Julhälsning 2020

En god och vilsam jul oavsett hur den firas önskar jag er alla. För många blir det inte jul på det sätt man är van vid eller som man önskar. Även om det låter äppelkindat att påtala att där, mitt i det ovana, oönskade, kan trots allt en aning av ljus göra sig påmind, så gör jag det. För aningen bär med sig några av de goda ingredienser som julen förknippas med när den är som bäst. Och jag tror att vi behöver känna dem mer än någonsin.

För mig är musiken och sången en bro till den aningen.

I min kör har vi sjungit en sång som bland annat innehåller textraderna

But music and singing have been my refuge

And music and singing shall be my light

Ur Earth Song av Frank Ticheli

Rader som jag skriver under varje bokstav och stavelse i. Oavsett om det är i julaftonskvällen eller i sommarnattsskymningen (den där ljuvliga, svala).

Vad vore livet, Rosmarie, förutan sång och dans?

Ur Kom i min famn av Evert Taube

Mitt givna, och här på bloggen återkommande, svar är att det vore bra mycket fattigare, plattare och färglöst.

Därför föll sig valet av bildmotiv till den julhälsning jag ville göra så självklart. En sjungande ängel, en ton som svävar i ljuset. Dansande änglar i bakgrunden (för det är en änglavinge, inte ett spöke, som skymtar där mellan förgrundens änglavinge och gloria).

Musiken. Sången. Dansen. Som lite extra just i år kanske kan skänka den där doften av himmelrikets frid, som jag sjungit många gånger om i adventspsalmen. En frid som gläntar på dörren för hoppet. Hoppet som vi behöver så innerligt.

Det behöver sannerligen inte vara julmusik. Det enda jag önskar för dig att du ger dig själv gåvan att under tre, fyra, fem minuter uppslukas av toner, rytm och klanger som slår an det där som ord inte räcker till för. Vad det är för toner, rytm och klanger vet du själv bäst.

För er körnördar där ute bjuder jag in till min egenkurerade julnattskonsert på Spotify (lite orgel innehåller den med).

Vad du än väljer – lyssna koncentrerat. Dansa, om du känner för det. Gnola med. Och du ska känna hur ljuset återvänder. För det lyser, om än aldrig så svagt, i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Att se skönhet genom kameralinsen

Med en kamera i handen ser jag bättre. Framförallt ser jag skönhet och karaktär. I naturen, i miljöer, byggnader och infrastruktur. Men främst i ansikten och blickar.

Vad är skönhet egentligen? Inte minst som kvinna har jag ofta ställt mig frågan. Kan jag se ut så här? Är jag snygg? Vacker? Söt? Vad ska jag göra för att bli snygg? Vacker? Söt? Är det överhuvudtaget någon idé att försöka? 

En gång tidigt i livet, innan huden tjocknat och ryggradskotorna sträckt ut sig till de dimensioner de har idag, fick jag omdömet ”ingen toppsnäcka direkt”. Orden naglade sig fast; de träffade ju ett hjärta som redan tvivlade. 

Tvivlet på mitt eget utseende gjorde mig sorgligt nog mer granskande av och (för-)dömande även om andras. Jag mätte andra med samma otillräcklighetens måttstock som jag ställde mig själv mot. Det är inget jag är stolt över, tvärtom.

Så befriande då att betrakta människor genom kameralinsen. Den öppnar för ett annat seende, ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska. Ett seende av livet och berättelsen i människan. Jag berörs. Förundras. Och förundran är för mig en alkemisk process som skapar skönhet. 

Det här seendet lever kvar i mig även när jag tar ner kameran. I de perioder när jag fotar mycket är ”den fotograferande blicken” nästan kontinuerligt påslagen; jag tar in min omgivning mer aktivt. Fascineras och förundras över detaljer och sammanhang. Och dansen mellan självbild och bilden av andra visar sig fungera även i motsatt riktning: när jag ser och uppmärksammar skönheten i mina medmänniskor, ser jag även mer av mitt vackra och bejakar det.  

Samma seende uppstår för övrigt, har jag lärt mig med åren, när jag möter människor i öppna samtal om livet eller när jag leker älskogsleken. Den person som jag har framför mig är så förunderligt vacker. Men det är ett annat inlägg. 

Vägval ovisshet

Själsöstra Helena bjöd in sina tankespjärnspatreons till zoomsamtal om rätt och fel, för och emot, häromdagen. Vi blev fem personer, spridda över klotet, som under en timme av nåd delade tankar på temat. 

Samtalet kom att kretsa kring föräldraskap, drömmar och grunden för aktivism – för eller emot. Men också om egenvärde, bedömning kontra urskiljning (tack Per Johansson för att ha satt mig på det spåret) och om säkerhet och osäkerhet. 

Spåret om säkerhet och osäkerhet, eller ovisshet snarare, har dröjt sig kvar hos mig. Kanske för att det blivit tydligt för mig under den senaste veckan hur min resa mot ett liv utan rädslan för att bli bortvald och befunnen otillräcklig inte bara handlar om att orka leva med sorgen, utan också om att leva tryggt mitt i osäkerheten, ovissheten. 

”Osäkerhet är ju en förutsättning för att något nytt och oväntat och fantastiskt ska kunna komma fram. Det är en förutsättning för utveckling.” Slutorden i fjärde säsongen av favoritpodden Myter & Mysterier, som jag bingelyssnat på under veckan som gått, föll in i pusslet Leva utan rädsla. Och eftersom, med Lewi Pethrus ord i förordet till Pingströrelsens sångbok Segertoner, ”allt som har liv växer och utvecklas”, så är osäkerheten och ovissheten en förutsättning för levandet, Livet självt.

Orden från äldsta barnets mentor på utvecklingssamtalet i mellanstadiet har också dykt upp i huvudet: ”Remember that growth only happens outside your comfort zone.” Och tillståndet utanför bekvämlighetszonen präglas i hög utsträckning av just osäkerhet. Och i rätt- och felsamtalet tog Helena upp ett citat av designgurun Milton Glaser: “Certainty is a closing of the mind. To create something new you must have doubt.”

Ja, nog sluts sinnet av önskan om säkerhet, visshet, sanningen med stort S och rädslan för osäkerhet. De växande extremiströrelserna av alla schatteringar runt om i världen drivs bland annat av denna rädsla för osäkerhet, för nyanser, för både och, för komplexitet – allt det som egentligen i och i grund och botten är karaktäristiska för vår tillvaro som mänsklighet. Inte sällan kombineras deras one-truth-fits-all-jakt med ett katastrofnarrativ. Världen är på väg åt helvete, och det är bara just deras klick som har sett sanningen. 

Kombon av jakten på visshet och mental katastroffilm kan jag känna igen på ett personligt plan, framförallt när det gäller kärleksrelationer. Eller dejtande då. Jag har ju inte haft så många fasta relationer, däremot dejtat tillräckligt mycket för att få syn på mina både konstruktiva och lite mindre konstruktiva mönster. 

Rädslan för att bli bortvald och befunnen otillräcklig/för mycket, för att förlora det som börjat kännas bra och se härligt lovande ut, har genererat ett katastroftänkande. Ett tänkande som gjort att den där törsten efter något slags säkerhet om att (ännu) inte vara bortvald, som kan uppstå när till exempel ett svar på ett textmeddelande i valfri kanal dröjer, förlamat, ja, krossat mig stundtals. 

Med skallen vet jag ju att det från dejtens sida sällan är fråga om att välja bort eller att jag på något sätt inte skulle vara tillräcklig som person. Det kan vara så enkelt som att den där känslan inte uppstår eller att den klingar av. Det kan vara att han förmår hålla huvudet kallt lite längre än jag oftast förmår, och att han därmed ser de där sakerna som gör att en relation oss emellan skulle bli mer kamp än lust. Jag har ju varit på den sidan jag med. Men hjärtat, det hjärtat… 

Jag skulle kunna sluta mig. Stänga, låsa dörren om hjärtat och smälta ner nyckeln.

Men jag vet att jag inte förmår leva så. Att jag dessutom inte vill leva så. Jag vill våga mötet, delandet av det sårbara, längtande, utforskande. Jag vill våga ge av mig och det seende och lyssnande mina ögon och öron förmår, den stora kärlek mitt hjärta rymmer, den lust min kropp besitter och kan skapa hos lekkamraten. Även om den blomman bär sorgefrukt. 

Återstår att hitta vägar att härbärgera osäkerheten utan att övermannas av den. Utan att sugas in i tankens katastrofilm. Ett steg är att hålla mig sysselsatt när jag hör de första tonerna av ledmotivet till den. 

Ett annat är att öppna och hålla öppet för det nya. Dejten kanske inte blir den partner i tvåsamhet som jag blir gammal tillsammans med. Men kanske en kär vän på många plan, utom just det som brukar förseglas med ringar av guld. Kanske är livet i självpartnerskap rätt bra ändå här och nu, och det som jag egentligen mår bäst av här och nu – om jag ser bortom den tvåsamhetsreflex som är stark i mig. 

Jag fortsätter vandringen på ovisshetens väg. Den är stenig och gropig, så jag snubblar ibland. Ganska ofta till och med. Men utsikten är emellanåt alldeles, alldeles underbar! 

Skuggspel på ovisshetens väg. En återgivning av det vackra som kantar den.

Frågvis

Jag frågade vinden: Vad är det att leva utan rädsla? Utan rädsla för att bli bortvald, övergiven, utanför, befunnen otillräcklig och inadekvat?

Och vinden svarade: Det är att orka leva med sorgen. Sorgen över det som inte blev, inte längre är. 

Jag frågade solen: Vad är det som inte längre är?

Och solen svarade: Det du älskat. Sorgen är en frukt av kärleken. 

Jag frågade månen: Är sorgen oändlig?

Och månen svarade: Som jag speglar solens ljus, speglar sorgen kärleken. Om du älskat oändligt, är din sorg oändlig. Men när du låter sorgen speglas i förundran och tacksamhet över det du fått ge och ta emot i kärlek, så kan du ändå möta den. På samma sätt som din blick bländas av solens direktljus, men kan möta det när det mjukt lyser upp mörkret i min spegling. 

Vågen viskade till mig: Vet, att förundrans och tacksamhetens tidvatten vattnar tillitens strandängar, där kärlekens och hoppets blommor spirar.

Jag frågade regnet: När tar tårarna slut? Och regnet svarade: När upphör regnet? Jag är en del av ett evigt kretslopp som du inte vill leva utan. Tårarna vattnar ditt hjärta, så att myllan blir mjuk och fruktsam. 

Jag frågade hjärtat: Hur ska vi orka bära all sorg? 

Och hjärtat svarade: Den ska vi inte bära. Den vill bara landa, vill omfamnas varsamt av tystnaden, medkänslan, omsorgen från dem du älskar och som älskar dig tillbaka. Och det, min vän, inkluderar mig, ditt eget hjärta. Du förstår, att leva utan rädsla är att leva med ett hjärta som rymmer både tårehav och tillitsäng. Som rymmer kärleksblomman, hoppets ört och sorgefrukten. Och när du håller mig i varsamhet, ömhet, medkänsla – då rymmer jag allt det och lite till. 

Till A, själabror och vän.

Individualist javisst – men också…

Det här skulle bli en text nummer två om förundran. Men så är den där igen, den här gången i inledningsavsnittet till boken Förundranseffekten som jag skulle ha som inspiration för mitt inlägg, den där generella beskrivningen av individualismen som ett hot mot vårt välbefinnande.  Det är en tolkning jag har svårt för. Ofta kopplas dessutom ofrivillig ensamhet och individualism ihop. Så ock i denna bok. Därför blir det några rader jag behöver få ur mig på temat individualism istället.

Individualism tolkas i det så kallade allmänna språkbruket som ett ”Sköt mig själv och skit i andra”-paradigm. Men för det förhållningssättet  finns det ett annat ord: egoism. 

För mig börjar och slutar individualism som begrepp och fenomen med den enskilda människan som politiskt och psykologiskt objekt. Individualism börjar med varje människas lika rätt till värdighet, rätten för hen att uttrycka och utveckla sig efter eget skön. Och eftersom rättigheter i min värld är förenade med skyldigheter, så slutar individualismen inte förrän vi också tar in skyldigheten för varje människa att ta hänsyn till andra människors över tid och rum lika rätt och värdighet, som del av en samlad mänsklighet på en delad jord med de ömsesidiga beroenden av olika slag som det innebär. Så enkelt, så otroligt komplext. 

Jag är medveten om att detta kanske inte är en helt skolboksenlig definition. Men världen har aldrig utvecklats genom att folk håller kvar sina tankar vid skolböckerna. Möjligen utgår från dem, bygger vidare på dem. Så det gör jag. I sann individualistisk anda.

Min individualism står som en fyrbåk mellan egoismen (som glömmer bort eller helt sonika bortser från den där skyldighetssaspekten i min definition av individualism) och kollektivismen (som i värnandet av gruppens sammanhållning och överlevnad bygger styrande strukturer av makt och normer på gruppnivå, inte sällan i förment välvilja om individens bästa (eftersom hen ofta inte antas veta eller förmå efterleva det), med nivelleringssträvanden, social kontroll, etnisk renhet och hederskultur som historiska erfarenheter och resultat). 

Mina starka känslor för  individualismen som begrepp har rötter i min barndoms frikyrko- och bruksortsmiljö. I båda fanns en stark social kontroll, och i det senare fallet också en hel del jante som grädde på moset. Rötterna har växt till ett träd av motkraft, som nu är min drivkraft i politik och övriga livet: att verka för varje människas frihet, förmåga och förutsättningar att forma sin egen livsberättelse utan att hållas tillbaka av kollektivets kvävande normer. 

Kan individualismen ”gå för långt”? Eftersom jag ser rättigheterna till värdighet, uttryckande och utveckling och skyldigheten att ta hänsyn till andra människors lika rättigheter som absoluta har jag svårt att se hur den kan göra det. Det som ofta tas till intäkt för ett individualismens terrorvälde – ett där alla bara tänker på sig själva och skiter i andra – det är för mig som jag förklarat ovan alltså inte individualism utan ren och skär egoism. Ett ord som hittills inte använts så mycket i den politiska filosofin, men som jag härmed lanserar som ett välbehövligt alternativ till en, som jag ser det, felanvändning av begreppet individualism – det perspektivet är helt enkelt för dyrbart för att slängas ut med badvattnet. Det visar inte minst historiens många berättelser om de alternativ, där individerna setts och behandlats som ytterst försumbara i den ärorika strävan efter större kollektivistiska mål. 

Är individualismen då tillräcklig som ledstjärna för ett gott samhälle på övergripande nivå, för ett gott liv på individnivå? Jag funderar mycket på det. Det är något i bejakandet av betydelsen av relationer mellan individer och tillhörighet till gemenskaper som mina tankar snurrar i och kring. Forskningen visar, och mångas personliga erfarenheter bekräftar, att vi ”blir till” som individer – formas, förstår oss själva, växer – i mötet med andra. I mitt tycke och min känsla fångas det inte av tillräckligt väl av mitt individualismbegrepp. Därför behövs det kanske en relationism som kompletterar individualismen?  Ett perspektiv där individerna fortfarande är urskiljbara (till skillnad från kollektivismens gruppraster), men där relationen dem emellan är i fokus – relationen mellan människor som är fria att vara och och bli, så länge de ger utrymme för andra människor att vara och bli i sin tur? 

Jag tänker att det är där, i avsaknaden av en relationismsnyans i paletten snarare än i en överdriven individualism, som orsaken till den ofrivilliga ensamheten ligger. Är det möjligt att förena individualismen med en sån relationism? Ja, det är jag övertygad om, inte minst för att det redan sker i den del av samhället som på politiska och filosofiska kallas civilsamhället – de delar av samhället där människor möts i familje-, vänskaps- och föreningsrelationer ”… till samhällets bestånd, till människors hjälp och glädje, till inbördes stöd och fördjupad samhörighet i mörka och ljusa dagar” för att låna orden från vigselordningen. Och på samma sätt som ett gott äktenskap, förutsätter andra goda relationer att jag har någorlunda koll på vem jag är, vad jag tycker, känner och var mina gränser går, att jag blir lyssnad på och respekterad när jag ger uttryck för det, samtidigt som jag respekterar och är nyfiken på vem du är. Och att vi båda är nyfikna på vad vi kan bli och göra tillsammans. Individualism och relationism i förening. (Nä, jag är inte på gång att gänga mig en andra gång i fall någon undrar av allt detta relationsrelaterande.)

Så. Nu kan jag nog gå tillbaka och fortsätta läsa om förundran när jag har fått ur de här tankarna ur systemet. Förundran är ju en känsla som också uppstår i mötet mellan två individer. När det är som bäst. Kanske kan det då uppstå även när vi låter perspektiven individualism och relationism kombineras. Vad tror du?