Dessa dagar av firande av livets återkomst i kyrkor och med naturens obändiga våg av växtkraft i vårtid är samtidigt livets bräcklighet och slut intensivt närvarande i sinnet.
Från vårt första andetag till vårt sista har vi en i förväg okänd tid att förvalta. Statistiskt sett så där 4 000 veckor. Så lätt det är att ta för givet att vi alltid har decennier, år framför oss. Så lätt att tänka att ”då ska jag minsann…” följt av valfri uppgift eller tillstånd som vi känner viktigt, meningsfullt, eftersträvansvärt.
Meningsfullt skrev jag. Och läser samtidigt om hur allt färre av svenskarna upplever meningsfullhet i tillvaron, där mellan det första och sista andetaget. I en ny rapport från Kairos Future uppger 58% att de upplever sina liv som meningsfulla, vilket är en kraftig minskning från 84% år 2003. I Föreningens Valvs senaste nyhetsbrev målar Joel Halldorf med några korta penseldrag upp en minst sagt tankeväckande och alarmerande bild (tänkte först skriva oroande, men för sjutton, det här är inte oroande, det är alarm som gäller):
I oktober larmade Socialstyrelsen om att utskrivningen av sömnmedel och lugnande medel till unga har femfaldigats på tio år. Ungefär samtidigt meddelade Folkhälsomyndigheten att självmorden ökar bland unga vuxna.
I veckan har flera riksmedier skrivit om långa väntetider på Barn- och Ungdomspsykiatrin. BUP har varit en pågående katastrof under allt för många år, och på många håll i landet saknar man resurser att möta behoven. Det betyder att desperata ungdomar och familjer inte får hjälp när de som mest behöver det. Det borde toppa nyhetsflödet och de politiska diskussionerna vecka efter vecka tills problemet är åtgärdat, men så är det inte.
Behoven fortsätta bara att växa. Antalet patienter på BUP:s öppen- och heldygnsvård har ökat med 14 procent de senaste fem åren, och besöken dit med 16 procent. Dessutom söker sig allt fler med psykiska besvär till öppenvården. Det är inte de tunga psykiatriska diagnoserna som ökar, det vill säga schizofreni och sjukdomar med genetisk bakgrund. Det som skenar är i stället ångest, utbrändhet och depression – alltså sjukdomar som har social orsaker.
Föreningen Valvs nyhetsbrev 14 april
När livet är som bräckligast och skörast behöver vi varandra som allra mest. För mig personligen lever jag än så länge med definitionen av meningen med livet som att möta andra människor. I sorgen, oron, vreden, men också i glädjen, gemenskapen och hoppet. I ärlighetens namn fastnar jag ofta i aktiviteter och tankebanor som gör att jag glömmer bort att hålla kontakten, att se och bli sedd, att mötas. Ändå håller jag fast vid den definitionen.
Och jag är lyckligt lottad: jag har en bra bostad och stabil ekonomi, goda nära relationer, jobb som jag upplever som meningsfulla och utvecklande, hyfsad hälsa. Men förutsättningarna för meningsfullhet i livet handlar inte bara, som inte minst Viktor Frankl skrivit och vittnat om, om hur man har det. Jag har själv upplevt meningslöshetens tunga kvävande blymantel, mitt i den på ytan så förtjusande villa- och familjeidyllen.
Det går att skriva, och det skrivs, spaltmeter på spaltmeter om den psykiska – och i, som det verkar, ökande utsträckning existentiella – ohälsan. Jag ska avrunda här, i en reflektion föddes ur närheten till livets skörhet och oförutsägbara slut i kombination med vikten av att mötas, finnas där tillsammans när oron och sorgen är som mest brännande intensiv.
Texten i inläggstiteln kommer från en sång på albumet Nu sjunger näktergalen. Eva Dahlgren sjunger Georg Riedels melodi och suger in mig i texten av Barbro Lindgren. Sen svämmar kroppen och känslorna svämmar över när Göran Klinghagens elgitarr avlöser med ett solo, som målar en desperation över att ta tillvara livet, i just den här dagen, som alltid är den första dagen i någons liv, den sista i någon annans.
