgardinen dras upp, luften blir fri.

Tröttheten och träningsvärken i musklerna efter ett pass på gymmet.

Skönheten i blommor, dukning och dräkter i utställningen Påskyra i Orangeriet vid Ulriksdals slott.

IMG_3637

Dumlekakorna med noblesse som C kom hem med från besöket hos mormor och moster i Sollefteå. Farligt goda!

Tacksamheten över och nyfikenheten på en viktig insikt.

Bästa fredagsmyset.

Utforskandet av kamerans möjligheter och utmaningar. Både jag och C övar oss flitigt. Det blev några porträtt här i veckan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vad och vilka fångar din lins av tacksamhet och förundran när du ser på din omgivning?

Att gå på magkänslan – dag 84 i #blogg100

Intuition är inte ett enda, bestämt sätt att få veta något – det är vår förmåga att ge plats åt ovissheten och vår vilja att lita på den kunskap vi har samlat på oss, bland annat genom våra instinkter, våra erfarenheter, vår tro och vårt förnuft.

Brené Brown, Våga vara operfekt, s. 130

Det femte livsrådet för ett helhjärtat liv är Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert. Tilliten tänker jag återkomma till i ett senare inlägg – ikväll dröjer jag vid intuitionen.

I första delen av mitt liv, inklusive under min studietid, såg jag mig som nästan uteslutande intuitiv. Jag avskydde seminarierna, då man förväntades analysera och flödigt lägga ut orden i argument för än det ena, än det andra. Hur jag ändå kom att söka en tjänst som analytiker när jag skulle ut i arbetslivet är fortfarande lite av en gåta för mig.

Min  förvåning var därför enorm, då resultatet av det färdighetstest som ingick i rekryteringen visade att jag hade en hög analytisk förmåga. Där och då började jag ana att livet inte var så svartvitt som jag omedvetet sett det som.

Ofta ställs intuition och analytisk förmåga i motsats till varandra på det sätt som jag själv gjorde som yngre. ”Kvinnligt” respektive ”manligt” tänkande, Venus och Mars, i förenklad version varandra uteslutande. Men som Brown framhåller är intuition i själva verket ”en sorts blixtsnabb, omedveten associationsövning, en sorts pussel som vi lägger i tankarna”.

Herbert A. Simon, ”nobelpristagare” i ekonomi, har skrivit att

It is a fallacy to contrast ”analytic” and inutive styles of management. Intution and judgement – at least good judgement – are simply analyses frozen into habit and into capacity for rapid response through recognition.

Simon, H.A. (1987), Making Management Decisions: The Role of Intuition and Emotion.  The Academy of Management Executive 1:1. sid. 64

”Analys som frusit till vana och förmåga till snabb respons genom igenkänning.” Så intimt sammanbunda kan man alltså se de två sätten att förhålla sig till problemlösning och beslut.

I mitt inlägg om våra gränssnitt mot omvärlden – tankarna, känslorna, fantasin, närvaron, insikten och handlingen – skrev jag ju bland annat om Rebecca Costas resonemang om betydelsen av Insikten för att hantera de komplexa problem och utmaningar som vårt samhälle står inför. Hon liknar vårt analytiskt-logiska problemlösande vid en en prydligt ordnad, väl uppmärkt affär med räta gångar. Vårt kreativa problemlösande beskriver hon som en artistiskt estetisk ordnad samling av showrooms, inredda för att skapa en angenäm miljö och stämning för alla sinnen.

Den tredje sortens problemlösande – insikten – målar hon upp som ett stort, tomt rum där plötsligt den lösning vars egenskaper och funktioner vi bara föreställer oss plötsligt materialiseras. För mig ligger denna plötsliga insikt väldigt nära intuitionen.

Intuitionen handlar inte om att bara gå på känslorna i beslutsfattandet. Brown framhåller att intuitionens budskap mycket väl kan vara ”Hm. Här behövs mer fakta i målet.”.

I en värld där informationen i princip är oändlig, stöter vår tillit till intuitionen inte sällan på patrull. Brown skriver att människan ogillar osäkerhet och ovisshet, och i kombination med att alltfler försörjer sig – såväl ekonomiskt som självkänslomässigt – som experter utmanas vår tilltro till intuitionen i princip på daglig basis.

Jag brukar ibland beskriva mig som ”expertberoende”. Jag älskar fack- och uppslagsböcker, och i min iver att försöka se hela bilden (eller i alla fall större delar av den) jagar jag kompletterande fakta i timtal.

Tycker mig dock märka en skillnad på senare tid, där jag slappnar av och litar på – just det – min intuition i allt högre utsträckning. Min intuition säger mig att det kanske har  med åldern, och därmed mina samlade insikter och erfarenheter att göra (liksom att jag med åren ger allt mindre tyngd åt vad omvärlden eventuellt tycker och tänker om mig, mitt sätt att fatta beslut och, därmed också, mina beslut); det kan också kanske har det med mitt förhållandevis regelbundna och täta mediterande att göra. Tänker att min ökade acceptans för ovissheten också kan ha att göra med att jag i mitt jobb kommit att tillägna mig alltmer av designtänkandets principer och förhållningssätt. Och design handlar, som någon sagt, om att leda i ovisshet, om att våga påbörja en utforskande förändringsprocess utan att ha det nya läget helt klart för sig.

Precis som våra andra förmågor är förmågan till intuition något som går att träna upp, som Marie skriver om på bloggen Balance and Quality in Life, alternativt låta förtvina. Om du vill utforska din förmåga till intuition säger min intuition mig att ett vettigt första steg att börja vara uppmärksam på vad du gör när du känner att magen pratar med dig (inte på ett födo- eller bakterieutlöst språk då…). Tystar du ner och förtränger signalerna – om så, varför då? Lyssnar du in och agerar på budskapet – om så, vad säger det dig?