En kan undra vad jag sörjer eftersom sorgen är så stark.

Låt mig berätta.

Jag sörjer bland annat att de klippts av: trådarna mellan minnena av oss och drömmarna om ett vi på ålderns höst.

Minnena av lycka, trygghet, tillhörighet, gemensamma upplevelser och utforskanden. Drygt 26 års minnen. Minnen från mer än halva mitt liv.

Edit: för att inte lämna ut någon annan än mig själv och mina känslor har jag tagit bort detaljerna som fanns i den första versionen av inlägget.  

Minnen av att känna mig älskad av dig, liksom av att älska dig.

Visst finns det minnen av irritation, frustration, stress, skam, oro, ilska. Minnen av allt det som ger skugga och relief åt livet och de nära relationerna. Men de mörka minnena förlorar på knock-out till de ljusa minnena av ett vi; ett vi som jag valde varje dag.

Jag tvivlar inte på att många lyckliga minnen återstår att skapa i våra liv. Och jag försöker jobba på att skapa förutsättningar för dem när jag känner att jag orkar. Och jag ser att du gör detsamma: jobbar för att skapa förutsättningar efter bästa förmåga för fler lyckliga minnen för både dig och mig.

Men jag sörjer att du inte kommer att vara den del av mina kommande minnen som jag ville, som jag sett fram emot. Som vi ibland pratat om: att åldras tillsammans.

Och min sorg gör så ont – och den är inget jag kan förneka eller förtränga.