Backspegel i tacksamhet och förundran 46

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 46:e  tänker jag bland annat på…

… bra möte med kompetent vårdpersonal. Trygga, empatiska, pedagogiska.

… körövning med julsånger! Härligt, det var länge sedan nu. Och Otto x 2 står på repertoaren – både Advent och Guds son är född. Båda riktiga julfavoriter hos mig.

… bra balans mellan fokus på jobbet som anställd, egna företaget och fritid.

… mötet med en entusiastisk kund inför kommande workshop.

… presentationen av planerna för renoveringen av vårt kontor. Det blir läckert!

… mötena med såväl ny bekantskap som befintlig vän och fd kollega. Goda samtal är livsluft.

… fnissig och nära chat med väninnor kring lust i kilobyte.

… ännu ett möte i det dubbla mentorskapet med en kollega. Så bra och värdefullt att få lära av varandras kompetens och perspektiv.

… mysig höstpromenad med två av tre barn i solen, i skogen alldeles utanför knuten.

… filmkväll med ett av tre barn. ”The hills are alive with the sound of music…”

… doft och smak av pepparkakor när barnen begick pepparkaksbakspremiär 2018.

… samlad långfrukost, inspirerad av julstämningen som damp ner i och med baket. ”Så här ska vi ha det varje frukost när vi är hos dig, mamma”. Well, om vi börjar med att sikta på lördagar och söndagar så blir det nog bra.

… att vi monterade stereon. Nu är mitt 1800-talsbokskåp också stereomöbel och äntligen hör jag bastonerna i musiken jag lyssnar på här hemma. Inväntar grannarnas reaktion. Steg för steg närmar jag mig målbilden för något slags ”färdig” lägenhet.

… Busan. Ja, katten som jag ville bli av med är fortfarande kvar. Inte optimalt i vardagen. Men hon är gosigare än på länge, vilket kompenserar. Och jag mår trots allt bra av att vila handen på hennes varma päls, att klappa henne, lyssna på hennes spinnande.

Vad fyller dig med pepparkaksdoft, förlåt, tacksamhet när du tänker på veckan som gick?

IMG_5663

Backspegel i tacksamhet och förundran veckorna 42, 43, 44

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på de tre senaste veckorna tänker jag bland annat på…

… första modulen i min coach- och ledarcertifiering. Två höstvackra dagar på Skepparholmen i Nacka i sällskap med ett gäng nya bekantskaper som jag vet att jag kommer få göra en spännande och utmanande resa med.

… möten och gemenskap med vänner. Inte minst de som hjälpte mig hålla smärtan, hålla skörheten en hamnar i när kärleksrelationen tar slut.

… romantisk kärlek som befrias till vänskaplig kärlek.

… mötet med ett gäng KTH-studenter när jag för tredje gången fick förmånen att ge feedback på deras slutpresentationer på kursen i reflekterande designprocess. Inspirerande och angeläget uppdrag.

… workshopen där mina skickliga kollegor vägledde deltagarna till nya perspektiv med hjälp av lera och flugbindning.

… det dubbelriktade mentorskapet med en kollega. Att få dela kunskap och kompetens från våra olika bakgrunder i en dedicerad dialog är otroligt stimulerande! Och bygger arbetsgemenskap dessutom.

… att få förtroendet att skapa stämmor till 14-åringens egenskrivna och alldeles fantastiska låtar.

… 11-årsresan med minstingen. Tre dagars äventyr på sagornas ö. Juveler till minnen.

… filmkvällarna med samma 11-åring på höstlovet.

… körkonserterna med Ars Longa i allhelgonatid. Som bland annat innebar en ny musikalisk bekantskap i form av Michelle Willis, kanadensisk singer-songwriter. Med sånger som berörde mig på djupet.

… novembers ankomst. November, vattenhål för introverta och melankoliska. Tid att kura inte bara skymning, utan långa mörka kvällar. Med levande ljus, böcker, filmer, musik. Eller bara tankar i tystnad. Te eller rött vin. Varma bad. Stillheten innan det glittrande decembercrescendot sätter in. Som ”nåd i en varm vind”, som Michelle Willis sjunger om i sin Solitude

 

 

Backspegel i tacksamhet och förundran 39, 40, 41

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på de tre senaste veckorna tänker jag bland annat på…

… tillfredsställelsen över att ha fullföljt en träningsutmaning i form av ICA-klassikern.

… sånglektion i par med 15-åringen för fantastiska Rebecka Andreasson. Himla kul mor-och-barnaktivitetet till stor glädje och nytta för oss båda. Och upplevelsen av vad som som frisätts i kroppen i form av både klang och känsla när små, små spänningar släpper. Wow!

… stunder av mysande och kelande med Busan. Jag har visserligen bestämt mig för att hon måste få ett annat hem på kortare eller längre sikt, eftersom jag starkt känner att lägenheten är för liten för mig, tre barn och en katt. Men i väntan på att omplaceringen löser sig njuter jag tillsammans med henne.

… egenbryggd, drickbar äppelcider.

… hembakta kanelbullar! Både av 14-åringen och av älsklingen. Det är lyx det!

… långa lässtunder. Älskar det.

… flera riktiga hallelujah moments på jobbet, när jag känner att jag kan bidra till teamets, företagets och kundens framsteg, och samtidigt lär mig massor. Yay!

… framsteg på hemmafixarfronten. Med älsklingens hjälp har barnen som delar rum nu fått lite mer privacy i form av rullgardiner vid sina loftsängar. Fler tavlor har kommit upp och en ny skohylla som är i mer lagom format pryder nu sin plats i hallen. Och så har ett av mina allra första köp till lägenheten från förra året kommit på plats, en taklampa i vardagsrummet.

… höstmarknad på Skansen med sista ringleksbarnsuppvisningen för 15-åringen. I sällskap av hela fina Big Pack (dvs alla fyra barnen).

… att fylla en påse med härliga rotfrukter på sagda höstmarknad och sedan laga till dem i ugn. Med bara smör, salt och svartpeppar på.

… skivinspelningen med Ars Longa. Medveten närvaro i toner. Och gott om tillfällen att träna nyförvärvade insikterna från sånglektionen.

… inhoppet som körledare för Vox Nova i Norrmalmskyrkan. Åh, så roligt att få skapa musik som körledare igen! Den rollen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Och skoj att träffa gamla vänner och bekanta.

… ett par AWn med kära väninnor. Samtal om smått och stort i självklar gemenskap.

… återbesök på bästa extended vardagsrummet Gaston. Oslagbart mysigt och gott!

… otroligt intressant föreläsning av professorn i idrottens ledarskap och fd tennistränaren och Davis Cup-kaptenen Carl-Axel Hageskog om Värdebaserat ledarskap vid CELEDs ledarskapsdag i Jönköping. Underhållande, koncist och tänkvärt.

… tv-upplevelsen Världens sämsta indier med David Batra – underhållande, bildande och berörande. Och starstruck av svt-korrespondenten Malin Mendel! Upplevelsen förhöjdes över att jag och älsklingen avverkade alla programmen tillsammans. Mysigt.

… för att vara en som tittar väldigt lite på tv, inklusive streamat, förundras jag över hur jag under dessa tre veckor både klämt Batra med Mendel OCH brittiska The Split. Jag blev bergtagen av den sistnämnda serien, med sitt självlysande skådespeleri och för mig relevanta tema, och väntar nu ivrigt på att nästa säsong ska komma. Tack för tips, Sofia!

… den själsliga reningen i, eller kanske främst efter, ett besök på återvinningscentralen.

… hösten. Den gyllene. Den som ger incitament till att tända ljus, svepa in sig i ett täcke, dricka fylligt rött vin eller kryddigt te, göra långkok, frossa i rotfrukter och ta låååånga varma skumbad. Tagga ner och bädda in liksom. Tränar inför november, Höstmånaden med stort H.

Hur har du tagit emot hösten? 

Backspegel i tacksamhet och förundran 33

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets trettiotredje vecka tänker jag bland annat på…

… den överväldigande värmen och peppen som jag får som respons på min berättelse om varför jag valt att sluta med antidepressiv medicin. Djupt rörd och berörd. Jag som var så nervös för bashing av vissa (väldigt medvetna och eftertänkta) ordval, av min öppenhet, av… you name it.

… min älskades varma lyhördhet när jag behöver honom.

… glädjen och peppen i att träffa kollegorna igen efter semestrarna.

… att plocka upp trådarna i de roliga uppdrag som pågår och som väntar.

… att följa 15-åringens seglarläger via instagram.

… att få en kram av 14-åringen när han studsade in genom dörren en kortis.

… att messa lite med 10-åringen om skolstart och höstaktiviteter.

… att våga provsjungning för kör, och få komma med!

… att vara en av flera röster som flätar sig samman i klanger och skapar musik.

… cykelpendling.

… coreträningspremiär på gymmet.

… skogspromenad med min älskling.

… middagsgemenskap med vänner två kvällar i rad. Samtal om högt och lågt, vitt och brett. God mat och dryck. Vilken glädje!

… fika och 2-åringshäng med kär vän. Livet i ett nötskal.

… fynd på Bokbordet.

Denna vecka har döden gett sig tillkänna på ett mer påtagligt sätt än annars. Inte minst genom att en vän med inte så många års försprång på livsbanan somnat in i sviterna av en obotlig och plågsam cancer. Mitt i sorgen över ett alltför kort liv och frustrationen över sjukdomens vidrighet sätter tacksamhetens glasögon ändå fokus på hennes förmåga att möta sjukdomen med krass realism i kombination med orubblig livsaptit och elegans. Må du vila i frid, kära K.

Vad tänker du på när du ser tillbaka på veckan som gått?

Backspegel i tacksamhet och förundran 31

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets fjärde semestervecka tänker jag bland annat på…

… värmen, värmen, värmen. Som mest runt 29-30 grader även inomhus. Att känna byggfläktsvärmen (den bildliga, inte bokstavliga) som blåser in genom glipan i köksfönstret innan jag stänger det. Sån fönvind längtar jag ju efter på vintrarna, så någonstans i suckandet och pustandet får jag allt uppamma lite tacksamhet över känslan av varm luft som sveper över huden.

… känslan av svalkande vind mot huden när temperaturen börjar sjunka och kvällningen kommer.

… sömnadsjobbet med C inför medeltidsveckan. Att coacha och se henne växa, göra erfarenheter och lärdomar vid symaskinen, och dela glädjen över klänningen som växer fram.

… cykelturen m J på dryga milen i värsta, dallrande sommarvärmen. Ingenstans ville hon stanna och bada, för det var ju så roligt att cykla.

… glassarna som vi belönade oss med halvvägs på vår Tour de Årsta-Södermalm-Hammarby Sjöstad-Årsta.

 

… gemenskapen med barnen, min älskade och hans dotter över fredagsmiddagen i lunden på min gård. Vacker, ljuvligt varm augustikväll.

… att få vara älskad av, bli lugn av, skratta med honom, som jag älskar.

… naturens förunderlighet i färg och form. Som i den här sköna liraren.

… att få träffa syster med man i stan för fika och lite födelsedagsshopping, och sedan fortsätta hemma med BigPackmiddag. Nu vet jag att åtta personer går in runt bordet i mitt lilla kök (även om det förutsätter att åtminstone en av personerna är en liten och nätt person som kan trängas med bokhyllan).

… att bli bättre på att göra a.b.s.o.l.u.t. ingenting.

… att se, höra och känna motorcykelkortegen som traditionsenligt inleder Prideparaden. Den mullrande känslan i bröstet. Av motorljuden, men också av att fira mångfald och frihet. Och känslan av en kamp, som ännu förs och måste föras, för rätten att själv få definiera sin kropp, sin själ och sin sexualitet.

… att sedan gå i paraden med Stolta Föräldrar till hbtq-barn.

Detta bildspel kräver JavaScript.