Dags att välja årsord

Inför 2016 gjorde jag som min tidigare träningskompis Lisen: jag valde ett årsord. Jag hade bestämt mig för Balans, när ett Facebooktest slängde upp Sanning i ansiktet på mig. Skrev i januari om detta, och om sambanden mellan de båda begreppen.

Med facit i hand får jag konstatera att Facebooktestet var kusligt och smärtsamt nog på pricken för vad jag främst kommer att minnas 2016 för. Min soon-to-be-exhusband valde under året att bryta upp från vad som strax skulle varit vårt 25-åriga äktenskap utifrån nyfådd insikt om Sanningen i sitt liv.

Mitt självvalda ord Balans har därmed satts på rejält prov. Jag har varit utan både fotfäste och riktmärke i perioder under hösten, ja, till och med fritt fall vissa dagar (inser att jag är lyckligt lottad som bara upplevt det i kortare perioder). Och jag svajar fortfarande betänkligt, även om jag återfått blicken på riktningen framåt.

Nu funderar jag på vad jag ska välja inför 2017. Funderar på att trotsigt gå all-Kay-Pollack och ”välja glädje”. Eller kanske ”varsamhet” – något jag djupt känner att jag vill ge mig själv från och med denna punkt i livet.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 00.02.25
Min livsdevis. Grunden för årsord, nystartsföresatser och livsriktning.

 

Ett kvartal…

… har gått sedan orden som raserade mitt liv som jag känt det i mer än hälften av mina 47 år registrerades i hjärnan. ”Jag måste lämna dig”.

fwschulz_102meer

Ett kvartal av djup sorg, mörk ångest, svart vrede och hat. Av känslan av att förlisa, tappa riktning och livslust, förlora kontrollen. Av upplevelsen av att vara bortvald och utstött från den viktigaste gemenskapen med en annan människa som jag haft i mitt liv.

Ett kvartal sen jag trillade ner i kaninhålet, som Alice i underlandet. Och jag faller handlöst fortfarande, med minnen, fragment, ord, handlingar, känslor, tankar om dåtid, nutid och framtid susandes förbi mig i alla riktningar.

Jag vet inte när jag kommer att landa, eller vem jag är då.  Jag har haft förlåtelse och nåd som målbild. Jag hoppas fortfarande nå dit. Men jag har lagt ner det aktiva jagandet efter dem – för att istället sätta min tillit till att de finner mig den dag jag är redo.

Ett kvartal då insikten om att detta att dela mina tankar i skrift för mig är något av det viktigaste för att ge mening åt det meningslösa. Inte för sympati, inte hämnd, inte för bekräftelse. Men för att dela min smärta och min sårbarhet, till styrka för den andra som också vandrar den dödskuggans dal som livet ibland för oss genom. Du är inte ensam, jag är inte ensam. Vi är betydligt fler än vad vi tror.

Ett kvartal har gått under vilket jag starkt upplevt det gudomliga i tillvaron. Inte i form av någon historisk/överjordisk/utommänsklig gestalt med en förutbestämd plan för mitt liv. Nej, i högst mänsklig gestalt, genom den varma blicken, kramen, hjärtemojisen och de omtänksamma, medkännande, stärkande orden som förmedlar erfarenheter och hopp. Genom dem som lyssnar, håller och ger utrymme för alla känslor och tankar utan att döma eller ifrågasätta, samtalen, gästsängen.

Ett kvartal av att bli buren av vänner. Ett kvartal där jag ibland anat en styrka, som vilar någonstans långt under det stormande hav som varit mitt liv under de senaste tre månaderna.

Foto: Marinmålning ”Stormande hav” av Fritz W. Schulz.  Schulze-Wenck (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

 

 

#lyrikfredag 21 oktober 2016

Möter dagarna

med muskler spända som fiolsträngar och öron där ett envist tjut ekar i tystnaden

med hjärta som brustit och tomt vänsterringfinger

med känslor som är åksjuka av ständig berg-och-dalbanefärd och tankar som tystnat av trötthet

med armarna om mina barn

med handryggen strykandes över min kind: ”kom ihåg att vara varsam mot mig själv”

med fötter och händer som steg för steg och ord för ord tar mig framåt

med blicken riktad mot framtiden.

Under ombyggnad

En känsla av att mitt liv är under ombyggnad har växt sig stark de senaste dagarna. Framförallt föranleds den av det varannanveckas boende för mig och barnens far som nu är inne på sin fjärde vecka. 

Jag erkänner att jag inte lider ihjäl mig mina veckor på egen hand än så länge. Har alltid varit till dels en ensamvarg, och i takt med att jag lärt mig gilla mig själv så uppskattar jag på allvar mitt eget sällskap. Och när jag tröttnar på mig själv är jag rikt försedd med goda vänner som förgyller tillvaron.

Nu var jag visserligen mestadels däckad förra veckan och låg till stor del nedbäddad och tyckte rätt synd om mig själv. På lördagen när saknaden efter barnen blev för stor tröstades jag av att döttrarna kom över på en fika och en promenad tillsammans hem till Söderlägenheten. Där myste sonen och jag framför den senaste Starwarsfilmen (vi börjar ladda för nummer åtta), och alla fem åt middag tillsammans i god anda.

Den här veckan är det min tur att njuta av daglig gemenskap med barnen. Försöker att inte göra för stor sak av det. Men lite extra omsorg på nattkröken blir det – även för den besvärade 13-åringen, som inte tycker att hon behöver en mamma som sitter på sängkanten hos henne (fast efter en stund verkar hon ha glömt bort att hon är för gammal för sånt…).

Efter att bara ha rått mig själv och min disk i en vecka känns det inte alls särskilt motigt att ge sig ut i köket och ta reda på middagsdisken efter fyra personer. Märkligt. Fast tvätthögarna är fortfarande ganska oinspirerande…

img_4622

På mina promenader mellan boendena går jag över Slussen och förbi alla byggnadsplank som skärmar av ombyggnaden. Häromdagen kikade jag in lite extra, och kände ett visst systerskap med platsen. Något gammalt och vant håller på att brytas ner och rensas bort. Det är fult, smärtsamt och gör stora sår i landskapet. Men något nytt, funktionellt, bra och vackert (Slussen blir förhoppningsvis till och med bättre och vackrare än tidigare) kommer att växa fram med tiden. Den bilden ger hopp.

 

Söndagssummering v.41 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. 

Veckans faktum

Det kommer en söndag, ett avslut. Och det kommer en måndag, en nystart. Varje vecka.

Några av veckans Glows
Min far lever. Efter ett riktigt skrämskott med ovisst slut ett tag, och en jobbig återhämtning för honom, så är jag i alla fall glad att han lever.

Gemenskapen med min syster vid pappas sjukbädd. Tillsammans är vi starka.

Höstfärgerna på träden.

skeppsholmen-i-hostfarger-photo-sara-modig

 

Att känna omsorgen från exmaken i att vilja ordna boendet för mig så bra det bara går.

Gemenskapen med barnen och exmaken när längtan efter barnen växte sig för stark.

Värmen från Busan när hon hoppar upp bredvid mig och vill bli kelad med. busan-the-cat-photo-by-sara-modig

 

Ett fantastiskt poddavsnitt med poeten och författaren Mary Karr i On Being, om att lära sig leva med sig själv.

Ett oväntat möte och gott samtal med en bekant från många år sedan.

Veckans Grow

Att fortsätta vara varsam med mig själv. Vill så gärna springa på när ångest och trötthet tillfälligtvis tar paus.

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Ögonblick

I Kierkegaards filosofi är ögonblicket antingen tidens atom och därmed det tommaste av allt, det förbiilande, ett flyktande moment (lat. movere) eller också är ögonblicket evighetens atom och därmed det mest avgörande av allt. Ingen människa kan uppleva evigheten men alla och envar kan uppleva ögonblicket och om ögonblicket är evighetens atom är vartenda ögonblick avgörande. Varje ögonblick betyder nya möjligheter till förverkligande.

Karin Linnell (2013), Søren Aabye Kierkegaard – ett 200-årsjubileum. Signum 3/2013

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

A-tisket, a-tasket – att lära sig sånger utantill kräver intensivt lyssnande och sjungande. Och den här Ella Fitzgeraldklassikern ska komma på plats i mitt huvud (även om det här inte är Ella utan Sweet Adelinekvartetten Touché som sjunger). 

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka?