Grattis till grundenten, Cecilia!

Världens bästa Cilla. Foto: Max Modig

Den här unga kvinnan är en av mina största reasons for living. Nu lämnar hon livet som grundskoleelev bakom sig. Med den äran.

När hennes bildlärare tilldelade henne bildämnespriset vid gårdagens avslutningsceremoni citerade han författaren Neil Gaiman. Orden talar om att hitta sin egen röst. Och så passande det var. För det har hon sannerligen gjort. Sin röst, sin stil, sin drivkraft, sin nyfikenhet, sin plats i världen.

Cecilia, grattis till att ha nått livets första stora etappmål! Jag är så tacksam för att ha fått göra dig sällskap så här långt. Tacksam också för att få fortsätta gå där, ett steg snett bakom dig som stöd och sällskap när du så önskar, genom resten av livet. När du skapar din konst. Ditt liv.

Och alla vi andra kan läsa orden, inspireras av dem och av Cecilia.

…make your art. Do the stuff that only you can do.

The urge, starting out, is to copy. And that’s not a bad thing. Most of us only find our own voices after we’ve sounded like a lot of other people. But the one thing that you have that nobody else has is you. Your voice, your mind, your story, your vision. So write and draw and build and play and dance and live as only you can.

Neil Gaiman, commencement speech at University of Arts 2012

Återblick #13 och #14

Låg fart på bloggandet för tillfället. Många inläggsidéer i huvudet, men de kommer inte ut genom fingrarna. Nåväl. Allting har sin tid. Är nöjd med att jag gör mina regelbundna summeringar av livet i återblicksform så länge. Och här är min summering av årets 13e och 14e vecka. De här veckorna…

… har jag varit tacksam och förundrats över bland annat

  • rådjuren, kol- och björktrastarna, hararna i trädgården (nej, jag har inga tulpaner i rabatten som jag ska gräma mig över att rådisarna käkat upp) som påminner mig om att jag är en del av naturen, det större, levande, allt andandes.
  • lyxen att få njuta 50-årspresent i form av avkoppling i bassänger och bastu på Centralbadet med bästa väninnorna P och A, och dessutom bli bortskämd med libanesisk middag på Underbar efteråt.
  • en helt vanlig tisdagskväll som förgylldes av sällskap av goda väninnan H. Samtal, skratt och allvar, prosecco och vårlig supé bidrog till guldglans.
  • spontanhäng i min fantastiska granne Ms nya soffa. Glad för att det var en skön soffa, glad för samtal och själsfrändeskap med M och glad för att få ha ett sådant grannskap!
  • skratt, matiga mackor, gemenskap och aha-insikter med kära vännen E och hans härliga A. Att veta att hjälpen finns där när jag behöver den. Att känna kärlek.
  • ord av kärlek och samhörighet.
  • närhet, åtrå, lust och lek. Bästa hobbyn. Tillsammans med samtal och musik.
  • intressanta och hypotesvändande intervjuer i viktiga projektet.
  • att få träning i kommunikationsarbete, och komma framåt steg för steg mot nya webben.
  • grymt bra uppstart för det team som vi sjösatt på jobbet. En ”sätta spelregler och lära känna-workshop” gav verkligen mersmak på samarbete!
  • att se hur workshopdeltagare ger sig hän i utforskandet av materialet i den flugbindningsövning som kompetenta kollegan Cristine ledde för att deltagarna skulle reflektera runt erfarenheter och ambitioner för sina projekt.
  • att få hjälpa till med min förtjusning i att köra lastbil när Ps son flyttade till egen lya.
  • att få dela utrymme, träning i sannolikhetslära och argumenterande tal, middagsskratt och -samtal liksom promenadgemenskap och filmkväll med barnen ännu en vecka.
  • att uppriktigt kunna svara på frågan om vad jag gör bra: ”att vara förälder”.
  • njutningen av att flexa ut på fredagen och ta en oljemassage hos Kraisorn på Bambad. Avkoppling och återhämtning.
  • att konstatera att min årsintention om Hållbar ekonomi redan är verklighet. Med utvecklingspotential, javisst. Men en helt annan trygghet och lugn, ett helt annat utrymme än på länge har jag nu.

… läser jag

tre böcker parallellt som ger många viktiga insikter om vad det är att vara människa i det moderna samhället. Om vad vi kanske tappat bort på vägen. Och om vad treenigheten kanske handlar om (där väntar ett inlägg, vill jag lova) .. : Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark, Dare to lead av Brené Brown och The master and his emissary av Iain McGilchrist (ja, jag kämpar på med den i e-boksvariant. Snart faller jag till föga och köper den i pappersversion. Det går mycket fortare för mig att läsa i den formen.)

… har jag lyssnat på

Prince. Håller på att ta mig igenom hans utgivning sedan konserten i februari. Fastnat på Emancipation, som är ett såååå grymt album. Inte minst balladen I can’t make you love me suger in mig i musiken, stämningen, slingorna och harmonierna. Suger in mig så jag aldrig vill lämna.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Backspegel i tacksamhet och förundran 19

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets artonde vecka tänker jag bland annat på…

… den oplanerade digitala fastan under långhelgen. Täckningen var på en plupp, som det heter i vår familj, större delen av tiden och då blir det liksom inge kul att göra saker på nätet. Skönt var det.

… guldgrannarna som både jag och min älskling begåvats med. Busan är i så trygga och vårdande händer hos bästa M.

… minisemestern som sexpersonsfamilj på älsklingens torp. Värme, skratt, tårar (mina) av tacksamhet, kärlek och lite trötthet. Syskonbråk, skärmtid (hur barnen lyckades bemästra technostressen vet jag inte), eurovision med s’mores (eller schmorz som jag kallade dem), långa kvällar på verandan i ljuset av fotogenlyktan och med rosé i glasen, studsmattshoppande, trädklättrande, såpbubblor, vattenballonger, snickarverkstad, täljande, tre gånger grillat, fika hos släkten, fotoövningar, åskväder och hällregn. Och mycket mer.

… uteduschen. Att njuta av en skön dusch samtidigt som en mediterar över den blå himlen och de ljusgröna allöven ovanför huvudet… Livskvalitet.

… automatväxel, farthållare och avståndskontroll som underlättar mjuk körning och hög bränsleeffektivitet.

… den lätt syrliga och så delikata smaken av kirskål, från köksträdgårdslandet (som tills igår sågs som ogräsrabatten). Jag är biten!

… provsatsen av gräddstuvade nässlor. Gav mersmak och blev hamburgerdressing de luxe till kockan.

… medvind på jobbfronten med uppstart för nytt uppdrag och diskussioner om två nya intressanta. Och ännu en vecka av djupaste tacksamhet för mina fantastiska kollegor. Så kompetenta, trevliga och trygga, så ödmjuka.

… kvällar på tumanhand med ett av barnen.

… våren. Med blomning, dofter, ljus, fågelsång.

… Koltrastens sång till vila, ro, glädje, leenden. Morgon och kväll.

… C:s aftonsång. Hon avslutar sina dagar med den, och ikväll avslutar den också den här veckan här på bloggen. Det har sannerligen varit en vecka av uteliv. Och även i hög utsträckning just La vie en rose. Jag blev så berörd av hennes sång där vi satt tillsammans vid köksbordet, jag bloggandes och hon sjungandes. Jag frågade om jag fick ge fler chansen att bli berörda (eller snarare frågade jag om jag fick dela den här på bloggen, men syftet är ju att förmedla och förhoppningsvis förmera den nära livet-stund som hon gav mig.) Och det fick jag!

Foto: Cecilia och Sara Modig. Sång och ukulele: Cecilia Modig. Täljt trähjärta: sjöscouten med knivbevis Cecilia Modig (som gett tillstånd till publicering av såväl foton som ljud. Jag är så tacksam för det, liksom för att få vara mor till henne och hennes syskon.)

Några ord till mina kära barn, när jag nu har dem (redigerad version)

Dagens blogginlägg är en redigerad version av ett inlägg som första gången publicerades på internationella kvinnodagen, den 8 mars, 2014.

I fokus för diskussionerna på internationella kvinnodagen står de skillnader som finns mellan män och kvinnor ifråga om makt och de konsekvenser som detta leder till på ett strukturellt plan. Eftersom strukturer består av individer, och därmed bara kan förändras i grunden av individer som väljer nya förhållningssätt till andra individer, har jag funderat över vilka råd jag vill ge mina barn (och mig själv) för att bidra till ett samhälle där varje människa har samma förutsättningar att forma sitt liv och det samhälle hen är en del av.

Foto: nojhan @ flickr            CC BY-SA 2.0
Foto: nojhan @ flickr CC BY-SA 2.0

I dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon sammanfattade Anna Maria Lenngren år 1876 sina värderingar och livsregler. Eftersom jag vill ge mina barn samma förutsättningar för livet oavsett vilket kön de identifierar sig som, har jag travesterat dikten i en neutral variant som fungerar lika bra idag 8 mars på internationella kvinnodagen som 19 november på internationella mansdagen. Och alla andra dagar på året med – är det förresten de som är de internationella medmänniskodagarna?

 

 

Min kära sotter*, du blir stor:
Du från en hel del hunnit växa…
Utaf din hulda, kloka mor
Tag, för din framtid, denna lexa!

Uti den verld, du smått har sett,
Så många öden förefalla;
Och med ett gladt och öppet vett
Kan du få lära av dem alla.

På lifvets bana varsamt gå,
Men tro ej allt hvad ondt man säger!
Vår verld, min kära, är ändå
Den allra bästa verld, en eger.

Den är – hvad den beständigt var –
Bebodd af kloka och af dårar;
Och – noga öfverlagdt – den har
Mer rätt till löje än till tårar.

För mycken misstro föder agg,
För mycken lättro ångerns smärta:
Tänk ej i hvarje ros en tagg,
Ej dygd i hvarje männskohjerta!

Väl dig, om jemt du följa vet
Nyfikenhet, den glada gumman:
Den, jemte känslig glädtighet,
Är af all vishet hufvudsumman.

Med läsning driv fördomen bort –
Var männska så väl det behöfver,
Men när du läser, gör det kort.
Att handling ej blott helt stås öfver!

Ett odladt vett, en upplyst själ –
Vet – ej blott böcker kan det skänka.
Mitt barn, studera verlden väl:
Den ger dig ämnen nog att tänka!

Hvar menska, älskling, är en bok –
Lär dig att fatta rätt dess värde,
Och mins, att oftast af en tok
Den vise någon visdom lärde!

Men om lektyren roar dig,
Väl – i förädling af ditt väsen
Låt den då blygsamt röja sig,
Men ej i tonen af beläsen!

Nyfikenhetens klubb –  mitt rön –
Intoleransens skrubb utslipper,
Så vitterheten hos vart kön
Är långt ifrån ett fåfängt nipper.

Lyd, kära, lyd bestämmelsen:
Sök väl att goda bragder hinna
Och hedra värdighet, min vän,
i varje medman och medqvinna!

Se kära mor i livets krets,
Som vet sitt sanna kall bevaka,
Fullt med sitt lärande tillfreds,
som mänska, mor och frölovsmaka!

Månn handlingsdåd, bekraftande
Med blomster hennes fotspår hölja,
Och kärlek, hopp och skapande
Dess lefnad och dess minne följa.

Respekten är med fliten slägt:
I nyttig handling sätt din heder!
Gör ödmjukheten till din drägt
Bli sinnebild af dina seder!

Följ, kära, ett av mina bud:
Låt aldrig titlar dig förtrolla!
Allt högmod uti männskors skrud
Är blott affischen af en fjolla.

I sällskap sladdrets tomhet fly,
Men sitt ej sluten som en gåta!
För tanklösheten plär man sky,
För mycken klokhet ej förlåta.

Välj uttryck utan brydsamt val,
Se till att du ej domslut fäller!
Och tala, vännen – håll ej tal:
Du tror ej hur det oss förställer!

Gif skämtets udd sitt fina skick
I ord, som glädtigt oförmoda!
Dock mins: man skrattar med en qvick,
Men man bär aktning för den goda.

Att bli för stor och penningrik
i jakt på glansen i gazetten –
bort det! Från kök till republik,
från politik till toaletten –

blif vid din gärning, låt din hand
med hopp och glädje föra skutan.
Tro ej, mitt barn, att folk och land
Med Guds hjelp styras oss förutan!

När sig väl mänskor nitiskt ter
Att staters styrselsätt ransaka,
så vet, då tycks mig att jag ser
Så stolta furor som stå raka.

Ja, slika värf är mödan värd:
Låt gärna dem din håg förvilla!
Du är unik – så vill vår värld
Med tacksamhet din lärdom gilla.

Att älskas … ej ett ämne fins
Mer rikt att i maximer drifva
Men, kära vännen, hör och mins
Det enda råd, jag har att gifva:

Den hen, som dig blir beskärd,
(Märk denna stora hemligheten!)
Var huld, om hen är huldhet värd,
Om ej – så stanna ej i smeten!

Tag händelser och öden lätt,
Mitt barn, så blifva de ej tunga!
Och – mellan oss – är det ett sätt
Att än i åldern synas unga.

Min kära, lifvet flyr så fort –
Hvad grym, hvad oersättlig skada,
Om, vid det lilla gagn, vi gjort,
Vi nekat oss att vara glada!

Må stojet och förströelsen
Vid andras dom för glädje gälla,
I stilla nöjen sök du den –
Det är för oss vi äro sälla.

Gör nöjet bofast i ditt hus,
Eg i ditt hjerta samvetsfriden!
Den gör vår uppsyn mild och ljus,
Den rår på sorgerna och tiden.

Ja, älskling, lifvets sällhet njut,
Men lifvets pligter ej försaka…
Nu har min lilla lexa slut,
Och från min blogg jag går tillbaka.

 

*sotter=son/dotter

Söndag i tacksamhet och förundran 6

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått i mitt liv genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sjätte vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… min envishet, som gjorde att jag till slut fick Windows 10 på plats i 10-åringens MacBook på det sista av tre ytterst tålamodsprövande försök, som inte tog minuter utan timmar totalt. High five på den framgången!

… ett lyckat genomförande av en workshop som skapade tydlig nytta för alla deltagare, och kanske lagt grunden till en spännande förändringsprocess på flera håll i Sverige.

… en inspirerande och givande eftermiddag på slutseminariet för Bergslagssatsningen, där jag också hade förmånen att ge min syn på den tioåriga processen ”genom innovationsglasögon”. Nya roliga kontakter och återknytande av gamla goda bekantskaper.

… ett andra besök på gymmet och ytterligare några km i ICA-klassikern avverkad.

Skärmklipp 2018-02-11 19.49.12

… njutningen i att sänka ner mig i ett varmt skumbad med älsklingsdoften i ljuset av levande ljus och bara vara. Så glad för mitt badkar.

… känslan av kärlek, tillit och tillhörighet mellan älsklingen och mig som växer och fördjupas dag för dag. I vår alldeles egna takt. Precis som vår frölovningsplanta gör.

… den nya familj som är min och älsklingens gemensamma, och som det sakta men säkert börjar anas konturer av. Fyra fantastiska barn och två ganska fantastiska (bonus)föräldrar om jag får säga det själv. Och det får jag.

… att fira C som fyller 15 år idag. Magiskt och märkligt att tiden gått så snabbt, sedan livet vändes upp och ned och jag blev mamma till ett litet knyte med en dramatisk start på livet. Magiskt och förunderligt att känna att föräldraskapet allt mer blandas med vänskap.

… insikten som drabbade mig i tvättstugan häromkvällen: just nu lever jag mitt liv till fullo efter vad jag känner är viktigt och riktigt för mig. Inte så att jag aldrig missar träningen eller meditationen eller att äta nyttigt eller aldrig tappar tålamodet längre. Men jag har börjat lägga till vid stranden av förmågan att vara varsam och vänlig mot mig själv, och jag har allt oftare fokus på riktningen i mitt liv snarare än enstaka händelser. Förunderlig insikt. Insikt och livsläge att vara tacksam över. Och tacksam är jag för alla dem av er som hjälpt mig hit på något sätt. För en sak vet jag: även om jag gjort mycket av resan själv, hade det aldrig gått utan er. 

Nu lever jag efter det som är viktigt och riktigt för mig. Tack till er som hjälpt mig hit! (1)
Bilden gjord i Canva.com