Har haft några riktigt tunga dagar där hoppet varit lååångt borta och lämnat stooort utrymme åt ångesten. Så är det ju med sorgen – den lever sitt eget liv med en liksom. Ett läkarbesök och några piller senare, i kombination med en lång och god sömn, så börjar hoppet vakna ur sitt ide igen och tränger ut ångesten. 

På något sätt kändes det därför passande med de klyschiga sentenserna som jag gick förbi i Skrapan. Ja, jag ser att de kan uppfattas som klyschiga, och svåra att ständigt vara grundad i – men jag ser också att de har sina poänger. Väljer därför att inte omedelbart förkasta dem, utan smartare fundera överr vad de olika fraserna kan betyda i mitt liv, just nu.