Minnen av mitt andetag

Första minnet av min andning är från treårsåldern. En härlig åktur i en lagomt läskig rutschbana slutade med vad jag minns som tappad anda, då jag landade med svanskotan på en sten som låg gömd i sanden där nedanför metallbanans slut. 

Min medvetna relation med andningen kom sedan under lång tid framförallt handlat om andning som verktyg för sången. Att träna stödet är en grundpelare i all sångundervisning, och jag vet inte hur många körövningar jag inlett med att be körsångarna dofta på en virtuell ros och sedan på utandning tala om hur gott den doftar med ett AAAAhhhh. På så sätt kan man ju sätta igång en medvetenhet om andningen.  

Första gången som jag kom i kontakt med andning för något annat än ett verktyg i sång (och en olägenhet under och efter fysisk aktivitet) var under en utlandsperiod, då en kompis bjöd med mig på något som hette breathwork. Det var en märklig upplevelse. Jag låg på en madrass och lyssnade på hur de andra andades och försökte göra på samma sätt som de, vilket inkluderade att prestera en och annan tår. För att känslor skulle levas var mycket tydligt i resten av rummet. Mycket mysko och flummigt tyckte jag, och inget som gav mersmak.

När jag blev gravid första gången hade jag, som duktig flicka på jakt efter perfektion, självklart bilden av att jag skulle andas mig igenom förlossningen; jag skulle föda helt på naturlig väg helt enkelt. Jag gick en förberedande förlossningsyoga- och andningskurs och tyckte jag var väl förberedd på vad som skulle komma. Livet ville annorlunda, och min andning var inte tillräckligt utvecklad för att klara ett kejsarsnitt utan bedövning. När det var dags för nummer två blev lustgasen min bästa andningsvän. Inte riktigt vad jag hade planerat.

Ett annat minne av hur jag drabbades av medvetenheten om min andning var när jag, i det prestigefyllda jobbet, kom ut från ett möte med min chef och kände uppgiftens allvar och tidspress – såväl som den fysiska omöjligheten att få ner någon som helst luft nedanför armhålehöjd. Några månader senare var jag sjukskriven för utmattningssyndrom. 

Under rehabiliteringen introducerade min terapeut mig till mindfulness. Jag fick börja meditera med fokus på andningsankaret, som det kallades. Jag läste på och började ana kraften till läkning som jag bar omkring på i min kropp, men inte utnyttjat. 

När barnen blev lite större och deras mående i perioder dippade, fick jag lära både mig och dem att andas i fyrkant. 

Mitt i livet blev jag singel, och med det både nyfiken och hungrig på nya sexuella upplevelser. Tantra hade jag hört talas om, men nu växte nyfikenheten än mer. Man skulle visst kunna få orgasm bara genom att andas. Det ville jag uppleva! Av olika anledningar dröjde min praktiska bekantskap med tantran. Jag läste visserligen på, men omsatte inte i praktiken. Jag gjorde inte ens några försök att få andningsorgasm. 

Mats kom in i mitt liv sommaren 2020, med färska upplevelser av en tantrakurs där frigörande andning var en del. Det han berättade spädde på min nyfikenhet. En väninna bjöd med oss till en bekant som leder frigörande andning. Jag andades; fick först bilderna av Brysselerfarenheten för ögonen. Den här gången hände det andra saker i mig. Jag kommer idag inte ihåg detaljerna, men jag kände att det fanns något här att söka vidare i. 

Det blev sensommar 2021, och jag kom till den kurs som Mats gått. Den frigörande andningen blev en central del av det som satte djupa avtryck på mig. Under en fikarast dök också ett ord upp i förbifarten, när en av deltagarna berättade att hen träffat kursledaren tidigare på en andningspedagogsutbildning. Andningspedagog – det ordet slog an en djup och kraftig ton i mig. Liksom en stor nyfikenhet. Väl hemma googlade jag fram information om en utbildning som skulle börja i januari i 2022. Och jag anmälde mig. 

Jag har nu gått halva kursen, och ska nu ta emot egna övningsklienter i frigörande andning. Kursen har dock ett bredare fokus, och jag har samlat på mig mycket kunskap och praktiska övningar för andning generellt (även om det finns oändligt mycket mer att lära och upptäcka). 

Under året har jag upplevt hur andningsövningarna gjort jag blir allt bättre på att ta till mig kroppens signaler och reglera påslag av stress och starka känslor i vardagen. Jag har andats mig igenom och slutit fred med tunga upplevelser och känslor. Andningen har också gjort att jag har färdats i rymden, liksom vilat i fullständig stillhet i nuet. 

När jag fick frågan i våras om jag håller kurser i andning, svarade jag ett självklart och djupt inifrån kommande Ja. Och nu är det snart fysisk premiär för ”Intro till ditt andetag”. 16 november för Stockholmsbor (och tillresta) ges det möjlighet till en tretimmars guidad date med andningen för allt från nyfikna nybörjare till vetgiriga vana. Med teori och praktik. En onlineversion är också under planering (mejla mig på sara(at)saramodig.se om du vill få notis när det blir dags!). Anmäl dig här om du vill lära mer och utforska olika dimensioner av en av de häftigaste funktionerna vi har i vår kropp! Eller tipsa någon i din närhet som du tror är intresserad. 

Det jag sörjer – redigerad version.

En kan undra vad jag sörjer eftersom sorgen är så stark.

Låt mig berätta.

Jag sörjer bland annat att de klippts av: trådarna mellan minnena av oss och drömmarna om ett vi på ålderns höst.

Minnena av lycka, trygghet, tillhörighet, gemensamma upplevelser och utforskanden. Drygt 26 års minnen. Minnen från mer än halva mitt liv.

Edit: för att inte lämna ut någon annan än mig själv och mina känslor har jag tagit bort detaljerna som fanns i den första versionen av inlägget.  

Minnen av att känna mig älskad av dig, liksom av att älska dig.

Visst finns det minnen av irritation, frustration, stress, skam, oro, ilska. Minnen av allt det som ger skugga och relief åt livet och de nära relationerna. Men de mörka minnena förlorar på knock-out till de ljusa minnena av ett vi; ett vi som jag valde varje dag.

Jag tvivlar inte på att många lyckliga minnen återstår att skapa i våra liv. Och jag försöker jobba på att skapa förutsättningar för dem när jag känner att jag orkar. Och jag ser att du gör detsamma: jobbar för att skapa förutsättningar efter bästa förmåga för fler lyckliga minnen för både dig och mig.

Men jag sörjer att du inte kommer att vara den del av mina kommande minnen som jag ville, som jag sett fram emot. Som vi ibland pratat om: att åldras tillsammans.

Och min sorg gör så ont – och den är inget jag kan förneka eller förtränga.