Glesare i boet

Flyg, lilla stora fågel, flyg!

Känslan av att vara fågelmamman som ser sina ungar lyfta mot himlen, stiga i uppvinden och flyga bort i riktning från boet är påtaglig just nu. Mina två äldsta barn har båda i praktiken lämnat hemmet för boenden med egna ingångar och kök. Ibland dyker det upp ett sms: ”Är du hemma? Kan jag komma förbi?”, och jag kan få fånga upp dem en kort stund (om jag är hemma) och känna av var de är någonstans i livet.

Det är hög tid att utveckla andra former för att odla kontakten med dem, en ny slags föräldra-/barnkontakt, med utgångspunkt i att ännu en navelsträng är klippt och att vi nu möts på mer jämbördigt plan, som mer eller mindre vuxna, självständiga människor. Om än med några av de band som föräldra-/barnrelationen knutit oss samman med kvar. Omöjliga att bryta. Med påverkan på vår relation på ett sätt som jag hoppas kan få vara till lärande, glädje och utbyte för båda parter.

Det är med en lätt doft av vemod och med stora skopor glädje, tacksamhet och förundran som jag följer utvecklingen.

Vemod för att åren gått så fort och för att det finns saker som inte blev gjorda eller tillvaratagna fullt ut. För att de också rymt saker som jag skulle vilja ha ogjorda.

Glädje för att det är så mycket som blivit gjort och upplevt tillsammans. För att jag fått uppleva så mycket roligt och värdefullt i deras sällskap. Och hoppas få fortsätta så.

Tacksamhet för att jag fått förmånen att låna dem så här nära och så här pass länge av livet.

Förundran för att de som nyss var små hjälplösa knyten som jag varsamt höll mot min axel nu är på väg ut i livet på stadiga egna ben och blicken fäst mot sin egen framtid.

Och jag är fylld av den inre rymden och ron som kommer sig av att veta att det är precis så här det ska vara. Flyg, vackra fågel, flyg!

Undrar just vad jag ska hitta på för att få fortsätta att uppleva alldeles privata luciatåg i framtiden?

Flyg fritt, älskade barn

Idag är det delbokslut i mitt föräldraskap. Min förstfödda fyller 18. Hon blir myndig och förväntas därmed vara en person med rätt och förmåga att fatta egna beslut om sitt liv och om det samhälle vi delar.

Insikten som landat i mig de senaste veckorna är att jag nu gjort vad jag kunnat i rollen som vårdnadshavare. Föräldrarollen är kvar, men den övergår nu till en annan sorts, mer jämbördig, relation. (Lite har jag försökt omskola mig till det nya. Jag kommer nog att behöva hennes tålamod med att göra det ett tag till.)

När jag ser tillbaka på mitt föräldraskap under de 18 år som gått sedan hon kom till världen ser jag mönstret av att livet ofta lett det på andra vägar än dem jag såg framför mig i mina tankar, planer och intentioner om hur jag skulle bli som förälder. Jag ser sträckor på vägen som gör ont att betrakta och jag ser passager som får mig att sträcka på mig.

Jag ser, tack och lov, också mönstret av en livskraft med klokhet och empati hos henne som är stor, envis och så vacker. Som går vida utöver vad jag förmått nära. En livskraft som också delvis är medfödd, som delvis växt tack vare andra vuxna i hennes närhet, inte minst hennes far.

Tack älskade barn för allt jag fått lära och ständigt fortsatt får lära mig av dig. Tack för vad jag fått dela med mig av till dig så här långt att ta till dig av, omforma eller förkasta så att ditt liv blir sant och rätt för dig.

Jag har full tillit till din förmåga att gå in i och hantera vuxenlivet. Jag kan skvallra om att du har många år på dig än att tvivla på om du verkligen är vuxen ”på riktigt”. Vi får hjälpas åt att både ”make believe” och på riktigt axla vuxenansvaret på våra egna sätt.

Och jag önskar för dig att du aldrig blir så förvuxen att barnets förmåga till nyfikenhet, förundran och kärlek trängs undan av den färdiga och stundom ganska trånga kostymen för hur en vuxen förväntas vara. Nej, hellre vildvuxen, inlyssnande och så sann mot dig själv i varande och görande som är möjligt i upptäcksresan av vem du och vad livet är.

Flyg fritt, älskade barn. När du behöver mellanlanda är du mer än välkommen att göra det hos mig. Jag står här på marken och betraktar dig med stolthet, oändlig kärlek och djupaste tacksamhet.

Kärt minne från trevlig citydag i födelsedagsbarnets sällskap sommaren 2020. Foto valt och godkänt för publicering av henne själv.

Några ord till mina kära barn, när jag nu har dem (redigerad version)

Dagens blogginlägg är en redigerad version av ett inlägg som första gången publicerades på internationella kvinnodagen, den 8 mars, 2014.

I fokus för diskussionerna på internationella kvinnodagen står de skillnader som finns mellan män och kvinnor ifråga om makt och de konsekvenser som detta leder till på ett strukturellt plan. Eftersom strukturer ytterst sett skapas och vidmakthålls av individer, och därmed bara kan förändras i grunden av individer som väljer nya förhållningssätt till andra individer, har jag funderat över vilka råd jag vill ge mina barn (och mig själv) för att bidra till ett samhälle där varje människa har samma förutsättningar att forma sitt liv och det samhälle som hen är en del av.

Foto: nojhan @ flickr            CC BY-SA 2.0
Foto: nojhan @ flickr CC BY-SA 2.0

I dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon sammanfattade Anna Maria Lenngren år 1876 sina värderingar och livsregler. Eftersom jag vill ge mina barn samma förutsättningar för livet oavsett vilket kön de identifierar sig som, har jag travesterat dikten i en neutral variant som fungerar lika bra idag 8 mars på internationella kvinnodagen som 19 november på internationella mansdagen. Och alla andra dagar på året med – är det förresten de som är de internationella medmänniskodagarna?

Min kära unge, du blir stor:
Du från en hel del hunnit växa…
Utaf din hulda, kloka mor
Tag, för din framtid, denna lexa!

Uti den verld, du smått har sett,
Så många öden förefalla;
Och med ett gladt och öppet vett
Kan du få lära av dem alla.

På lifvets bana varsamt gå,
Men tro ej allt hvad ondt man säger!
Vår verld, min kära, är ändå
Den allra bästa verld, en eger.

Den är – hvad den beständigt var –
Bebodd af kloka och af dårar;
Och – noga öfverlagdt – den har
Mer rätt till löje än till tårar.

För mycken misstro föder agg,
För mycken lättro ångerns smärta:
Tänk ej i hvarje ros en tagg,
Ej dygd i hvarje männskohjerta!

Väl dig, om jemt du följa vet
Nyfikenhet, den glada gumman:
Den, jemte känslig glädtighet,
Är af all vishet hufvudsumman.

Med läsning driv fördomen bort –
Var männska så väl det behöfver,
Men när du läser, gör det kort.
Att handling ej blott helt stås öfver!

Ett odladt vett, en upplyst själ –
Vet – ej blott böcker kan det skänka.
Mitt barn, studera verlden väl:
Den ger dig ämnen nog att tänka!

Hvar menska, älskling, är en bok –
Lär dig att fatta rätt dess värde,
Och mins, att oftast af en tok
Den vise någon visdom lärde!

Men om lektyren roar dig,
Väl – i förädling af ditt väsen
Låt den då blygsamt röja sig,
Men ej i tonen af beläsen!

Nyfikenhetens klubb –  mitt rön –
Intoleransens skrubb utslipper,
Så vitterheten hos vart kön
Är långt ifrån ett fåfängt nipper.

Lyd, kära, lyd bestämmelsen:
Sök väl att goda bragder hinna
Och hedra värdighet, min vän,
i varje medman och medqvinna!

Se kära mor i livets krets,
Som vet sitt sanna kall bevaka,
Fullt med sitt lärande tillfreds,
som mänska, mor och egenmaka!

Månn handlingsdåd, bekraftande
Med blomster hennes fotspår hölja,
Och kärlek, hopp och skapande
Dess lefnad och dess minne följa.

Respekten är med fliten slägt:
I nyttig handling sätt din heder!
Gör ödmjukheten till din drägt
Bli sinnebild af dina seder!

Följ, kära, ett av mina bud:
Låt aldrig titlar dig förtrolla!
Allt högmod uti männskors skrud
Är blott affischen af en fjolla.

I sällskap sladdrets tomhet fly,
Men sitt ej sluten som en gåta!
För tanklösheten plär man sky,
För mycken klokhet ej förlåta.

Välj uttryck utan brydsamt val,
Se till att du ej domslut fäller!
Och tala, vännen – håll ej tal:
Du tror ej hur det oss förställer!

Gif skämtets udd sitt fina skick
I ord, som glädtigt oförmoda!
Dock mins: man skrattar med en qvick,
Men man bär aktning för den goda.

Att bli för stor och penningrik
i jakt på glansen i gazetten –
bort det! Från kök till republik,
från politik till toaletten –

blif vid din gärning, låt din hand
med hopp och glädje föra skutan.
Tro ej, mitt barn, att folk och land
Med Guds hjelp styras oss förutan!

När sig väl mänskor nitiskt ter
Att staters styrselsätt ransaka,
så vet, då tycks mig att jag ser
Så stolta furor som stå raka.

Ja, slika värf är mödan värd:
Låt gärna dem din håg förvilla!
Du är unik – så vill vår värld
Med tacksamhet din lärdom gilla.

Att älskas … ej ett ämne fins
Mer rikt att i maximer drifva
Men, kära vännen, hör och mins
Det enda råd, jag har att gifva:

Mot den hen, som dig beskärs
(Märk denna stora hemligheten!)
Var huld, om hen är huldhet värd,
Om ej – så stanna ej i smeten!

Tag händelser och öden lätt,
Mitt barn, så blifva de ej tunga!
Och – mellan oss – är det ett sätt
Att än i åldern synas unga.

Min kära, lifvet flyr så fort –
Hvad grym, hvad oersättlig skada,
Om, vid det lilla gagn, vi gjort,
Vi nekat oss att vara glada!

Må stojet och förströelsen
Vid andras dom för glädje gälla,
I stilla nöjen sök du den –
Det är för oss vi äro sälla.

Gör nöjet bofast i ditt hus,
Eg i ditt hjerta samvetsfriden!
Den gör vår uppsyn mild och ljus,
Den rår på sorgerna och tiden.

Ja, älskling, lifvets sällhet njut,
Men lifvets pligter ej försaka…
Nu har min lilla lexa slut,
Och från min blogg jag går tillbaka.

Grattis till grundenten, Cecilia!

Världens bästa Cilla. Foto: Max Modig

Den här unga kvinnan är en av mina största reasons for living. Nu lämnar hon livet som grundskoleelev bakom sig. Med den äran.

När hennes bildlärare tilldelade henne bildämnespriset vid gårdagens avslutningsceremoni citerade han författaren Neil Gaiman. Orden talar om att hitta sin egen röst. Och så passande det var. För det har hon sannerligen gjort. Sin röst, sin stil, sin drivkraft, sin nyfikenhet, sin plats i världen.

Cecilia, grattis till att ha nått livets första stora etappmål! Jag är så tacksam för att ha fått göra dig sällskap så här långt. Tacksam också för att få fortsätta gå där, ett steg snett bakom dig som stöd och sällskap när du så önskar, genom resten av livet. När du skapar din konst. Ditt liv.

Och alla vi andra kan läsa orden, inspireras av dem och av Cecilia.

…make your art. Do the stuff that only you can do.

The urge, starting out, is to copy. And that’s not a bad thing. Most of us only find our own voices after we’ve sounded like a lot of other people. But the one thing that you have that nobody else has is you. Your voice, your mind, your story, your vision. So write and draw and build and play and dance and live as only you can.

Neil Gaiman, commencement speech at University of Arts 2012

Återblick #13 och #14

Låg fart på bloggandet för tillfället. Många inläggsidéer i huvudet, men de kommer inte ut genom fingrarna. Nåväl. Allting har sin tid. Är nöjd med att jag gör mina regelbundna summeringar av livet i återblicksform så länge. Och här är min summering av årets 13e och 14e vecka. De här veckorna…

… har jag varit tacksam och förundrats över bland annat

  • rådjuren, kol- och björktrastarna, hararna i trädgården (nej, jag har inga tulpaner i rabatten som jag ska gräma mig över att rådisarna käkat upp) som påminner mig om att jag är en del av naturen, det större, levande, allt andandes.
  • lyxen att få njuta 50-årspresent i form av avkoppling i bassänger och bastu på Centralbadet med bästa väninnorna P och A, och dessutom bli bortskämd med libanesisk middag på Underbar efteråt.
  • en helt vanlig tisdagskväll som förgylldes av sällskap av goda väninnan H. Samtal, skratt och allvar, prosecco och vårlig supé bidrog till guldglans.
  • spontanhäng i min fantastiska granne Ms nya soffa. Glad för att det var en skön soffa, glad för samtal och själsfrändeskap med M och glad för att få ha ett sådant grannskap!
  • skratt, matiga mackor, gemenskap och aha-insikter med kära vännen E och hans härliga A. Att veta att hjälpen finns där när jag behöver den. Att känna kärlek.
  • ord av kärlek och samhörighet.
  • närhet, åtrå, lust och lek. Bästa hobbyn. Tillsammans med samtal och musik.
  • intressanta och hypotesvändande intervjuer i viktiga projektet.
  • att få träning i kommunikationsarbete, och komma framåt steg för steg mot nya webben.
  • grymt bra uppstart för det team som vi sjösatt på jobbet. En ”sätta spelregler och lära känna-workshop” gav verkligen mersmak på samarbete!
  • att se hur workshopdeltagare ger sig hän i utforskandet av materialet i den flugbindningsövning som kompetenta kollegan Cristine ledde för att deltagarna skulle reflektera runt erfarenheter och ambitioner för sina projekt.
  • att få hjälpa till med min förtjusning i att köra lastbil när Ps son flyttade till egen lya.
  • att få dela utrymme, träning i sannolikhetslära och argumenterande tal, middagsskratt och -samtal liksom promenadgemenskap och filmkväll med barnen ännu en vecka.
  • att uppriktigt kunna svara på frågan om vad jag gör bra: ”att vara förälder”.
  • njutningen av att flexa ut på fredagen och ta en oljemassage hos Kraisorn på Bambad. Avkoppling och återhämtning.
  • att konstatera att min årsintention om Hållbar ekonomi redan är verklighet. Med utvecklingspotential, javisst. Men en helt annan trygghet och lugn, ett helt annat utrymme än på länge har jag nu.

… läser jag

tre böcker parallellt som ger många viktiga insikter om vad det är att vara människa i det moderna samhället. Om vad vi kanske tappat bort på vägen. Och om vad treenigheten kanske handlar om (där väntar ett inlägg, vill jag lova) .. : Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark, Dare to lead av Brené Brown och The master and his emissary av Iain McGilchrist (ja, jag kämpar på med den i e-boksvariant. Snart faller jag till föga och köper den i pappersversion. Det går mycket fortare för mig att läsa i den formen.)

… har jag lyssnat på

Prince. Håller på att ta mig igenom hans utgivning sedan konserten i februari. Fastnat på Emancipation, som är ett såååå grymt album. Inte minst balladen I can’t make you love me suger in mig i musiken, stämningen, slingorna och harmonierna. Suger in mig så jag aldrig vill lämna.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?