730 dagar

I musikalen Rent finns en sång som jag (och mina musikaltokiga barn) tycker mycket om. Texten ställer frågan om hur man mäter ett år i ett liv. Ett år, eller femhundratjugofemtusensexhundra minuter. 365 dagar.

Idag är det 730 dagar sedan jag ställdes inför att omvärdera och omforma mitt liv och mitt sammanhang på det mest genomgripande sätt jag upplevt hittills. Hur mäter jag de två åren som gått?

I ett antal tappade och återfunna fotfästen?

I en kropp som lärt knoppen som sitter längst upp på den att börja förstå det språk den talar, med fonem som smärta såväl som lust?

I ett antal vänner som hållit mig uppe när fotfästet var borta? Som delat sina smärtor och glädjor, som jag fått komma nära, näras av och ge näring i delad sårbarhet?

I 55 egna kvadrat i Årsta?

I ett antal släppta tag om det som varit?

I nästan lika många (på ett ungefär) svallvågor av sorg och ilska över det som inte blev och det som blivit?

I minst 2190 anledningar i vardagen till tacksamhet?

Sången från Rent heter Seasons of Love. Jag provar att mäta åren i kärlekens olika årstider:

Den brustna.

Den obesvarade.

Den avslutade, döda.

Den förtvivlade, förundrade, förankrade, förtjusta, för eviga till barnen.

Den till vänner och familj.

Den till livet, trots allt.

Den sensuella, till min egen hud och njutning.

Den härligt erotiska med en annan människa.

Den ljuvligt romantiska.

Den nya.

Den pirriga.

Den besvarade.

Den om en framtid tillsammans avsiktliga.

Den sakta återvändande och växande till mig själv.

Den till livet. Tack vare det.

Ja. Det är som de föreslår i sången. Kärlekens många skiftningar, toner och former är det som främst mätt upp och präglat dessa två år. Jag tror bestämt jag ska fortsätta att använda kärleken som mätglas när jag blandar drinken som är mitt liv.

Jag har inga förväntningar på att det ska vara smärt- eller sorgefritt. Men för att få kunna mäta upp kärlekens ljusa toner är det nödvändigt att ta risken att mäta upp även de mörka sägs det. Den risken får det vara värt. För som det sjungs i en annan musikal, som jag häromdagen fick min 15-åring frälst på:

The greatest thing you’ll ever learn, is just to love and be loved in return.

I min fria översättning: Den största sak du någonsin kommer att lära dig, är helt enkelt att ge kärlek och få kärlek tillbaka.

Läst: Berättelse om ett äktenskap

IMG_3848Det var med blandade känslor jag lade ifrån mig min första Bokabonnemangsbok, Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap.

Sällan har jag läst sådan poetisk prosa. Sånt självlysande språk. Ska bestämt hålla utkik efter fler poeter som vänstrar som prosaister. (Bob Hansson väntar i min bokhylla bland annat.)

Jag dras in av ett språk med kraften av en elektromagnet i Timmys och Jons unika relation. I alla fall jobbar de – han? – hårt för att de inte ska bli som andra par, för att deras relation ska vara äkta, enastående, självförverkligande och utan lojalitet mot något annat än deras egna personer och relation – konventionerna göre sig icke besvär.

Men attans också – under den moderna ytan bryter det fram uråldriga drifter som svartsjuka, hämndlystnad och längtan efter exklusiv tvåsamhet. Och missionärsställningen som kronan på verket.

Det är Jons röst vi hör i boken. Fast det är Timmys upplevelser vi följer i första hand. Eller, det är Timmys upplevelser i Jons tolkning.

Och det är det som ger ett skav hos mig. Jon tolkar in rätt mycket i Timmys beteende och agerar också på sin tolkning av vad som händer hos henne. Alltmer desperat ju mer outgrundlig hon blir för honom.

För mig, som ofta söker så mycket information som möjligt, från olika håll, ur olika perspektiv, blir berättelsen om äktenskapet därför bara halv. Å andra sidan heter ju boken inte Berättelsen… utan bara Berättelse. Jons berättelse.

Han målar sin Timmy i målmedvetenhetens färger. En stark kvinna, som länge vetat vad hon vill och som enträget och disciplinerat format sitt liv, inklusive äktenskap, och formar sin kropp till att svara upp mot sina ideal. Vars balans rubbas av plötslig attraktion som växer till en allt uppslukande passion, bortom förnuft och utom kontroll.

En kvinna som lämnar mig ganska oberörd. Kanske för att hon i Jons berättelse stänger sig, blir oberörbar för honom. Han, vars desperation och till självskadebeteende gränsande servilitet för en stund påminner om den bottenlösa smärtan i att bli lämnad.

Att det skaver beror nog i ärlighetens namn också på att jag själv har en icke försumbar tendens till att tolka in rätt mycket i mina medmänniskors beteenden. Och glömma bort att stämma av med dem om mina antaganden stämmer. Jon skulle på den punkten mycket väl kunna vara jag.

Skavet till trots, är det en bok jag gärna lästipsar vidare om. Tack Helena och Bokabonnemanget för en rik upplevelse, med tankespjärn och av perfekt längd dessutom!

Bokabonnemangspremiär

Idag damp det ned ett fint paket i min brevlåda. Det var min första bok från Bokabonnemanget, som jag skrivit om här. Jag anmälde först mitt intresse per Messenger och swishade avgiften för de tre böcker årligen som jag valde. Därefter svarade jag på några enkla frågor om mina läsvanor och bokpreferenser (jag skrev att jag ville läsa korta böcker bland annat).

Och nu har jag alltså den första boken i min hand. Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap. Helena, som var den av Bokabonnemangarna som valde ut den åt mig, läste den i början av året och skrev om den här.

Det är med viss bävan jag tar mig an boken. Vad kommer den att väcka för känslor kring det äktenskap jag själv befann mig i tills för snart 19 månader sedan? Och inför dess avslut?

Tiden har ännu jobb kvar att göra på sårläkarfronten.

Men jag vet att Helena är varsam med mig. Och jag anar en vänskaplig hand som vill visa på förmågan att, med bokens kvinnliga huvudperson, vila i

… att det kommer att gå över, alltsammans. Det är bara känslor. Visserligen starka känslor, våldsamma och allt utplånande och förvirrande känslor för oss båda, så starka att en hel värld kan gå under på grund av dem. Och ändå kommer de förr eller senare att gå över, förlora sin giltighet och sakta släppa taget.

Jesusbarn minus 21 – Mörker och ljus

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Om det finns ljus, finns det mörker; om kyla, hetta; om höjd, djup; om fast, flytande; om hårt, mjukt; om skrovligt, lent; om stiltje, storm; om framgång, motgång; om liv, död.

Pytagoras

Både och. Yin och yang. Inte nödvändigtvis efter varandra, utan också samtidigt.

Konsten att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Eller, kanske ännu svårare, två känslor i hjärtat samtidigt. Eller att härbärgera flera olika känslor från två delar av känslospektrumet samtidigt.

Utan att bli galen. Utan att känna att det ena förtar existensen av det andra. Är det det som är vishet?

Ett vet jag, och det är att det iallafall är mognad. Och sådan nås inte sällan genom smärtan.

Vredens och sorgens orkanvindar som slet sönder seglen i min hjärtebåt så hårt vid denna tid förra året. Tack och lov har de mojnat. Tack och lov, eftersom jag dräneras på livslust när de stormar i mig.

Tack och lov har andra vindar också börjat blåsa: kärlekens sunnan, glädjens västan, hoppets östan.

I mig blåser vindarna samtidigt. Vreden och sorgen över att ha blivit lämnad kan fortfarande sätta in med orkanstyrkor. Inte sällan genom nattens oskyddade drömmar, och jag vaknar med blödande hjärta.

En av de smärtsamt förvärvade lärdomarna från förra året är att det inte går att trycka undan vreden och sorgen och tro att de därmed är borta. De måste få blåsa ut med full kraft innan de kan lägga sig.

Den aktuella väderprognosen inrymmer storm från norr i en upplevelse av mindervärdighet, även om jag vet att det inte är upphovspersonens avsikt att nedvärdera mig.

Så jag tränar mig på att observera och vara i nordan, utan att trycka undan och förneka den. Jag drar på mig stormstället, knyter fast livlinan i masten och tränar på att härbärgera nordanvind, att låta den blåsa samtidigt och vid sidan om kärlekens, glädjens och hoppets tilltagande vindar.

Det är ok att snurra runt ett tag.

Hej då Gamla Stan, vi ses igen

Igår stängde jag dörren till mitt varannanveckas boende i Gamla Stan för sista gången. Under åtta månader har jag haft kullerstenar, ockrafärgade fasader, gatlampor med milt gult sken, turister, fotoblixtar och guidningar på världens alla språk utanför mitt fönster.

Jag stängde dörren till rummet där jag brottats med ångest, sorg och ilska. Där jag jobbat med texter och workshopsupplägg. Där jag umgåtts med nära och kära vänner. Där jag någon gång fått förmånen att ägna egen tid åt något av barnen som behövt mig lite extra på egen hand. Där jag utforskat glädjen och livskraften i sensualitet och sex. Dit jag kommit hem många kvällar efter besök på det smultronställe som jag upptäckte tidigt under perioden, Gaston Vinbar.

Jag har börjat ana och känna innebörden i orden som du, Maria Jimrell, skrev i din kommentar på inlägget Frånskild och skapar nytt:

Och livet är så där som jag inte drömde det men som jag aldrig hade velat gå miste om.

Snart öppnar jag dörren till nästa kapitel i mitt liv. Ett kapitel där mitt liv inte roterar runt en resväska modell större. Tills dess låter jag tanken dröja vid minnena – både de ljusa och de mörka – av tiden och livet som varannanveckasboende i Gamla Stan.

Detta bildspel kräver JavaScript.