Andras läror eller egna erfarenheter

Jag läser, nej, jag njuter, för tillfället av Siddhartha av Herman Hesse på inrådan av min själabror A. Wikipedia skriver att den är skriven i ”en enkel, lyrisk stil”. Och så upplever jag texten – som en vacker blandning av prosa och lyrik.

I början av boken möter jag Siddhartha, en ung man som alla runtom honom älskar. Själv älskar han dock inte vare sig sig själv eller sitt liv, utan söker Sitt Sanna Jag, Atman, upplysning och frid.

Hans sökande börjar med att han går i sin fader Brahmanens, den lärdes, fotspår. Det är tänkandets, intellektets och dogmatikens väg med religionens kunskap och ritualer som nycklar. Det fortsätter i asketens förnekande av kroppen och den materiella världen, med nycklarna i den andliga disciplinen och försakandet som nyckel.

På sin väg genom livet möter han sedan Buddha. Till skillnad från sin följeslagare Govinda, väljer Siddhartha dock att inte ansluta sig till lärjungaskaran. Siddharthas beslut grundar sig på insikten att det är Buddhas egen erfarenhet, och inte den lära som han predikar, som gjort honom till upplyst.

Siddharthas fortsatta sökande efter den erfarenheten för sin egen räkning går vidare genom sinnenas rike, i att bejaka kroppens begär – sex, mat, lyx och rikedom. Efter en lång tid finner han sig dock mätt, blasé och i längtan efter att höra den inre röst som alltid tidigare gett honom vägledning i livet. Han återvänder till den enkla färjkarl som, på Siddharthas väg till staden, för många år sedan skeppade honom över floden.

Samma flod, som nu blir hans vägvisare till att lära sig lyssna, och till att höra och se att alla hans tidigare erfarenheter är del av livet, det levande. Att allt – dåtid, framtid, nutid – är ett i det stora levande världsalltet.

Läsningen gör djupt intryck på mig. Jag samlar på mig många citat och och hittar analogier till mitt eget och andras liv och aktuella funderingar.

No, there was no teaching a truly searching person, someone who truly wanted to find, could accept. But he who had found, he could approve of any teachings, every path, every goal, there was nothing standing between him and all the other thousand anymore who lived in that what is eternal, who breathed what is divine.

Siddhartha, Herman Hesse

Ett citat som jag fastnade särskilt för häromdagen är detta. Konstant nyfiken har jag svårt att stanna för och hålla fast vid en teori eller sanning – om den inte är min egen, under ständig utveckling och expansion, formulerad utifrån egna levda erfarenheter, liksom på insikter som jag tillägnat mig genom att ta del av andras erfarenheter och kunskaper. Därför knyter citatet starkt an till mitt eget aldrig sinande sökande efter att förstå, inse, erfara livet och den plats i kosmos där det utspelar sig. Mitt eget och mänsklighetens samlade liv.

Foto: Flickr/Kathy Ponce CC BY 2.0

Återblick #25

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugofemte vecka…

… har jag varit tacksam över

  • känslan av ett väl utfört arbete.
  • en härlig midsommarfest i nya och gamla bekantskapers sällskap.
  • smaken av lingon- och rosépepparsill och kall öl.
  • att få somna och vakna bredvid en annan människa i närhet och lust.
  • att få njuta av sol, ljumma sommarvindar, god mat och dryck på utelokaler (i dubbel bemärkelse) i kärt sällskap.
  • strosande i en av världens vackraste städer.
  • telefonsamtalen med min själabror om livets mörker och ljus.

… har jag upplevt

  • hur min förmåga att skapa befriande rum av kärlek och närvaro växer sig djup och stark.
  • hur mitt tidigare så goda detaljminne är under transformation till något annat. Förhoppningsvis ett minne för helheter och stora drag, och inte bara ett icke-minne…
  • att min ökade acceptans och självuppskattning av min kropp gör att jag för första gången på några år på allvar vågar kläder som är både kvinnliga och sköna i sommarvärmen.
  • njutningen av att promenera barfota på solvarm asfalt och i gräset.
  • den bubblande livsglädjen i dancewalken hem efter härliga timmar i kärt sällskap.

… har jag lyssnat på

  • Maritza Horn och Myntas ljuvliga tolkningar av Nils Ferlins poesi från albumet Bara för längtan.
  • Dag Vags Du får aldrig nog. Hehe. Ligger nog nåt i det.
  • Danny Saucedo i Snacket på stan. En riktig gladpopslåt som dök upp på Spotifylistan Midsommarfest – utan den listan hade jag missat denna succé från Så mycket bättre 2016.

… har jag fortsatt att läsa This Human av Melis Senova. En bok att läsa, reflektera, öva, reflektera utifrån.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Ett väl utfört arbete…

 ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilket samhället vilar.

Utsikt från ett tågfönster i väntan på avgång. En välbekant vy.

En vän citerade Karl Bertil Jonsson alias Tage Danielsson häromdagen på FB. Och jag kommer att tänka på citatet nu när jag sitter på tåget hem från Linköping, där jag tillbringat mina arbetsdagar i veckan.

Den inre tillfredsställelsen är tungt påtaglig. Liksom utmattningen efter två intensiva workshopdagar tisdag och onsdag samt tre högengagerande möten idag.

Jag hade glädjen att få leverera workshopen tillsammans med min workshop-parhäst Malin. Hon är en klippa och en fröjd att jobba med. Strukturerad, med omsorg om detaljer, stabil, professionell, generös. Vi kompletterar varandra så bra (även om jag önskar att hon inte skulle behöva kompensera mig så fullt ut vad gäller struktur och detaljöga).

När jag vaknade imorse fick jag i blixtbelysning syn på hur komplett upplägg vi fått till. Ett pussel av mängder av olika metoder som vi utbildat och tränat oss i att använda, som vi lånat in från andra sammanhang och tweakat till för att svara mot behoven i just detta sammanhang. Metoder som sattes ihop för att stötta deltagarna i att gå från insikter om människors behov till utkast till visioner och roadmaps för hur förutsättningarna på systemnivå ska ställas för att behoven ska kunna mötas.

Att låta händerna berätta om hur jag känner mig inför dagens övningar kan ge märkliga resultat. Jag kände mig utsmetad, med en fast kärna och ganska glad inför den workshop som den här överkörda ugglan skapades vid.

Ett upplägg som utmanade deltagarna att ta tillvara alla resurser som vi människor har för att uppleva, förstå och forma världen: tanken och analysen, känslan och intuitionen, sinnena och upplevelsen.

Ett upplägg som gjorde att trötta, men lyckliga och glada deltagare lämnade oss igår med ord av tacksamhet och entusiasm över dagarna. Med en känsla av att vara något viktigt på spåren.

Ett upplägg som gör att jag kan ta tillvara hela spännvidden i mitt driv och min kompetens kring förändringsprocesser och samhällsutveckling: från övergripande samhällstrukturer och systemperspektiv till den enskilda individen med sina behov, rädslor och drömmar.

Låter mig bada i känslorna av tacksamhet, lugn och kompetens som tillbakablicken på veckans arbetsinsats ger. Tänker att det här får bli ett inlägg att gå tillbaka till de veckor som inte riktigt bärs av samma medvind.

Alltför ofta genom åren har jag istället badat i min känsla av otillräcklighet, av ”när kommer de att upptäcka att jag är en fake”, av stressen inför att riskera göra fel. Det här är definitivt ett skönare bad.

Ger du dig tillfälle ibland att stanna upp i känslan av ditt väl utförda arbete?

Klokt sagt

Att oroa sig är att bära morgondagens börda med dagens styrka – det är att bära två dagar på samma gång. Det är att gå in i morgondagen i förväg. Oron tömmer inte morgondagen på dess sorger, den tömmer idag på dess styrka.

Worrying is carrying tomorrow’s load with today’s strength- carrying two days at once. It is moving into tomorrow ahead of time. Worrying doesn’t empty tomorrow of its sorrow, it empties today of its strength.

Corrie Ten Boom (Min översättning)

Rumtid

Jag utforskar min intention Det sakraliserade, överlåtna livet. Min coach Alla visade mig här i veckan på vad jag känner är en central aspekt av det. Jag sa något om att ”göra något med tiden”. Och hon kontrade med att ”låta tiden göra något med/av mig”.

I senaste avsnittet av On Being intervjuas poeten Naomi Shihab Nye. Hon utvecklar bland annat tanken att vi alla tänker i dikter. Och i hennes ord dök ett japanskt begrepp upp, som handlar om precis det här – yutori:

I do think that all of us think in poems…. And I think that is very important, not feeling separate from text; feeling your thoughts as text, or the world as it passes through you as a kind of text — the story that you would be telling to yourself about the street even as you walk down it, or as you drive down it; as you look out the window, the story you would be telling. It always seemed very much, to me as a child, that I was living in a poem — that my life was the poem. And in fact, at this late date, I have started putting that on the board of any room I walk into that has a board.

I just came back from Japan a month ago, and in every classroom, I would just write on the board, “You are living in a poem.” And then I would write other things just relating to whatever we were doing in that class. But I found the students very intrigued by discussing that. “What do you mean, we’re living in a poem?” Or, “When? All the time, or just when someone talks about poetry?” And I’d say, “No, when you think, when you’re in a very quiet place, when you’re remembering, when you’re savoring an image, when you’re allowing your mind calmly to leap from one thought to another — that’s a poem. That’s what a poem does.”

And they liked that. And a girl, in fact, wrote me a note in Yokohama on the day that I was leaving her school that has come to be the most significant note any student has written me in years. She said, “Well, here in Japan, we have a concept called ‘yutori,’ and it is spaciousness. It’s a kind of living with spaciousness. For example, it’s leaving early enough to get somewhere so that you know you’re going to arrive early, so when you get there, you have time to look around.” Or — and then she gave all these different definitions of what yutori was, to her. But one of them was: “After you read a poem, just knowing you can hold it — you can be in that space of the poem, and it can hold you in its space, and you don’t have to explain it. You don’t have to paraphrase it. You just hold it, and it allows you to see differently.*

Att leva med rymd. Som i berättelsen om den gamle indianen, som när han rest till en plats med moderna färdmedel, satte sig och ”väntade in själen”.

Detta förhållningssätt tänker jag på, och har börjat träna mig i, denna vecka. Att ge utrymme för att ”låta tiden göra något med mig”. Att låta mitt undermedvetna och alla de komplexa samband jag befinner mig spela ut sina kort och lugnt betrakta dem innan jag gör nästa medvetna drag.

Det är en del i att leva helgad och överlåten till livet.

IMG_3191

*Min översättning: Jag tror att vi alla tänker  i dikter. ”Och jag tror att det är mycket viktigt, att inte känna sig åtskild från text; att känna dina tankar som text eller att världen passerar genom dig som en typ av text – berättelsen som du skulle berätta för dig själv om gatan även när du går längs den eller när du kör längs den; när du tittar ut genom fönstret – den berättelse, du skulle berätta. Det verkade alltid väldigt mycket så för mig som barn, att jag levde i en dikt – att mitt liv var dikten. Och faktiskt, på senare tid har jag börjat sätta det på tavlan i vilket rum som helst som jag går in i och som har en tavla.

Jag kom precis tillbaka från Japan för en månad sedan, och i varje klassrum brukade jag bara skriva på tavlan: ”Du lever i en dikt.” Och sen brukade jag skriva andra saker som var relevanta för just den lektionen. Men jag upptäckte att eleverna var mycket fascinerade av att diskutera det. ”Vad menar du med att vi lever i en dikt?” Eller ”När? Alltid, eller bara när någon pratar om poesi? ”Och jag brukade  säga,” Nej, när du tänker, när du är på en mycket lugn plats, när du minns, när du njuter av en bild, när du låter ditt sinne lugnt gå från en tanke till en annan – det är en dikt. Det är vad en dikt gör. ”

Och de tyckte om det. Och en flicka i Yokohama skrev faktiskt ett meddelande till mig den dagen jag lämnade hennes skola som har blivit det mest betydelsefulla meddelande som någon student har skrivit till mig på många år. Hon sa, ”Jo, här i Japan har vi ett begrepp som heter ”yutori” och det är rymlighet. Det är som att leva med rymlighet. Till exempel, att gå tillräckligt tidigt när du är på väg någonstans så att du vet att du kommer fram tidigt, så att du har tid att se dig omkring när du kommer fram.” Eller – och så gav hon alla dessa olika definitioner av vad yutori var, för henne. Men en av dem var: ”Efter att du läst en dikt, så kan du bara hålla den – du kan vara i diktens rum och den kan hålla dig i sitt rum, och du behöver inte förklara den. Du behöver inte parafrasera den. Du håller bara den, och den låter dig se annorlunda.”