14 december – Närvaro 

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand,Helena Godotter Karlberg.

Hyperneuroakustiskadiafragmakontraktioner. Det är det längsta ord jag vet. Kanske är det det längsta som existerar. Jag fick lära mig det av min pappa för många år sedan, då vi spelade ”hänga gubbe”. Ordet betyder hicka på latin, och jag minns hur pillimarisk min pappa såg ut när jag blev hängd gång på gång.

Min pappa reste mycket när jag var barn. Ofta var han borta hela veckor, men på helgerna när han kom hem var han så där härligt närvarande, busig och lekfull. Så minns jag honom. Som en glad, närvarande pappa som älskade mig och som alltid fanns där när jag behövde honom.

Jag reste själv en hel del när mina barn var små, och jag minns den där ständiga ångesten över att inte räcka till, att inte vara närvarande i vardagen. Jag har försökt intala mig själv att kvalitet är bättre än kvantitet, och kanske ligger det något i det. Men även det är svårt. Man kan ju vara närvarande rent fysiskt, men i tanken vara någon helt annanstans. Jag vet med mig att jag har svarat barnen på saker, utan att egentligen ha varit medveten om vad jag har svarat. Jag tror till och med att de satte det i system: ”fråga mamma när hon är stressad, då säger hon ja”.

Under en tid jobbade jag så mycket så att allt, förutom jobbet, blev en belastning. Jag hade hundra bollar i luften, och fokus låg på vad som skulle ske härnäst. Den så kallade ”göra-listan” blev bara längre och längre, trots att jag bockade av saker på den hela tiden. Problemet var att det kom till nya saker, jag hann liksom aldrig i kapp.

På nätterna, när jag äntligen hade tagit mig i säng, låg jag och funderade på hur jag skulle lösa olika situationer och jag oroade mig för saker som skulle hända. Tiden för sömn, träning, vila, relationer, återhämtning, reflektion, för familjen, mig själv, blev allt mindre och mindre. Allt det där som behövs för att orka, för att kunna prestera på topp. Jag tänkte att det bara var tillfälligt, att det blir bättre sedan. Men så klart blir det inte det, om man inte medvetet sätter stopp.

Stress är något kroppen reagerar på automatiskt, och stress kan ofta vara bra. Det är vår motor som gör att vi kan lägga i den där extra växeln, för att klara en deadline eller kanske rädda liv. Men om det är stress jämt och ständigt, slits motorn ut och lägger slutligen av. Jag brukar se livet som en våg – på ena sidan har vi prestation, på andra sidan vila. Det behövs lika mycket på båda sidor för att kroppen, ja, hela jag ska vara i balans. Och just vila och avslappning är något vi måste styra själva och träna oss i.

Det förstår jag nu, men inte då. Innan. Jag brakade.

Som person är jag väldigt glad och nyfiken. Jag har alltid haft mycket energi och jag har inte heller behövt så mycket sömn för att vara pigg och orka med. Men jag började känna att krafterna tog slut. Jag gick upp i vikt och kunde inte gå ner hur mycket jag än försökte. Jag fick högt blodtryck, började känna mig irriterad, främst bland mina närmaste, min familj, som jag värdesätter mest av allt och älskar så innerligt.

Ingenting kändes roligt längre. Mitt vanliga nyfikna och sprudlande jag försvann mer och mer. Det var för mycket på jobbet, för mycket på det privata planet, med pappa som var sjuk i cancer och en utarbetad mamma som vårdade honom i hemmet, 160 mil från där jag bodde. Det tär, att inte kunna hjälpa till, att inte ha tid att hjälpa till. Att inte finnas nära, även om vi pratade på telefon varje dag.

Jag visste att jag behövde förändra min situation, jag ville, men jag visste inte hur. Hösten 2019 skulle jag till Vietnam och arbeta i ett SIDA-projekt som jag var delaktig i. Min roll var att finnas som stöd i utvecklingen av ett tech-center och utvecklingen av nya start-ups. På plats faciliterade jag workshops med ledare, politiker, studenter och entreprenörer. Jag älskade det, eftersom jag kände att jag kunde bidra och skapa en förändring. Göra skillnad. Därför såg jag alltid fram emot resorna till Vietnam väldigt mycket.

Denna gång var jag extra glad. Min dotter skulle följa med och hjälpa mig. Hon skulle få göra sin praktik på högstadiet tillsammans med mig i Vietnam. När uppdraget var klart, kom även min man och son över och vi hade en fantastisk semester tillsammans. Jag var så lycklig och kände mig så till freds. En känsla som jag inte hade haft på väldigt länge. Äntligen fick jag ta det lugnt, vila, vara med min familj, uppleva saker, strosa bland gränder, pruta på marknader, äta god mat och bara insupa alla färger, smaker och dofter. I mitt huvud hade jag satt Vietnam-resan som en brytpunkt. Efter resan skulle jag säga upp mig från mitt arbete och lägga fokus på det som var viktigt, min familj, min hälsa och mitt välmående.

Men det blev på ett litet annat sätt än vad jag hade planerat. Bara några dagar efter att vi kom hem, berättade min man att han ville skiljas! Han var less på att jag alltid jobbade. Han kände sig inte älskad, inte sedd. Han hade helt enkelt bestämt sig för att nu får det vara nog. För mig kom det som en blixt från klar himmel. Min man och mina barn hade varit min livboj. Det var ju de som hade hållit mitt huvud ovanför vattenytan. Tack vare dem hade jag orkat.

Jag såg hur hela familjen trasades samman och allt det som jag värdesatte mest i mitt liv bara försvann. Jag kraschade totalt, jag fullständigt bröt ihop. Detta ledde till en sjukskrivning för depression, som ledde till att jag blev uppsagd från mitt arbete.

Kort därefter gick min pappa bort och så kan vi lägga pandemin på det. Det blev alt-control-delete. Over and out. Tvärstopp!

Det blev en brutal och riktigt smärtsam läxa. Och det värsta var att jag hade förorsakat det själv. Jag kunde inte skylla på någon annan. Jag hade känt signalerna på mitt eget välmående, men inte tagit in vad min man, min familj kände. Jag hade inte varit närvarande. Jag ville inget hellre än att reparera, laga, lappa ihop. Men det var för sent. För äktenskapet. Det förlorade jag, men jag fick livet tillbaka. Jag kunde reparera, laga mig själv.

Det var ur denna krasch som konceptet ”en hel hand” föddes som jag sedan har utvecklat tillsammans med min mentor och kompanjon Sara. Sakta började jag bygga upp mig själv, på alla plan. Hela jag behövde läka. Jag började träna och tog hjälp av en PT, jag gick i terapi, tog många och långa promenader med min hund, min trogne vän och följeslagare. Jag var på retreat, tog massage, bastade, fick reiki, började yoga, meditera, vila, sova.

Alla sinnen blev starkare. Plötsligt började jag höra saker igen, fågelkvitter, träden som prasslar i vinden, jag kände dofter, såg saker i ett annat ljus. Glädjen och skrattet kom tillbaka, liksom nyfikenheten. Och lusten.

Idag mår jag bra, men det har tagit tid, och såklart är jag ledsen för att det gick så långt. Därför delar min historia, så att någon annan kanske kan bromsa i tid. Även om det var en riktigt brutal käftsmäll jag fick, så finns det mycket positivt i det som hände. Jag har fått en närmare relation med mina barn, min familj, vänner, en bättre hälsa, en förståelse för hur kroppen fungerar och att vi behöver träna oss på att vara mer i nuet, att vara fokuserad på det som händer här och nu, för att vara en bra förälder, livspartner, ledare, medmänniska.

Men det bästa av allt är att jag fick möjligheten att vara med min pappa hans sista tid i livet. Dessutom tillsammans med min mamma och älskade syster. Vi var samlade. Jag var närvarande. Jag fanns där, när de behövde mig.

Dagens luckpaket innehåller tre övningar i mindfulness. Du kan göra dem ensam eller tillsammans med en vän.

1. Märk vinden

Gå ut i friska luften. Ta en promenad, gärna under tiden det fortfarande finns dagsljus ute. Oavsett om det regnar, snöar eller blåser, ska ni känna efter hur det känns för er.

Hur känns vinden mot kinden? Biter det och är kallt? Fångar vinden ditt hår? Hur känns det?
Känn noga efter vad väder och vind gör med dig, och hur det känns i din kropp.

Du behöver inte säga något i den här övningen. Inte till varandra heller. Men om ni vill kan ni prata om hur vädret känns. Kanske känns vädret olika för er?

2. Balansgång

Denna övning går ut på att ni ska gå helt rakt, och långsamt. Ju långsammare ni kan gå, desto bättre. Till övningen behövs en vante eller något liknande. Det viktigaste är att det är något ni kan balansera på huvudet, som inte glider av för lätt.

Syftet med övningen är att gå så långsamt som möjligt, utan att saken ramlar av huvudet. Det kräver full koncentration. Hur långsamt kan ni röra er utan att saken ramlar ned? Försök att slappna av i kroppen när ni går. Det handlar inte om att komma fram först, utan om att ta det lugnt.

När övningen blir för lätt för er kan ni prova att göra likadant, men blunda. Då kan kompisen se till att du inte krockar i något eller att den kommer en bil eller liknande. Är det svårare eller lättare att balansera något på huvudet när ögonen är stängda?

Övningen stärker er koncentration och balans. När man koncentrerar sig så noga på en enda sak finns det inte plats för att bekymra sig om annat, och det är därför det kan kännas avslappnande. Övningen har som bonus att den kan leda till en del skratt. 

3. Dagens bästa upplevelse

Fundera över vad som har varit allra bäst hittills idag. Det behöver inte vara stora, fantastiska upplevelser, utan små, bra upplevelser som ni haft under dagen. Det kan vara att ni uppskattade en god frukost, att ni mötte en glad busschaufför, att ni fick ett fint mail eller en varm kram av en familjemedlem eller vän.

Övningen fungerar även utmärkt vid till exempel middagsbordet med familjen, där alla får berättar om sin bästa upplevelse under dagen. Ni kan också skriva ned upplevelsen på en lapp som ni kanske sätter på kylskåpet. Då blir ni i efterhand påminda om en massa bra upplevelser varje gång ni öppnar kylskåpet.

I de här övningen tränar ni på att uppmärksamma positiva saker i vardagen. Samtidigt övar ni på att lyssna, när ni berättar om era upplevelser för varandra.

730 dagar

I musikalen Rent finns en sång som jag (och mina musikaltokiga barn) tycker mycket om. Texten ställer frågan om hur man mäter ett år i ett liv. Ett år, eller femhundratjugofemtusensexhundra minuter. 365 dagar.

Idag är det 730 dagar sedan jag ställdes inför att omvärdera och omforma mitt liv och mitt sammanhang på det mest genomgripande sätt jag upplevt hittills. Hur mäter jag de två åren som gått?

I ett antal tappade och återfunna fotfästen?

I en kropp som lärt knoppen som sitter längst upp på den att börja förstå det språk den talar, med fonem som smärta såväl som lust?

I ett antal vänner som hållit mig uppe när fotfästet var borta? Som delat sina smärtor och glädjor, som jag fått komma nära, näras av och ge näring i delad sårbarhet?

I 55 egna kvadrat i Årsta?

I ett antal släppta tag om det som varit?

I nästan lika många (på ett ungefär) svallvågor av sorg och ilska över det som inte blev och det som blivit?

I minst 2190 anledningar i vardagen till tacksamhet?

Sången från Rent heter Seasons of Love. Jag provar att mäta åren i kärlekens olika årstider:

Den brustna.

Den obesvarade.

Den avslutade, döda.

Den förtvivlade, förundrade, förankrade, förtjusta, för eviga till barnen.

Den till vänner och familj.

Den till livet, trots allt.

Den sensuella, till min egen hud och njutning.

Den härligt erotiska med en annan människa.

Den ljuvligt romantiska.

Den nya.

Den pirriga.

Den besvarade.

Den om en framtid tillsammans avsiktliga.

Den sakta återvändande och växande till mig själv.

Den till livet. Tack vare det.

Ja. Det är som de föreslår i sången. Kärlekens många skiftningar, toner och former är det som främst mätt upp och präglat dessa två år. Jag tror bestämt jag ska fortsätta att använda kärleken som mätglas när jag blandar drinken som är mitt liv.

Jag har inga förväntningar på att det ska vara smärt- eller sorgefritt. Men för att få kunna mäta upp kärlekens ljusa toner är det nödvändigt att ta risken att mäta upp även de mörka sägs det. Den risken får det vara värt. För som det sjungs i en annan musikal, som jag häromdagen fick min 15-åring frälst på:

The greatest thing you’ll ever learn, is just to love and be loved in return.

I min fria översättning: Den största sak du någonsin kommer att lära dig, är helt enkelt att ge kärlek och få kärlek tillbaka.

Läst: Berättelse om ett äktenskap

IMG_3848Det var med blandade känslor jag lade ifrån mig min första Bokabonnemangsbok, Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap.

Sällan har jag läst sådan poetisk prosa. Sånt självlysande språk. Ska bestämt hålla utkik efter fler poeter som vänstrar som prosaister. (Bob Hansson väntar i min bokhylla bland annat.)

Jag dras in av ett språk med kraften av en elektromagnet i Timmys och Jons unika relation. I alla fall jobbar de – han? – hårt för att de inte ska bli som andra par, för att deras relation ska vara äkta, enastående, självförverkligande och utan lojalitet mot något annat än deras egna personer och relation – konventionerna göre sig icke besvär.

Men attans också – under den moderna ytan bryter det fram uråldriga drifter som svartsjuka, hämndlystnad och längtan efter exklusiv tvåsamhet. Och missionärsställningen som kronan på verket.

Det är Jons röst vi hör i boken. Fast det är Timmys upplevelser vi följer i första hand. Eller, det är Timmys upplevelser i Jons tolkning.

Och det är det som ger ett skav hos mig. Jon tolkar in rätt mycket i Timmys beteende och agerar också på sin tolkning av vad som händer hos henne. Alltmer desperat ju mer outgrundlig hon blir för honom.

För mig, som ofta söker så mycket information som möjligt, från olika håll, ur olika perspektiv, blir berättelsen om äktenskapet därför bara halv. Å andra sidan heter ju boken inte Berättelsen… utan bara Berättelse. Jons berättelse.

Han målar sin Timmy i målmedvetenhetens färger. En stark kvinna, som länge vetat vad hon vill och som enträget och disciplinerat format sitt liv, inklusive äktenskap, och formar sin kropp till att svara upp mot sina ideal. Vars balans rubbas av plötslig attraktion som växer till en allt uppslukande passion, bortom förnuft och utom kontroll.

En kvinna som lämnar mig ganska oberörd. Kanske för att hon i Jons berättelse stänger sig, blir oberörbar för honom. Han, vars desperation och till självskadebeteende gränsande servilitet för en stund påminner om den bottenlösa smärtan i att bli lämnad.

Att det skaver beror nog i ärlighetens namn också på att jag själv har en icke försumbar tendens till att tolka in rätt mycket i mina medmänniskors beteenden. Och glömma bort att stämma av med dem om mina antaganden stämmer. Jon skulle på den punkten mycket väl kunna vara jag.

Skavet till trots, är det en bok jag gärna lästipsar vidare om. Tack Helena och Bokabonnemanget för en rik upplevelse, med tankespjärn och av perfekt längd dessutom!

Bokabonnemangspremiär

Idag damp det ned ett fint paket i min brevlåda. Det var min första bok från Bokabonnemanget, som jag skrivit om här. Jag anmälde först mitt intresse per Messenger och swishade avgiften för de tre böcker årligen som jag valde. Därefter svarade jag på några enkla frågor om mina läsvanor och bokpreferenser (jag skrev att jag ville läsa korta böcker bland annat).

Och nu har jag alltså den första boken i min hand. Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap. Helena, som var den av Bokabonnemangarna som valde ut den åt mig, läste den i början av året och skrev om den här.

Det är med viss bävan jag tar mig an boken. Vad kommer den att väcka för känslor kring det äktenskap jag själv befann mig i tills för snart 19 månader sedan? Och inför dess avslut?

Tiden har ännu jobb kvar att göra på sårläkarfronten.

Men jag vet att Helena är varsam med mig. Och jag anar en vänskaplig hand som vill visa på förmågan att, med bokens kvinnliga huvudperson, vila i

… att det kommer att gå över, alltsammans. Det är bara känslor. Visserligen starka känslor, våldsamma och allt utplånande och förvirrande känslor för oss båda, så starka att en hel värld kan gå under på grund av dem. Och ändå kommer de förr eller senare att gå över, förlora sin giltighet och sakta släppa taget.

Jesusbarn minus 21 – Mörker och ljus

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Om det finns ljus, finns det mörker; om kyla, hetta; om höjd, djup; om fast, flytande; om hårt, mjukt; om skrovligt, lent; om stiltje, storm; om framgång, motgång; om liv, död.

Pytagoras

Både och. Yin och yang. Inte nödvändigtvis efter varandra, utan också samtidigt.

Konsten att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Eller, kanske ännu svårare, två känslor i hjärtat samtidigt. Eller att härbärgera flera olika känslor från två delar av känslospektrumet samtidigt.

Utan att bli galen. Utan att känna att det ena förtar existensen av det andra. Är det det som är vishet?

Ett vet jag, och det är att det iallafall är mognad. Och sådan nås inte sällan genom smärtan.

Vredens och sorgens orkanvindar som slet sönder seglen i min hjärtebåt så hårt vid denna tid förra året. Tack och lov har de mojnat. Tack och lov, eftersom jag dräneras på livslust när de stormar i mig.

Tack och lov har andra vindar också börjat blåsa: kärlekens sunnan, glädjens västan, hoppets östan.

I mig blåser vindarna samtidigt. Vreden och sorgen över att ha blivit lämnad kan fortfarande sätta in med orkanstyrkor. Inte sällan genom nattens oskyddade drömmar, och jag vaknar med blödande hjärta.

En av de smärtsamt förvärvade lärdomarna från förra året är att det inte går att trycka undan vreden och sorgen och tro att de därmed är borta. De måste få blåsa ut med full kraft innan de kan lägga sig.

Den aktuella väderprognosen inrymmer storm från norr i en upplevelse av mindervärdighet, även om jag vet att det inte är upphovspersonens avsikt att nedvärdera mig.

Så jag tränar mig på att observera och vara i nordan, utan att trycka undan och förneka den. Jag drar på mig stormstället, knyter fast livlinan i masten och tränar på att härbärgera nordanvind, att låta den blåsa samtidigt och vid sidan om kärlekens, glädjens och hoppets tilltagande vindar.

Det är ok att snurra runt ett tag.