23 december – om rutiner, ritualer och riter

I mitt plöjande av kunskap om fysisk, mental och själslig hälsa, liksom i samtal med terapeuter och coacher, för att inte säga vänner med samma intresse, har jag ibland återkommit till betydelsen av rutiner, ritualer och riter. I dagens lucka, när vi nu står inför några traditionsfyllda dagar, funderar jag lite över innebörden i de olika orden. För det finns en koppling mellan tradition och rutin, ritual och rit.

För mig är rutin något som jag regelbundet gör i en viss situation (en återkommande tidpunkt eller plats t.ex.) utan nämnvärd eftertanke eller djupare mening. Tandborstning, att låsa dörren, att packa väskan eller att be om ursäkt om jag krockar in i någon i tunnelbanan eller på stan är exempel på rutiner i min vardag.

Ordet kommer från ursprungligen från franskans ”route” i betydelsen väg, stig, bana. I svensk etymologisk ordbok ges ordet betydelsen ”genom övning uppnådd färdighet” eller ”kunskap om vägen”.

Det handlar om handlingar eller tankar som vi ”gör” regelbundet, som ett slags ”standard procedure” som Wikipedia beskriver dem som. De hjälper oss att få struktur på vår tillvaro, och är ofta del i en följd av handlingar, där den ena aktiviteten triggar den följande utan att vi behöver ägna den någon tankemöda. Vi tänker därför oftast inte på att vi gör dem förrän vi blir störda i vårt görande av dem på något sätt – till exempel genom att vi blir avbrutna eller genom att vi glömmer bort dem om någon tidigare triggerhandling uteblir eller blir störd.

Det finns en nära koppling mellan vana och rutin. Och jag tänker att rutinen visserligen hjälper oss till hälsa genom att den ger struktur och sparar (tanke-)energi. Men det är bara en aspekt. Beroende på rutin kan hälsoutfallet skilja sig åt. Rutinen att ta ett glas vin när man kommer hem från jobbet kan, om man ha otur, utvecklas till något inte fullt så hälsosamt.

Ritualen är på samma sätt som rutinen något som jag gör regelbundet, med hyfsat tät frekvens. Den stora skillnaden är att ritualen är betydligt mer laddad med mening än rutinen, som inte sällan sker så gott som mekaniskt.

Symboler för goda ritualer (i flera bemärkelser). En kaffe med reflektion, tack.

Ordet ritual kommer från latinets ritualis: ”det som hör till riten, det religiösa bruket – ”ritus”. Ritus var i sin tur den beprövade erfarenheten av att göra något på ett visst sätt. Wikipedia anger att ”The original concept of ritus may be related to the Sanskrit ṛtá (”visible order)” in Vedic religion, ”the lawful and regular order of the normal, and therefore proper, natural and true structure of cosmic, worldly, human and ritual events”. Även ritualen handlar alltså om att skapa struktur i livet. Och jag associerar till struktur som i en yta med struktur, en lätt relief. Med nivåskillnader mellan det som står ut och det som står tillbaka. Ritualen som ett sätt att ge relief åt tillvaron. Att göra den mer urskiljningsbar.

Riten i sin tur – ja, ordet härrör uppenbart även det från latinets ”ritus”. Wikipedia tar upp tre typer av riter:

  • övergångsriten, som förändrar en individs sociala status på ett påtagligt sätt – från barn till vuxen, från ogift till gift, från elev/student till utexaminerad genom examen ex.
  • gemensamma riter, antingen av religiös karaktär, eller olika festivaler. [Eller Kalle Anka 15.00 på julafton, tänker jag.]
  • personliga riter, som pilgrimsresor, avgivande av vigsellöften eller edgångar av olika slag.

De begrepp som ligger närmast till hands i min vardag är rutinen och ritualen. De handlar båda om handlingar eller vanor som jag regelbundet gör, men som beroende på den vikt som jag lägger i handlingen faller i den ena eller andra kategorien.

Genom att välja att betrakta en handling som det ena eller det andra kan jag välja en handlings innebörd. Att låsa dörren kan ske på rutin – och allra oftast är det fallet. Men jag kan också välja att stanna upp en millisekund, låsa dörren och känna tacksamhet för att jag har någonstans att bo, ett hem som andas skönhet och påfyllning, liksom för dem som jag delar mitt hem under olika former. Att mitt yngsta barn varje kväll, när han var i åttaårsåldern, hojtade ”Go’natt familjen” innan han somnade, blev för mig en kär ritual som uttryckte vår sam- och tillhörighet till varandra.

Det sista vi gjorde på jobbet innan julsemestern var en projektretro. Jag har tänkt på det som en värdefull rutin för lärande och utveckling i vårt sätt att driva projekt. Vad skulle hända om vi väljer att betrakta det som en ritual?

Just nu är jag inne i en 12-dagars ritual för att slå an ton och sätta intention för det kommande året. Med önskelappar, drömnoteringar, tarotkort och runor utför jag en ritual för att lägga grunden för ett år med en fond av medvetenhet och reflektion.

I perioder har jag haft ritualen att reflektera över den gångna veckan och fånga stunder av tacksamhet och förundran, vilket inte minst märkts här på bloggen. Det är en djupt meningsskapande ritual, som jag vill ta upp igen på det nya året. Jag kan verkligen rekommendera den även till dig som inte redan tillämpar den.

Riter har jag tidigare inte haft så många. I år blev jag blev i och för sig varse att vår tradition att klä gran och julpynta tillsammans inför 1 advent (förra året var det visserligen bara mellanbarnet och jag som deltog) för mig varit en rit som markerat ingången i jultiden. I år, när han flyttat hemifrån, ville sig inte riten här hemma. Och det var tomt.

Annars befinner sig familjen i en period av övergångsriter. Studenter och en sista grundent till våren, barnens fyttar till egna boenden. Mellanbarnet klädde i år sin egen julgran. Och konstaterade att det innebar att han var vuxen på riktigt. Se där en vacker övergångsrit i mina ögon och mitt hjärta.

Personliga riter är något jag funderat länge på – att markera formulerandet eller uppnåendet av vissa mål är något som definitivt förtjänar mer genomtänkta riter. Eftersom 2023 kommer att, om allt går enligt plan, innebära slutförandet av två andningspedagogs/-guidekurser och en yogainstruktörskurs finns det potential att utforska här.

Dagens luckpaket är en inbjudan att reflektera över vilka rutiner, ritualer och riter du har respektive skulle vilja ha i ditt liv. Har du någon rutin som du skulle vilja göra till ritual, om inte annat lite då och då, för att uppmärksamma den djupare meningen som kan läggas i handlingen?

Det här inlägget är en uppdatering av ett inlägg som första gången publicerades i april 2016.

19 december – om den svarta pricken på det vita papperet

Jag ligger i soffan hos särbon, mätt och belåten efter söndagsfrukosten, och funderar på dagens program. Tankarna går mellan blogginlägg som ska skrivas, kurser som ska kommas ikapp, glöggmingel och promenad som ska avnjutas, måltider som ska lagas och skåp att rensa och sortera. 

Tanken på de där skåpen och de prylar som jag vet att jag har, men ofta glömmer bort eller inte hittar när jag behöver dem, blir plötsligt allt överskuggande och en längtan efter den där perfekta hotellrumsordningen där allt har och är på sin plats tar plats i kroppen. 

Kommer på mig själv med vad jag håller på med, tar ett mentalt steg tillbaka och tänker på den om inte nyrensade så iallafall nystädade klädkammaren. På sovrummet, där den nya fondtapeten med kastanjeblad möter mina ögon varje morgon. På mitt kök, som nu har drygt ett år på nacken och som jag fortfarande blir alldeles varmlycklig av att komma ut i. 

Ser att jag har gjort det igen: låtit bilden av den svarta pricken fylla hela synfältet, fast det finns ett helt vitt papper att ta in. 

Det är skillnaden mellan att vara i ett bristperspektiv och ett tillräckligtperspektiv. Så ofta har jag hamnat, och hamnar fortfarande med jämna mellanrum, i bristperspektivet. 

Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt med pengar på kontot, inte tillräckligt organiserat hemma, inte tillräckligt bra förälder/dotter/syster/vän, inte tillräckligt med tid, inte tillräckligt med böcker lästa, inte tillräckligt kompetent… 

Min kloka dotter sa häromdagen att hon insett hur mycket som handlar om hur man väljer att se på saker och ting. Jag är så tacksam att hon nått en insikten tidigt i livet. För den besparar oss mycket energidränerande frustration. Så att vi istället kan lägga den energin på det som är viktigt för oss, alldeles oavsett vad det handlar om. 

För var och en av punkterna ovan kan jag välja att se det vita papperet där den svarta pricken målats dit. Jag har en kropp som andas, rör sig, berör och berörs, njuter. Jag har en ekonomi som gör det möjligt för mig att ha ett eget, vackert boende i en härlig del av Stockholm. Jag har något slags grundordning hemma, och förresten är det bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Jag har goda relationer med mina barn, mina föräldrar, min syster och mina vänner. Jag jobbar heltid med ett roligt jobb och gör dessutom sjukt mycket roliga saker på fritiden. Jag läser och lyssnar konstant på böcker och poddar, så ny kunskap, nya insikter och upplevelser den vägen får jag definitivt till mig. Jag kommer aldrig att bli fullärd, men har massa kompetens inom många olika områden som jag använder efter bästa förmåga. Fullt tillräcklig.

Dagens luckpaket till dig är frågan om vilken svart prick du låter fylla ditt synfält på bekostnad av det vita papperet. Är det en reell brist, eller är det i själva verket tillräckligt om du tittar på det från ett annat håll?

17 december – om mitt (och andras) behov av ett existentiellt språk

Jag har slagits flera gånger på sistone av att många sammanhang kring personlig utveckling och psykisk hälsa pratar om de fysiska, emotionella och mentala perspektiven. Punkt. Och de finns, som du som följer den här julkalenderbloggen säkert märkt, med i vår modell för ledarskap och personlig utveckling. Vi har ju dock lagt till två, det sociala respektive det existentiella perspektivet. För att vi båda har upplevt att de är viktiga aspekter i våra egna livsresor. Tillägget gör vi i gott sällskap, för när WHO definierar livskvalitet och hälsa finns både de sociala och existentiella perspektiven med. 

WHO:s definition av existentiell hälsa inrymmer åtta olika delperspektiv: 

  • Upplevelse av sammanhang
  • Existentiell styrka och kraft
  • Tillit som livskraft
  • Meningen med livet
  • Upplevelse av helhet
  • Harmoni och inre lugn
  • Upplevelse av förundran
  • Förhoppning

Min egen erfarenhet av att ha en utmattningsdepression säger mig att min mentala hälsa har ett starkt samband med min existentiella hälsa. För min upplevelse av mening med livet och av helhet var försvagad. Min harmoni, mitt inre lugn, förmåga att känna förundran och hopp var utraderad. Och forskningen stöder min upplevelse av detta samband, som sannolikt är dubbelriktat. 

Jag slås också av att det offentliga samtalet om existentiella frågor blivit synligare på senare tid. Eller är det bara jag som blivit mer uppmärksam? Jag tar bara två exempel här, men de är många fler. DN har under de senaste veckorna publicerat ett antal artiklar på temat med artiklar av bland annat Kristina Lindquist (som sörjer sin förlorade kristna tro), Björn Wiman (som går i kyrkan och bär ett kors runt halsen som ”ett tecken som gör det lättare för mig att hålla fast vid det jag uppfattar som heligt och rättfärdigt i denna värld” och Hanna Hellquist (som saknar de ritualer som hon skriver att vi slängt ut med religionen och att hon ”en vacker dag ska … våga [sig] in i värmen igen”. I en av kvällstidningens Expressens bloggar samtalar Eric Schüldt och Natalie Lantz om frågor som i högsta grad är existentiella, som huruvida de känner sig värdefulla och värda att älskas eller vem/vad är gud för dem. 

Kanske bidrog pandemin till att aktualisera och öppna för samtalet om de existentiella frågorna. Frågorna som handlar om vad det är att vara människa. Om liv och död, kärlek och altruism, mening och sammanhang. 

Ett vet jag, och det är att för mig är det viktigt att sätta ord på även det existentiella perspektivet. Även om det rymmer frågor som ofta är svåra att fånga i ord. 

Ofta landar jag i min barn- och ungdoms kristna språkdräkt. ”Nåd”. ”Försoning”. ”Helgelse”. ”Förlåtelse”. Att ha tillgång till bibelns texter och alla de psalm- och sångtexter som gnuggades in i hjärnvindlingarna under den första delen av mitt liv ser jag som en rikedom idag. Fast jag en gång i tiden hade en stark ambition att bidra till att modernisera det religiösa språket. För orden kändes främmande, obsoleta och alienerande i det moderna samtalet. 

Idag är det tillräckligt för mig att de hjälper mig att orientera mig i tillvaron. Jag fyller dem inte längre med tron på en personlig gud, men de hjälper mig att förstå och beskriva viktiga delar av mitt liv ändå. 

Och jag funderar på vad som händer med ett samhälle där språket för det existentiella perspektivet har utarmats. När vi famlar för att fånga det där tomrummet, oron, rädslan eller varför inte också förundran, kärleken och glädjen som är del av livsvillkoren. Söker efter sätt att beskriva det för oss själva och för andra. Vad tror du? 

Dagens luckpaket är en inbjudan till dig att reflektera över hur de åtta delperspektiven i WHO:s definition av existentiell hälsa ter sig i ditt liv: 

  • Upplevelse av sammanhang
  • Existentiell styrka och kraft
  • Tillit som livskraft
  • Meningen med livet
  • Upplevelse av helhet
  • Harmoni och inre lugn
  • Upplevelse av förundran
  • Förhoppning

Jag vill lägga till Upplevelse av tacksamhet. För mig är det en bärande del i min existentiella upplevelse av livet, och jag har många gånger skrivit om det här på bloggen, bland annat i detta inlägg

Det är stora frågor det handlar om. Kanske känner du att du behöver någon att bolla med, någon som kan lyssna på dina ord och reflektioner kring detta. Du kan hitta stöd genom att söka på existentiell coaching eller existentiell terapi på nätet, eller genom att vända dig till Jourhavande medmänniska.

15 december – till kroppsgäspens lov

Vilken synk! När jag ska lägga in texten till dagens inlägg är dummyfrågan som wordpress har börjat att lägga in – olika för varje dag – ”Vilka är dina fysiska aktiviteter eller övningar som du gillar bäst?”

Och jag som ska lägga in en text om pandikuleringen. Kroppsgäspen. Den grundläggande positionen i SensingYoga, som på kort tid blivit en av mina absoluta favoriter bland fysiska aktiviteter. Och kroppsgäspen är definitivt en av de övningar jag gillar bäst.

Tänk dig en (mun-)gäspning. Det är en pandikulering av musklerna i munnen, käken, andningssystemet och övre ryggraden. När vi vaknar, eller när vi suttit vid skrivbordet eller i soffan känner vi ibland impulsen att sträcka ut, aktivera och expandera kroppen när vi samtidigt andas in. Det är en helkroppspandikulation, en kroppsgäsp, som gör sig påmind.

Jag hade ingen aning om vad den här reflexen och rörelsen var innan jag kom i kontakt med SensingYoga i somras. Men det är ändå något som jag gjort hela livet. Det är något som minsta lilla bebis gör, till och med redan i mammans mage.

Alla djur gör det.

Det ser så skönt ut att jag själv pandikulerar av bara farten. Även kroppsgäspar smittar!

Små barn och djur sägs pandikulera runt 40 gånger per dygn. En vuxen runt 10. Vad är det vi har gått miste om i takt med att vi så att säga mognat och blivit civiliserade?

Pandikuleringen är vårt nervsystems sätt att signalera till hjärnan att vi är redo att börja röra på oss. Och vi är gjorda för ett liv i rörelse. Pandikuleringen rapporterar läget i våra muskler till hjärnan – sammandragna eller avspända. I den funktionen utgör den en del av ett system som hjälper oss att minska kronisk spänning i musklerna. När vi dessutom pandikulerar på ett ”spiralande” sätt, aktiveras bindväven, vilket underlättar att hålla den fuktig och elastisk. Och det är ju trevligt, eftersom en torr och stel bindväv kan orsaka både stelhet och smärta.

När jag stötte på Mia Elmlund och hennes SensingYoga i en onlinekurs om Psoas och vår hållningslinje i somras, återupptäckte jag det det lilla barnets rörelseglädje. Inte minst i den enkla och inbyggda reflexen att sträcka ut och liksom expandera kroppen, eller som man också kan göra, expandera mer avgränsade muskelgrupper på inandning. Och när jag håller andan efter inandning och fortsätter att expandera muskeln/kroppen innan jag andas ut och spänner av, ja, då är det en pandikulering av den muskelgruppen eller området av kroppen.

Jag har blivit mer lyhörd på kroppens behov av att rörelse sedan SensingYogan kom in i mitt liv. Inte rörelse som i ge mig ut och springa eller gå till gymmet och köra ett pass i maskinerna. Men som i att låta kroppen vagga, vrida sig lite när jag sitter här och skriver. Skaka lätt på kroppen när jag väntar på grön gubbe. Att sträcka ut, som snöleoparden, bebisen och katten när jag vaknar på morgonen. Att bäckenpendla när jag lagt mig på kvällen. Enkelt. Smått. And I feel good.

Här är en video på hur det kan se ut att göra en stående kroppsgäsp

Här är en serie med övningar med Mia Elmlund, som jag nu går en ettårig onlinekurs för i SensingYoga. Utöver att få testa ett par olika pandikuleringar får du även i videon en annan av mina absoluta favoriter i form av ovan nämnda bäckenpendel, som jag ofta gör liggande i sängen när jag har vaknat och/eller när jag ska sova. Mumma för bäcken- och höftregionen!

Dagens luckpaket är att testa en kroppsgäsp. När du reser på dig från matbordet, skrivbordet eller soffan – testa då att gäspa med hela kroppen! Var känner du expansionen? Prova gärna att röra kroppen lite extra medan du håller kvar luften från din inandning i kroppen. Hämta gärna inspiration från videorna i detta inlägg, eller hörsamma vad din kropp bjuder in dig att göra.

Bilden i headern på den kroppsgäspande snöleoparden är av Cloudtail the Snow Leopard på Flickr.

12 december – om föränderlighet, frågor och liv

Allt flyter. Nej, det handlar inte om klimakteriet, utan om tillvarons ständiga förändring. Allt ifrån cellerna i våra kroppar till teknik och samhällsorganisation, ja, ända till vår planets geologiska beskaffenhet förändras konstant, mer eller mindre snabbt.

Fullmåne över skog som speglas i sjö

Samtidigt är det vissa saker som är beständiga. Kanske gäller det främst vår längtan efter att bli sedd, få höra till och bli lyssnad på.

Genom historien har upphovsmannen till sentensen Panta rei ofta sagts vara Herakleitos, en av historiens första filosofer som vi känner till namnet på. I själva verket finns det forskning som visar att hans tolkning av verkligheten var mer komplex:

Runt dem som stiger ner i samma floder flyter ständigt annat vatten till.

Konstant och föränderlig på samma gång är alltså verkligheten. Det måste ju innebära att vi har en möjlighet att ta ut en riktning för den oundvikliga förändringen. (OM allt vore ständigt föränderligt skulle det vara omöjligt, eller i alla fall helt lönlöst, att sträva i en viss riktning.)

Jag tänker på balansen mellan konstant och föränderlighet som vardagsväxande. Växande – eftersom det för mig är en central del av att leva, i synnerhet när såväl omvärld som jag själv ständigt förändras. ”Allt som har liv växer och utvecklas” skrev en gång Lewi Pethrus, grundare av Pingsrörelsen i Sverige.

Vardag – eftersom jag i min vardag –  min ”varje dag” – befinner mig i vissa givna sammanhang, som jag kan vara mer eller mindre tillfreds med. Jag har vissa givna förutsättningar, som kan vara mer eller mindre gynnsamma. Jag har också en viss given förståelse av mina sammanhang, förutsättningar och min plats i världen.

Mina sammanhang (från mina relationer och roller i familj, arbete, fritidsaktiviteter, boende och samhället i stort), mina förutsättningar (min hälsa, mina intressen, min personliga historia, min personlighet, mina värderingar etc.) och min förståelse sätter ramarna för mitt växande.

Av de tre faktorer som styr vårt vardagsväxande är det främst förståelsen som vi kan påverka på egen hand och på (någorlunda) kort sikt. Den tyska filosofen Hans Georg Gadamer ser ökad förståelse som en dans mellan att fråga – eller som Krzysztof Bak, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet beskriver som att ”våga sätta sig själv inom parentes, inse sina gränser, ifrågasätta sina invanda uppfattningar, låta sig formas av det främmande” – och att svara. Bak igen: ”[att] relatera det man förstår till sin egen position, tillämpa det på sitt eget jag, forma det till sina egna problemlösningar.”

Är det några som intuitivt förstått vikten av att fråga, så är det de små barnen. Med nybörjarens sinne intakt frågar de tills öronen hos oss vuxna blöder och den existentiella avgrunden gapar som Helvetesgapet i Mattisborgen framför oss.

I takt med att vi blir vuxna, slutar vi att fråga. Det har högre prestige att ge (tvärsäkra) svar än att fråga. Och paradoxalt nog – trots att vi har mer utvecklade kognitiva förmågor än barnen – söker vi vuxna gärna också allt enklare svar och helst inte sådana som alltför hårt utmanar våra etablerade sanningar och positioner.

Men om vi slutar att fråga, slutar vi också att öka vår förståelse. Och slutar vi att öka vår förståelse, krymper vi också våra möjligheter att växa. Och om vi slutar växa – ja, vad blir vi då, om allt som har liv växer och utvecklas?

Dagens luckpaket är en utmaning till ökad förståelse genom att ställa någon extra fråga idag. Det behöver inte vara en fråga till någon annan; jag tror att en av de personer vi är mest benägna att ge de där färdiga och bekväma svaren är oss själva. Du som följer vår julkalender har ju redan övat dig i nybörjarens sinne. Nu utvecklar vi det genom att också återerövra vår inre treåring och ställa de stora frågorna igen.

(Dagens inlägg är ett lätt bearbetat återbruk av ett inlägg som första gången publicerades i augusti 2016.)