Klokt sagt

Att oroa sig är att bära morgondagens börda med dagens styrka – det är att bära två dagar på samma gång. Det är att gå in i morgondagen i förväg. Oron tömmer inte morgondagen på dess sorger, den tömmer idag på dess styrka.

Worrying is carrying tomorrow’s load with today’s strength- carrying two days at once. It is moving into tomorrow ahead of time. Worrying doesn’t empty tomorrow of its sorrow, it empties today of its strength.

Corrie Ten Boom (Min översättning)

Rumtid

Jag utforskar min intention Det sakraliserade, överlåtna livet. Min coach Alla visade mig här i veckan på vad jag känner är en central aspekt av det. Jag sa något om att ”göra något med tiden”. Och hon kontrade med att ”låta tiden göra något med/av mig”.

I senaste avsnittet av On Being intervjuas poeten Naomi Shihab Nye. Hon utvecklar bland annat tanken att vi alla tänker i dikter. Och i hennes ord dök ett japanskt begrepp upp, som handlar om precis det här – yutori:

I do think that all of us think in poems…. And I think that is very important, not feeling separate from text; feeling your thoughts as text, or the world as it passes through you as a kind of text — the story that you would be telling to yourself about the street even as you walk down it, or as you drive down it; as you look out the window, the story you would be telling. It always seemed very much, to me as a child, that I was living in a poem — that my life was the poem. And in fact, at this late date, I have started putting that on the board of any room I walk into that has a board.

I just came back from Japan a month ago, and in every classroom, I would just write on the board, “You are living in a poem.” And then I would write other things just relating to whatever we were doing in that class. But I found the students very intrigued by discussing that. “What do you mean, we’re living in a poem?” Or, “When? All the time, or just when someone talks about poetry?” And I’d say, “No, when you think, when you’re in a very quiet place, when you’re remembering, when you’re savoring an image, when you’re allowing your mind calmly to leap from one thought to another — that’s a poem. That’s what a poem does.”

And they liked that. And a girl, in fact, wrote me a note in Yokohama on the day that I was leaving her school that has come to be the most significant note any student has written me in years. She said, “Well, here in Japan, we have a concept called ‘yutori,’ and it is spaciousness. It’s a kind of living with spaciousness. For example, it’s leaving early enough to get somewhere so that you know you’re going to arrive early, so when you get there, you have time to look around.” Or — and then she gave all these different definitions of what yutori was, to her. But one of them was: “After you read a poem, just knowing you can hold it — you can be in that space of the poem, and it can hold you in its space, and you don’t have to explain it. You don’t have to paraphrase it. You just hold it, and it allows you to see differently.*

Att leva med rymd. Som i berättelsen om den gamle indianen, som när han rest till en plats med moderna färdmedel, satte sig och ”väntade in själen”.

Detta förhållningssätt tänker jag på, och har börjat träna mig i, denna vecka. Att ge utrymme för att ”låta tiden göra något med mig”. Att låta mitt undermedvetna och alla de komplexa samband jag befinner mig spela ut sina kort och lugnt betrakta dem innan jag gör nästa medvetna drag.

Det är en del i att leva helgad och överlåten till livet.

IMG_3191

*Min översättning: Jag tror att vi alla tänker  i dikter. ”Och jag tror att det är mycket viktigt, att inte känna sig åtskild från text; att känna dina tankar som text eller att världen passerar genom dig som en typ av text – berättelsen som du skulle berätta för dig själv om gatan även när du går längs den eller när du kör längs den; när du tittar ut genom fönstret – den berättelse, du skulle berätta. Det verkade alltid väldigt mycket så för mig som barn, att jag levde i en dikt – att mitt liv var dikten. Och faktiskt, på senare tid har jag börjat sätta det på tavlan i vilket rum som helst som jag går in i och som har en tavla.

Jag kom precis tillbaka från Japan för en månad sedan, och i varje klassrum brukade jag bara skriva på tavlan: ”Du lever i en dikt.” Och sen brukade jag skriva andra saker som var relevanta för just den lektionen. Men jag upptäckte att eleverna var mycket fascinerade av att diskutera det. ”Vad menar du med att vi lever i en dikt?” Eller ”När? Alltid, eller bara när någon pratar om poesi? ”Och jag brukade  säga,” Nej, när du tänker, när du är på en mycket lugn plats, när du minns, när du njuter av en bild, när du låter ditt sinne lugnt gå från en tanke till en annan – det är en dikt. Det är vad en dikt gör. ”

Och de tyckte om det. Och en flicka i Yokohama skrev faktiskt ett meddelande till mig den dagen jag lämnade hennes skola som har blivit det mest betydelsefulla meddelande som någon student har skrivit till mig på många år. Hon sa, ”Jo, här i Japan har vi ett begrepp som heter ”yutori” och det är rymlighet. Det är som att leva med rymlighet. Till exempel, att gå tillräckligt tidigt när du är på väg någonstans så att du vet att du kommer fram tidigt, så att du har tid att se dig omkring när du kommer fram.” Eller – och så gav hon alla dessa olika definitioner av vad yutori var, för henne. Men en av dem var: ”Efter att du läst en dikt, så kan du bara hålla den – du kan vara i diktens rum och den kan hålla dig i sitt rum, och du behöver inte förklara den. Du behöver inte parafrasera den. Du håller bara den, och den låter dig se annorlunda.”

Tystnaden

I det informationsbrus som jag lever i och stundtals är beroende av, är det angeläget att komma ihåg och utforska brusets motsats. Jag blev idag påmind om detta genom ett citat av en indisk filosof som dök upp i mitt flöde. Vad betyder tystnaden för dig?

Tystnaden är också samtal. Tystnaden är det mäktigaste. Talet är alltid mindre mäktigt än tystnaden. (Ramana Maharshi)

Lita på spåren

Är nyss hemkommen efter en härlig sportlovsvecka i gnistrande kallt Norrland, med snö i drivor (höhö) och härliga meter i benen från skidor på såväl platten som i backen och ett par promenader dessutom.

Det var med viss bävan som jag spände på mig längdskidorna. Minnena från barndomens turer i skidspåren har ett betydande inslag av en skräckartade upplevelser av okontrollerad fart i svängande nedförsbackar. De utgjorde antagligen en mindre del av de totala metrarna som kördes. Men hjärnan har ju en tendens att lägga större vikt vid negativa upplevelser och minnen än positiva… Som tur var, visste jag nu att den tur jag och älsklingen skulle köra var platt som en pannkaka, eller i alla fall som en myr.

IMG_2839
Foto: Eric Forsberg

Vägen upp till myren gick dock, just det, uppåt. Vilket betydde att det väntade en väg neråt när vi skulle hem igen…

Sedan jag var barn har jag lärt mig att hjälpligt ta mig ner för en slalombacke. En av insikterna från den resan är vikten av låg tyngdpunkt. Dels blir det stadigare, dels blir fallet kortare om en trillar.

Så jag intog köttbulleposition, tog ett djupt andetag och susade nerför den första lilla backen (som knappt kunde kallas backe, snarare litet utförslut). Eftersom jag skriver detta överlevde jag. Lite mersmak infann sig till och med. Det är ju najs att susa på skidor utan att behöva anstränga sig (mer än de muskler som belastas i en vääääldigt djup knäböj då).

Plötsligt dök den upp, skräckbacken. Säkert fyra meter lång och så där 35gradig lutning. För de flesta ingenting med andra ord. Men jag stod där längst upp och tvekade. Älsklingen åkte iväg på min uppmaning.

Jag var själv med backen och skräcken.

Jag tog av mig skidorna och började traska. Många backar har jag forcerat på det sättet.

Jag stannade upp.

Jag sa till mig själv: ”Kom igen nu. Du kommer sannolikt att trilla, men du har redan rest dig en gång på den här turen.”

Jag gick tillbaka uppför backen den meter jag hunnit ge upp.

Jag spände på mig skidorna igen.

Jag ställde mig i spåret.

Jag tog fart med stavarna, böjde på knäna och sköt iväg.

”Lita på spåren, lita på spåren”. Det blev som ett mantra, framsjunget mellan sammanbitna tänder och med blicken klistrad på skidspetsarna – inte en meter längre fram.

Och skidorna följde spåren så fint, och den kalla luften svischade härligt förbi mig.

Och jag kom ner, och jag kom fram till bilen där älsklingen väntade.

IMG_2868

Analogin med livet i stort kom ikapp mig senare. Så ofta målar jag upp berättelser i svarta färger, med rädslan som bakgrund och antaganden om vad andra känner, tänker och gör i förgrunden.

Och ändå – i verkligheten utvecklar sig livet i övervägande ljusa färger. Det utvecklar sig i sitt eget tempo. Det kan till och med svischa förbi ganska härligt från tid till annan.

Inledningen till gårdagens Headspacemeditation var en reflektion över begreppet ”Nature unfolding”. Medveten närvaro handlar om att observera vad som ”vecklar ut sig” utan att stämpla det med bra eller dåligt. Att slappna av, sluta kämpa mot väderkvarnarna och låta tiden, livet, naturen ha sin gång i tillit att det blir som det ska, oavsett om det går som planerat och/eller ger tillfälle till lärande.

IMG_2898

Det är det jag tränat på sedan 2006 och fortsatt tränar på. Att lita på spåren liksom.

Litar på spåren.

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig

Det är vackrast när det skymmer skrev Pär Lagerkvist. Stämmer det, om vi med ”när det skymmer” tänker oss åldrandet, livets skymning?

Åldrandet. Det var temat för vännen Kristins födelsedagssalong i helgen som gick. Som vanligt hade Kristin preppat inbjudan med tankeväckande frågor: Vad skrämmer? Vad lockar? Hur vill jag åldras? Vad vill jag inte? Vem vill jag vara som 80-åring? Kroppens förändring…

Samtalet böljade fram över delandet kring växande erfarenhet och auktoritet, självbilder, relationer, upplevelser av vårdhem, om möjligheten att idag ta råd från sin framtida åttioåriga tant (en praktik som jag mötte under THERE17), om oljor för len hud, om klimakteriet och gravitationens effekter på kroppen.

Som vanligt bär jag med mig fyndiga formuleringar och inspirerande insikter från kvällen. Några axplock är

Att vi blir grövre och liksom mer A-formade med åren ger oss en lägre tyngdpunkt. Vi står stabilare i tillvarons vindkast. 

Med ålderns rätt och samlad yrkes- och livserfarenhet njuter många av oss idag en skön auktoritet och en befrielse från att bedömas främst utifrån sina yttre företräden.

Vill du ha ett hjärta som slår länge - träna det med konditionsträning! Du kan dessutom få positiva biverkningar i form av minskad risk för den depression som för vissa kan vara en del av klimakteriesymtomen.

Det sägs att när gamla människor närmar sig dödstillfället blir deras hud babylen... Livscirkeln slutar som den börjar. 

Min egen rädsla för åldrandet handlar inte så mycket om kroppens förändring. Det är snarare rädslan för att förlora mina kognitiva förmågor som gör sig gällande, förmågor som handlar om att ta in och bearbeta information, minnas, orientera sig i tid och rum, lösa problem, använda siffror och språk etc. De är en så stor del av mig idag. 

Det goda åldrandet är avhängigt känslan av sammanhang, och inte minst då upplevelsen av mening.

Att ha och kunna knyta relationer till andra är också betydelsefullt. Jag gör reflektionen i efterhand att det därmed också handlar om att fortsätta odla relationen till mig själv. Den utgör, i min värld, trots allt grunden för min förmåga att relatera till andra.

Hur känner du inför ditt åldrande? Vad är du rädd för, vad ser du fram mot? Känner du igen dig i något av det jag beskriver? Vad vill du lägga till?

Jag snavade över en bild i FB-flödet inför salongen. Den sammanfattar den känsla inför åldrandet som jag har i denna period av livet.