Etikett: Separation

730 dagar

On By Sara ModigIn Livet7 Comments

I musikalen Rent finns en sång som jag (och mina musikaltokiga barn) tycker mycket om. Texten ställer frågan om hur man mäter ett år i ett liv. Ett år, eller femhundratjugofemtusensexhundra minuter. 365 dagar.

Idag är det 730 dagar sedan jag ställdes inför att omvärdera och omforma mitt liv och mitt sammanhang på det mest genomgripande sätt jag upplevt hittills. Hur mäter jag de två åren som gått?

I ett antal tappade och återfunna fotfästen?

I en kropp som lärt knoppen som sitter längst upp på den att börja förstå det språk den talar, med fonem som smärta såväl som lust?

I ett antal vänner som hållit mig uppe när fotfästet var borta? Som delat sina smärtor och glädjor, som jag fått komma nära, näras av och ge näring i delad sårbarhet?

I 55 egna kvadrat i Årsta?

I ett antal släppta tag om det som varit?

I nästan lika många (på ett ungefär) svallvågor av sorg och ilska över det som inte blev och det som blivit?

I minst 2190 anledningar i vardagen till tacksamhet?

Sången från Rent heter Seasons of Love. Jag provar att mäta åren i kärlekens olika årstider:

Den brustna.

Den obesvarade.

Den avslutade, döda.

Den förtvivlade, förundrade, förankrade, förtjusta, för eviga till barnen.

Den till vänner och familj.

Den till livet, trots allt.

Den sensuella, till min egen hud och njutning.

Den härligt erotiska med en annan människa.

Den ljuvligt romantiska.

Den nya.

Den pirriga.

Den besvarade.

Den om en framtid tillsammans avsiktliga.

Den sakta återvändande och växande till mig själv.

Den till livet. Tack vare det.

Ja. Det är som de föreslår i sången. Kärlekens många skiftningar, toner och former är det som främst mätt upp och präglat dessa två år. Jag tror bestämt jag ska fortsätta att använda kärleken som mätglas när jag blandar drinken som är mitt liv.

Jag har inga förväntningar på att det ska vara smärt- eller sorgefritt. Men för att få kunna mäta upp kärlekens ljusa toner är det nödvändigt att ta risken att mäta upp även de mörka sägs det. Den risken får det vara värt. För som det sjungs i en annan musikal, som jag häromdagen fick min 15-åring frälst på:

The greatest thing you’ll ever learn, is just to love and be loved in return.

I min fria översättning: Den största sak du någonsin kommer att lära dig, är helt enkelt att ge kärlek och få kärlek tillbaka.

Jesusbarn minus 13 – släpper taget

On By Sara ModigIn Svärta och smärta, Tankar3 Comments

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Som jag skrivit om nyligen har jag de senaste veckorna känt av smärtan efter separationen igen. ”Vad hade hänt om jag bara…” är tankar som snurrat som kvarnstenar i mitt huvud, trots att jag med intellektet vet att jag inget kan göra åt det som är förbi. Trots att jag idag omfamnar en ny kärlek som jag inte hade velat vara utan och som jag vårdar ömt och dedicerat. Trots att jag idag kan ta avstamp i erfarenheter som jag inte vill ha ogjorda, liksom i möten med nya och gamla vänner som aldrig skulle blivit av om jag inte slungats ut i det nakna livets smärta och övergivenhet, sorg och vrede, hudhunger och längtan.

I samtal med min coach Alla – mästaren av blottläggande, utforskande lyssnande – har jag fått (möjligen förnyad) syn på ett par av de törnen som gjort mig så ont.

Först trodde vi att det var den gamla ”upplevelsen av att vara bortvald”-taggen som trängde in genom huden och smärtade. Men under luppen visade det sig att det var taggarna ”upplevelsen av att vara misslyckad” och ”upplevelsen av att vara maktlös” som stuckit mig de senaste dagarna. Och som grämt mig, inte minst för barnens skull.

Men idag har jag visat mig nåden att landa i insikten att jag faktiskt utövat min fulla makt, jag har gjort det som stått i min makt, i varje givet ögonblick under de knappt 27 åren av förhållande, givet den kunskap, erfarenhet, mognad och sammanhang som jag haft och funnits i. Men det är lätt att vara efterklok och höja ribban i retrospekt som bekant.

Barnen stöttar vi så gott vi kan för att ge dem de verktyg som de behöver för att låta utveckling gro ur krisen, verktyg som jag av egen erfarenhet vet att de kommer att ha nytta av flera gånger under livet.

Istället för källa till grämelse och skuldbeläggande av mig själv, vill jag använda erfarenheterna och insikterna som källa till växt och grundläggning för mina nya relationer – till mig själv och till min käraste E. Relationen med E är förvisso en helt annan kärleksrelation än min förra. Den kommer med största säkerhet att bjuda på en del fallgropar som vi idag inte kan förutse, även med all erfarenhet av och insikter från tidigare relationer som vi har med oss i bagaget och i vårt samtal. Så någon copy-paste av ”det jag borde gjort-tankarna” blir det inte.

Men, för att tala designspråk, det blir hypotestestande och prototypande utifrån vad vi lärt oss tidigare, liksom reflektion kring vad vi lär oss nu om vad är viktigt för mig och oss, om ”hur det funkar om…” respektive kring huruvida vi fortfarande är på väg i den riktning vi önskar.

Som snödrottningen Elsa i Frozen använder jag den kraft som jag utvecklat under året till att ta mitt nya liv i besittning. Jag släpper taget om det som varit – ”the past is in the past”. Let it go!

Frånskild och skapar nytt

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Lärande, Svärta och smärta, Tillsammans9 Comments

Jag klickar på”Skapa nytt” i vänstermenyn i WordPress adminläge för att börja skriva på ett nytt blogginlägg. När jag gör det för att börja skriva på just detta inlägg, slås jag av symboliken. 

4/9 tog jag av ringarna.
Idag skapar handen nytt.

I onsdags 8 mars dömde Stockholms tingsrätt till äktenskapsskillnad. Jag är alltså numera frånskild. Med fokus på att ”Skapa nytt”.

Inte så att sorgen är färdigsörjd. Vänner som ligger före mig i processen, berättar om att sorgen gör sig påmind igen, även efter flera år. Kanske kommer den att finnas där hela livet, som en underton bland många andra. Inte heller så att jag slutat önska att vi åtminstone skulle gjort ett försök tillsammans, med den nya insikt och upplevelse som istället ledde till uppbrott.

Men jag kontrolleras inte längre av sorgen. Och ilskan, känslan av oförrätt, har jag – för tillfället i alla fall, vem vet vad som händer i framtiden – släppt taget om. Och jag har definitivt ingen önskan om eller avsikt att plocka upp och lägga i ryggsäcken igen.

En provocerande öppenhet?

Jag har valt att vara förhållandevis och, har jag förstått, ovanligt öppen med mina upplevelser av skilsmässoprocessen i realtid här på bloggen och i samtal med vänner. Några har blivit illa berörda av min öppenhet. Några har uttryckt förundran över mitt val. Långt fler har uttryckt sin uppskattning för att jag delar min resa. Några har till och med berättat om att de fått nya perspektiv på sig själva och sin situation.

Jag har inte bloggat för att smutskasta, eller för att tigga medömkan eller klappar på axeln. Jag har bloggat för att det har varit ett av de främsta sätten för mig att skapa mening i stunden åt det som varit smärtsamt, meningslöst och djupt prövande.

Genom att sätta så pass publika ord på delar av min resa, har jag själv kunnat ta mig upp på bryggan en stund och observera mig själv på lite distans. Innan jag tappat fotfästet igen och dragits ned i djupet, för att senare kravla mig upp igen. Stunderna där på bryggan har blivit längre och längre; stunderna av kamp för överlevnad i det mörka djupet har blivit kortare, grundare och glesare. Delvis tack vare att jag satt ord på och kunnat gå tillbaka till mina upplevelser och tankar, och dessutom fått mina ord speglade i era kommentarer.

Nådens och förlåtelsens väg är törnebeströdd

Jag sade redan första kvällen i samtalet med exmaken att jag ville ”gå nådens och förlåtelsens väg”. Under de senaste sex månaderna har jag ofta återkommit till Desmond och Mpho Tutus bok Förlåtelse, ja, i perioder till och med sovit med den under huvudkudden. Jag har bråkat med den. Jag har tagit min tillflykt till den. Jag har slängt den i väggen.

Ett par månader in i processen kunde jag omöjligt se nästa steg mot förlåtelse och acceptans. Då fick jag uppmaningen av min terapeut att släppa alla krav på att jaga efter det. Jag insåg att jag i första hand behövde acceptera att jag inte kunde acceptera att bli lämnad. Jag landade Tutus tankar om att förlåtelsen aldrig kan forceras fram eller fångas in – tvärtom, jag fick acceptera att den skulle söka upp och finna mig den dag jag var redo. Och med de insikterna kom en enorm befrielse.

För att inte riskera en fullständigt havererad kommunikation – från min sida – började vi gå i parterapi. Och kunskapen om hur viktig kommunikationen är i en relation omvandlades till insikt – och sorg från åtminstone min sida över att vi inte förmått se och göra för att utveckla detta tidigare. Den insikten är numera en hörnsten i mina relationer av olika slag.

Riktning framåt

Det nya året började i något slags trött tillförsikt. Sakta började acceptansen få fotfäste hos mig. Ilskan och känslan av oförrätt gjorde sig påmind med jämna mellanrum, liksom sorgen, som hela tiden också samspelat och samspelar med var våra barn befinner sig i sina sorgeprocesser.

En ny känsla började också pocka på uppmärksamhet. Jag insåg att jag led av hudhunger och hunger på att vara intressant och åtrådd i en annan människas ögon.

Det ledde till mig till att omsätta den tanke om att våga mig ut i internetdejtandets djungel som föddes mot slutet av hösten, i handling. Det ledde till en februari som på många sätt var den galnaste, mest omtumlande och på många sätt härligaste månad  jag upplevt på mycket, mycket länge. (Nä, några dirty details får ni inte i den här kanalen. Var lugna för det!)

Nya livgivande erfarenheter blandades med smärtsamma insikter om tanke- och beteendemönster som präglat mitt liv hittills, och som jag nu i blixtbelysning blev varse om och kunde börja försöka att förhålla mig till på nya sätt. Nya bekantskaper gjordes. En ny kärlek väcktes till liv. Först motvilligt hos mig, det ska ska erkännas. Nu bubblande härligt, värmande tryggt och starkt livsbejakande.

Och plötsligt var de där. Förlåtelsen. Acceptansen. Inte den passiva, dörrmattevarianten. Utan kraften att lägga av oförrätt och kränkthet, och agera för den framtid jag vill för mig. Nåden, mot oss alla, som är inblandade i den här processen. De hittade mig när jag minst anade det.

Det ledde fram till att en  nygammal vän blev tillagd på FB: exmaken, som jag tog bort i höstas när det blev alltför smärtsamt att se honom där. Likaså en ny bekantskap, och på sikt gärna vän: exmakens kärlek. Vänskapligt, försiktigt utforskande umgänge tillsammans över matbordet här hemma vid ett par tillfällen hittills.  Och förhoppningsvis fler framöver.

Varje mörker är unikt, men den delade sårbarhetens läkande kraft är gemensam

Det här är min resa genom separation och skilsmässa så här långt. Den har underlättats av ett antal fantastiska vänner, som jag är djupt tacksam över att ha i mitt liv. Den har också underlättats av att min exmake varit modig och stark nog att hålla min ilska och sorg, och möta mina behov i processens olika steg på ett lyhört och respektfullt sätt. För det är jag honom tacksam, liksom jag är tacksam mot hans nya kärlek, som jag vet stöttat och utmanat honom i detta.

Min resa går just nu hand i hand med en människa som ger mig den största gåvan livet har att ge: att få älska, och bli älskad tillbaka. Den blir också alltmer grundad i mig själv: den kärlek och medkänsla jag blir allt bättre på att visa mig, de insikter om mina behov och värderingar som jag gjort och återkommande gör, liksom mitt val att leva mitt enda liv fullt ut, i öppenhet, sårbarhet och lärande.

Jag vill betona att jag inte ser min resa som något slags mönsterresa eller förebild. I själva verket har jag lärt mig att ingen sorg, ingen vrede, ingen ångest, inget mörker –  och ingen resa genom dessa – är den andra lik. Varje människas resval görs på goda grunder utifrån tidigare erfarenheter, värderingar och aktuella livssituation. Vem är jag att fördöma eller ge förnumstiga råd?

Däremot har jag har lärt mig att genom att dela våra mörker, våra vandringar genom dödsskuggans dalar, vår sorg, rädsla och ilska, vår sårbarhet och mänsklighet med varandra, så håller vi oss lättare flytande. Och håller vi oss flytande så kan vi också fångas upp av vågorna lättare och sakta föras in mot land, där fast mark väntar. 

Söndagssummering vecka 2 2017

On By Sara ModigIn Veckan som gick1 Comment

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan. 

Några av den gångna veckans Glows

Vi har fått en grundlig – liksom lovande och inspirerande – planering på plats för det kommande året i vårt företag.

Ljuvliga smakupplevelser och ny bekantskap med en gemytlig hansastad på kryssning till Tallin.

Sömn som störs av en ljudligt sovande nioåring som vill sova nära sin mamma.

Förstklassig underhållning på hemmaplan av kontinuerligt sjungande och spelande barn. Den här veckan har Queen stått högt på listan.

En riktig feel good-filmupplevelse i sällskap med barnen: Sing. Underbara karaktärer, härlig animering, sittdanstriggande soundtrack. Rekommenderas varmt av oss alla.

Två körövningar med bästa Stockholm City Voices. Så kul att vara igång igen, och nästa konsert (12 februari) ska jag stå med på gradängerna! Och dagens rep med coaching av överjordiskt kompetente Rasmus Krigström bjöd på massor med utmanande, stimulerande finlir.

https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fstockholmcityvoices%2Fposts%2F1245108742210602%3A0&width=500

Ett Grow inför veckan som kommer

Vardagsmotion. ’nough said.

Veckans ord – ett ord som kommer att följa mig som en röd tråd under den kommande veckan. 

Acceptans.

Av min livssituation just nu – mitt i transition till ensamstående varannanveckas förälder i ett än så länge okänt, men mindre än i dag, boende med tightare ekonomi än tidigare. Med större saknad, men också större frihet.

Av mina känslor inför denna transition: ”vill inte”, arg, sorgsen, bedrövad. Berövad. Bedövad. Men förvirrande nog också nyfikenhet och beslutsamhet att göra något bra av de givna villkoren.

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Nature boy – ”…the greatest gift you’ll ever learn is to love and be loved in return”.

Kan inte välja mellan David Bowies respektive Radka Toneffs och Steve Dobrogoszs version. Så därför länkar till båda.

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

Årsbokslut 2016

On By Sara ModigIn Lärande, Skapande, Tankar2 Comments

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2017.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2016

2016 har varit ett omvälvande år, under vilket styrkan och balansen i den verksamhet som är jag satts på stora prov. Grunden för en genomgripande, om än smärtsam, omstrukturering är lagd. Verksamheten bedöms fortsatt ha mycket god potential att bära frukt, konsolideras och samtidigt fortsatt expandera under många år framöver.

img_5267Året inleddes med en upplevelse av att en 10-årig omställningsprocess, som inleddes 2006 med vad jag tror var en kombination av utmattnings- och förträngd post-förlossningsdepression, konsoliderats i självkänsla och självbild. Processen fram till konsolidering har stöttats av medicin, terapi och coaching under perioder samt goda, utforskande samtal med vänner. Den har även omfattat en omställning av delar av verksamheten från offentliganställd till egenföretagare, från förorts- och villabo till innerstads- och lägenhetsboende, från två- till trebarnsmor och från trygghetsälskande till förändringsagent.

Kanske hade upplevelsen av konsolidering med åldern att göra – både gråa hår och progressiva glas förvärvades under året – ; kanske var det 10 års investeringar i (periodiska) meditationsövningar, mental träning och reflekterande över människovarandet som gav resultat; kanske var det en kombination. Oavsett vilket upplevde jag starkt under våren att denna konsolidering avspeglade sig i en lugnare och mer avslappnad relation till mina barn, min make och vår familj som helhet.

Den kreativa, konstnärligt skapande verksamhetsgrenen har haft hög prioritet under året, med läsning, diktförsök, deltagande i #blogg100, kulningskurs och bokprojekt med Helena, fotografering, bildredigering och doodlande/sketch noting som olika pilotprojekt. Projekten har gett god avkastning i form av ökad energi och livslust.

Som smälta diamanter i solen…
En sten på marken ska man inte förkasta; den har också en himmel, bara man ger den tid. (ur Poesi på väg, SL 2006)
Nässelfjärilens röda färg matchar Falu rödfärg ganska bra!

Skriv- och bloggverksamheten har inte sällan genomförts i sällskap av min slutanvändare – eller om det är VD? – i verksamhetsgrenen Kattmatte.

Störst påverkan på den skapande, utforskande och lekande verksamheten har dock beslutet att ta upp sången igen haft – det konstnärliga skapandet och de varma, vänliga människor jag mött i Stockholm City Voices har gett oändligt med glädje och många tillfällen till lärande och expansion under året.

Foto: Ulrika Kreivi

Utvecklingen i verksamhetsgrenen företagande/yrkesverksamhet har varit gynnsam. Den i företaget tidigt grundlagda principen att välja att arbeta med frågor som vi känner stort engagemang för och med människor som vi delar värdegrund med, och som vi lär och får energi av har visat sig vara en mycket framgångsrik grund för vår affärsstrategi. Ett stort antal intressanta och lärorika uppdrag med direkt eller indirekt påverkan på samhället i hållbar riktning, en avknoppning och många nya nätverk och idéer har genomförts och växt fram under året.

Verksamhetsgrenen som förälder är i ständig utveckling. Året har visat på riklig avkastning i de tre dotter- och sonverksamheterna, inte minst vad gäller nyckeltalen kreativt skapande, personlig integritet och efterfrågan på mysiga filmkvällar med moderverksamheten.

Mina barn provsitter trädet där deras morfar – min pappa – snörade på sig skridskorna som barn.

Under senvåren och sommaren vilade jag tacksam i känslan av att vara riktigt grundlycklig. Mysig och traditionsenlig Hässelby- och GrönaLunds-midsommar med goda vänner till familjen, en avslappnad och stimulerande Almedalsvecka, lata dagar i lantlig och rofylld idyll hos syster med familj och rolig familjegemenskap i Högbo bruk när make och döttrar spelade musikteater är ljusa minnen.

Eftersom livet lärt mig att ”this too shall pass” undrade jag ibland vad det var för moln som väntade bortom horisonten, men valde att försöka fokusera på det goda här och nu. Och tillgångarna på ”det goda” var stora.

IMG_4221Jag inser i efterhand att jag i princip var relativt väl rustad för det besked om avveckling av en stor del av kärnverksamheten som lämnades mig i slutet av augusti. Icke desto mindre innebar beskedet om att min livspartner sedan 27 år lämnade mig en chock, som utsatte hela verksamheten för ditintills aldrig upplevda påfrestningar. Mental konkurs och likvidation låg i farans riktning, men efter att kontrollbalansräkning upprättats med stöd av terapeut, husläkare och vänner har verksamheten hjälpligt kommit på fötter igen.

”I nöden prövas vännen” säger ordspråket. Till min räddning har alltså ett antal vänner skyndat med ovärderlig påfyllning av socialt, mentalt och kärleksfullt kapital. Den nya verksamhetsgren som körsångare som inleddes i början av året har också visat sig ha stora positiva effekter på nyckeltalen meningsfullhet och tillhörighet. Min yrkesverksamhet, med en stöttande affärspartner och stimulerande klienter, har likaledes bidragit med sammanhang och riktning för dagar under vilka jag annars skulle gått vilse i mörket.

Verksamhetens omvärldsbevakning och forskningsavdelning har gått för högtryck under året. En av de insikter som befästs är betydelsen av att vi människor, både i våra privata relationer och som samhällsmedborgare, förmår hålla två eller fler motstående tankar/perspektiv i huvudet på en gång – utan att drabbas av panik eller hemfalla till förenkling och polarisering, som en FB-vän formulerat det. Till dessa destruktiva och icke ändamålsenliga beteenden kan jag lägga demonisering eller dumförklaring av meningsmotståndare, något som präglar en stor del av det gemensamma/offentliga samtalet i dag. Komplexiteten i vårt samhälle och i vårt mänskliga varande är stor, större än vad vi förstått hittills, och för utveckling i önskade riktningar behöver vi mäkta med att bära mångfacetterad förståelse och öppna frågor. Detta är en utmanande konst, och jag gissar att den tar mer än ett liv att behärska fullt ut. Icke desto mindre har jag fattat beslutet att det är en strategisk riktning för verksamhetens utveckling under kommande år.

Jag stänger böckerna för 2016 med tacksamhet för vad som varit under många år i vårt snart avslutade äktenskap, med sorg och vemod över vad som inte kommer att vara framöver i den grenen av mitt liv (och som jag sett fram mot och verkat för) och med tacksamhet till och ödmjukhet inför alla vänner och den familj som funnits med mig, som burit mig, i glädje och sorg under året. Jag stänger böckerna med tacksamhet och oändlig kärlek till mina barn – mina främsta glädje- och orosämnen, läromästare och inspiratörer. Jag stänger böckerna med visshet om att jag står pall – och växer på sikt – när det blåser stormvindar i livet.