Rumtid

Jag utforskar min intention Det sakraliserade, överlåtna livet. Min coach Alla visade mig här i veckan på vad jag känner är en central aspekt av det. Jag sa något om att ”göra något med tiden”. Och hon kontrade med att ”låta tiden göra något med/av mig”.

I senaste avsnittet av On Being intervjuas poeten Naomi Shihab Nye. Hon utvecklar bland annat tanken att vi alla tänker i dikter. Och i hennes ord dök ett japanskt begrepp upp, som handlar om precis det här – yutori:

I do think that all of us think in poems…. And I think that is very important, not feeling separate from text; feeling your thoughts as text, or the world as it passes through you as a kind of text — the story that you would be telling to yourself about the street even as you walk down it, or as you drive down it; as you look out the window, the story you would be telling. It always seemed very much, to me as a child, that I was living in a poem — that my life was the poem. And in fact, at this late date, I have started putting that on the board of any room I walk into that has a board.

I just came back from Japan a month ago, and in every classroom, I would just write on the board, “You are living in a poem.” And then I would write other things just relating to whatever we were doing in that class. But I found the students very intrigued by discussing that. “What do you mean, we’re living in a poem?” Or, “When? All the time, or just when someone talks about poetry?” And I’d say, “No, when you think, when you’re in a very quiet place, when you’re remembering, when you’re savoring an image, when you’re allowing your mind calmly to leap from one thought to another — that’s a poem. That’s what a poem does.”

And they liked that. And a girl, in fact, wrote me a note in Yokohama on the day that I was leaving her school that has come to be the most significant note any student has written me in years. She said, “Well, here in Japan, we have a concept called ‘yutori,’ and it is spaciousness. It’s a kind of living with spaciousness. For example, it’s leaving early enough to get somewhere so that you know you’re going to arrive early, so when you get there, you have time to look around.” Or — and then she gave all these different definitions of what yutori was, to her. But one of them was: “After you read a poem, just knowing you can hold it — you can be in that space of the poem, and it can hold you in its space, and you don’t have to explain it. You don’t have to paraphrase it. You just hold it, and it allows you to see differently.*

Att leva med rymd. Som i berättelsen om den gamle indianen, som när han rest till en plats med moderna färdmedel, satte sig och ”väntade in själen”.

Detta förhållningssätt tänker jag på, och har börjat träna mig i, denna vecka. Att ge utrymme för att ”låta tiden göra något med mig”. Att låta mitt undermedvetna och alla de komplexa samband jag befinner mig spela ut sina kort och lugnt betrakta dem innan jag gör nästa medvetna drag.

Det är en del i att leva helgad och överlåten till livet.

IMG_3191

*Min översättning: Jag tror att vi alla tänker  i dikter. ”Och jag tror att det är mycket viktigt, att inte känna sig åtskild från text; att känna dina tankar som text eller att världen passerar genom dig som en typ av text – berättelsen som du skulle berätta för dig själv om gatan även när du går längs den eller när du kör längs den; när du tittar ut genom fönstret – den berättelse, du skulle berätta. Det verkade alltid väldigt mycket så för mig som barn, att jag levde i en dikt – att mitt liv var dikten. Och faktiskt, på senare tid har jag börjat sätta det på tavlan i vilket rum som helst som jag går in i och som har en tavla.

Jag kom precis tillbaka från Japan för en månad sedan, och i varje klassrum brukade jag bara skriva på tavlan: ”Du lever i en dikt.” Och sen brukade jag skriva andra saker som var relevanta för just den lektionen. Men jag upptäckte att eleverna var mycket fascinerade av att diskutera det. ”Vad menar du med att vi lever i en dikt?” Eller ”När? Alltid, eller bara när någon pratar om poesi? ”Och jag brukade  säga,” Nej, när du tänker, när du är på en mycket lugn plats, när du minns, när du njuter av en bild, när du låter ditt sinne lugnt gå från en tanke till en annan – det är en dikt. Det är vad en dikt gör. ”

Och de tyckte om det. Och en flicka i Yokohama skrev faktiskt ett meddelande till mig den dagen jag lämnade hennes skola som har blivit det mest betydelsefulla meddelande som någon student har skrivit till mig på många år. Hon sa, ”Jo, här i Japan har vi ett begrepp som heter ”yutori” och det är rymlighet. Det är som att leva med rymlighet. Till exempel, att gå tillräckligt tidigt när du är på väg någonstans så att du vet att du kommer fram tidigt, så att du har tid att se dig omkring när du kommer fram.” Eller – och så gav hon alla dessa olika definitioner av vad yutori var, för henne. Men en av dem var: ”Efter att du läst en dikt, så kan du bara hålla den – du kan vara i diktens rum och den kan hålla dig i sitt rum, och du behöver inte förklara den. Du behöver inte parafrasera den. Du håller bara den, och den låter dig se annorlunda.”

Tystnaden

I det informationsbrus som jag lever i och stundtals är beroende av, är det angeläget att komma ihåg och utforska brusets motsats. Jag blev idag påmind om detta genom ett citat av en indisk filosof som dök upp i mitt flöde. Vad betyder tystnaden för dig?

Tystnaden är också samtal. Tystnaden är det mäktigaste. Talet är alltid mindre mäktigt än tystnaden. (Ramana Maharshi)

Lita på spåren

Är nyss hemkommen efter en härlig sportlovsvecka i gnistrande kallt Norrland, med snö i drivor (höhö) och härliga meter i benen från skidor på såväl platten som i backen och ett par promenader dessutom.

Det var med viss bävan som jag spände på mig längdskidorna. Minnena från barndomens turer i skidspåren har ett betydande inslag av en skräckartade upplevelser av okontrollerad fart i svängande nedförsbackar. De utgjorde antagligen en mindre del av de totala metrarna som kördes. Men hjärnan har ju en tendens att lägga större vikt vid negativa upplevelser och minnen än positiva… Som tur var, visste jag nu att den tur jag och älsklingen skulle köra var platt som en pannkaka, eller i alla fall som en myr.

IMG_2839
Foto: Eric Forsberg

Vägen upp till myren gick dock, just det, uppåt. Vilket betydde att det väntade en väg neråt när vi skulle hem igen…

Sedan jag var barn har jag lärt mig att hjälpligt ta mig ner för en slalombacke. En av insikterna från den resan är vikten av låg tyngdpunkt. Dels blir det stadigare, dels blir fallet kortare om en trillar.

Så jag intog köttbulleposition, tog ett djupt andetag och susade nerför den första lilla backen (som knappt kunde kallas backe, snarare litet utförslut). Eftersom jag skriver detta överlevde jag. Lite mersmak infann sig till och med. Det är ju najs att susa på skidor utan att behöva anstränga sig (mer än de muskler som belastas i en vääääldigt djup knäböj då).

Plötsligt dök den upp, skräckbacken. Säkert fyra meter lång och så där 35gradig lutning. För de flesta ingenting med andra ord. Men jag stod där längst upp och tvekade. Älsklingen åkte iväg på min uppmaning.

Jag var själv med backen och skräcken.

Jag tog av mig skidorna och började traska. Många backar har jag forcerat på det sättet.

Jag stannade upp.

Jag sa till mig själv: ”Kom igen nu. Du kommer sannolikt att trilla, men du har redan rest dig en gång på den här turen.”

Jag gick tillbaka uppför backen den meter jag hunnit ge upp.

Jag spände på mig skidorna igen.

Jag ställde mig i spåret.

Jag tog fart med stavarna, böjde på knäna och sköt iväg.

”Lita på spåren, lita på spåren”. Det blev som ett mantra, framsjunget mellan sammanbitna tänder och med blicken klistrad på skidspetsarna – inte en meter längre fram.

Och skidorna följde spåren så fint, och den kalla luften svischade härligt förbi mig.

Och jag kom ner, och jag kom fram till bilen där älsklingen väntade.

IMG_2868

Analogin med livet i stort kom ikapp mig senare. Så ofta målar jag upp berättelser i svarta färger, med rädslan som bakgrund och antaganden om vad andra känner, tänker och gör i förgrunden.

Och ändå – i verkligheten utvecklar sig livet i övervägande ljusa färger. Det utvecklar sig i sitt eget tempo. Det kan till och med svischa förbi ganska härligt från tid till annan.

Inledningen till gårdagens Headspacemeditation var en reflektion över begreppet ”Nature unfolding”. Medveten närvaro handlar om att observera vad som ”vecklar ut sig” utan att stämpla det med bra eller dåligt. Att slappna av, sluta kämpa mot väderkvarnarna och låta tiden, livet, naturen ha sin gång i tillit att det blir som det ska, oavsett om det går som planerat och/eller ger tillfälle till lärande.

IMG_2898

Det är det jag tränat på sedan 2006 och fortsatt tränar på. Att lita på spåren liksom.

Litar på spåren.

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig

Det är vackrast när det skymmer skrev Pär Lagerkvist. Stämmer det, om vi med ”när det skymmer” tänker oss åldrandet, livets skymning?

Åldrandet. Det var temat för vännen Kristins födelsedagssalong i helgen som gick. Som vanligt hade Kristin preppat inbjudan med tankeväckande frågor: Vad skrämmer? Vad lockar? Hur vill jag åldras? Vad vill jag inte? Vem vill jag vara som 80-åring? Kroppens förändring…

Samtalet böljade fram över delandet kring växande erfarenhet och auktoritet, självbilder, relationer, upplevelser av vårdhem, om möjligheten att idag ta råd från sin framtida åttioåriga tant (en praktik som jag mötte under THERE17), om oljor för len hud, om klimakteriet och gravitationens effekter på kroppen.

Som vanligt bär jag med mig fyndiga formuleringar och inspirerande insikter från kvällen. Några axplock är

Att vi blir grövre och liksom mer A-formade med åren ger oss en lägre tyngdpunkt. Vi står stabilare i tillvarons vindkast. 

Med ålderns rätt och samlad yrkes- och livserfarenhet njuter många av oss idag en skön auktoritet och en befrielse från att bedömas främst utifrån sina yttre företräden.

Vill du ha ett hjärta som slår länge - träna det med konditionsträning! Du kan dessutom få positiva biverkningar i form av minskad risk för den depression som för vissa kan vara en del av klimakteriesymtomen.

Det sägs att när gamla människor närmar sig dödstillfället blir deras hud babylen... Livscirkeln slutar som den börjar. 

Min egen rädsla för åldrandet handlar inte så mycket om kroppens förändring. Det är snarare rädslan för att förlora mina kognitiva förmågor som gör sig gällande, förmågor som handlar om att ta in och bearbeta information, minnas, orientera sig i tid och rum, lösa problem, använda siffror och språk etc. De är en så stor del av mig idag. 

Det goda åldrandet är avhängigt känslan av sammanhang, och inte minst då upplevelsen av mening.

Att ha och kunna knyta relationer till andra är också betydelsefullt. Jag gör reflektionen i efterhand att det därmed också handlar om att fortsätta odla relationen till mig själv. Den utgör, i min värld, trots allt grunden för min förmåga att relatera till andra.

Hur känner du inför ditt åldrande? Vad är du rädd för, vad ser du fram mot? Känner du igen dig i något av det jag beskriver? Vad vill du lägga till?

Jag snavade över en bild i FB-flödet inför salongen. Den sammanfattar den känsla inför åldrandet som jag har i denna period av livet.

På temat tacksamhet

Har lyssnat på ännu ett avsnitt av On Being. Lyssnat på, tagit in, mediterat mig genom, varit i universums varande med ännu ett avsnitt. Det är ofta den känslan som den ger mig, den podden.

I det här avsnittet intervjuar Krista Tippett benedektinermunken David Steind-Rast. Han är en människa som rör sig i mellanrummen – mellan religioner, liksom mellan religion och vetenskap. Jag fascineras och inspireras av sådana personer, fanatikernas motpoler, sökare som inte väjer för vare sig mysticism eller rationell analys. Ja, jag inte bara inspireras av dem, jag vill också identifiera mig med dem.

Hur som helst, avsnittets huvudperson har också ägnat en stor del av sitt liv åt att lyfta betydelsen av tacksamhet. Jag har själv upplevt den läkande och stärkande kraften i tacksamheten. Och jag har ju bestämt mig för att ge den utrymme i mina söndagsreflektioner under det här året, bland annat för att jag vet att det bidrar till mitt välbefinnande, och därmed den hälsoglädje som är mitt årstema.

På tips av väninnan Therese använder jag sedan ett par veckor appen Grateful, som hjälper mig att få syn på olika nyanser och perspektiv av tacksamhet i vardagen. Ett tips som härmed vidarebefordras!

Som David Steindl-Rast konstaterar i citatet nedan, vi kan inte, ska inte, vara tacksamma för allt som händer oss. Men i varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Först det engelska originalcitatet från samtalet i podden, längre ner ett försök till egen översättning.

Ms. Tippett: There are a few qualities — say, aspects or qualities of the experience of gratefulness and thanksgiving that you’ve noted that I’d love to just draw out. And one of them is beholding — that surprise can be a beginning of being grateful, and beholding, and also, listening. I guess what we’re talking about here is attending.

Br. Steindl-Rast: Well, for me, this idea of listening and really looking and beholding — that comes in when people ask, “Well, how shall we practice this gratefulness?” And there is a very simple kind of methodology to it: Stop, look, go. Most of us — caught up in schedules and deadlines and rushing around, and so the first thing is that we have to stop, because otherwise we are not really coming into this present moment at all, and we can’t even appreciate the opportunity that is given to us, because we rush by, and it rushes by. So stopping is the first thing.

But that doesn’t have to be long. When you are in practice, a split second is enough — “stop.” And then you look: What is, now, the opportunity of this given moment, only this moment, and the unique opportunity this moment gives? And that is where this beholding comes in. And if we really see what the opportunity is, we must, of course, not stop there, but we must do something with it: Go. Avail yourself of that opportunity. And if you do that, if you try practicing that at this moment, tonight, we will already be happier people, because it has an immediate feedback of joy.

I always say, not — I don’t speak of the gift, because not for everything that’s given to you can you really be grateful. You can’t be grateful for war in a given situation, or violence or domestic violence or sickness, things like that. There are many things for which you cannot be grateful. But in every moment, you can be grateful.

For instance, the opportunity to learn something from a very difficult experience — what to grow by it, or even to protest, to stand up and take a stand — that is a wonderful gift in a situation in which things are not the way they ought to be. So opportunity is really the key when people ask, “Can you be grateful for everything?” — no, not for everything, but in every moment.

(Krista: Det finns några kvaliteter – aspekter av eller kvaliteter i upplevelsen av tacksamhet och tacksägelse som du noterat som jag bara skulle lyfta fram. Och en av dem är betraktande – att överraskning kan vara början på att vara tacksam, och betraktande, och dessutom lyssnande. Jag antar att vad vi talar om här är att vara uppmärksam. 

Broder David:  Tja, för mig kommer den här tanken på att lyssna och verkligen se och betrakta in när folk frågar ”Men hur ska vi praktisera den här tacksamheten?” Och det finns en väldigt enkel sorts metod för det: stanna upp, se, börja. De flesta av oss – fångade i scheman och deadlines och springer omkring, så därför är det första vi behöver göra att stanna upp, för annars så kommer vi inte in i det nuvarande ögonblicket överhuvudtaget, och vi kan inte ens uppskatta möjligheten som vi får, efter som vi rusar förbi den, och den rusar förbi. Så att stanna upp är det första.

Men det behöver inte vara utdraget. När du behärskar praktiken, räcker en del av en sekund – ”stopp”. Och sedan betraktar du: vad är, nu, möjligheten i detta givna ögonblick, enbart just i detta ögonblick, och den unika möjlighet som detta ögonblick ger? Och det är där som betraktandet kommer in. Och om vi verkligen ser vad möjligheten är så får vi, självklart, inte stanna där, utan vi behöver göra något med den: Börja. Ta tillvara den möjligheten. Och om du gör det, om du försöker praktisera det i det här ögonblicket, ikväll, som kommer vi redan att vara lyckligare människor, för det ger en omedelbar återkoppling i glädje. 

Jag säger alltid inte – jag talar inte om gåvan, för inte för allt som ges till dig kan du vara verkligt tacksam. Du kan inte vara tacksam för krig i en viss situation, eller våld eller våld i hemmet eller sjukdom, sådana saker. Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. )

Bilden till detta inlägg är gjord hos Canva.com.