Frigörande andning

Jag har ridit på nymånens skära. 
Jag har varit en ton i sfärernas musik.
I bröstet en stråle från ljusaste stjärna.
Jag har smakat ett grand utav himmelrik.

Jag har låtit den djupaste skammen
Bli synlig och tydlig och sedd
Bli hållen så varsamt i famnen
Hos medkänslan plats blev beredd.

Och själen i frihet sig svingar
I rymden av evighetsnu
Blir buren av andningens vingar
Och vilar i livskraftens djup.

Helhjärtat

Mitt årsord för 2022 är helhjärtat.

Hjärtats två kamrar är platsen där himmel och jord möts. Där medkänslans och kärlekens logik föds och bor. Det är platsen dit jag går när jag vill lyssna, se, känna och vara varsevarande med hela mig.

Hjärtslagen anger grundpulsen i livets egen polyrytmik, sammanvävda med dygnets timmar, årets skiftningar och livets faser. I varje slag bor ett dyrbart, alldeles unikt nu, som i sig rymmer dåtid och framtid i ett flöde av evighet.

Intentionen att leva och bidra till förutsättningar för andra att leva helhjärtat visar mig på vägen som bär genom integritet. Att inför mig själv och andra stå för och i det som är min sanning.

Den visar på vägen där mina ord, min tystnad och mitt lyssnande flödar ur mig för att skapa i linje med livets närande krafter. Inte i prestationens, manipulationens, svara-upp-mot-förväntningarnas, få-sista-ordets eller medberoendets ödeläggande framfart.

Intentionen visar mig på en resa där hjärtats och med det kärlekens intelligens varsamt tar ledarstaven och för hjärnans/tankens, magens/intuitionens, könets/kreativitetens och kroppens/varandets intelligens genom året. Ett år där dagar av glädje, lust, frustration, vemod, hopp, längtan, vrede, sorg, förundran och tacksamhet träs upp på årstråden för 2022.

Jag återvänder till Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv och mina egna reflektioner kring dem som stöd på vägen. Och jag återkommer till två sånger, som får bli årets signaturmelodier.

Seasons of love (från musikalen Rent)

Helhjärtat (Ingemar Olsson)

Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. 2016:s årsord var Sanning och balans, 2017:s Varsam glädje, 2018:s Hälsoglädje, 2019:s Hållbar ekonomi, 2020:s och 2021:s Hållbar.

Happy nationaldag 2021!

(Jag bygger vidare på ord från tidigare år.)

Precis som i rubriken är det med Mitt Sverige.

Mitt Sverige är en blandning av gamla och nyskapade traditioner, av historia mitt i nutid och ständigt framväxande framtid. Mitt Sverige är fädernelandets granit som genom seklen tar nya former genom influenser från vår omvärld.

För på samma sätt som en individ blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige till i flödet av människor, idéer och skeenden mellan oss som bor här och den mångfacetterade omvärlden.

Blå himmel och en mångfald av gula blommor. En bild som symboliserar det Sverige jag drömmer om och arbetar för: ett möjligheternas land för många, genom mötet mellan människor med alla våra likheter och olikheter. Och en blånande, stor och vid rymd att växa och utvecklas i.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten (en text jag för övrigt gärna skulle se att DN släpper betalväggen för). Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. De lyder:

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.



Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

HTTPS://WWW.DN.SE/NYHETER/DILSA-DEMIRBAG-STEN-DU-KAN-BORJA-MED-ATT-FRAGA-DIG-SJALV/?FORCESCRIPT=1&VARIANTTYPE=LARGE

Och jag tänker på diktarens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

STIG DAGERMAN

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa möjlighet att känna delaktighet och ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt och murbyggande. Men som också skulle kunna läsas med andra glasögon: ligger inte vår tapperhet idag i att fortsätta värna det öppna samhället, med respekt för alla människors lika värde? En text som kan tolkas som att det kärlekens tecken som kören besjunger handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Och att den handlar om kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Och jag lyssnar på Kent, när de, med vad jag tolkar som vemodig ömhet och kanske samtidigt med både kritisk och ironisk hållning, sjunger om dagens Sverige, i all sin komplexitet och mänsklighet. Samma känsla av tillhörighet och tillgivenhet som i OD:s hyllning av den svenska flaggan och det orden i den symboliserade i den tid när K G OssianNilsson skrev dem. Men samtidigt med en mer komplex känsla, i en tid när vi sett och ser hur stolthet över nationen och dess symboler i dess fanatiska och extrema versioner förminskar och förgör människor.

Kärleken och bekännelsen till de värden som som jag lägger i raderna om den svenska fanan ovan bör givetvis inte stanna vid landets gränser. Men just idag vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på plätten eller bär den i vårt hjärta.

Så – happy nationaldag 2021 till dig, bästa läsare!

Livet i en fyrfältare – del 1: Om fyra f-ord

Vi kom att prata om det där med förändring och utveckling i helgen, jag och M, där vi satt på tvärbanan på väg till Gullmarsplan.

Måste vi ständigt växa som människor, måste vi hela tiden utveckla oss, måste vi konstant våga förändringen? Det var i den lite lätt tvära frågan vi kom att stanna ett tag, passande nog där på tvärbaneresan på väg till Gullmarsplan.

Jag har länge varit av uppfattningen att svaret på den frågan är ”ja”. Det framgår bland annat av undertiteln på den här bloggen: ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet: för att inspirera och inspireras”. Strävan. Efter det goda i livet. När jag skriver de här orden inser jag att det faktiskt kan vara en paradox. (Vilket livet i och för sig är fullt av.)

Min psykolog/coach Alla frågade mig en gång, efter en lång stunds tystnad av den sort hon lärde mig att älska istället för att rädas: ”Måste det alltid vara en kamp för dig?” Jag hade väl vridit och vänt på något av alla de områden i livet där jag tyckte mig otillräcklig, men där målet var sååå värt att kämpa och försöka förändras för. För det var ju det goda jag strävade efter.

När man betraktar sakernas tillstånd på det klot som vi bebor tillsammans, så framstår behovet av att mänskligheten lyfter sig själv i håret ur flera olika perspektiv ganska klart. Och mänskligheten består ju till syvende och sist av människor som du och jag. Så visst finns det saker att kämpa med. Och för.

Och utan utveckling blir det väl bara stagnation och kanske till och med avveckling. Den föreställningen har jag alltså länge skrivit under på. Med emfas. Jag har stört mig på de som förespråkat förnöjsamheten, som manat till kamp mot det budord i vårt samhälle som predikar den ständiga förändringens primat. Er ber jag nu om ursäkt för min halsstarrighet och mina skygglappar.

Jag är ju samtidigt en stark troende på livet som en radda av ”både och”. Av dikotomier, dualiteter och växelverkningar. Sorgen och glädjen. Kris och utveckling. Vila och aktivitet. Lek och allvar. Varför skulle inte det gälla människovarandet också?

Vårt samtal där på tvärbanan hann bölja fram och tillbaka på den korta sträckan innan det lade sig tillrätta vid stranden av en fyrfältare (med numera åtta år som konsult är det lätt hänt…).

Den ena axeln sträcker ut fyrfältaren i dimensionen mellan förändring och – ja, vadå?

Jag började med att skriva förnöjsamhet som motpol. Det passade också bra in på det citat som M i något slags synkronicitet skickade samtidigt som jag satte mig för att börja skriva på det här inlägget. Citatet kom från en artikel med tips inför utvecklingssamtalet:

Johan Fogelberg lyfter fram att målet faktiskt kan vara att behålla nuvarande arbetsuppgifter. 

– Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är, men då behöver man sätta ord på det så att chefen förstår att man inte är ambitionslös utan att just nu känns det bra, jag gör rätt saker. Och då kanske man kommer överens om att ingen kompetensutveckling behövs.

Delaryd, C. ”Experterna: Så fångar du chefens öra under medarbetarsamtalet.” Artikel i Ny Teknik 2021-02-15

”Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är…”. Förnöjsamhet. Och fortsättning, som M föreslog i vår chatt kring citatet och det här inlägget. Att fortsätta med det man gör, utan att känna behov av att ändra på något. Det låter lockande.

Vi var också inne på fördjupning som motpol till förändring. I och för sig är fördjupning också en slags förändring. Men i en annan riktning än de gängse associationerna till den där förändringen som på något sätt märks tydligast på utsidan, och som kanske främst drivs av yttre tryck av något slag. Yttre tryck i form av exempelvis den allmänna kulturen i samhället, familjevärderingar eller arbetsplatsens strukturer.

Fyra f-ord: förändring med motpolerna förnöjsamhet, fortsättning och fördjupning. Jag slänger in ett ”nästan f-ord” som ännu en alternativ motpol: vila (”nästan f ”eftersom v är ett tonande f…). Att vila i förnöjsamheten och fortsättandet. Kanske är det det som bereder plats för fördjupningen. För att stanna upp. Slå läger. Komma hem. Efter återresan från livets Gullmarsplan och alla ambitions-, utvecklings- och drömdestinationer som de många förändringsspåren förbinder den med.

Det är en viktig del av det goda i livet. En del som undflyr strävan. Som bara kan uppstå när jag släpper strävan. Släpper kampen.

Vad tänker du om förhållandet mellan förändring och… ja, vad tänker du som förändringens motpol?

(Orden på den andra axeln då? Dem återkommer jag till.)

Triss i tacksamhet #5

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets fjärde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… sonens glädje över att han nu äntligen ska börja spela cello. Något han drömt om länge. Den lilla utflykten för att hämta hans instrument var en stund av fin gemenskap.

… glittret som av snöälvor när trädens grenar rörs av vinden och snöslöjorna för några sekunder rinner ner i solljuset.

… quizvinsten. Både för att det är kul att vinna och för att det är så himla kul att quizza.

Det är min triss i tacksamhet för den gångna veckan. Vilken är din?