Känslan av att vara fågelmamman som ser sina ungar lyfta mot himlen, stiga i uppvinden och flyga bort i riktning från boet är påtaglig just nu. Mina två äldsta barn har båda i praktiken lämnat hemmet för boenden med egna ingångar och kök. Ibland dyker det upp ett sms: ”Är du hemma? Kan jag komma förbi?”, och jag kan få fånga upp dem en kort stund (om jag är hemma) och känna av var de är någonstans i livet.
Det är hög tid att utveckla andra former för att odla kontakten med dem, en ny slags föräldra-/barnkontakt, med utgångspunkt i att ännu en navelsträng är klippt och att vi nu möts på mer jämbördigt plan, som mer eller mindre vuxna, självständiga människor. Om än med några av de band som föräldra-/barnrelationen knutit oss samman med kvar. Omöjliga att bryta. Med påverkan på vår relation på ett sätt som jag hoppas kan få vara till lärande, glädje och utbyte för båda parter.
Det är med en lätt doft av vemod och med stora skopor glädje, tacksamhet och förundran som jag följer utvecklingen.
Vemod för att åren gått så fort och för att det finns saker som inte blev gjorda eller tillvaratagna fullt ut. För att de också rymt saker som jag skulle vilja ha ogjorda.
Glädje för att det är så mycket som blivit gjort och upplevt tillsammans. För att jag fått uppleva så mycket roligt och värdefullt i deras sällskap. Och hoppas få fortsätta så.
Tacksamhet för att jag fått förmånen att låna dem så här nära och så här pass länge av livet.
Förundran för att de som nyss var små hjälplösa knyten som jag varsamt höll mot min axel nu är på väg ut i livet på stadiga egna ben och blicken fäst mot sin egen framtid.
Och jag är fylld av den inre rymden och ron som kommer sig av att veta att det är precis så här det ska vara. Flyg, vackra fågel, flyg!
Undrar just vad jag ska hitta på för att få fortsätta att uppleva alldeles privata luciatåg i framtiden?
Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets sjunde vecka fylldes hjärtat av bland annat…
… insikten om att samvaron med barnen numera innehåller väldigt lite tjat och gnat. Nästan ingenting faktiskt. Istället har goda samtal där både skratt och tårar får plats blivit vardag. Barnen har blivit stora. Och jag med kanske.
… lättnaden och tillfredställelsen över att, med framgång och bekräftande ord (de där jag är en sån sucker för), ha levererat ett webinarium som jag var riktigt nervös inför.
… av att ha gått i mål i ICA-klassikerns första delmoment, som för mig har varit Vasaloppet som stavgång. Motsvarande nio mil har jag avverkat sen början av året. Och varför stanna i Mora?
Luften och ljuset på söndagens citypromenad var påtagligt senvintrig/förvårig och gav en föraning om våren som väntar där framme. Stockholms kajer och torg sträckte sig längtande efter uteserveringarna.
Idag är det delbokslut i mitt föräldraskap. Min förstfödda fyller 18. Hon blir myndig och förväntas därmed vara en person med rätt och förmåga att fatta egna beslut om sitt liv och om det samhälle vi delar.
Insikten som landat i mig de senaste veckorna är att jag nu gjort vad jag kunnat i rollen som vårdnadshavare. Föräldrarollen är kvar, men den övergår nu till en annan sorts, mer jämbördig, relation. (Lite har jag försökt omskola mig till det nya. Jag kommer nog att behöva hennes tålamod med att göra det ett tag till.)
När jag ser tillbaka på mitt föräldraskap under de 18 år som gått sedan hon kom till världen ser jag mönstret av att livet ofta lett det på andra vägar än dem jag såg framför mig i mina tankar, planer och intentioner om hur jag skulle bli som förälder. Jag ser sträckor på vägen som gör ont att betrakta och jag ser passager som får mig att sträcka på mig.
Jag ser, tack och lov, också mönstret av en livskraft med klokhet och empati hos henne som är stor, envis och så vacker. Som går vida utöver vad jag förmått nära. En livskraft som också delvis är medfödd, som delvis växt tack vare andra vuxna i hennes närhet, inte minst hennes far.
Tack älskade barn för allt jag fått lära och ständigt fortsatt får lära mig av dig. Tack för vad jag fått dela med mig av till dig så här långt att ta till dig av, omforma eller förkasta så att ditt liv blir sant och rätt för dig.
Jag har full tillit till din förmåga att gå in i och hantera vuxenlivet. Jag kan skvallra om att du har många år på dig än att tvivla på om du verkligen är vuxen ”på riktigt”. Vi får hjälpas åt att både ”make believe” och på riktigt axla vuxenansvaret på våra egna sätt.
Och jag önskar för dig att du aldrig blir så förvuxen att barnets förmåga till nyfikenhet, förundran och kärlek trängs undan av den färdiga och stundom ganska trånga kostymen för hur en vuxen förväntas vara. Nej, hellre vildvuxen, inlyssnande och så sann mot dig själv i varande och görande som är möjligt i upptäcksresan av vem du och vad livet är.
Flyg fritt, älskade barn. När du behöver mellanlanda är du mer än välkommen att göra det hos mig. Jag står här på marken och betraktar dig med stolthet, oändlig kärlek och djupaste tacksamhet.
Kärt minne från trevlig citydag i födelsedagsbarnets sällskap sommaren 2020. Foto valt och godkänt för publicering av henne själv.
Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets fjärde vecka fylldes hjärtat av bland annat…
… sonens glädje över att han nu äntligen ska börja spela cello. Något han drömt om länge. Den lilla utflykten för att hämta hans instrument var en stund av fin gemenskap.
… glittret som av snöälvor när trädens grenar rörs av vinden och snöslöjorna för några sekunder rinner ner i solljuset.
… quizvinsten. Både för att det är kul att vinna och för att det är så himla kul att quizza.
Det är min triss i tacksamhet för den gångna veckan. Vilken är din?
Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2020.
Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2019
2019 har varit ett märkesår i den verksamhet som är jag. För att jag varit verksam i ett halvt sekel. 50 år. För att det varit mitt hela första år på 30 år som singel. För att det varit ett år av sällsynt intensivt växande och expansion i självkännedom och självmedkänsla.
Min genomgående intention för året har handlat om Hållbar ekonomi. Målet har varit att få koll på utgifter och intäkter, prioritera rätt och känna lugn och tillförsikt till min ekonomiska situation. Den stenkoll jag såg framför mig att jag skulle ha har inte uppstått. Men den har utvecklats tillräckligt bra för att jag kunnat odla en buffert, samtidigt som jag haft utrymme att ge mig de upplevelser som jag önskat, framförallt i form av livemusik. Några avstämningar med själssöstra H som delvis jobbat med en liknande intention har gett riktning och inspiration.
Verksamhetsgrenen som förälder har fortsatt att utvecklats gynnsamt, och relationerna inom koncernen får sägas vara goda, ömsesidigt stöttande och till stor glädje för moderverksamheten. Samtal om vänskaper, politik samt studie- och yrkesval, gemensamt musicerande och serietittande har gett värme och gemenskap under året. Ett stort steg togs i dotterverksamheten när C lämnade grundskolan för att börja gymnasiet. Hennes gymnasieval har redan gett upphov till härliga musikupplevelser med körsång av yppersta klass. J:s byte från Internationella engelska skolan i Nacka till Kumla skola i Tyresö, nära barnens nya boende hos sin far, har fallit väl ut. M:s energi under hösten har i stor utsträckning handlat om funderingar om det kommande gymnasievalet för honom.
Det byte av styrelseordförande i hemmet från katten Busan till mig själv som jag försökte få till under 2018 kunde genomföras under året. Tomhetskänslan har lagt sig, och beslutet var rätt. Även om jag saknar hennes snusande sömn och mjuklurviga mage att klappa.
2019 har också präglats av den coachutbildning som jag inledde i slutet av 2018. Genom, ibland smärtsamt, intensiva utbildningsdagar i sällskap med ett fantastiskt gäng medmänniskor, genom att träna mitt coachande med frivilliga fokuspersoner, genom att ta in kurslitteratur och genom reflektion har nya förmågor och verktyg etablerats i verksamheten. De har redan gjort stor nytta, både för mig och andra. Jag ser fram mot att fortsätta utveckla och träna mina färdigheter i coachandets konst under 2020. Inklusive självcoachandet, den kanske svåraste av alla coachingformer.
Coachträningen gav mig ovärderliga insikter. Om vikten av görandet i det lilla, i de små myrstegens form. Om att den dröm jag trodde var min långsiktsdröm inte längre är så konkret och så skild från det liv jag redan lever. En befriande lättnad till följd av den insikten har präglat en stor del av året och bidragit till den upplevelse av varm, ljus medvind som jag ofta känt.
Verksamhetsgrenen Jobb har gett stor glädje under året. Både den huvuddel som utgörs av min anställning på Usify och de bisysslor kring följeforskning jag har i mitt eget företag. Jag har fått ynnesten att fortsätta att ständigt lära nytt av kollegor och kunder, liksom ödmjukt fått dela med mig av mina erfarenheter och perspektiv.
Musiken fortsätter att prägla en stor del av verksamheten. Det tar sig uttryck i mitt körsjungande i vokalensemblen Ars Longa, i sånglektioner, i musicerande med barnen och i lyssnande på musik i såväl inspelat som liveformat. Flera nya artister och musikgenrer har upptäckts under året, främst tack vare barnen och dejter. Min kunskap om olika artisters produktion har ökat, genom systematiskt lyssnade på bland annat Princes, Voices of East Harlems och Florence+The Machines diskografier på Spotify.
Under året växte ett behov fram av att engagera mig för den demokrati jag benhårt tror på och vill försvara. Verksamhetsgrenen ideellt engagemang etablerades därför, genom att jag gick in i bostadsrättsföreningens styrelse samt blev medlem i Liberalerna och började delta i aktiviteter på läns- och lokalföreningsnivå. Utvärderingen efter det första halvårets engagemang ger vid handen att investeringarna i tid och kraft ger massa glädje och energi i avkastning. Jag kommer därför att fortsätta investera inom denna verksamhetsgren, ja, kanske till och med se över möjligheterna att utveckla den.
Hälsan i verksamheten har under året varit hyfsat stabil. Under våren tränade jag regelbundet Iyangaryoga, och hade gärna fortsatt under hösten om jag inte kunnat skylla på schemaändringar på yogastudion. Inspiration till att ta upp yogan igen under nästa verksamhetsår kom dock i yogaretreaten i adventstid med kära väninnan P. Sommaren innebar ett flitigt promenerande, som dock avstannade när höstmörket slog till. En provsmakning av något jag önskar göra oftare var det kallbad som jag tog i Öresund i slutet av oktober, inspirerad av och i sällskap med själssöstra H.
Hälsan och kroppen hänger ihop, och efter ett liv av vantrivsel i kroppen glädjs jag åt att min vänskap med min kropp nu är stark och stabil. Ett sätt att manifestera denna vänskap var att tatuera motivet som min dotter C ritat åt mig. Med påminnelsen till mig att ha fokus på livet här och nu. Den enda stund jag kan agera i, påverka och göra något med.
Hälsan och hjärnan har satt sin prägel på året. Känslolivet har varit intensivare än någonsin tidigare, så lätt högkänslig jag ändå definierar mig som. Har förstått att det kan ha ett samband med min nya, aktningsvärda ålder, då kära T påpekade att de humörsvängningar och känsligheten jag upplever mycket väl kan ha ett samband med klimakteriet. Så östrogenplåster och återinsatta antidepressiva tabletter har fått styra upp tillvaron. Svängningarna har dock hjälpt mig att få syn på viktiga aspekter av mig och de berättelser om verkligheten som jag format under årens lopp. Berättelser som jag nu, med terapins hjälp, synar i sömmarna. För att, som Paulus säger, ”pröva allt och behålla det goda”.
Den verksamhetsgren, utöver föräldraskapet, som, liksom tidigare år, skapat störst avkastning i form av livsglädje är vänskaperna och människorna i mitt liv. Delade skratt och tårar, samtal om stort och smått, ömsesidigt stöd när det behövts betyder så mycket.
Eftersom det varit ett år av firande, har tillfällena till umgänge med guldkant varit extra många. Fester och upplevelsepresenter har varit värdefulla stunder av gemenskap och tacksamhet för vänskap med er, kära P, A, K, K, U, T och H – hoppas jag inte glömt någon nu…
Ett helt år som singel skrev jag inledningsvis. Jag har fortsatt brottats med vad jag länge upplevde som konflikten mellan längtan efter tvåsamhet och insikten om behovet av att odla det en kollega kallade för självpartnerskapet. För tillfället råder eld upphör – genom att jag accepterat att tvåsamhetslängtan är en del av den jag är, och att den kan bäras utan ångest över att inte omedelbart uppfyllas.
Den insikten innebär dock inte att jag lagt ner verksamhetsgrenen dejtande. Den öppnar dörren för nya människor in i mitt liv. Några försvinner ut igen efter kortare eller längre tid. Några blir kvar, i fina vänskaper som jag sätter stort värde på. När man möts i det öppna, sårbara tillstånd som är längtan efter tillhörighet, kärlek och närhet, finns jordmån för nära vänskap. Att livet därigenom till och med gett mig en själabror är jag oändligt tacksam för.
Jag stänger böckerna för 2019 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv. Med visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning.
