Backspegel i tacksamhet och förundran 33

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets trettiotredje vecka tänker jag bland annat på…

… den överväldigande värmen och peppen som jag får som respons på min berättelse om varför jag valt att sluta med antidepressiv medicin. Djupt rörd och berörd. Jag som var så nervös för bashing av vissa (väldigt medvetna och eftertänkta) ordval, av min öppenhet, av… you name it.

… min älskades varma lyhördhet när jag behöver honom.

… glädjen och peppen i att träffa kollegorna igen efter semestrarna.

… att plocka upp trådarna i de roliga uppdrag som pågår och som väntar.

… att följa 15-åringens seglarläger via instagram.

… att få en kram av 14-åringen när han studsade in genom dörren en kortis.

… att messa lite med 10-åringen om skolstart och höstaktiviteter.

… att våga provsjungning för kör, och få komma med!

… att vara en av flera röster som flätar sig samman i klanger och skapar musik.

… cykelpendling.

… coreträningspremiär på gymmet.

… skogspromenad med min älskling.

… middagsgemenskap med vänner två kvällar i rad. Samtal om högt och lågt, vitt och brett. God mat och dryck. Vilken glädje!

… fika och 2-åringshäng med kär vän. Livet i ett nötskal.

… fynd på Bokbordet.

Denna vecka har döden gett sig tillkänna på ett mer påtagligt sätt än annars. Inte minst genom att en vän med inte så många års försprång på livsbanan somnat in i sviterna av en obotlig och plågsam cancer. Mitt i sorgen över ett alltför kort liv och frustrationen över sjukdomens vidrighet sätter tacksamhetens glasögon ändå fokus på hennes förmåga att möta sjukdomen med krass realism i kombination med orubblig livsaptit och elegans. Må du vila i frid, kära K.

Vad tänker du på när du ser tillbaka på veckan som gått?

Backspegel i tacksamhet och förundran 31

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets fjärde semestervecka tänker jag bland annat på…

… värmen, värmen, värmen. Som mest runt 29-30 grader även inomhus. Att känna byggfläktsvärmen (den bildliga, inte bokstavliga) som blåser in genom glipan i köksfönstret innan jag stänger det. Sån fönvind längtar jag ju efter på vintrarna, så någonstans i suckandet och pustandet får jag allt uppamma lite tacksamhet över känslan av varm luft som sveper över huden.

… känslan av svalkande vind mot huden när temperaturen börjar sjunka och kvällningen kommer.

… sömnadsjobbet med C inför medeltidsveckan. Att coacha och se henne växa, göra erfarenheter och lärdomar vid symaskinen, och dela glädjen över klänningen som växer fram.

… cykelturen m J på dryga milen i värsta, dallrande sommarvärmen. Ingenstans ville hon stanna och bada, för det var ju så roligt att cykla.

… glassarna som vi belönade oss med halvvägs på vår Tour de Årsta-Södermalm-Hammarby Sjöstad-Årsta.

 

… gemenskapen med barnen, min älskade och hans dotter över fredagsmiddagen i lunden på min gård. Vacker, ljuvligt varm augustikväll.

… att få vara älskad av, bli lugn av, skratta med honom, som jag älskar.

… naturens förunderlighet i färg och form. Som i den här sköna liraren.

… att få träffa syster med man i stan för fika och lite födelsedagsshopping, och sedan fortsätta hemma med BigPackmiddag. Nu vet jag att åtta personer går in runt bordet i mitt lilla kök (även om det förutsätter att åtminstone en av personerna är en liten och nätt person som kan trängas med bokhyllan).

… att bli bättre på att göra a.b.s.o.l.u.t. ingenting.

… att se, höra och känna motorcykelkortegen som traditionsenligt inleder Prideparaden. Den mullrande känslan i bröstet. Av motorljuden, men också av att fira mångfald och frihet. Och känslan av en kamp, som ännu förs och måste föras, för rätten att själv få definiera sin kropp, sin själ och sin sexualitet.

… att sedan gå i paraden med Stolta Föräldrar till hbtq-barn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Backspegel i tacksamhet och förundran 30

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tredje semestervecka tänker jag bland annat på…

… att vi i nästan två veckor i rad fått somna och vakna tätt intill varandra, älsklingen och jag.

… härliga dagar och så där alldeles lagomljumma kvällar i älsklingens stuga i sällskap med varandra, hans dotter och båda katterna.

… att se hur Busan dag för dag blev modigare och tryggare i den nya miljön.

… att få upptäcka ett nytt landskap, med rasande vackra vyer i form av både vildmark och landsbygd.

… att få träffa min älsklings familj.

… att åka och handla på elcykel.

… god mat. Mera god mat. Och goda drycker!

… vildhallon.

… lååååånga frukostar med daggfuktigt gräs under fötterna.

… pedikyr i äppelträdsgrotta.

… att se månförmörkelsen och mars i den mörka sommarnatten.

Foto: Eric Forsberg

… mina loppisfynd. Både i form av inköp och en ny antik- och loppishandel, mer välsorterad än de flesta jag stött på.

… upplevelsen av naturfotografen Jonas Classons bilder i utställningen Black Album. Galet läckra! Och inspirerande.

… fotograferandet. Inklusive efterbehandlingsjobbet. Roas alltmer av att försöka fånga berättelser i bilder.

… att fira att min älskade M uppnått den aktningsvärda åldern av 14 år.

… att samma M nu fått åka iväg på äventyr alldeles själv – tåg med en kompis till en tredje kompis sommarstuga.

… filmkvällen med femtonåringen C framför filmen Ted – för kärlekens skull. Vilka låtar de skrev de där bröderna!

… att få kramas med barnen igen.

… regnet. Och doften, ljudet av det.

Vad har du känt förundran över? 

Backspegel i tacksamhet och förundran 28 och 29

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets två första semesterveckor tänker jag bland annat på…

… kvalitetstid med barnen. I hög utsträckning sån där kvalitetstid då var och en håller på på sitt håll med sitt, men man ändå känner att man är tillsammans.

… kvällen med blomsterutdelaren C på Skansens allsång. Att få uppleva superproffset och kärnkraftverket, tillika studiomannen, Pernilla Isedal är, är ren lycka!

… den spontana porträttfotosessionen med C  i släpljuset efter allsången

… tid att läsa.

… solbrunhet. För en gångs skull inte solbränna.

… utflykten med barnen till barndomens hemort Sandviken och paradiset Högbo bruk.

… besöket på The Church, där jag spelat många gånger och varit God Kamrat en termin. Ja, när det var Baptistkyrkan i Sandviken då förstås. Nu är en av stans vackraste byggnader renoverad och omvandlad till ett ställe där man kan få både bröd, fiskar (och kött) och spiritus. Fast i lekamlig variant. Barnen och jag utmanade bartendern på alkoholfria drinkar som han fixade med den äran. Trevlig pratstund med en av ägarna blev det också.

… glädjen över att uppleva att barnen är lika förälskade i Högbo som jag var som barn och fortfarande är.

… skratten under den underbara föreställningen Ta det med en klackspark! (Mina bilder från föreställningen finns här.) Ännu ett sommarlustspel av superkompetenta duon i JV Musik & Teater. I höst sätter de upp en nyskriven musikal om Sandviks grundare Konsul Göransson – är du intresserad av industrihistoria (och givetvis bra musik och skådespel) anbefalles en tripp till Sandviken i oktober!

… den sköna känslan av att köra stooor bil (minibuss).

… härliga dagar i Ångermanland hos syster, svåger och mor med älsklingen och vårt Big Pack, som vanligtvis utgörs av våra sammanlagt fyra barn och som för en vecka dessutom var förstärkt med en katt. Bad, fiske, loppis, utflykter, god mat, vila, läsning, fotograferande och umgänge fyllde dagarna.

… kaffe på bryggan med älsklingen innan resten av huset vaknat.

… att träffa min far en stund.

… lyckan i att ha världens bästa granne i M. Det tycker både jag och Busan, som blev mycket väl omhändertagen medan vi andra roade oss i Norrland.

… spontanlångbrunch med kära väninnan P.

Vad har du varit tacksam och/eller förundrad över de senaste veckorna?

Backspegel i tacksamhet och förundran 23 och 24

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugotredje och tjugofjärde vecka tänker jag bland annat på…

… nya uppdrag där all min samlade kompetens från olika roller och håll under 20 års yrkesliv blir till inspirerande nytta.

… min nya cykel och dagarna med cykelpendling.

… att ha kommit halvvägs i ICA-vättern.

… att få lyssna till ljudet från storbarnens framträdande på skolavslutningen och se deras lysande ögon när de berättade om hur de berört publiken.

… att åter träffa vänner sedan lång tid efter lång tid.

… att ha levt måncykelintentionen prestationsbefriad på flera plan. Inte minst här på bloggen.

… att se hur vår frölovningsblomma växer sig starkare och större i min älsklings vård. Precis som vår kärlek.

… att göra i ordning altanen med parasoll, odlingslåda och rabatt. Nu är den home base för sommarens fortsatta prestationsbefrielse!

… att sitta under tak på min altan och njuta av doften och ljudet av regn som faller på den törstande marken.

… mera dofter: den av doftschersminshäcken på fastigheten som jag passerar precis innan jag svänger in på ”min” gata. Smultron, barndom och … skönhet.

… läsningen av Viktor Frankls Livet måste ha mening. Fruktansvärda, omänskliga bilder från koncentrationslägren. Och angelägna tankar om den grundläggande betydelsen av människans längtan efter mening, som väcker djupaste resonans i mig.

… picnic med älsklingen och alla barnen på Årstas klippor i flödande sol med aning av halo.

… gåvan av alla ögonblick som tillsammans blir en dag, en vecka, en månad, ett år, ett liv. I glädje, frustration, sorg, smärta, så är jag i alla fall vid liv och med förmågan att ta in skönheten, glädjen, kärleken och hoppet i tillvaron liksom att i allt högre utsträckning härbärgera det som skaver och gör ont.

Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan som gått?