Flyg, lilla stora fågel, flyg!

Känslan av att vara fågelmamman som ser sina ungar lyfta mot himlen, stiga i uppvinden och flyga bort i riktning från boet är påtaglig just nu. Mina två äldsta barn har båda i praktiken lämnat hemmet för boenden med egna ingångar och kök. Ibland dyker det upp ett sms: ”Är du hemma? Kan jag komma förbi?”, och jag kan få fånga upp dem en kort stund (om jag är hemma) och känna av var de är någonstans i livet.

Det är hög tid att utveckla andra former för att odla kontakten med dem, en ny slags föräldra-/barnkontakt, med utgångspunkt i att ännu en navelsträng är klippt och att vi nu möts på mer jämbördigt plan, som mer eller mindre vuxna, självständiga människor. Om än med några av de band som föräldra-/barnrelationen knutit oss samman med kvar. Omöjliga att bryta. Med påverkan på vår relation på ett sätt som jag hoppas kan få vara till lärande, glädje och utbyte för båda parter.

Det är med en lätt doft av vemod och med stora skopor glädje, tacksamhet och förundran som jag följer utvecklingen.

Vemod för att åren gått så fort och för att det finns saker som inte blev gjorda eller tillvaratagna fullt ut. För att de också rymt saker som jag skulle vilja ha ogjorda.

Glädje för att det är så mycket som blivit gjort och upplevt tillsammans. För att jag fått uppleva så mycket roligt och värdefullt i deras sällskap. Och hoppas få fortsätta så.

Tacksamhet för att jag fått förmånen att låna dem så här nära och så här pass länge av livet.

Förundran för att de som nyss var små hjälplösa knyten som jag varsamt höll mot min axel nu är på väg ut i livet på stadiga egna ben och blicken fäst mot sin egen framtid.

Och jag är fylld av den inre rymden och ron som kommer sig av att veta att det är precis så här det ska vara. Flyg, vackra fågel, flyg!