Årsbokslut 2019

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2020.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2019

2019 har varit ett märkesår i den verksamhet som är jag. För att jag varit verksam i ett halvt sekel. 50 år. För att det varit mitt hela första år på 30 år som singel. För att det varit ett år av sällsynt intensivt växande och expansion i självkännedom och självmedkänsla.

Min genomgående intention för året har handlat om Hållbar ekonomi. Målet har varit att få koll på utgifter och intäkter, prioritera rätt och känna lugn och tillförsikt till min ekonomiska situation. Den stenkoll jag såg framför mig att jag skulle ha har inte uppstått. Men den har utvecklats tillräckligt bra för att jag kunnat odla en buffert, samtidigt som jag haft utrymme att ge mig de upplevelser som jag önskat, framförallt i form av livemusik. Några avstämningar med själssöstra H som delvis jobbat med en liknande intention har gett riktning och inspiration.

Verksamhetsgrenen som förälder har fortsatt att utvecklats gynnsamt, och relationerna inom koncernen får sägas vara goda, ömsesidigt stöttande och till stor glädje för moderverksamheten. Samtal om vänskaper, politik samt studie- och yrkesval, gemensamt musicerande och serietittande har gett värme och gemenskap under året. Ett stort steg togs i dotterverksamheten när C lämnade grundskolan för att börja gymnasiet. Hennes gymnasieval har redan gett upphov till härliga musikupplevelser med körsång av yppersta klass. J:s byte från Internationella engelska skolan i Nacka till Kumla skola i Tyresö, nära barnens nya boende hos sin far, har fallit väl ut. M:s energi under hösten har i stor utsträckning handlat om funderingar om det kommande gymnasievalet för honom.

Det byte av styrelseordförande i hemmet från katten Busan till mig själv som jag försökte få till under 2018 kunde genomföras under året. Tomhetskänslan har lagt sig, och beslutet var rätt. Även om jag saknar hennes snusande sömn och mjuklurviga mage att klappa.

2019 har också präglats av den coachutbildning som jag inledde i slutet av 2018. Genom, ibland smärtsamt, intensiva utbildningsdagar i sällskap med ett fantastiskt gäng medmänniskor, genom att träna mitt coachande med frivilliga fokuspersoner, genom att ta in kurslitteratur och genom reflektion har nya förmågor och verktyg etablerats i verksamheten. De har redan gjort stor nytta, både för mig och andra. Jag ser fram mot att fortsätta utveckla och träna mina färdigheter i coachandets konst under 2020. Inklusive självcoachandet, den kanske svåraste av alla coachingformer.

Coachträningen gav mig ovärderliga insikter. Om vikten av görandet i det lilla, i de små myrstegens form. Om att den dröm jag trodde var min långsiktsdröm inte längre är så konkret och så skild från det liv jag redan lever. En befriande lättnad till följd av den insikten har präglat en stor del av året och bidragit till den upplevelse av varm, ljus medvind som jag ofta känt.

Verksamhetsgrenen Jobb har gett stor glädje under året. Både den huvuddel som utgörs av min anställning på Usify och de bisysslor kring följeforskning jag har i mitt eget företag. Jag har fått ynnesten att fortsätta att ständigt lära nytt av kollegor och kunder, liksom ödmjukt fått dela med mig av mina erfarenheter och perspektiv.

Musiken fortsätter att prägla en stor del av verksamheten. Det tar sig uttryck i mitt körsjungande i vokalensemblen Ars Longa, i sånglektioner, i musicerande med barnen och i lyssnande på musik i såväl inspelat som liveformat. Flera nya artister och musikgenrer har upptäckts under året, främst tack vare barnen och dejter. Min kunskap om olika artisters produktion har ökat, genom systematiskt lyssnade på bland annat Princes, Voices of East Harlems och Florence+The Machines diskografier på Spotify.

Under året växte ett behov fram av att engagera mig för den demokrati jag benhårt tror på och vill försvara. Verksamhetsgrenen ideellt engagemang etablerades därför, genom att jag gick in i bostadsrättsföreningens styrelse samt blev medlem i Liberalerna och började delta i aktiviteter på läns- och lokalföreningsnivå. Utvärderingen efter det första halvårets engagemang ger vid handen att investeringarna i tid och kraft ger massa glädje och energi i avkastning. Jag kommer därför att fortsätta investera inom denna verksamhetsgren, ja, kanske till och med se över möjligheterna att utveckla den.

Hälsan i verksamheten har under året varit hyfsat stabil. Under våren tränade jag regelbundet Iyangaryoga, och hade gärna fortsatt under hösten om jag inte kunnat skylla på schemaändringar på yogastudion. Inspiration till att ta upp yogan igen under nästa verksamhetsår kom dock i yogaretreaten i adventstid med kära väninnan P. Sommaren innebar ett flitigt promenerande, som dock avstannade när höstmörket slog till. En provsmakning av något jag önskar göra oftare var det kallbad som jag tog i Öresund i slutet av oktober, inspirerad av och i sällskap med själssöstra H.

Hälsan och kroppen hänger ihop, och efter ett liv av vantrivsel i kroppen glädjs jag åt att min vänskap med min kropp nu är stark och stabil. Ett sätt att manifestera denna vänskap var att tatuera motivet som min dotter C ritat åt mig. Med påminnelsen till mig att ha fokus på livet här och nu. Den enda stund jag kan agera i, påverka och göra något med.

Hälsan och hjärnan har satt sin prägel på året. Känslolivet har varit intensivare än någonsin tidigare, så lätt högkänslig jag ändå definierar mig som. Har förstått att det kan ha ett samband med min nya, aktningsvärda ålder, då kära T påpekade att de humörsvängningar och känsligheten jag upplever mycket väl kan ha ett samband med klimakteriet. Så östrogenplåster och återinsatta antidepressiva tabletter har fått styra upp tillvaron. Svängningarna har dock hjälpt mig att få syn på viktiga aspekter av mig och de berättelser om verkligheten som jag format under årens lopp. Berättelser som jag nu, med terapins hjälp, synar i sömmarna. För att, som Paulus säger, ”pröva allt och behålla det goda”.

Den verksamhetsgren, utöver föräldraskapet, som, liksom tidigare år, skapat störst avkastning i form av livsglädje är vänskaperna och människorna i mitt liv. Delade skratt och tårar, samtal om stort och smått, ömsesidigt stöd när det behövts betyder så mycket.

Eftersom det varit ett år av firande, har tillfällena till umgänge med guldkant varit extra många. Fester och upplevelsepresenter har varit värdefulla stunder av gemenskap och tacksamhet för vänskap med er, kära P, A, K, K, U, T och H – hoppas jag inte glömt någon nu…

Ett helt år som singel skrev jag inledningsvis. Jag har fortsatt brottats med vad jag länge upplevde som konflikten mellan längtan efter tvåsamhet och insikten om behovet av att odla det en kollega kallade för självpartnerskapet. För tillfället råder eld upphör – genom att jag accepterat att tvåsamhetslängtan är en del av den jag är, och att den kan bäras utan ångest över att inte omedelbart uppfyllas.

Den insikten innebär dock inte att jag lagt ner verksamhetsgrenen dejtande. Den öppnar dörren för nya människor in i mitt liv. Några försvinner ut igen efter kortare eller längre tid. Några blir kvar, i fina vänskaper som jag sätter stort värde på. När man möts i det öppna, sårbara tillstånd som är längtan efter tillhörighet, kärlek och närhet, finns jordmån för nära vänskap. Att livet därigenom till och med gett mig en själabror är jag oändligt tacksam för.

Jag stänger böckerna för 2019 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv. Med visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning.

Julinsjungning på Söders höjder – adventskalender 2019 #14

Orden i julottepsalmen ekar i huvudet: ”Unga sjunga med de gamla”. För så är det när Sofia kyrkas alla körer bjuder till konsert för att sjunga in julen i ett mäktigt potpurri av de vackraste av julsånger.

Här avlöser barnrösternas fråga om hur ett litet ljus kan skina så klart pukorna och trumpeterna i inledningskören från Bachs juloratorium.

Svensk körlyrik i Alfvéns julsång varvas med mexikansk julglädje i Earth Joy.

Sonens kör Jubilate bjuder på Ensam hemma-feeling i Carol of the bells. Och flera carols bjuds det på, bland annat Ding Dong merrily on high i ett glittrande arr för kör och orkester.

Orkester ja. Det är alldeles, alldeles underbart när de välbekanta förspelen till Jul jul och O helga natt framförs på harpa. När stråkarna lägger de fyra ess-sjuackorden i Gläns över sjö och strand. Och klockspelet sprider skimmer lite här och där.

Och vi i bänkarna får också vara med. I de tusen juleljusen, i Dagen är kommen med orgelns mäktiga tutti i sista versen. I rosen, gläns och som förstärkning av änglakören i Härlig är jordens sista vers om just änglarna som sjöngo”.

Hela julklappen knyts ihop med Händels Hallelujakör ur Messias. Alla körerna är med. Att sonen M får uppleva magin i att fläta sin röst med andras i detta är jag oändligt tacksam över. Och glad över att få bada i och fylla hjärtat med detta musikaliska juöbord av smakligaste sort.

Och ljusen glimmade i Sofia kyrkas fönster

Återblick #32-34

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna

...… har några anledningar till tacksamhet varit

  • utflykten till Linköping med kära vännen P för att fira vår gemensamma vän S från gymnasietiden. Njutning för gommen och härliga samtal vid bordet på Torn1, underhållningen av S:s familj och vänner senare på kvällen. Och lyckan över att ta mod till mig att fråga om jag fick vara med och sjunga när Olle Adolphsons Trubbel kom. En fantastisk text att gestalta!
  • förberedelserna inför P:s och mitt gemensamma tal till S. Så många roliga minnen som dök upp. Såna skratt när vi hittade det tal vi höll vid hennes bröllop för 23 år sedan – och insåg att vi kunde återanvända det.
  • K:s femtioårsfest extra allt – för vad ska en annars kalla ett kalas som inrymmer sång, skratt, samtal och inte minst en kvällsgudsjänst med jubilarens egna visa och djupt berörande ord om livet vackert ihopflätade med text och musik av Fredrik Swahn. Att få vara med och bakgrundsköra fulländade min lycka.
  • det spontana vardagsrumsdiscot som själasöstra H och jag släppte loss i när jag hade lyckan att få ha henne boende hos mig ett par nätter.
  • två sällsynt magiska bioupplevelser på Bio Capitol – Once upon a time in Hollywood och Amazing Grace. En för mig ny sorts bioupplevelse i liten intim salong, med möjlighet att ta med ett glas vin in. Var med och crowdfundade Capitol en gång i tiden. Därför extra kul ta del av upplevelsen, tillsammans med vänner som betyder mycket för mig.
  • peppen att komma tillbaka till jobbet, där mina sköna kollegor och roliga uppdrag väntade.
  • lyckopillret som danskompaniet Harlem Hot Shots och orkestern Stockholm Swing Allstars bjöd på i form av show i Vitabergsparken. Picknick med bubbel och sällskap av väninna H, min äldsta och hennes kompis fulländade upplevelsen.
Några smakprov av en sprudlande upplevelse
  • promenaderna. På egen hand, med nåt av barnen, med någon vän. Serotoninbalanserande.
  • första körövningen för terminen. Återigen – människorna. Men givetvis också musiken, bland annat nyskriven musik av vår dirigent. Och så Sven-Erik Johanssons Snabbt jagar stormen våra år.
  • läslyxen i Bulgakovs Mästaren och Margarita.
  • att få ha själasöstra H på besök från Malmö. Samtal och vardagsrumsdisco. Vilken glädje!
  • ljudet av barnens samtal, sjungande, skrattande. Att få vara närvarande mamma. Djupaste meningsfullhet.

… har några anledningar till förundran varit

  • rönnarnas fullständigt dignande grenar. Tror aldrig jag sett så mycket rönnbär. Såååå vackert, och om en ska tro Bondepraktikan, såååå kall vinter som väntar.
  • droppar av regn och dagg på spröda gräs
  • första höstdimman över fälten längs järnvägen mellan Linköping och Stockholm.
  • lyckokänslan när jag möter solens strålar på morgonpromenaden längs Årstaviken.
  • smaken av mina egenodlade körsbärstomater.
  • vänskaperna. Människorna. Ni som finns i mitt liv sedan olika lång tid. Men som alla berikar det så kolossalt. Var och en på alldeles unikt sätt.

har jag börjat ny terapi. För att bygga vidare på min hemmahamn, och i minskad utsträckning drabbas av panik när jag känner någon av demonerna otillräcklighet, bortvaldhet och övergivenhet närma sig. Emotionsfokuserad terapi jobbar min terapeut med. Ser med nyfikenhet och förhoppning fram mot vad som säkerligen kan bli en jobbigt, men framförallt befriande process.

har jag tittat på

  • filmerna jag nämnde ovan så klart.
  • första avsnitten av den tyska serien Babylon Berlin. Är nu fast i berättelsen om människorna, korruptionen och samhället i 1920-talets Berlin.

har jag bland annat lyssnat på

  • Aretha Franklins Amazing grace. Som prepp inför filmen så klart. Som påminnelse om en av musikhistoriens största sångerskor. Som påminnelse om mycket av mina ungdomsårs soundtrack.
  • Lars-Erik Larssons Förklädd Gud. Föranlett av tacksamheten över de människor jag har i mitt liv.
  • Swing. Benny Goodman, Glenn Miller, Count Basie… svallvågorna från glädjen i Vitabergsparken sitter fortfarande i.
  • 60-årsjubilerande legendariska och lysande Kind of Blue.

har jag jobbat på att bli av med ett ryggskott som ställde till det i rehabandet av min onda ländrygg, höft och ben. Hej min 50-åriga kropp, jag tar nu och framöver bättre hand om dig än jag gjort hittills.

har jag suckat och skrattat med orden i ovan nämnde Fredrik Swahns låt Another fucking opportunity for growth. Livet bjuder sannerligen på mängder av tillfällen till växt och expansion. Men ibland… orkar jag bara inte göra det jobbet. Då får väl livet bara passera en stund.

Vad tar du med dig från veckorna som gått?

Återblick #26-28

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna, som också varit sommarens första omgång av semester

...… har jag bland annat varit tacksam över

  • sommarljusa kvällar. Vackra skymningar, sena promenader i både vilsam skog och energigivande stad.
  • bilkörarglädje.
  • berg- och dalbaneglädje.
  • härligt loja dagar i Ångermanland hos syster och mor.
  • att jag bestämde mig för att familjefira min femtioårsdag på älskade Högbo bruk. Och gjorde det med skön promenad runt sjön, traditionsenligt lustspel (för femte året i rad) och makalöst mumsig middag på brukshotellet, allt i sällskap med några av de människor som betyder mest för mig.
  • kusinträffen som gav både mig och mina barn tillfälle att knyta släktband och fördjupa våra rötter.
    att känna mig älskad och uppskattad av mina närmaste.
    att få höra orden ”du visar människor på deras potential”. Wow. Inte mycket mer att begära liksom.
  • ojämförbara loppisfynd.
  • cityäventyr och seriebonanza med barnen.
  • att jag lyckats nå målet om 11 000 steg om dagen alla dagar utom de dagar som gått åt till långresorna och återhämtningen från dem.

… har jag njutit av

  • schersminens vita blomkaskader och förtrollande doft, tillsammans med paradisbuskens rosa småtrumpeter
  • min altan och lilla rabatt, där människor, djur och växter frodas.
  • fjortongradigt vatten runt min bastuvarma kropp.
  • varmt bad i kylslagen sommarkväll. Under svirrande svalor.

… har jag tränat på gränser

  • att sätta gränser och också göra dem synliga för min omgivning. Ibland är det ruskigt läskigt. Men så befriande när det väl är gjort.
  • att släppa på andra gränser. För att de suger för mycket energi till ingen, eller mycket liten nytta.

… har jag lyssnat på

  • barnens och min gemensamma roadtriplista. En salig blandning minst sagt.
  • ny svensk pop i och med besöket på Popaganda på Parkteatern. Ett par riktigt trevliga nya bekantskaper som Prins Daniel och Nadja Evelina.
  • Första avsnittet av Myter och mysteriers nya säsong. Tankeväckande om naturens rättigheter.

… har jag läst Brené Browns Trotsa vildmarken och Herman Hesses Siddhartha. Och så har jag börjat om på Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark. Tre viktiga böcker som ger varat klarare konturer och större rymd på en och samma gång.

… har jag tittat på två säsonger av Netflixserien Stranger Things på initiativ av barnen. Efter första avsnittet sa jag ”Nej tack, inget för mig, alldeles för läskigt”. Efter andra var jag fast i upp- och nervärlden… De skrattar rått åt mig när jag håller för två tredjedelar av synfältet och ber dem berätta vad som händer. Det bjuder jag på, för vi får i alla fall en ny gemensam referensram.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Grattis till grundenten, Cecilia!

Världens bästa Cilla. Foto: Max Modig

Den här unga kvinnan är en av mina största reasons for living. Nu lämnar hon livet som grundskoleelev bakom sig. Med den äran.

När hennes bildlärare tilldelade henne bildämnespriset vid gårdagens avslutningsceremoni citerade han författaren Neil Gaiman. Orden talar om att hitta sin egen röst. Och så passande det var. För det har hon sannerligen gjort. Sin röst, sin stil, sin drivkraft, sin nyfikenhet, sin plats i världen.

Cecilia, grattis till att ha nått livets första stora etappmål! Jag är så tacksam för att ha fått göra dig sällskap så här långt. Tacksam också för att få fortsätta gå där, ett steg snett bakom dig som stöd och sällskap när du så önskar, genom resten av livet. När du skapar din konst. Ditt liv.

Och alla vi andra kan läsa orden, inspireras av dem och av Cecilia.

…make your art. Do the stuff that only you can do.

The urge, starting out, is to copy. And that’s not a bad thing. Most of us only find our own voices after we’ve sounded like a lot of other people. But the one thing that you have that nobody else has is you. Your voice, your mind, your story, your vision. So write and draw and build and play and dance and live as only you can.

Neil Gaiman, commencement speech at University of Arts 2012